Etikett: Philip Seymour Hoffman

Publicerat

THE BOAT THAT ROCKED

Jag blir så brutalt uttråkad av filmer av detta slag. Det känns som vi gått igenom decennium efter decennium av filmer om gubbs, med gubbs, av gubbs, där män orerar, män sexualiserar, män regerar, män klappar sig för bröstet, män håller varandra om ryggen, män gör vad dom vill, män super, män gubbar sig, men bevisar sin potens, män gottar sig, män goffar sig, män förhäver sig, män förhöjer sig själva, män förminskar andra och framförallt, när en över två timmar lång film i princip BARA handlar om dessa män (ett rejält antal dessutom) då blir jag riktigt blasé.

Kvinnorollerna är horan, den galna wannaben, den lesbiska och den söta systerdottern som förväntas ligga med den unga tajta killen men hamnar istället i säng med den gamla tjocka håriga bara den unga tajta tittar bort ett par sekunder. Kåta kvinnor har ingen urskiljningsförmåga. Dom tar allt dom får, hej hopp bara. Så är dom. Kvinnsen.

Richard Curtis har skrivit och regisserat denna film om ett gäng manliga discjockeys och radiopratare som sänder piratradio från en båt ute på Nordsjön nånstans i slutet på 60-talet/början på 70? Det här är alltså mannen bakom Love Actually och Notting Hill. Han skojar man inte bort i en handvändning, i alla fall inte INNAN denna film är sedd. Och nu är den det så nu lägger jag Richard Curtis i en liten hatt, viftar med en blyertspenna och vips har jag skaffat mig en dvärgkanin.

Skådespelare som Bill Nighy, Nick Frost, Rhys Ifans, Kenneth Branagh, Tom Sturridge, Rhys Darby, Chris O´Dowd och Tom Brooke gör inte någon glad här, JAGMENARHERREGUD INTE ENS PHILIP SEYMOUR HOFFMAN KAN FÅ FASON PÅ DEN HÄR SKUTAN även om han inte gör mig besviken skådspelarmässigt. Filmen är bara så ruggigt mossig att jag har svårt att se den för ”vad den är”. För vad är den? Den är….absolut ingenting i mina ögon, inte mer än ett steg närmare slutet på mina PSH-filmer.

Uäääääh.

 

Publicerat

THE SAVAGES

Klockan klämtar allt mer obönhörligt i takt med att dom osedda Philip Seymour Hoffman-filmerna blir allt färre men jag kan inte låta bli. Jag vill ju se dom och då finns det ingen annan lösning. Jag får sluta se problemet som ett problem och istället se det som en möjlighet att kunna börja om igen. Men det är en stund dit, jag tar tjuren vid hornen när jag kommit fram till spiltan.

The Savages är en film från 2007, skriven och regisserad av Tamara Jenkins (som jag trots idogt googlande inte vet om hon är släkt med Patty Jenkins eller inte). Hon belönades med en Oscarsnominering för Bästa originalmanus och filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Laura Linney, blev också nominerad. Linney fick dock se sig slagen av Marion Cotillard som Edith Piaf och Jenkins av Diablo Cody för Juno.

Den här filmen handlar om två syskon, Wendy (Linney) och Jon (Philip Seymour Hoffman), som tvingas ta hand om sin demente pappa, en pappa som i hela deras vuxna liv varit frånvarande och i deras barndom varit fysiskt våldsam. Pappan var i många år gift med en kvinna och allt dom ägde och hade var hennes privata egendom. När hon sedan dog hade maken – pappa Savage – ingenstans att ta vägen och barnens goda vilja och samvete fick hålla honom under armarna.

Wendy vantrivs på sitt jobb och drömmer om ett liv som pjäsförfattare, Jon är universitetsprofessor, undervisar i teater och skriver en bok om Bertolt Brecht. Wendy har ett KK-förhållande med en gift man och Jon vågar inte binda sig med sin polska flickvän vars uppehållstillstånd nu gått ut och hon måste åka tillbaka till Polen. Ett giftermål hade räddat situationen men Jon backar. Det är tydligt att nära relationer inte är nåt som dessa syskon är direkt bekväma med.

Det finns ingenting med den här filmen som jag inte gillar. Skådespelarna är förstklassiga, men vem är förvånad? Inte jag i alla fall. Laura Linney gör mig aldrig besviken och Philip Seymour Hoffman passar som handen i handsken i små indiedraman som denna. Han är dock inte riktigt lika lodig här som han brukar vara.

Ett filmtips i höstmörkret till alla som kämpar på med än det ena än det andra.

Publicerat

A LATE QUARTET

Vad sägs om en film med skådespelarkvartetten Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Mark Ivanir och Christopher Walken?

Vad sägs om att dom spelar fyra musiker, medlemmar i en världskänd stråkkvartett, Fugue String Quartet? Fyra starka personligheter, alla vill vara i centrum, dom har känt varandra länge. Vad händer när en av dom blir sjuk, när Parkinsons sjukdom knackar på dörren, när balansen förändras och det äkta paret i kvartetten får problem?

Det är den New York-baserade israeliska regissören och manusförfattaren Yaron Zilberman som ligger bakom den här filmen, vi hör den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter på soundtracket och Twin Peaks-kompositören Angelo Badalamenti har skrivit filmmusiken. Vad säger man? Hela filmen andas toppkvalitet.

Jag kan förstå om du som läser detta och som följt bloggen genom året kräks åt att läsa om min beundran för Philip Seymour Hoffman ännu en gång men jag kan inte lägga band på mig. Han ÄR ett unikum. Jag som trodde att jag sett honom agera på toppen av sin förmåga SÅ många gånger förut, i SÅ många filmer, jag blir helt blown away av honom här. Att det här är samma person som skrämt skiten ur mig i Mission Impossible III, som fått mig att vika mig av skratt i Along came Polly, som fått mig att äcklas i Happiness, känna ensamhetspanik i Love Liza och bli nervös i The talented Mr Ripey, det är otroligt. Känslorna han lyckas få fram här känns så äkta att dom inte verkar spelade. Alls.

A Late Quartet är en mycket fin film och värd betydligt mer än dom 19 kronorna jag hyrde den för på Itunes.

 

Publicerat

GOD´S POCKET

Som bekant, Philip Seymour Hoffman är död. Han dog för över två år sedan men när det gäller vissa grejer är jag verkligen långsint. Jag kan INTE acceptera att han är borta, jag vill inte det, det går inte.

Av dom 65 filmer han gjort är det väldigt få jag inte sett. Så pass få att jag sparat dom osedda som små diamanter/matsäcksmackor/kinderägg i min ficka att ta fram en regnig dag, eller två, eller tre. Och nu regnade det, det regnade bokstavligt talat ordentligt. När jag sprang på God´s Pocket på C More kunde jag inte hålla mig längre. Jag kokade kaffe, stängde av mobilen, satte mig ner, djupandades och tryckte på play och det tog bara sekunder innan jag var inne i filmen, i berättelsen, i den där dimensionen Philip Seymour Hoffman var så otroligt duktig på att duga in tittaren i alldeles oavsett genre eller historia.

God´s Pocket är en film jag gärna skulle ha sett som TV-serie. Nittio minuter rymmer så otroligt mycket ibland och den här filmen visar många extremt välskrivna karaktärer och sidohistorier att filmen känns mycket längre än den är – fast på ett bra sätt.

Eller bra å bra…vilket understatement. Den här filmen är en lisa för själen trots mörkret den förmedlar. Historien om hur småfifflaren Mickey Scarpato (Philip Seymour Hoffman) och hans fru Jeanies (Christina Hendricks) son mördas är bara en röd tråd genom filmen, det händer så mycket mer, så mycket MYCKET mer. Flera scener får mig att pausa och spola tillbaka. Tänka efter. Känna en massa. Må illa. Bli ledsen. Förundras. Sakna. Fan alltså, faaaan att han är död. Samtidigt, Eddie Marsan i en biroll gör ett oberäkneligt intryck, Richard Jenkins briljerar i en typ av roll jag aldrig sett honom i förut, Christina Hendricks agerar stort med små medel och John Turturro har inga utslag på fötterna men är bra ändå.

Filmen är regisserad av ingen mindre än John Slattery, en stilig man vi sett agera i mängder av filmer och TV-serier men hittills är detta hans enda långfilm som regissör. Bra gjort av honom!

Betygsmässigt står filmen och väger mellan fyra och femma. Det är en underbar film. Att Philip Seymour Hoffman dog bara två veckor efter att filmen premiärvisades på Sundance Film Festival gör mig så ledsen. HAN är underbar. Fan alltså. Diamanterna/matsäcksmackorna/kinderäggen tryter nu. Jag ska portionera ut resten med försiktighet.

Filmen finns att se på C More. Vill du se den gratis, klicka här.

Publicerat

FLAWLESS

Att se en av mina bästa och en av mina sämsta i samma film är ganska spännande. Kanske skulle jag få en bättre känsla av stubben Robert De Niro när han spelar mot Philip Seymour Hoffman, en av mina största favvosar genom alla tider? Kanske skulle stubben blekna helt. Sånt vet man aldrig innan.

Den ultrakonservativa polismannen Walt Koontz (De Niro) får en stroke och blir förlamad i ansiktet och får svårt att gå. I sin rehabilitering ordineras han sånglektioner med sin drag-queen-granne Rusty (Hoffman). Walt och Rusty är som Ying och Yang på alla sätt som går. Lika butter, beige och introvert som Walt är, lika extrovert och härligt flippad är Rusty och man kan inte direkt säga att deras relation går som på räls.

Action-regissören Joel Schumacher har både skrivit och regisserat filmen och eftersom han är öppet gay kan jag inte låta bli att undra om någon del av historien är självupplevd. På nåt sätt får jag ändå känslan av att det här är något slags hjärteprojekt för honom, det går liksom genom rutan.

Tyvärr når filmen inte in i mig alls, det enda som slår mig är ”det gamla vanliga”: FY FAN ALLTSÅ VAD BRA HAN ÄR, PHILIP SEYMOUR HOFFMAN! VARFÖR MÅSTE HAN VARA DÖD? JAG VILL INTE!

Publicerat

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY – PART 1

.

.

.

Nu är vi framme vid tredje delen av filmerna om Hungerspelen, Katniss Everdeens äventyr fortsätter och jag hänger med.

Nä. Nu ljög jag.

Jag hänger inte alls med. Jag sitter i biofåtöljen och undrar så smått och tyst vad – exakt – det är jag tittar på. Vad går den här historien ut på? Vad är vitsen med allt?

Den tredje filmen börjar där den andra slutar och trots att det bara är några dagar sedan jag såg den andra har jag till en början lite svårt att få ihop alla trådar. Är det mig det är fel på eller är det filmen? Fan, jag tittar på en ungdomsfilm jag löser inte Sudoku! Irritationen lägger sig efter en stund och jag bestämmer mig för att vara snäll mot mig själv. Jag vet varför jag inte riktigt hänger med, det säger ju sig själv när jag inte är det minsta engagerad.

Tankarna far iväg titt som tätt, det är ingen kvantfysik jag funderar på men det finns miljoner små tankar som pockar på uppmärksamhet och som känns viktigare att ta itu med just där och just då än att fundera på varför Peeta har jag-sover-svindåligt-ringar under ögonen. En tanke är: Varför säger ingen åt rövhålet på raden framför att släcka ner mobilen i köks-TV-size som denne glor på under filmens gång? En annan tanke är: Vad får den unge killen bakom mig att plötsligt luftskjuta pilbåge precis när jag vänder mig om och ska be honom sluta prata? En tredje tanke är: Varför låter det som om två personer på olika platser i salongen jobbar stenhårt med att packa ner saker i papperspåsar?

Om jag ska försöka hitta ljusglimtar i filmen så finns det faktiskt några stycken. Scenerna med Elizabeth Banks, hon är svinbra! Julianne Moore sköter sig. Donald (inte Kiefer, tack Niklas för att du uppmärksammade mitt aningens pinsamma fel) Sutherland är iskall och otäck men scenerna med honom är viktiga för filmen. Men den enda värme jag upplever i filmen (inte bara denna utan alla tre sammantaget) är scenerna när Philip Seymour Hoffman är i bild. Det är som att sitta framför en sollampa från 90-talet, solen lyser för en liten stund och det blir mysigt och varmt.

Sen är det Katniss-frågan. Är Jennifer Lawrence bra eller inte? Jag hävdar fortfarande att jag tycker hon är bra i den här rollen men ju mer jag ser av Katniss ju mer inser jag det problematiska att skriva en bok/göra en film med en kvinnlig huvudkaraktär som är fullständigt menlös.

Katniss må vara handlingskraftig när det behövs men allting hon gör gör hon för att andra säger åt henne att göra det hon gör. Hon känns helt viljelös. Hon är som en vindflöjel. Ska jag hårdra det så är Katniss Everdeen ungefär lika intressant som en talande skyltdocka med ett chip i ryggen som programmerats med ett hundratal olika meningar och en randomfunktion.

Nu ser jag framåt mot den fjärde filmen. Inte för att jag bryr mig så mycket om hur det går, mer för att det är den sista.

 

.

.

Såhär tyckte jag om första filmen, såhär tyckte jag om den andra och såhär tycker mina filmspanarvänner om dagens film. Klicka på länkarna för att komma till bloggarna.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Jojjenito

Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE

Filmen börjar som en reklamfilm för Jokk bärdryck.

Jag suckar. Jag vill egentligen inte alls se den här filmen men vad gör man inte för Filmspanarna. På lördag är det filmspanarträff och den utvalda gemensamma filmen är tredje filmen i Hunger Games-serien, det känns rätt knasigt att gå och se den utan att ha sett del två så det är bara att lösa problemet.

I april 2012 var Hunger Games filmspanarfilm och jag kände starkt för Jennifer Lawrence som den handlingskraftiga Katniss Evergreen men desto svalare för filmen som helhet. När uppföljaren kom kunde jag med gott samvete avstå ett biobesök och jag hade troligtvis aldrig sett varken denna eller den tredje (eller fjärde) filmen om inte Filmspanarna kommit i vägen/till undsättning. Att utmana ens filmtittande is what filmbloggarvänner are for och det skulle aldrig falla mig in att avstå en filmspanarfilm för att jag tänker på den som ”tråkig”. Så hur tråkig jag än tycker att Jokk bärdrycks-scenerna är så har jag två timmar och tjugo minuter hungerspelsäventyr  framför mig, det är bara att hacka i sig.

Och jag hackar och jag hackar och jag försöker tänka positivt och Jennifer Lawrence ÄR jättebra men Josh Hutcherson (som Peeta) är det inte och andemeningen med filmen ÄR spännande, intressant och vettig men effekterna är tok-lökiga och många skådespelare spelar över så jag börjar fnissa (Stanley Tucci och Elizabeth Banks, jag älskar er, men era karaktärer är bara för mycket) och musiken ÄR fin men jag kan inte för mitt liv engagera mig i historien.

Jag njuter av scenerna med Philip Seymour Hoffman som Plutarch Heavensbee men jag vet ju varför. Jag saknar honom så himla mycket. Det är som att titta på videofilmer med en god vän som gått bort, det gör ont men samtidigt blir man lite glad och minns allt det fina.

The Hunger Games: Cathing Fire lider av alla sjukdomar som mittemellanfilmer oftast lider av. Den är en luddig fortsättning på en tydlig början och den saknar ett riktigt slut. Den liksom bara fejdar ut, försvinner, glider in i eftertexterna. Svinirriterande tycker jag. Nu är det bara några dagar kvar tills jag kommer se fortsättningen men om jag sett filmen när den kom hade det varit ett helt ÅR kvar och då hade jag varit grumsen på riktigt.

På onsdag kommer recensionen av Mockingjay part 1.

Publicerat

A MOST WANTED MAN

Har du sett Tinker Tailor Soldier Spy?

Om ja, förstod du filmen?

Om ja – lyllo dig.

Om nej – du är inte ensam.

Gillar du normalt sett böcker av John le Carré som sen blir filmatiserade, typ Tinker Tailor Soldier Spy? Torra, grå-beige-bruna men ändå snygga politiska filmer där alla på ett eller annat sätt är förlorare på slutet?

Om ja – A most wanted man är nåt för dig.

Om nej – saknar du Philip Seymour Hoffman?

Om ja – filmen är nåt för dig oavsett om du avskyr genren.

Om nej – se nåt annat.

Med A most wanted man tar regissören Anton Corbijn med oss till den tyska staden Hamburg där några fina amerikanska skådespelare (Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams och Willem Dafoe) spelar tyskar som pratar engelska med påhittad tysk brytning, den tyska skådespelaren Nina Hoss gör likadant fast med genuin tysk brytning liksom den spansk-tyska skådespelaren Daniel Brühl. Det tar ett tag innan man accepterar alla accenter i hjärnan. Robin Wright dyker dock upp efter ett tag och spelar en amerikanska som pratar sitt eget språk. Skönt. Det la sig ett lugn över accentskaoset för en stund där.

Filmen handlar till stor del om terrorrädslan efter 9/11 och som av en händelse är det just detta datum idag. Är det samma typ av konstigt öde som ninjasköldpaddorna råkade ut för med sin omtalade bioaffisch måntro? Det är ett otäckt datum det här, mycket elände som hänt.

Så vad tyckte jag då om filmen? Eftersom jag inte riktigt förstod Tinker Tailor Soldier Spy säger jag hurra åt A most wanted man. Min hjärna hängde med, jag fattade historien! Och eftersom jag saknar Philip Seymour Hoffman som F A N hade jag ibland svårt att svälja den ledsna klumpen i halsen när jag såg honom. Han var i dåligt skick, flåsig, orakad, psykiskt effektiv men knappast fysiskt dito – men GOSSE, I love him!

Det var en del surr kring filmen när jag såg den på Malmö Filmdagar. Vi var många som såg fram emot att se Philip Seymour Hoffman igen på vita duken och det kändes som att många reagerade som jag, att det var ett kärt återseende men samtidigt väldigt tungt. Vad mina filmbloggarkompisar tyckte om filmen kan du läsa här:

Jojjenito

Fripps Filmrevyer

The Velvet Café

Har du inte sett den? (blogg)

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: HÅR

Det här med hår på film, vilket roligt tema!

Man kan göra det lätt för sig och skriva om musikalen Hair. Man kan skriva om nåt stort och hårigt som Bigfoot i Harry and the Hendersons eller Sully i Monster´s Inc. Man kan skriva om hockeyfrillor, peruker eller dom mest populära filmerna från 1977 som innehöll kvinnligt könshår. Ett tag tänkte jag göra en variant på det sistnämda och skriva om manligt könshår jag minns men enbart Sven Wollter och Donald Sutherland på en lista känns rätt torftigt.

Så jag tänkte om. Jag tänkte att jag gör en lista på trevligare grejer. Sånt jag verkligen gillar. Jag tänker skriva om ansiktsbehåring i form av…

MINA TIO FILMISKA FAVORITMUSTASCHER!

.

.

10. BEN STILLERS HALVDANA LÅNGTRADARMUSCHE

I Dodgeball är Ben Stiller liten, kaxig, deffad, klädd i lila spandex och har en imponerande långtradarmustasch. Men om jag fick bestämma tycker jag den skulle vara tre-fyra centimeter längre, då hade den fått prefixen delikat.

.

.

.

9. CONNERYS ZED

Det finns ett gäng trevliga skådespelare som gett mustaschen ett ansikte. Charles Bronson och Burt Reynolds är två av dessa, Sean Connery en tredje. I Highlander (1986) fick Sean Connery till det nästan hundraprocentigt men hur fin den muschen än är så kan den inte mätas med ansiktsbehåringen i John Boormans film Zardoz från 1974. Sean Connerys rollfigur Zed är en riktig trendsetter.

.

.

.

8. JOHN TRAVOLTAS VÄLANSADE

Hur gör man enklast om en utseendemässigt snäll man som John Travolta till den elaka jäveln Ryder i The taking of Pelham 1-2-3? Jo! Man ser till att stramt ansa håret i fejset samtidigt som man får honom att bita ihop käkarna och jobba fram en kronisk axelspänningshuvudvärk. Och vet du vad? Det funkar!

.

.

.

7. TOM BERENGERS SKÖNA 80-TALARE

Lawrence Kasdans film The Big Chill (Människor emellan) är en riktigt mysig film och Tom Berenger har en av filmens huvudroller iklädd en mycket klädsam mustasch.

.

.

.

6. MARVELMUSCHEN

Min grundtes är att 99% av världens män ser bättre ut i mustasch än utan och superhjältar är inga undantag. Robert Downey Jr´s ansiktsbehåring gör att Iron Man inte bara ser ännu coolare ut, han skulle även kunna ta jobb som stand-in i Backstreet Boys om han nångång behöver stålar.

.

.

.

5. KONSTEN ATT GÖMMA EN BÄVERFARM PÅ ÖVERLÄPPEN

Varje år anordnas World Beard & Moustache Championships, en tävling som Sam Elliott borde kunna vinna vartenda år om han bara ställde upp. Mustaschen han visade upp i bröderna Coens The Big Lebowski (1998) skulle fungera som skyttevärn i vilket inbördeskrig som helst och kryper han runt på alla fyra i huset där han bor behöves inget annat städ-don, dammråttorna fastnar som vore dom gjorda av kardborre. Den här mustaschen är motsatsen till John Travoltas på plats 8. En snällare mustaschman än Sam Elliott går inte att se på film.

.

.

.

4. SLY I EXPENDABLES 2

Gulp alltså, vad fin han är!

.

.

.

3. THEODORE TWOMBLY

Joaquin Phoenix och hans mustasch är en match made in heaven när han gestaltar Theodore Twombly som i filmen Her tar det här med datorer och kärlek till en helt annan nivå. Han ser så himla gullig ut. Så snäll. Så harmonisk. Det är banne mig mustaschperfektion.

.

.

.

2. LESTER BANGS-MUSCHEN

Jag tycker om den här bilden. Jag tycker om Philip Seymour Hoffman. Jag tycker om filmen Almost famous och jag tycker om Lester Bangs och hans mustasch. Fan vad jag saknar Philip Seymour Hoffman.

.

.

.

1. TOM SELLECK. ALLTID. JÄMT. HELA TIDEN.

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ha Tom Selleck på plats nummer ett. Han är den förste mannen med hår på överläppen som jag kärade ner mig i och han ÄR den mustaschprydde mannen personifierad oavsett om han är privatdetektiven Thomas Magnum, Patrick O´Malley i High road to China, Peter Mitchell i Tre män och en baby, Phil Blackwood i Hennes alibi, Monicas pojkvän i Vänner, Frank Reagan i Blue Bloods eller Jesse Stone.

Tom Selleck, you are The Master of the Musche Universe!

.

.

Hur har mina filmspanarvänner tagit sig an detta tema? Hur pass hårigt är det runtom i bloggosfären idag? Klicka på länkarna så märker du: Sofia, Henke, Jojje, Johan,  Steffo, Jimmy,  Cecilia och Voldo.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 108

5. Sista dagarna att tävla

Oscarstävlingen pågår fram till 23.00 på söndag, inte en sekund längre. Sen ska det excelfixas fram till galans början för JÖSSES vad många inskickade tävlingsbidrag jag ska hålla reda på. Men vad kul det är att så många engagerar sig. Och vilket roligt filmpaket jag kommer skicka till vinnaren. Hopp in här och tävla om du inte redan gjort det.

.

.

.

4. Baconchips, bara EN del av respektlösheten

Jag kunde väl aldrig tro att ett blogginlägg skrivet i raseri på två minuter skulle komma att få ett sådant genomslag. Baconchipsupproret har på dessa tio dagar över två tusen (!) klick och resulterat i att mängder av människor hört av sig, filmälskare, biografägare och folk som är less på att få filmupplevelser förstörda. I princip samtliga verkar liksom jag tycka att film ska SES på bio, inte ätas på bio, eller ja, alla utom Svenska Bio som enligt egen utsago ”älskar baconsnacks” och gärna säljer det på sina biografer. Men bortsett från baconchipsen så är beteendet hos väldigt många biobesökare långt under all kritik. Den respekt många kräver av andra är inne i en biosalong otäckt enkelriktad. Läs gärna mina vänner Johan och Henkes blogginlägg om ett biobesök som gick helt åt helvete. Det är så pass illa att hela glädjen med att gå på bio faktiskt kan försvinna och i bakhuvudet gnager tankarna på det som hänt på biografer i USA, skottlossningar, sånt vi inte tror kan hända här.  SF – ni får banne mig försöka göra nåt åt det här nu!

.

.

.

3. Wake me up!

Det har visserligen ingenting med film att göra men jag kan inte ploppa upp nånting bättre på veckans tredjeplats än kvällens stora begivenhet: Avicii på Tele2 Arena! Jag har längtat efter den här kvällen sen han spelade (okej, tröck på knappen) på Bråvalla. Det kommer bli en svettig kväll. Disco! Disco!

.

.

.

2. Det ofattbara att två av fem är i himmelen

Oscarsgalan 2006. Bästa manliga huvudroll. Joaquin Phoenix, David Strathairn, Terrence Howard, Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman. Ta fram näsduken, klicka här, titta, förundras och förbanna den där jävla usla pissuppfinningen som kallas döden.

.

.

.

1. På söndag smäller det!

När man googlar på Fiffi blogs Oscar kommer hela nattchattandet från 2011, 2012 och 2013 upp. Det kommer även upp ett youtube-klipp som heter Fiffi tvättar Oscar vilket är något helt annat (jag vågar inte scrolla längre ner ifall det kommer Oscar tvättar fiffi). Men på söndag är det i alla fall dags för den fjärde helnattsbloggningen när Oscarsgalan ska livekommenteras av mig och alla som vill vara med. Kul ska det bli och spännande också, det var länge sedan så många bra och intressanta filmer och skådespelare var nominerade.

Publicerat

Fredagsfemman # 105

5. Robo-Joel

Vad ska man säga, vad ska man tro, hur ska det bli? Det är inte utan att jag är lite orolig för Joel Kinnaman när han idag ikläder sig rollen som RoboCop, samma roll som Peter Weller gjorde 1987 i regi av Paul Verhoeven. Jag har så svårt att tro att Joel fixar att vara lika ball, kall och imponerande stentuff som Peter Weller men han får gärna överraska mig. Jättegärna faktiskt.

.

.

.

4. OS-kluvenheten

Vinter-OS är normalt sett tre veckors julafton för mig men i år kämpar jag med att svälja riktigt sura uppstötningar när jag tänker på Sotji. Ingen skugga ska falla över de tävlande men VAD ÄR DET FÖR JÄVLA RÖVHATTAR SOM BESTÄMT ATT OS PROMPT MÅSTE GÅ JUST DÄR???

.

.

.

3. Lovebombning kl 19 på bloggen, sju kvällar på raken

Såhär är det, vare sig man vill eller inte så är det Alla hjärtans dag om en vecka. Den dagen kan vara allt från supermysig till ångestframkallande till likgiltig till överraskande och precis allt där emellan. Själv tycker jag det är lite larvigt att allt ska fokuseras kring EN dag så i år tänkte jag göra något åt det. Sju kvällar på raken med start idag kommer jag därför att idka min variant av lovebombning. Sju filmer och sju intet ont anade bloggare kommer hamna i fokus den här veckan. Klockan 17 idag kommer ett introduktionsinlägg där jag förklarar det hela lite mer ingående och 19.00 kommer första inlägget.

.

.

.

2. PSH-limbot

Jag får inte in det i skallen. Det går inte. Vi kommer alltså aldrig mer att få se Philip Seymour Hoffman briljera i en ny film! Eller jo, det finns två filmer kvar som har premiär 2014: God´s pocket och Anton Corbijns A most wanted man. Den sista har sverigepremiär 14 september men sen är det över forever änd ever. Mitt mål är att fatta DÅ att jag aldrig kommer få se honom igen. Tills dess ska jag ha Along came Polly på repeat hemma. Sandy Lyle, vilken hjälte!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det dags för februari månads filmspanarträff. Jag har svårt att tro att filmen vi ska se imorgon kommer ge upphov till samma härliga diskussioner som förra månads film gjorde men vem vet? Man ska aldrig säga aldrig, så mycket har jag lärt mig. See you tomorrow, nerds!

Publicerat

Sov gott Philip Seymour Hoffman

Det känns så jävla tomt. Jag fattar ingenting. Philip Seymour Hoffman är död och just nu känns det som att filmvärlden aldrig kommer bli densamma igen.

Philip Seymour Hoffman är en skådis som alltid funnits och som aldrig gjort en dålig rollprestation, han var även min bloggs första filmfavvo. Jag känner mig alldeles tom och samtidigt jätteledsen. Sov gott. Jag saknar dig. ♥

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga biroll

Nu börjar den där knasiga veckan på bloggen, den som är julafton för alla som älskar att goffa ner sig i oscarsnominerade filmer och skådespelare i spänd förväntan inför söndagens spektakel. Temat Veckans klassiker får alltså stå över en vecka.

Varje dag den här veckan kommer en ny kategori att presenteras på bloggen och idag börjar jag med Bästa manliga biroll. Sist i varje inlägg kommer jag att skriva vem som jag hoppas se som vinnare om det mot förmodan inte har framgått i texten innan.

 

Alan Arkin (Argo)

Här är mannen som har gett uttrycket Ar-go fuck yourself ett ansikte.

79 år gammal kan man tycka att han förtjänar en Oscar för lång och trogen tjänst men jag hoppas att det inte blir i år. Arkin har skådespelat sen i början på 60-talet, han har gjort massvis av bra rollprestationer i mängder av bra filmer men för mig förblir han farfar i Little Miss Sunshine, en roll han vann en Oscar för 2007.

 

Robert De Niro (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här mannen är nominerad för sin roll som pappa till Bradley Cooper med psykiska problem. Robert De Niro visar än en gång upp sitt bristfälliga register och fortsätter grumpa sig igenom ännu en roll. Vad han har i den här kategorin att göra förstår jag inte.

De Niro har inte vunnit en Oscar sedan 1980 och då för Tjuren från Bronx. 1974 vann han för sin roll som Vito Corleone i Gudfadern II. Det räcker.

 

 

Philip Seymour Hoffman (The Master)

I mina ögon är Philip Seymour Hoffman alltid en vinnare. I The Master spelar han Lancaster Dodd, jordens slemhög och vem kan göra det bättre än han?

2005 vann han en Oscar för sin rolltolkning av Truman Capote i filmen Capote och vilket annat år som helst skulle han kunna vinna för The Master. Men inte i år.

Annars är det bästa med den här mannen att han är född 1967. Han har många år kvar inom det här yrket, många roller kvar att spela. Mums tycker jag.

 

 

 

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Hahahaha. Det går alltså att få en oscarnominering bara man sätter på sig en missklädsam cancerperuk.

Tommy Lee Jones vann en Oscar 1994 för sin roll som polis i Jagad, han har varit tusen gånger bättre än han är i Lincoln många gånger i sitt liv. Om det går att köpa sig nomineringar så misstänker jag att människorna bakom Lincoln öppnat plånboken bigtajm i år.

 

Christoph Waltz (Django unchained)

Nu så. Nu snackar vi välförtjänt Oscarsnominering och en SOLKLAR vinst i min bok.

Christoph Waltz äger varenda scen han är med i i Django Unchained, han utskåpar samtliga, det är en njutning att beskåda hans skådespeleri.

2009 vann han en Oscar för sin roll i Inglorious Basterds och det vore väl själva faaaan om han inte knep en i år också för sitt porträtt av Dr King Schultz.

Min vinnare: Christoph Waltz. Hundra procent!

Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.


Publicerat

THE MASTER

The Master är ingen lätt film att förstå sig på, det är lika bra att jag skriver det på en gång. Jag tänker inte ens låtsas att jag fattar.

En del såna här knas-kluriga filmer biter sig fast i mig och jag kan inte sluta tänka på historien men The Master fungerade annorlunda. På väg hem från biografen är mat det enda jag tänker på. Jag tycker nämligen att The Master är uppbyggd som en trerätters middag.

Till förrätt fick jag en desillusionerad, sexfixerad, alkoholberoende och till synes avsmalnad (och sjuk?) Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som ligger och torrjuckar mot en gigantisk kvinna gjord av sand. Det klinketiklonkas av nån snäll men freebejsande xylofonjazz i bakgrunden och jag får känslan av att musiken vill få mig i rätt stämning. Den vill få mig att förstå att det här är en intelligent film, en intellektuell film till och med.  Den utvalda drycken till Quell-toasten är nån häxblandning av allsköns flytande vätska som Giftinformationscentralen skulle vråla NOOOOOO bara dom visste att den ens existerade. Vad är det han dricker? Bensin? Lut? Aceton? En blandning av dessa tre?

Till huvudrätt serveras Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), en redig köttbit med stekgrad rare. En stor man, en ledare för Sekten, en mästare om man så vill. Han kan det här med retorik, han vet att ta plats – och att få den – och trots att den inte är speciellt god den där jättebiffen så vill jag ha mer. Såsen sköter frugan Peggy om (Amy Adams) och den läggs inte på tallrik utan i handfat.

Desserten The Master serveras kall och smaklös av regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson. Han presenterar den som något mustigt, något matigt, något smart och gott men det smakar…ingenting. Jag går från den där två-och-en-halvtimmeslånga middagen med en smak av oblat i munnen. Inte det minsta irriterad men heller inte uppfylld av något. Hela upplevelsen kan inte ens beskrivas som knepig den bara…var.

Som i alla filmer av denne man osar det av oförlösta sexuella känslor och nedtryckta aggressioner och jämför jag med filmer som There will be blood, Boogie Nights och Punch Drunk Love så gör The Master inte mig besviken. Om jag däremot fotar den här middagen, plastar in den som om den skulle presenteras utanför en turistfälletaverna i Chania och sedan jämför med Magnolia, den filmiska motsvarigheten till Nobelmiddagen i bufféform, ja då vill jag måla mig blå i ansiktet, sträcka armarna mot luften och kanske inte skrika FREEEDOOOOM men väl VAAAD HÄÄÄÄÄÄNDE???

Att Joaquin Phoenix, Philips Seymour Hoffman och Amy Adams är nominerade för skådespelarpriser på Oscarsgalan är helt och hållet välförtjänt, precis som att filmen och regissören inte är det. Det är förvånande och imponerade vad dessa tre skådespelare har lyckats göra med dom givna ingredienserna, att Paul Thomas Anderson glömt kryddburkarna hemma är liksom hans problem.

Publicerat

Fredagsfemman # 52

5. Fifi Awards

För tredje året i rad kommer jag att liveblogga under hela Oscarsgalan. Jag kallar det ”Fiffi blogs Oscar”. Jag fick ett ryck och googlade detta och sprang på en ganska rolig grej: Fifi Awards. Det är ett pris som tydligen funnits i 40 år och har med dofter/parfymer att göra. Tänk vad man kan lära sig av detta intörnätt.

 

4. Community

Jag började innan jul och nu har jag ÄNTLIGEN tagit mig igenom hela första säsongen av dom vuxna knasbollarna som av olika anledning behöver återuppta sina studier. Jag har haft roliga och mysiga timmar framför TV:n. Tack för tipset!

 

3.The Master

Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams OCH Lena Endre. Det här är en film jag sett fram emot – mycketmycketmycket – och IDAG har den premiär. Så fort jag får tre timmar över ska jag springa iväg och se den.

 

 

2. Kathryn Bigelow

Idag har Zero Dark Thirty premiär, en film som jag tycker ALLA skulle se. En så EXTREMT välgjord film ser jag sällan och regissören Kathryn Bigelow går verkligen från klarhet till klarhet. The Hurt Locker var en bra film, den här är fenomenal. Vad månne det bliva härnäst? Och varför använder jag ett språk som inte ens Rasken skulle ta i sin mun?

 

1. Mellofokus.

Nu börjar den där tiden på året då en viss del av min hjärna – och hjärta – ställer om fokus från filmtajm till melodifestival. Imorgon är den första delfinalen och sex lördagar framöver vet jag exakt vad jag ska göra. Förutom nästa lördag. Filmspanarna – Mello? Mello – Filmspanarna? Hur ska jag gööööööra? Svaret är solklart.