Planet Terror

1 april, 20141 augusti, 2015

FILMÅRET 2007

Jag var inte speciellt förtjust i filmåret 2007 – trodde jag. Men så började jag fundera och JÖSSES så fel jag hade. 2007 har en imponerande bredd på toppfilmerna men trots det var listan nästan oförskämt lätt att få till.

Jag tror att många kanske tycker att jag ”glömt” en hel del storfilmer på listan, eller kanske inte ens sett dom, men jo, jag har sett många ”storfilmer” från 2007 men det är storfilmer som förtjänar att omringas av ” ”, alltså filmer som imponerat föga på mig.

10. RÅTTATOUILLE
(Ratatouille, Regi: Brad Bird och Jan Pinkava)

En sån jäkla trevlig film om en väldigt matlagningsintresserad liten råtta. Den får mig att vilja strosa runt på Paris gator, den får mig att känna doften av vällagad fransk mat i näsan och den får mig att fortsätta att inte vara rädd för möss.

9. INSIDE
(Regi: Alexandre Bustillo och Julien Maury)

Är man gravid är den här en formidabel no-no-film, då skulle jag helt klart råda till att INTE SE DEN. Den här franska slashern är något utöver det vanliga, kvinnorna i huvudrollerna får slita hårt för brödfödan. Jätteläskig och jättebra.

8. DARLING
(Regi: Johan Kling)

Michael Segerström fick en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll för sin arbetslöse snälle man i Darling. Michelle Meadows hade förtjänat en hon med som den superdryga stureplansbruden. Det här är en film om udda vänskap som håller sig kvar länge länge i magen efteråt.

7. TILLSAMMANS ÄR MAN MINDRE ENSAM
(Ensemble, c´est tout, Regi: Claude Bern)

Så är det. Så enkelt är det. Den här franska filmen visar med all önskvärd tydlighet och mysighet att om man är tillsammans, om man umgås och har folk omkring sig så blir man faktiskt mindre ensam. Simpel matematik som gör gott för själen.

6. NO COUNTRY FOR OLD MEN
(Regi: Ethan Coen och Joel Coen)

Jävlarimej, han är otäck här Javier Bardem. Urskillningslös, det är no mercy ända in i kaklet, ja GENOM kaklet också om det skulle behövas. Här skiner inte solen, här kvittrar inga fåglar, här är det bara nattsvart och bröderna Coen lyckades få till en riktig fullträff.

5. EASTERN PROMISES
(Regi: David Cronenberg)

Det är ungefär lika mycket glättigt lattjolajban här som på plats 6. David Cronenberg teamar upp med Viggo Mortensen och Naomi Watts och jag bara hänger med på resan. Ett frosseri i våld och tatueringar.

4. LARS AND THE REAL GIRL
(Regi: Craig Gillespie)

Lars (Ryan Gosling) är en ensam själ men han löser sin ensamhet på ett lite annorlunda sätt än dom gör i filmen på plats 7. Lars köper sig nämligen en ”real doll”, en docka så lik en mänsklig varelse som det är möjligt och dockan blir hans flickvän. Hon introduceras för släkten och Lars verkar nöjd. Slutet gott, allting gott?

3. TRANSFORMERS
(Regi: Michael Bay)

Nu kommer det finnas nån eller ett par läsare som tror att jag fått hjärnblödning eller lider av tillfällig sinnesförvirring. Så är icke fallet. Jag är helt och hållet vid mina sinnens fulla bruk när jag tjoffar upp höjdarrullen Transformers på bronsplats detta riktigt starka filmår. Jag ÄLSKAR den här filmen, jag älskar varenda sekund av den. Det är gåshud och ståfräs och tårar i ögonen och Optimus Prime-kärlek all the way baby.

2. PLANET TERROR
(Regi: Robert Rodriguez)

Härlig badassaction från början till slut med en enbent badassbrud i huvudrollen. Robert Rodriguez Planet Terror är en av dom tuffaste filmerna jag någonsin sett, det blir spontanapplåder i soffan varenda gång jag ser den.

1. SUNSHINE
(Regi: Danny Boyle)

En solklar etta det här året! Sunshine är den näst bästa film jag någonsin sett (Det stora blå är ohotad på förstaplatsen) och det är en film som är väldigt nära att få det där ologiska betyget jag egentligen inte kan ge – 6/5. Danny Boyle har gjort en science fiction-film som borde bli en klassiker vad det lider. Visuell perfektion, jag bara ler och njuter. Det här är filmkonst när det är som bäst!

Bubblare: Barnhemmet, Timecrimes och Juno.

Intressanta filmer kvar att se: 4 Months, 3 Weeks and 2 Days.

Fler filmbloggare som listat sina 2007-favoriter är Fripps filmrevyer, Filmitch , Flmr, Movies-Noir, Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord.

7 juni, 201327 november, 2013

Fredagsfemman # 70

5. Lille Jaden

Det finns en snubbe, en liten snubbe, som heter Jaden Smith. Jaden Smith kommer bli en av nästa generations allra största skådespelare. Han har star quality som går att mäta med seismograf. Att ha kända föräldrar och få kändispartyn med bröstmjölken är ingen garanti för begåvning och det det visar Jaden Smith i alla filmer han hittills varit med i. Han visar att både generna och miljön blev helt rätt – och viljan, lusten, orken och utstrålningen. Ikväll har hans senaste film After Earth premiär. Pappa är också med.

4. Varför heter det jordgubbar?

Det finns ju ingenting jordigt över dessa röda gubbar. Dom är ju bara ljuvliga. Jag skulle kunna leva på jordgubbar och jordgubbar allena. Okej, lite syre och vatten också men annars är jag nöjd.

3. Fuldans är underskattat!

Jag har köpt George Michael Live in London på DVD. Det var dumt. De blir nämligen väldigt lite filmtittande hemma och väldigt mycket fuldans. Men det går inte att sitta still, det svänger ju och George Michael är en JÄKEL på att sjunga live. Barnen drar ner persiennerna och skäms lite men när dom väl är nere kan dom inte heller vara still. Bra motion är det. Och kul. Jag kan inte sluta dansa. Rejvpartyn, finns dom fortfarande?

2. Planet Terror-party

Planerna för mitt Planet Terror-party med kidsen framskrider. Nu skriker dom inte när jag tar fram DVD-fodralet. Jag vill ju bara få dom att fatta att världscoola stentuffa actiontjejer finns, dom behöver inte ens ha två ben för att meja ner bus. Rose McGowan är bara SÅ ball, Planet Terror är bara SÅ bra och det går att piffa hemma som om det vore vilken melodifestivalfest som helst, discoboll, ja varför inte liksom? Lite röd Jello på det så är partyt i hamn. Och kids som frivilligt stannar framför TV:n. Det kommer. Jag ger mig inte.

1. Sista filmspanarträffen innan det lilla sommaruppehållet

Nu har vi hållit igång Filmspanarna i 1,5 år. Tiden går så fort och snart är det sommar med en massa schyssta blockbusters som ligger och smyger i buskarna. Imorgon ses vi för en sista gemensam film innan den lilla filmspanarsemestern träder in. Och lite middag. Och kanske en öl. Eller två. Eller fem. Och jag har lovat han som väljer film den här gången att spela klarinett. Fan också. Det var trettio år sen sist.

8 augusti, 201127 november, 2017

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra. Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?