Normännen Espen Sandberg och Joachim Rønning har fram till dags dato regisserat tre långfilmer tillsammans och jag har sett alla tre: Bandidas, Kon-Tiki och Max Manus. Hur det kom sig att just denna duo blev kontrakterad till att göra den femte filmen i Pirates-franschisen har jag ingen aning om MEN jag kan konstatera att den som kom på idén antagligen fick en snilleblixt.
Dom tidigare fyra filmerna har väl inte fått mig att glida ur soffan direkt (med ett undantag) och därför var mina förväntningar allt annat än maxade när jag satt på IMAX-salongen i Solna med dom där förbaskade 3D-glasögonen på näsan. Disneyloggan dyker upp och Hans Zimmers karakteristiska Pirates-musik, som i denna film inte är skriven av Hans Zimmer utan av Geoff Zanelli, pumpar ut ur högtalarsystemet och en liten parvel vid namn Henry Turner dyker upp. Ja precis, sonen till Will Turner (Orlando Bloom) och Elizabeth Swann (Kiera Knightley).
Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.
För hur mycket stålars man än lägger på löner så att stora kända skådespelarnamn ska vilja visa sina fejs i en film som denna så är det effekterna som spelar huvudrollen. Är det inte mastodontscener och coola lösningar så blir det bara blaj, man SKA liksom sitta där och häpna lite för att känna att det är en sommarblockbuster värd namnet som man tittar på. Och ja, jag kände det. I could fiiiiiiiiil it. Och ingen på jorden är mer förvånad än jag.
Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Sandberg & Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.
I avsnitt 90 av Snacka om film snackar jag lite mer om just denna lilla film. Fast….liten kanske är att förminska den in absurdum?
Vill du läsa andra åsikter om filmen rekommenderar jag ett hopp in på Sofias blogg. Jag känner på mig att hon inte är riiiiktigt lika förlåtande som jag när det kommer till just denna piratfilm.