Stefano Sollima. Så heter han, Suburras regissör. Jag vet inte varför jag och så många andra blandat ihop honom med Gomorras regissör Matteo Garrone. Kanske för att vi inte fattar bättre, att vi saknar fingrar och inte kan varken googla eller IMDb:a oss korrekt eller helt enkelt bara tror på det vi först hör som en sanning.
Nåja. Stefano Sollima har regisserat Suburra OCH han jobbar just nu för fullt med uppföljaren till Sicario, filmen som heter Soldado! Och nu dog jag lite för fy fan va bra DET kan bli då! Vilken värdig regissör att ta över efter mästaren Denis Villeneuve, jag kan tamejtusan LOVA att det blir kanon, speciellt nu efter att ha sett den enligt uppgift blytunga Suburra.
Ja, Suburra ÄR blytung. Den är också kolsvart och visuellt konstnärlig på ett skönt vis. Jag skulle vilja kalla den episk trots att jag vet att det är helt fel ord, filmen utspelar sig nämligen enbart under en vecka i november 2011 men den känns som en lightversion av Gudfadern, episk eller ej. En minderårig prostituerad dör av en överdos narkotika mitt under en betald trekant med en av stadens politikerhöjdare och därifrån till filmens slut är det svårt att blinka, man kan ju missa nåt.
Det är många svartmuskiga män som både stannar och passerar på duken men det är Greta Scarano som Viola som stannat kvar hos mig och det är också scenerna med henne som får min första starka-trea-känsla att jackas upp ett hack nu när filmen parkerat lite mer bekvämt i sinnet.
Hela filmens soundtrack är skrivet av M83 (ja precis, samma grupp som gjorde den finfina musiken till Oblivion), men här är musiken inte specialgjord för filmen utan låtarna är (vad jag har kunnat googla fram med mina fingerstumpar) handplockade av filmmakaren. Smart kan jag tycka, i alla fall om man har starkt kontrollbehov.
Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och det gjorde två av mina filmspanarvänner också. Här är deras tankar om filmen.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Och Filmitch har också sett den.