Det är nåt med den här filmen som gör mig besviken och jag vet faktiskt vad det är: jag förväntar mig lite mer Lorenzo Lamas.
Lorenzo Lamas är den enda Lorenzo jag känner till och han har inte gjort så mycket av värde rent skådespelarmässigt sen han spelade Lance Cumson i Falcon Crest.
Det är svindumt att tänka på honom när jag ska se ett sorgligt drama om ett sjukt barn, asdumt är det verkligen, men vissa ticks rår jag inte på. Det här är dock ett av mina sämre.
Lilla Lorenzo får en svår sjukdom – ALD – och får en diagnos att han garanterat kommer dö inom två år. Som föräldrar reagerar Augusto och Michaela (Nick Nolte och Susan Sarandon) ungefär som förväntat: med chock, sorg, tårar och ett jävlaranamma. Lorenzo ska fanimej inte dö, vi ska hitta ett botemedel!
Susan Sarandon blev Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll för den här filmen och Nick Nolte är riktigt bra även om han inte ser ut som Nick Nolte. Jag vet inte vad det beror på, glasögonen kanske, men han är inte alls lik sig själv här. Filmen i sig är ett väl fungerande drama men stöpt i sedvanlig Hollywood-förpackning och jag tycker det blir lite beigt.
Känner man för att snyfta lite och förundras över mirakel så är det en toppenfilm, längtar man efter Lorenzo Lamas är den helt fel.
Här finns filmen att hyra.