Etikett: Peter Weller

Publicerat

STAR TREK INTO DARKNESS

Förutsättningarna var dessa:
Jag har alltid varit 0,0% sugen på att se den här filmen och detta TROTS att Benedict Cumberbatch har en av dom största rollerna. Det säger egentligen allt. Att mina förväntningar på filmen fått sig en rejäl kryobehandling och ligger på tok-minus efter gårdagens titt på Star Trek hjälper inte heller till. Det här ÄR en film jag känner ett våldsamt motstånd till att se, ändå ska det göras – och det NU.

Anledningen till titt:
Den stora – och enda – anledningen är fortfarande att jag vill se Sabotage-scenen i Star Trek Beyond med kött på benen. För att kunna göra just detta krävs det att jag har 127 mintuter Star Trek OCH 132 minuter Star Trek Into Darkness i min filmiska ryggsäck. Fan vad jag är idog när nöden kräver!

Tankar under filmens gång:
Redan i filmens röda inledningsscen är jag mer investerad än jag var under hela förra filmen. Sen dyker Benedict upp med sina isblå ögon och säger ”I can save her” och då dör jag lite. Kanske behöver det inte bli så pjåkigt det här?

Leransiktet Karl Urban är givetvis med igen (Obs! Stelnad lera, inte geggig) och resten av besättningen från förra Star Trek-filmen. Anton Yelchin fortsätter att kombinera underprestation med överspel och Chris ”prettyboy” Pine fortsätter vara söt på det där aurafattiga sättet att han blir mer som en skyltdocka än en man med puls. Men…Simon Pegg verkar agera i en helt annan film… Vad pysslar han med??? Det känns dock som att regissören J. J Abrams hittat stilen i den här filmen för den är långt mycket snyggare än den förra.

Summering när filmen är slut:
Det finns ingenting att gnälla på när det gäller scenografi, färger och rymdmys. Filmen är helt klart visuellt läcker, det känns som att den utspelar sig i en helt annan filmisk galax än förra filmen. Vad gäller manuset så fattar jag inte ett skit. Jag minns när jag skickade in min son på bion för att se den här filmen medans jag såg Baksmällan 3 med mina jobbkollegor och när han kom ut sa han att det var ”förbjudet med barnaga i Sverige” (han hade redan sett Baksmälle-filmen annars hade han självklart fått gå med. SÅ elak är jag inte.) Han var skitförbannad för han fattade inte ett jota och NU förstår jag honom. Jag ids helt enkelt inte bry mig MEN ögonen blir rätt glada ändå över allt det snygga. Benedict till exempel. Han lyckas skänka lite mänskligt liv åt karaktären Khan och DET kan inte vara det lättaste.

Så summeringen måste bli att det är ett steg framåt jämfört med Star Trek men det är fortfarande inte en BRA film även om den är cool och bitvis rätt  underhållande. På´t igen då, nu väntar Star Trek Beyond. See you tomorrow.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: ROBOCOP då och nu

Jag var femton år när RoboCop kom in i mitt liv. En stor, no-mercy-robot-polis som manglade bus på Detroits gator i en väldigt mörk actionfilm regisserad av den store Paul Verhoeven.

Tjugosju år senare kom en remake och hur tusan tacklar man det? Mina minnen från toppenfilmen från 1987, stämmer dom? Skulle den vara en 5/5-film om jag såg den idag med aningens mer erfarna ögon? Att den var 5/5 DÅ är en självklarhet.

Det fanns bara en sak att göra för att få reda på hur filmen står sig idag – se om den!

Filmen drar igång med RoboCop-loggan i metalliskt silver och ett nyhetsinslag som visar ett stökigt Pretoria som den sydafrikanska polisen planerar stävja med hjälp av en atombomb. Polisen Alex Murphy (Peter Weller) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och vi förstår att kollegan Fredrikson dött i tjänst. Murphy blir tilldelad en ny partner, Anne Lewis (Nancy Allen) och han verkar inte särskilt negativ mot att få en kvinnlig kollega.

Tolv minuter in i filmen händer en grej som väldigt tydligt sätter stämningen på hela filmen. Den nya RoboCop-prototypen ska visas upp i ett fullsatt konferensrum och en olycka händer. Roboten gör inte som den är programmerad till och dödar en kostymnisse, väldigt brutalt skall tilläggas. Plussa på tolv minuter och nästa grej händer. Murphy blir skjuten och ja….han dör. Kolsvart är det. Jobbigt. Upplivningsförsöken misslyckas, han är ”legally dead” och RoboCop-uppfinningsmännen använder det som är kvar av honom för att skapa den ultimata RoboCopen, en som faktiskt kan tänka litegrann och inte enbart handla.

Musiken är jättebra precis som jag minns den. Bortsett från den där skakiga inklippta robotprototypen så känns inte effekterna såååå åldriga. RocoCop himself är supertuff precis som jag minns honom. Jag bryr mig om Alex Murphy. Hela filmen är så skönt ”köttig”, så stenhård, så manglande metalliskt härlig att jag faktiskt – på riktigt – tycker att den skulle hålla för att visas på bio 2014 precis som den är.

 

 

När det blev offentligt att Joel Kinnaman skulle ikläda sig rollen som denna generations Alex Murphy blev jag både glad och bekymrad. Glad för att jag gillar Joel i allt han hittills gjort och bekymrad för att han kändes så lite ”Peter Wellersk”, i alla fall så som jag mindes Peter Weller.

Nu när jag sett båda filmerna inom loppet av ett dygn kan jag säga att nån skådespelare mer lik Peter Weller än Joel Kinnaman går knappt att hitta. Dom har samma ganska ordinära utstrålning, samma frisyr, ansikts- och kroppsform och snälla ögon. Joel Kinnaman är helt enkelt jättebra som RoboCop.

Den här filmen kör igång precis på samma sätt som originalet – fast tvärtom. Ett nyhetsinslag med en småslemmig Samuel L Jackson som ankare i vågat hår visar klipp från ett stökigt Teheran där stora robotar försöker hålla ordning på gatorna. Sen tjongas RoboCop-loggan upp över hela duken i metalliskt silver precis som i originalet. Den lilla skillnaden att att bokstäverna på vissa ställen glänser lite i rött och blått.

Polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och när han går in till polischefen, sätter sig vid hennes skrivbord så förstår vi att nånting gått på tok. En kollega har råkat illa ut och Alex skyller det på sig själv.

I den här nya versionen är den kvinnliga rollen inte tilldelad en poliskollega utan Murphys fru Clara (Abbie Cornish). Jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre egentligen, det blir bara annorlunda. Sonen David hamnar också i fokus och det är klart att vi ska se Alex som en familjefar lika mycket som en god polis.

Det som gör remaken till en helt okej film är Joel Kinnaman, Gary Oldman, Abbie Cornish och Michael Keaton. Utan dessa fyra skulle filmen kännas ännu mer B än den gör nu. Nu känns den ”lagom B men ändå med stil” på nåt vis. När man får se Alex efter RoboCop-förvandligen, hur lite som finns kvar av hans kropp och kameran fokuserar på paniken i hans ögon, fan, det är snyggt gjort både av effektmakarna och Joel själv.

Jag tyckte remaken var småunderhållande men aldrig riktigt engagerande. Den var välspelad men aldrig helgjuten. Men att tvivla på att Joel Kinnaman skulle fixa att agera lika bra som Peter Weller….. bahaaaaaaah, hur dum kunde jag va?

RoboCop (1987)

RoboCop (2014)

Vi var ett gäng filmspanare som såg nya RoboCop tillsammans i lördags, här är deras recensioner av den filmen. Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir och Except Fear.

Publicerat

Fredagsfemman # 105

5. Robo-Joel

Vad ska man säga, vad ska man tro, hur ska det bli? Det är inte utan att jag är lite orolig för Joel Kinnaman när han idag ikläder sig rollen som RoboCop, samma roll som Peter Weller gjorde 1987 i regi av Paul Verhoeven. Jag har så svårt att tro att Joel fixar att vara lika ball, kall och imponerande stentuff som Peter Weller men han får gärna överraska mig. Jättegärna faktiskt.

.

.

.

4. OS-kluvenheten

Vinter-OS är normalt sett tre veckors julafton för mig men i år kämpar jag med att svälja riktigt sura uppstötningar när jag tänker på Sotji. Ingen skugga ska falla över de tävlande men VAD ÄR DET FÖR JÄVLA RÖVHATTAR SOM BESTÄMT ATT OS PROMPT MÅSTE GÅ JUST DÄR???

.

.

.

3. Lovebombning kl 19 på bloggen, sju kvällar på raken

Såhär är det, vare sig man vill eller inte så är det Alla hjärtans dag om en vecka. Den dagen kan vara allt från supermysig till ångestframkallande till likgiltig till överraskande och precis allt där emellan. Själv tycker jag det är lite larvigt att allt ska fokuseras kring EN dag så i år tänkte jag göra något åt det. Sju kvällar på raken med start idag kommer jag därför att idka min variant av lovebombning. Sju filmer och sju intet ont anade bloggare kommer hamna i fokus den här veckan. Klockan 17 idag kommer ett introduktionsinlägg där jag förklarar det hela lite mer ingående och 19.00 kommer första inlägget.

.

.

.

2. PSH-limbot

Jag får inte in det i skallen. Det går inte. Vi kommer alltså aldrig mer att få se Philip Seymour Hoffman briljera i en ny film! Eller jo, det finns två filmer kvar som har premiär 2014: God´s pocket och Anton Corbijns A most wanted man. Den sista har sverigepremiär 14 september men sen är det över forever änd ever. Mitt mål är att fatta DÅ att jag aldrig kommer få se honom igen. Tills dess ska jag ha Along came Polly på repeat hemma. Sandy Lyle, vilken hjälte!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det dags för februari månads filmspanarträff. Jag har svårt att tro att filmen vi ska se imorgon kommer ge upphov till samma härliga diskussioner som förra månads film gjorde men vem vet? Man ska aldrig säga aldrig, så mycket har jag lärt mig. See you tomorrow, nerds!