I natt var det Horror Night på filmfestivalen. 23.30 drog det igång på ett skräckpimpat och välbesökt biograf Sture och det var tre filmer på schemat. Först en surprisefilm, sen Horror Stories II och sen Goldberg & Eisenberg. Jag hoppade den sista men såg dom andra två.
Det tisslades och tasslades och vilken film som var överraskningen. Carrie var förhandssnackisen, själv hoppades jag mer på You´re next men den här gången var biografen inte fulltapetserad med filmaffischer på utvald film, inte heller sas det innan visningen började vilken film som skulle komma så ingen av oss hade egentligen någon aning. Filmen bara började och direkt när jag såg Julianne Moore förstod jag. När titeln visades i stora röda bokstäver på duken och alla förstod applåderades det i salongen. Jättehärlig stämning!
Jag hade tänkt se om Carrie från 1976 innan jag såg den här nya versionen men det hanns inte riktigt med. Med facit i hand kanske det var lika bra. Jag har bara sett originalet en enda gång och det var väldigt länge sedan, minnet är inte tillräckligt färskt för att jag ska kunna jämföra på ett korrekt sätt men den känsla jag har av första filmen är väldigt lite lik känslan av denna. På gott och ont.
Carrie anno 2013 är urtypen av en modern collageskräckis. Grundhistorien är (såklart) densamma som i originalet men nu finns det ännu värre klasskompisbitcher och accessoarer i form av mobiltelefoner som tar mobbing till en helt annan nivå. Carrie White är lika svag som hon är stark, lika förstörd av sin sjukligt religiösa mor (Julianne Moore) som hon är medveten om att mamman har är galen, lika fel i sina heltäckande flanellkläder som hon är vacker i egensydd balklänning. Hon är en komplex liten flicka och vem kan vara bättre på att spela denna udda tonårsflicka än den udda tonårsflickan personifierad: Chloë Grace Moretz.
Det finns ganska mycket i den här filmen som inte är bra. Framförallt tycker jag det är för mycket flygande grejer, för mycket effekter, för överdrivet, för mycket ”titta-vad-viiiii-kan-nu-som-inte-gick-att-göra-1976”. Jag minns originalet som betydligt mer jordnära även om berättelsen handlar om en flicka med övernaturliga krafter och den här filmen hade vunnit på less i more. Filmen är bra, den har en skön nerv ända fram till sista fjärdedelen då den ballar ur fullständigt men fram till dess finns det en hel del jag gillar.
Jag gillar Chloë Grace Moretz, såklart gör jag det. Hon är ljuvlig, hon är begåvad och hon är som klippt och skuren för den här rollen. Jag gillar att Julianne Moore fick rollen som mamman. Jag gillar att hon brukar spela snäll/schysst/normal och att hon är precis motsatsen här, det gör karaktären ännu mer ruggig. Jag gillar Ansel Elgort som spelar snällisen Tommy, jag gillar Gabriella Wilde som Sue Snell och jag kan inte säga att jag gillar Portia Doubleday som Chris men hon är duktig på att spela vidrigt dryg och elak.
Men min absoluta favorit i den här filmen är Judy Greer som gympaläraren Miss Desjardin. Jag gillar Greer som skådespelare men framförallt gillar jag Desjardins mänskliga badassattityd. Jag kan andas när hon är i bild och jag ÖNSKAR att fler lärare orkade, ville och vågade ta ställning på det sätt som hon gör. Att ha nolltolerans mot mobbing i skolorna ser fint ut på pappret men hur många lärare vågar ta fajten när det bränner till på riktigt?
Helhelsintrycket av Carrie som film är okej men inte mycket mer än så. Inramningen med Horror Night och trevligt sällskap gör att betyget slår över till godkänt men jag är medveten om att filmen sedd på TV hemma antagligen inte fått mer än en tvåa. Samtidigt är det befriande att se snälla människor utan baktankar i en skräckfilm som denna.
