Etikett: Philip Kaufman

Publicerat

Dagens duo: HEMINGWAY & GELLHORN

Nångång ibland händer det att jag slår på TV:n och just precis i samma sekund börjar en film jag längtat efter att se. Nångång ibland händer det även att filmen visas på SVT och att jag därmed utan minsta tveksamhet sätter mig ner och ser den. Filmer som går på reklamkanaler är i 999 fall av 1000 helt ointressanta för mig.

Denna SVT-mitt-i-prick hände mig med Hemingway & Gellhorn, en film jag haft på ska-se-listan länge. Alla filmer med Nicole Kidman ligger där men oftast inte så länge. Jag gillar henne, fy tusan alltså vad bra hon är. Och här, här börjar filmen med Nicole som gammal, med massiva rynkor sitter hon och röker och tittar rätt in i kameran. Kanonstart! Trovärdig sminkning, en blick som säger massor, Nicole är så klockren som Martha Gellhorn, jag känner det direkt. Jag är desto mer nervös för Clive Owens gestaltning av Ernest Hemingway, den karismatiske författaren, gift med Pauline Hemingway (Molly Parker) och pappa till ett gäng barn (tre för att vara exakt) men jag behövde inte oroa mig, Clive fixade biffen.

Historien om när Hemingway träffade Gellhorn och hur deras relation utvecklade och invecklade sig gör sig väl på film. Båda var krigskorrespondenter, båda bevakade såväl det spanska inbördeskriget som andra världskriget och båda var stora personligheter med integritet och stark vilja. Martha Gellhorn var även inspirationskälla till Hemingways roman Klockan klämtar för dig som han skrev 1940.

Hemingway & Gellhorn är precis som Behind the candelabra en TV-film och båda dessa är långt mycket bättre än många av filmerna som görs för biodistribution. Ser vi en ny era för TV-filmer? Det kanske är dags att sluta se dessa som något B, något sämre än ”riktig film”, något som luktar Hallmark?

Som filmduo betraktad är Clive Owens Hemingway och Nicole Kidmans Gellhorn kanske inte hundraprocentiga men väldigt väldigt bra. Det sprakar om dom, deras kärlek – och framförallt passion – är trovärdig och dom är snygga ihop. Ingenting att klaga på där. Herregud, Clive Owen spelar knappt över! Bara en sån sak.

 

 

Nästa måndag sätter jag tänderna i en ny duo.

.

.

Publicerat

VARATS OLIDLIGA LÄTTHET

Det är någonting efterblivet över Daniel Day-Lewis.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det beror på men för mig spelar det ingen roll om han spelar indian som i Den siste mohikanen, irländsk fängelsekund som i I faderns namn, CP-skadad som i Min vänstra fot eller hypersexualiserad tjeckisk hjärnkirurg som i den här filmen – han känns alltid aningens…bakom.

När jag såg Varats olidliga lätthet på bio 1988 var det ett himlans ståhej kring filmen. Vågade kärlekscener, vår egen svenska Lena Olin i en ENGELSKSPRÅKIG film (Hallelujah!) och halvnaken i hatt dessutom, en egensinnig regissör (Philip Kaufman), en Daniel Day-Lewis som var i ropet (efter att ha gjort Min sköna tvättomat och Ett rum med utsikt), en jättesöt Juliette Binoche, ett manus baserat på en bok av Milan Kundera (som DÅ var poppis som tusan åtminstone i min gymnasieklass) och sen som grädde på moset Stellan Skarsgård och Erland Josefsson i rollistan. Det var en film som måste ses och en film som på nåt vrickat sätt även måste gillas, i alla fall om man såg sig själv som nån slags kulturell varelse (som jag gjorde på den tiden).

Jag har inte sett filmen sedan 1988 och det enda jag minns är Lena Olins hatt. När jag sätter mig tillrätta i soffan för att se om detta högkulturella alster – som dessutom är begåvad med filmhistoriens kanske vackraste engelska titel – är jag fullt förberedd på totalkrasch rätt in i bergväggen. Jag tror inte alls jag kommer gilla filmen, inte alls som jag gjorde förra gången. Ingen del av mig är densamma då som nu och jag var bra mycket mer kulturtant 1988 än jag är 2012.

Filmen utspelar sig i Prag 1968. Tomas (Day-Lewis) är som sagt hjärnkirurg på dagarna och en kvinnornas man på nätterna – OCH på dagarna OCH på arbetstid. Han har inga svårigheter att få av sina narkossköterskor kläderna eller att flirta upp okända kvinnor på stan eller att underhålla sin sexuella relation med den vackra Sabina (Olin).  I en simhall får han syn på Tereza (Juliette Binoche) som han blir våldsamt förtjust i. Tereza känns väldigt annorlunda mot resten av kvinnorna han ligger med, hon är mer söt än vacker, hon är yngre än dom andra, hon har platta skor och hoppar hoppsasteg när hon springer, hon är väldigt glad och yvig och hon petar näsan på ett sätt som får mig att utbrista ett ”Åååååå” i falsett.

Tereza har det inte lätt med Tomas kvinnohistorier. Hon drömmer mardrömmar om hans otrohet och hon känner på sig – hon vet – att hon inte är den enda för honom mellan lakanen och hon fejsar honom med sanningen, hon blundar inte trots att det är jobbigt.

Tereza och Sabina hittar varandra i nån slags naken ménage-a-trois-vännine-relation med kameran som tredje part, inte Tomas.

Varats olidliga lätthet är högkulturellt på ett sätt som är ganska enkelt att ta till sig – om man inte tänker efter för mycket. Varför ligger det två klementiner på en tallrik bara sådär? Varför tittar Tomas på en kaktus som ser ut som två små taggiga penisar? Ibland är det lätt att glida iväg på analyserandets mörka stigar fast det kanske egentligen inte behövs. Bilderna kanske inte har någon baktanke, dom kanske bara finns. Jag vet inte hur det ligger till, jag bara konstaterar att jag tror att man kan se den här filmen på tre sätt.

1. Dissa den direkt som kulturtantskrafs utan att se filmen.

2. Se filmen för vad den är och lämna hjärnan tillsammans med plånboken i El Segundo

3. Analysera den in absurdum och kanske komma på svar på frågor ingen ställt.

Jag går på linje 2 och försöker se filmen för vad den är. 1988 valde jag linje 3 men blev inte klokare. Om tjugo år kanske jag väljer ettan, vem vet?

[Tips på små konstigheter jag sprang på när jag googlade om filmen: 1. Den här kvinnan översatte Milan Kunderas bok till svenska. Hennes efternamn gäckar mig. 2. Jag undrar om inte Daniel Day-Lewis har Imdb´s mest underliga porträttbild.]