Etikett: Pixar

Publicerat

COCO

Jag började Stockholm Filmdagar med att se ett urtråkigt multieuropeiskt drama som gav mig svenskt rekord i att snabbsomna i en biofåtölj. Tyvärr sov jag inte så länge, jag tvingades genomlida säkert 90% av filmjäkeln och när jag såg vilken film jag prickat in som nummer två fick jag panik. Det var samma typ av film. Igen. Så jag löste problemet. Jag gick in i en annan salong, helt random alltså. Man kan göra så när det är filmdagar och hela biografen är abonnerad för visningar av ny film.

Jag satte mig ner och Coco började! Wow, tänkte jag! Härliga tider! Tecknat, glatt, mysigt och det handlar om en liten kille som vill spela gitarr, det såg jag ju på Kalle Ankas jul, det klippet var jättecharmigt. Och alla talar svenska också, jag behöver inte ens läsa texten! Det här kan knappast bli ledsamt, långsamt, tråkigt eller tragiskt.

En halvtimme in i filmen sitter jag där med stora ögon och bara….vafan, vadfan HÄNDE??? Den där gitarren är ju liksom…sekundär….kan man säga. Men, bortsett från vad jag trodde och tänkte om filmen och att den inte riktigt gav mig det jag trodde: HERREMINJÄVLAR VAD FINT ANIMERAT!! Har man någonsin sett nåt snyggare??? Lille Miguels ansikte till exempel, wrrrååååååhhhhhhh man vill ju bara peta in ett finger i hans lille kind, så sjukt rart alltså! Jag tycker jättemycket om alla scener från det ”vanliga” Mexico, från torget, gränderna, allt det där. Men sen kommer det, det där övernaturliga, andarna, skeletten, döden och då tappar filmen mig.

Det jag dock inte tror att den kommer göra är att tappa dom mindre barnen och jag hoppas att alla föräldrar som går och ser filmen med sina barn är beredda på horderna av följdfrågor som kan komma. Jag hoppas att dom orkar prata vidare för jag tror det kan snurra till sig ordentligt i knattarnas små huvuden. Några svar däremot är ju svårt att ge, ingen av oss vet vad som väntar efter döden även om denna film verkligen försöker få oss att tro det.

Publicerat

HITTA DORIS


Det var tretton år sedan vi begav oss ut på jakt efter den lilla clownfisken Nemo i filmen Hitta Nemo. Där fick vi även lära känna den lilla blå firren Doris, hon som led av grava närminnesproblem och nu är det alltså dags att bege sig ut på jakt efter henne, eller inte…. För det är inte Doris det letas efter i Hitta Doris, det är Doris föräldrar eller möjligtvis Doris som försöker hitta sig själv.

I det stora hela är Hitta Nemo och Hitta Doris exakt samma film, hos mig ligger det dock ett litet problem i detta och det är att jag tycker Nemo-filmen var bättre för jag såg den först. Jag tycker även att den bjussade på lite mer och lite fler vuxenpreferenser än vad Doris-filmen gör. Den här filmen är nämligen på gränsen till larvigt barnvänlig jämfört med dom allra flesta animerade filmer som får biopremiär nuförtiden. Supergullig är den, fasiken, den innehåller till och med nåt så sockersött som havsuttrar som kramar varandra mitt på en motorväg för att få bilarna att stanna av söt-chock.

Ellen DeGeneres är originalrösten till Doris och hon är helt perfekt i den rollen. Sigourney Weaver är rösten till sig själv och DET känns som en spännande grej hur dubbningsteamet löst det på svenska. Är det nån svensk som heter Sigourney Weaver eller är det nån känd skådis som spelar sig själv?

Även om filmen har en handfull störtsköna scener så blev jag tämligen uttråkad av filmen. Den kändes lång och onödigt upprepande, det räcker liksom med att Doris är Doris och säger allting sjuttioelva gånger.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar ihop med några filmspanarkompisar. Länkar till deras texter kommer så fort dom är publicerade.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Publicerat

MONSTERS UNIVERSITY

Hej Mike.

Jag vet inte om du minns mig, det var många år sedan vi träffades men jag minns det som igår. Du var med i den där dokumentärfilmen, den som handlade om din arbetsplats, om sköningen Sulley (vad gör han nuförtiden förresten?) och den där lilla mörhåriga flickan. Hon jobbar i kassan på Kmart nu, visste du det? Bor i en husvagn med fyra barn och är tillsammans med en kille som ser ut som en ung Tom Petty.

Du var liksom On top of the world då, värsta kändisen, den coolaste gröna killen som promenerat utan skor på jordens yta sen Lou Ferrigno sminkade sig till hulk och vem var jag? Jag var en mamma på heltid med blöjbarn, långkok, bakbord och pysselhobby.

Tiden går så fort, det var tolv år sen nu som jag såg dig på resturangen med den där Celia-med-jobbiga-rösten och jag önskade SÅ att det hade varit jag, jag önskade det så mycket att jag fixade barnvakt för att gå och se musikalen som du satte upp Put that thing back where it come from or so help me och jag satt där längst fram som nåt pinsamt Allsång på Skansen-freak med handtextad skylt och hela tjottaballongen. Du var fullt koncentrerad på att vara sång-och-dansman men strax innan ridån föll tittade du på mig med ditt stora vackra öga och liksom log, fast du ler ju alltid så det var säkert inte åt mig, men det var gulligt.

Igår skulle jag få träffa dig igen, för första gången sedan 2001. Jag var lite nervös innan jag gick in i biosalongen, man vet ju aldrig, vissa minnen är liksom bättre att behålla som just….minnen. Nu skulle jag visserligen få träffa dig som en skolpojke-Mike och det kändes såklart spännande men jag hade inga större förväntningar på att du skulle blåsa mig av stolen. Men det gjorde du. Jösses Mike vilken härlig snubbe du är! Målmedveten, ordningsam, noggrann, känslosam, schysst, optimistisk och färgglad, alltså, du ÄR verkligen en drömkille för mig.

Så, Mike Wazowski. Ring mig. Vore kul att ses på tu man hand. Om inte annat kunde vi ju prova kepsar och shotta linsvätska.

[Ja jag såg Monsters University i 2D, ja, jag såg den vid lunchtid, ja jag såg den med svenskt tal, ja jag saknade Billy Crystal, ja det var en medelålder på strax under 8 år i salongen, nej det var inte tyst men barn som skrattar högt och ljudligt räknas inte som störande moment, inte när man ser en animerad film kl 12 på dagen där alla talar svenska.]

Publicerat

MODIG

Jag har precis varit på pressvisningen av Disney/Pixars film Modig. Med mig har jag två juniorrecensenter, M 13 år och F 15 år. Vi sitter på ett café vid Stureplan, dricker varm choklad, äter scones och pratar om filmen vi nyss sett, den om den irländska flickan Merida som vägrar förändras och bli någon annan än den hon är och vill vara.

Jag tittar mig omkring, studerar människorna som passerar på Birger Jarlsgatan. Jag har aldrig varit på något ängsligare ställe än här. Inte någonstans i hela Sverige finns en plats där så få utseendemässigt vågar sticka ut. Att pressvisningen var bara hundra meter härifrån känns som en genomtänkt tanke, fast det antagligen inte var så.

Hur ser ni på filmen? Vad handlar den om egentligen?

M13: Den handlar om en rödhårig prinsessa som inte tycker likadant som sin mamma. Dom tycker inte lika om nåt. Mamman tjatar om hur hon ska bete sig, hur hon ska vara och se ut, hur en tjej som är prinsessa ska vara helt enkelt.

F15: Den handlar om en prinsessa som inte vill att traditioner ska bestämma hur hennes liv ska se ut.

Det här att Merida är just en prinsessa, hur ser ni på den saken?

M13: Det är inte speciellt viktigt att hon är en prinsessa men drottningen känns som att hon är som drottningar är i verkligheten. Det är så viktigt att Merida gör som man ska göra för så gör prinsessor.

F15: Det känns inte viktigt alls men det känns typiskt Disney. Det kunde lika gärna handla om precis vem som helst. Det finns massor med folk som har förväntningar på sig som dom inte vill ha. Filmen hade varit mycket trovärdigare om hon inte varit prinsessa. Bättre också tror jag.

Vad tyckte ni om filmen?

M13: Den var ibland lite komisk, ibland lite mer spännande, större delen av filmen var okej men ibland var den tråkig, lite fesljummen. Långa stunder var det ingen direkt fart i den.

F15: Jag tyckte den var bra, den kändes lite ny för att vara Disney och ny för barn som kanske inte sett så mycket film. Jag gillar hennes hår jättemycket! Den var lite förutsägbar för mig men kanske inte för mindre barn.

Tror du att mindre barn kommer tycka att den är läskig?

F15: Ja det tror jag. Vi såg den ju i 3D dessutom, då blir allt lite mer liksom. Det finns en del saker som till och med jag tyckte var läskigt.

Är Merida är bra problemlösare?

M13: Äääää, näpp. Det vet ju alla, man ska aldrig lita på häxor. Det går aldrig bra.

F15: Jag tycker inte heller hon är bra på det. Hon kunde ha förändrat sig själv istället för att försöka ändra sin mamma. Dom där förtrollningarna är jag rätt trött på, dom har man sett många gånger förut, för många gånger.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: Är er mamma som mamman i filmen?

M13: Hahahaha, neeeeej.

F15: Nej.

Jag: Bara nej? Hallå!

F15: Ja. Fast jag tror det finns många mammor som är så.

.

M13:

F15:

För att vara en vanlig film

För att vara Disney

.

Jag:

För att vara Disney

För att vara Pixar

Till förfilmen La Luna som andas Pixar till hundra procent och är alldeles magiskt jättefin