Etikett: Philip Zandén

Publicerat

JAG ÄLSKAR DIG – EN SKILSMÄSSOKOMEDI

Jag biter mig i kinden, jag gör det. Hårt som fan. Det finns så mycket jag vill skriva om den här filmen, så mycket som stör mig, som inte är bra men som på ett mycket enkelt sätt hade kunnat vara det. Men hur skriver man sånt utan att det låter elakt? Det ÄR inte elakt, det är bara funderingar som jag inte får ihop i mitt huvud.

Christine Meltzer spelar Marianne och hon är gift med Gustaf, spelad av Björn Kjellman. I filmen ska Gustaf gissningsvis vara strax över femtio år, precis som Björn Kjellman är i verkligheten. Christine Metlzer är 42 och om hennes Marianne ska föreställa 42 eller väldigt mycket äldre vet jag inte men för det första  kryllar det inte av 45-50-åringar som heter Marianne, inte ens på Östermalm och för det andra är det inte jättevanligt med medelålders kvinnor som klär sig som 70-åringar, inte ens i märkeskläder och inte ens på Östermalm. Att Marianne dessutom har en sån UPPENBAR peruk stör mig jättemycket, man ser ju kanten i pannan! Och ingen Marianne på Östermalm i 45-50-årsåldern hade haft den frisyren anno 2016 – INGEN. Har du bildbevis på motsatsen så är min mejladress fiffi@fiffisfilmtajm.se.

Björn Kjellmans Gustaf verkar vara en man som fastnat i ”jag har mitt på det torra”-vinkelvolten och han är tråkig så klockorna stannar. Men när frugan vill skiljas händer det grejer vill jag lova. Då vaknar Gustaf till liv på fler än ett sätt. Härligt på nåt vis, befriande, det kommer in syre i rummet. Men när Marianne vaknar till liv hamnar hon på Riche i sina malätna tantkläder och blir uppraggad på direkten – alltså PÅ DIREKTEN – av Eric Saade som säger att han tycker hon är snygg. I en lokal FULL av uppklädda, fräscha innemänniskor så går han alltså fram och knackar Marianne i ullpollover och gråblond vågig peruk på axeln och erbjuder en bortamatch. Kom igen, alltså KOM IGEEEEEN!

Jag kan rada upp grej på grej på grej i den här filmen som är så fullständigt o-trolig att det inte är en enda cell hos mig som köper historien även om den enligt producenten är baserad på regissören och manusförfattaren Johan Brisingers egen skilsmässa. Det kanske den är men hur jag än vrider och vänder på det så är det synd att det som kanske uppfattas som ”petitesser” inte fixats till i filmen för att göra den mer igenkänningsvärdig.

För det är klart att det är många medelålders par som skulle kunna känna igen sig i detta, i rädslan att förbli ensamma, i paniken att behöva hitta sig själv efter ett långt vuxet liv i tvåsamhet, i tankarna kring barnen och hur dom ska ta denna förändring. Det finns mycket i detta som går att twista till och göra komik av men för att vara en ”skilsmässokomedi” kan jag inte säga att den var särskilt rolig.

Björn Kjellman har flest roliga scener och han har fått den karaktären som är mest att bita i. Resten av ensemblen känns som dom går på sparlåga, men i ärlighetens namn, vad ska dom göra? Manuset är inte mer än såhär. Och den där påklistrade twisten i slutet? Visst vet jag att verkligheten oftast överträffar fiktionen och är twisten sann är det riktigt knas såklart men när jag ser det i filmen köper jag det inte alls. Hela slutscenen är för övrigt bedrövlig.

Men betyget då? Hur kommer det sig att filmen inte får en etta? Det är nära, det är mycket nära MEN jag fnissade till ibland och jag har sett många filmer som är betydligt sämre. Jag skyller på enormt turistiga vyer över Stockholm och Björn Kjellman i magtröja. Pendeln slog över där, mer behövdes tydligen inte.

Det här var femte filmen jag och mina filmspanarvänner såg första dagen på Malmö Filmdagar. Beror min syn på filmen på att jag var trött? Beror den på att jag var less? Om du läser mina vänners recensioner kanske du får en klarare bild över exakt HUR bra/dålig denna film var.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Jag intervjuade Alexander på Moviezine för poddens räkning precis innan vi såg den och även om han inte riktigt trodde på den innan så är hans skrivna tankar om filmen här .

Publicerat

BRÖLLOP I ITALIEN

På svenska heter dagens film Bröllop i Italien. Den engelska titeln är Love is all you need. Den danska originaltiteln är dock Den skaldede frisør, alltså – på svenska – Den skalliga frisören. Det intressanta är att alla dessa tre titlar tillsammans beskriver filmen alldeles på pricken rätt.

Filmen handlar nämligen om Ida (Trine Dyrholm) som är frisör och under sin fina peruk är hon skallig. Hennes cellgiftsbehandling av bröstcancern är avklarad, hon är för tillfället friskförklarad och hon tackar nej till att återskapa det borttagna bröstet då hennes man Leif (Kim Bodnia) ”mest ser till insidan och antagligen inte ens märker att det är nåt som saknas”.

Med dessa höga tankar om sin man är det klart Ida blir överraskad när hon kommer hem efter en koll på sjukhuset bara för att hitta mannen i doggystyle-position på soffan med sin blonda (typ) 22-åriga ekonomiassistent. Va fan! Dom skulle ju börja leva nu! Dom skulle börja blicka framåt och framförallt skulle dom ju åka till Italien tillsammans och se dottern Astrid (Molly Blixt Egelind) gifta sig med sin Patrick (Sebastian Jessen)!

Mitt i alla dessa kaosochpaniktankar ska Ida backa ut från en parkeringsplats och kör rakt in i sidan på en betydligt flådigare bil som precis skulle passera. Ut kommer en man i kostym, jäktande, skrikande, irriterad. Philip (Pierce Brosnan) är chef för ett stort frukt-och-grönsaksföretag och har annat att göra än att lösa försäkringsfrågor och parkeringsskador med en vimsig medelålders kvinna. Han ska ju till Italien. Han son ska ju gifta sig!

Hur jag hamnade framför Bröllop i Italien i förstaläget har jag ingen aning om, jag zappade väl på Itunes som vanligt och bytte från den skräckfilm jag tänkte hyra till den här. Bara sådär. Och ibland blir ”bara sådär” så himla bra! Det här var nämligen en otroligt fin film!

Visserligen är det JU en saga att en tiopoängare som Pierce Brosnans Philip skulle finnas i verkligheten – och än mer saga att han då skulle bete sig som han gör – men man kan väl drömma? Trine Dyrholms Ida är inte lika mycket av en sagofigur men hon är en komplex person och ingen ”vuxen Askunge” eller så. Det händer skit i alla rollfigurernas liv, ingen är perfekt, alla är lite trasiga, lite rassliga och samtidigt lite underbara.

Det här är en film som kan muntra upp den gråaste av dagar!

Publicerat

MICKE & VERONICA

Tänk så krääääjsy va, en LÄKARE kan bli kär i en HANTVERKARE! Det är nästan så jag vill utbrista STOPPA PRESSARNA! Eller. Kanske. Inte.

Det här är inte en film om apartheid eller så, om att en vit person blir kär i en svart i 50-talets Sydafrika och krossar alla politiska och sociala barriärer, nej, den här filmen handlar alltså om nåt så udda, nåt så konstigt och knasigt som en KVINNLIG läkare av överklassbörd som i Sverige 2014 springer på snickaren Micke (såklart att han heter Micke) och blir – ja det är helt galet alltså, nästan lika o-troligt som att E.T kunde cykla upp till himlen – blixtförälskad!

Visst, det kan det vara spännande med kulturkrockar och visst, det finns säkerligen en hel drös östermalmsmänniskor som aldrig skulle ta i en vanlig arbetare med tång men jag vet inte om det är SÅ stor skillnad mellan Veronica och Micke – egentligen. Båda är duktiga på sina jobb, båda jobbar mycket, båda bor bra, båda har varsitt barn på halvtid och båda har ex som verkar vara douchebags. I mina ögon har dom så pass mycket gemensamt att VAD dom jobbar med knappast kan vara relevant för om kärleksrelationen ska funka eller inte. Men jo, det ÄR viktigt. Tydligen. I alla fall i filmen.

Apropå det här med jobb. Människor som begåvats med kvalitéer som gör att dom kan jobba med flera olika saker samtidigt är i min värld alltid avundsvärda. Jag gillar folk som liksom bara ”kör på”, som testar, som öppnar stänga dörrar och är dom låsta hittas det på andra kreativa sätt att ta sig igenom.

David Hellenius är en av landets allra mest folkkära programledare. Han är superduktig på att imitera kändisar och han är galet skön på Instagram. Hans kännetecken vad han än gör är att han är rolig, han är ALLTID rolig. Jag tycker det blir ett problem när han skådespelar, speciellt i scener när han ska vara ”precis bara vanlig”, inte ha ett prilligt fniss i mungipan och det gör att jag aldrig riktigt tror på hans Micke, han är ju David Hellenius filmen igenom.

Izabella Scorupco däremot, jag tror inte ett dugg på att hon är läkare eller att hon skulle ha en sån översittande stekarunge som sonen Alexander utan att reagera MEN jag köper det, kanske för att hon ändå lyckas agera med hela känsloregistret OCH vara rolig.

Micke & Veronica är en film som slinker ner som ett ljummet glas mellanmjölk. Det smakar inte så mycket, det släcker inte törsten, jag blir inte varm i magen, jag mår inte illa, jag lider inte. Jag tittar, förundras litegrann och går vidare med mitt liv, fast i min övertygelse om att det inte är just yrkesvalet som är viktig om man hittat en själsfrände.

Publicerat

Svensk söndag: SÅNT ÄR LIVET

Det var en iskall kväll i slutet av oktober 1996, riktigt jävla tok-kall var den. Sånt är livet hade premiär och vi hade biljetter på Saga 1. Vi just den kvällen var jag, min dåvarande man, hans närmaste kollega och dennes fru.

Jag vet inte riktigt varför jag minns den där kvällen så himla tydligt men allt kommer tillbaka när jag nu sitter i soffan för att se om filmen för första gången på arton år. Jag minns känslan av första-kvällen-med-vantar-och-mössa, jag minns att jag hamnade i nån form av julstämning av filmen, jag minns diskussionerna efter filmen om Marie Fredriksson är överskattad eller underskattad, jag minns att vi pratade om vanskligheten med att improvisera fram ett manus, jag minns att vi höll varandra i handen, två par som levde i nuet men som trodde sig ha en lång, lysande och lycklig framtid framför sig utan vägbulor, knivigheter, problem och motgångar. Vi var så unga, så naiva. Det känns som igår men det var eoner sedan.

Jag sitter i soffan och tittar på Tintin (Helena Bergström) som är barpianist i figurnära klänningar, jag tittar på (Rolf Lassgård) som försöker prata känslor, på Paul (Jakob Eklund) som inte vill binda sig. Jag hör Marie Fredrikssons musik, jag ser den vintriga miljön, snön ute i skarp kontrast mot det varma ljuset i inomhusscenerna och jag känner tårarna rinna nedför kinderna. Jag är inte ledsen, inte ens nostalgisk, det bara slår mig som ett bollträ i magen att sånt är livet.

Senaste gången jag träffade biosällskapet från Sånt är livet var för snart ett år sedan. Våra blickar möttes när vi med varsin blomma i hand gick runt en obegriplig kista i Katarina kyrka och tog farväl av han som höll mig i handen den där oktoberkvällen 1996. När begravningen var över kramades vi länge – och mindes. Mindes bröllop och födelsedagar och skidsemestrar och när barnen var små. Tänk om vi hade vetat då vad vi vet nu. Tänk om vi den där oktoberkvällen hade förstått att livet är sånt. Livet kan ta slut och det tar slut, livet är lika oberäkneligt som det är sorgligt, vidrigt, underbart och vackert.

Det är svårt att objektivt recensera en film som rör upp så mycket minnen. Jag tittar i min filmbok och ser att jag gav filmen en trea när det begav sig. Det känns rimligt. Det är en bra film, den håller fortfarande. När jag hör R.E.M´s låt Everybody hurts mot slutet av filmen slår det mig att det är det enda av filmen jag inte minns. Jag trodde nog inte på texten då. Det gör jag idag. Tyvärr.

When your day is long and the night
The night is yours alone
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go
Everybody cries and everybody hurts sometimes

Publicerat

FALSK SOM VATTEN

Bokförläggaren John (Sverre Anker Ousdal) lever tillsammans med Anna (Marie Göranzon) i ett förhållande som verkar kantas av iskyla och skuldkänslefri otrohet.

Poeten Clara (Malin Ek) ger ut sin diktsamling på Johns förlag. Hon är betydligt mer färgstark än Johns fru Anna, hon sminkar sig, har långt lockigt hår och känns spännande för John. Clara bor ihop med Stig (Stellan Skarsgård) som är en sjukligt svartsjuk wannabe-författare som ser ut som en blandning av en väldigt ung moppepojke och Alexander Skarsgård (herregud vad dom är lika, far och son).

John och Clara inleder en relation och mycket av det John gör har han okejat med sig själv eftersom han tror sig veta att frugan också är otrogen. Two wrongs doesn´t make a right, men det är en sanning John skiter fullständigt i när livet ändå är så rackigt.

John äger fastigheter på Söder i Stockholm och i en sådan huserar han Clara. Han ger henne en liten etta längst upp i huset och efter ett tag märker Clara att det händer underliga saker i lägenheten. Saker flyttar på sig, det låter och hon känner sig ständigt iakttagen och med ett förflutet som patient på Beckomberga sjukhus så är det inte någon som tror henne.

Hans Alfredson må ha gjort sig känd som en kul gubbe på scen men hans filmer är allt annat än roliga. Både Den enfaldige mördaren och Falsk som vatten är som filmiska förstoringsglas på människans mest vidriga egenskaper. Falsk som vatten fokuserar på svartsjuka och det är ingenting som går att skildra vackert men det är heller inte Alfredsons baktanke. Jag tror att han vill att jag som tittar ska bli underhållen, rädd och tänka efter samtidigt och det funkar faktiskt.

Skådespelarmässigt så är det Stellan Skarsgård som sitter bäst fast i mitt minne från första gången jag såg filmen men även Marie Göranzon (speciellt i filmens första halva) är precis-på-pricken-perfekt. Malin Ek som Clara är konstig och jag vet inte om hon ska vara sådär konstig för att det står i manus eller om Clara blir så konstig för att Malin Ek kanske inte är en så bra skådis. Men den jag har svårast för i filmen är Sverre Anker Ousdal, jag tycker inte han funkar alls. Jag begriper inte varför han prompt ska vara norsk, jag förstår inte hans dragningskraft på kvinnor och jag tycker inte han gestaltar en tokkär medelålders man bara för att han drar på sig en kockmössa och kletar sås på nästippen.

Falsk som vatten är en svensk film som jag tycker varje svensk bör ha sett. Det tillhör allmänbildningen banne mig.