Etikett: Pianot

Publicerat

FILMÅRET 1993

Vilket år?!?! HALLÅ!! Hur ska man kunna få ihop en 10-i-topplista när man har 28 filmer som alla fått riktigt höga betyg (mer än hälften 5/5), alla ligger mig otroligt varmt i nostalgimagen och samtliga håller hur bra som helst fortfarande. Det är bara att konstatera att 1993 numera endast har konkurrens av 1988, 1994 och 2013 om att vara tuffast hittills. Otroliga filmår alla fyra!

Nu är i alla fall listan klar. Jag valde ut tio, dom övriga arton blev bubblare och är det någon av dessa du inte redan sett så är det filmtips som kommer ända inifrån mitt filmälskarhjärta.

 

 

10. Demolition man

(Regi: Marco Brambilla)

Jag kunde bara inte strunta i den, det gick inte. Demolition Man är en film som håller år ut och år in, tittning efter tittning trots att världen ser helt annorlunda ut nu än 1993. En skön Sylvester Stallone, en blonderad Wesley Snipes och en charmig Sandra Bullock – hur kan man INTE älska detta?

.

.

9. Shadowlands

(Regi: Richard Attenborough)

En BOATS om Narnia-författaren C.S.Lewis liv. Passion, tragik och livsvisdom ihopkokad till en långfilm. Anthony Hopkins och Debra Winger är som klippta och skurna för dessa roller och Winger blev Oscarsnominerad för sin.

.

.

8 Short Cuts

(Regi: Robert Altman)

3 timmar och 7 minuter film som jag önskar var 30 timmar och 7 minuter. Robert Altman kanske inte skapade epitetet episodfilm men han gjorde det känt för allmänheten och många är dom manusförfattare och regissörer som har försökt sig på att göra nåt lika bra efteråt. Endast EN har lyckats.

.

.

7. Sommersby

(Regi: Jon Amiel)

Jag kan inte förklara riktigt varför men den här filmen har NÅT som gör att den sitter fast som ett hett strykjärn i mitt hjärta. Laurels (Jodie Foster) man Jack (Richard Gere) är inte snäll och han ger sig ut i kriget. När han sen kommer tillbaka beter han sig helt annorlunda men han ser precis likadan ut. Är det verkligen Jack som kommit tillbaka eller är det någon….annan?

.

.

6. Philadelphia

(Regi: Jonathan Demme)

Det här med HIV och Aids var ett hett ämne i början av 90-talet. Folk var rädda in absurdum, vilket får kanske ses som en blandning av sund självbevarelsedrift, dålig information och okunskap. När den homosexuelle och Aids-sjuke advokaten Andrew Beckett (Tom Hanks) får sparken från sitt jobb anlitar han en advokat för att stå upp för sig själv. Advokaten (Denzel Washington) är den inskränkta homofob-advokaten, Antonio Banderas är Andrews pojkvän, När lammen tystnar-regissören Jonathan Demme har regisserat och Bruce Springsteen har gjort titelåten. SJälv grät jag mest.

.

.

5. Glädjekällan

(Regi: Richard Hobert)

Okej, jag grät när jag såg Philadelphia men det var ändå kontrollerat på nåt vis. När jag såg Glädjekällan för första gången grät jag mig igenom halva filmen, hela tunnelbaneresan hem och resten av kvällen ihopkurad som en igelkotte i sängen. Par som varit tillsammans ett helt liv och en av makarna dör, det är nåt så hemskt hjärtskärande i detta, i ensamheten, jag klarar knappt av det. Här är det Ragnar (Sven Lindberg) som ska försöka få ordning på livet efter hustruns död och samtidigt begrava hennes aska vid deras älskade sommarstuga Glädjekällan. Det blir en roadtrip både Ragnar eller vi som tittar sent ska glömma.

(Jag hittade ingen bild från filmen som gick att använda så denna är från filmen Höst i paradiset som kom 1995 men Sven Lindberg spelar samme Ragnar även där.)

.

.

4. Falling Down

(Regi: Joel Schumacher)

Hur många gånger har man inte känt att man är i ”Falling Down-mode”? Varje gång hyllar jag vårat lands vapenlagar för jag kan knappast vara ensam om att få spel ibland och kan jag kan du och kan du så kan även riktiga galningar gå banans.

.

.

3. Pianot

(The Piano – Regi: Jane Campion)

Perfektion! I varenda bildruta!

.

.

2. Återstoden av dagen

(The remains of the day – Regi: James Ivory)

Undertryckt passion, bitterljuv kärlek men utan det ljuva. En helt fantastisk film! Vare sig Emma Thompson eller Anthony Hopkins har någonsin varit bättre än här. Filmen fick hela åtta oscarsnomineringar men vann ingen. Det säger en hel del om kvaliten på filmerna från 1993.

.

.

1. Jurassic Park

(Regi: Steven Spielberg)

Jag kan ge guldmedaljen till någon annan film än filmen som fick mig att se dinosaurier PÅ RIKTIGT för allra första gången. Jurassic Park förändrade mitt sätt att se på film och gav mig en resa som jag än i dag är ute på.

.

Bubblare: Sunes sommar, Spårlöst försvunnen, Jagad, Manhattan Murder Mystery, Välkommen Mrs Doubtfire, Cool runnings, Sömnlös i Seattle, Kalifornia, Kärlek och mänskliga rester, Cliffhanger, När jag brottades med Ernest Hemingway,  I faderns namn, Hot Shots 2, True Romance, Pelikanfallet, I skottlinjen, Stunder av lycka och Frihet – Den blå filmen.

Idag skriver fler filmbloggare om detta extraordinära filmår.

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Filmmedia

Flmr

Absurd Cinema (publiceras imorgon torsdag)

Filmitch

Spel och film

Filmfrommen

Publicerat

Fredagsfemman #168

5. Se Pianot på bio!

Har du aldrig sett Pianot? Har du sett Pianot men inte på bio? Har du sett Pianot på bio men vill se den en gång till? På måndag kl 19.00 visas denna otroliga film  på Cinemateket. Har du möjlighet att gå, gör det. Ett litet tips i all välmening bara. (Recension finns här)

.

.

.

4. En andra chans

För en månad sedan skrev jag om min episka tabbe när jag började se dokumentärserien The Jinx i fel ordning. Sen gav jag upp. Luften gick liksom ur mig. Men skam den som ger sig. Jag behövde bara ge mig själv lite andrum och en förlåtande klapp på axeln för nu har jag sett serien – I RÄTT ORDNING – och det ÄR precis lika bra som alla säger. Sjukt bra faktiskt.

.

.

.

3. Alla är fotografer

Årets avsnitt av Alla är fotografer är väldigt bra. Smarta, roliga och lite rörande faktiskt. Klicka här för att komma direkt till Svtplay. Ett perfekt tips för en regnig förmiddag, eller en solig om du inte har nån lust att gå ut.

.

.

.

2. Vad pysslar folk med i källaren egentligen?

Det är en ganska speciell yta i ett hus, källaren. Det är lätt att få Josef Fritzl-vibbar om man börjar tänka för mycket men det finns ju mindre suspekta aktiviteter man kan ägna sig åt där med såklart. Filmaren Ulrich Seidl (kanske mest känd för sin Paradis-trilogi) har gjort en dokumentärfilm om österrikarnas källarvanor som heter Källaren. I Stockholm kan man se den på bio från och med idag. Det lär väl inte kunna mäta sig mot Avengers – Age of Ultron i biljettintäkter men nånting säger mig att den kanske bjussar på en mer unik filmupplevelse än superhjältarna lyckas med. Vem vet? Inte jag. Än.

.

.

.

1. Hulken

Det finns ingen mer värdig etta denna vecka än superhjältarnas superhjälte. Hulken är bäst, Hulken är skönast, Hulken är grönast. Och jag HOPPAS att alla kids som inte har någon aning om hur Hulken såg ut när han för första gången såg dagens ljus på TV letar upp den gamla TV-serien och kanske till och med charmas en smula. Det var inget dator-fix på den tiden. Hulken var grön på riktigt – och stark som fan!

.

.

Publicerat

Jane Campion-vecka: PIANOT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.

Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.

Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.

Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.

Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.

Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev ”Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?

Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!

1993:

2012: