”I’ve got my ticket for the long way ’round, two bottle whiskey for the way. And I sure would like some sweet company and I’m leaving tomorrow, what d’you say?”
Jag tror det var många med mig som satt skräddare på golvet och slog på plastmuggar efter att ha sett första Pitch Perfect-filmen. Anna Kendrick var ju bara så jävla cool när hon gjorde sin audition för att bli en av Barden Bellas, den bästa a cappella-gruppen på skolan, ja kanske den bästa a cappella-gruppen i hela USA?
Nu är vi tillbaka på skolan. Barden Bellas gjorde ett bejublat *host* uppträdande inför självaste president Obama med familj, ett uppträdande som slutade med att ”Fat Amy” (Rebel Wilson) kom ner från taket i en gunga och ja…nånting gick…lite tokigt. Nu tycker jag kanske att det som gick tokigt inte var FULLT så häpnadsväckande tok-hemskt som dom där konstigt moraliska amerikanerna verkar tycka. Fan, det var ju en OLYCKA, knappast något någon kunde förutspå men hur som helst, det som hände gjorde att Barden Bellas hamnade i nånslags karantän. Dom får inte rekrytera nya förmågor och heller inte tävla på hemmaplan. MEN dom får åka till a cappella-VM i Köpenhamn och OM dom vinner – vilket dom inte kan göra eftersom ”hela världen hatar USA” – släpper a cappellaförbundet på straffet och allt blir som vanligt igen.
Pitch Perfect 2 är en direkt fortsättning på första filmen och även om man säkerligen ”hänger med” i filmen och förstår premisserna i tvåan så tror jag det är ett enormt mervärde om man sett första filmen. Alla tjejerna från första filmen är med även här, med Hailee Steinfeld som det enda nya fejset och vi får se och höra killarna i Treblemakers med Jesse (Skylar Astin) i spetsen. Och har man – som jag – en viss förkärlek för synthmusik och den typ av kläder som dessa musikaliska utövare brukar ha på sig så är den här filmen julafton på riktigt. Jag säger bara DAS SOUND MACHINE! Det är den tyska (!) a cappella-gruppen som blir Barden Bellas antagonister i tävlingen och dom tar verkligen denna aningens ”töntiga” musikform till en helt ny nivå.
Jag såg filmen med The Nerd Bird-Cecilia och här kan du läsa hennes tankar om filmen. För egen del var det 115 minuters tok-mys! Jag log, fnissade, gungade med i musiken lite försiktigt, skrattade, skämdes lite, mådde bra och ja, klämde nästan fram en liten tår framåt slutet. En störtskön filmupplevelse helt enkelt!
