Vi filmspanare har vetat ett bra tag att april månads tema skulle ha med science fiction att göra, det var mer bara en fråga om vi skulle ha någon eventuell begränsning i det jättestora ämnet. Temat var Henkes förslag från början och han var väldigt tydlig med sin åsikt i begränsningsfrågan: han ville inte ha någon. Alls. Så det blev ingen. Alls.
Jag satt på filmspanarträffen och bet på naglarna. Science fiction är ju typ vääääääldens största filmgenre, vad TUSAN skulle jag göra nu? Skriva om mina favorit-sci-fi-monsters, jätteräkorna i District 9, drottningen i Alien som tillverkades av svarta sopsäckar eller rovdjuret i Rovdjuret? Skulle jag kanske beta mig igenom tio sci-fi-klassiker som jag inte sett? Ja, kanske det. Jag kanske skulle grotta ner mig totalt i den här genren, passa på liksom.
Sen hände det som brukar ske när min hjärna spinner loss. Jag fastnar i en loop, jag kommer inte loss, jag visualiserar min idé, tänker den klart och gör. Min infallsvinkel på månadens tema blev alltså det fullständigt självklara:
Shane Carruth är regissören och manusförfattaren bakom den megakonstiga filmen Upstream color som jag såg härom månaden. Nio år tidigare gjorde han sin första film, lågbudgetsciencefictionfilmen Primer och nu har jag sett den med. Man kan säga att även den är megakonstig. Ärligt talat så fattade jag inte mycket alls denna gången heller samtidigt som jag fortfarande känner att Shane Carruth är en intressant regissör.
Primer bjussar på en vardaglig men lite läbbig science fiction-känsla när historien om fyra uppfinnare ska berättas. Dessa fyra killar håller till i ett garage och försöker på fritiden komma på nån supersmart idé att tjäna pengar på. Två av killarna lyckas. Dom tillverkar nån form av låda i vilken det händer nåt extraordinärt, nåt som är revolutionerande och superfuturistiskt och uppenbarligen är det spännande, häftigt, coolt och livsförändrande MEN jag vet inte vad uppfinningen går ut på. Jag fattar helt enkelt inte.
Jag sitter i soffan och tänker att det här hade varit en perfekt film för mig i slutet på åttiotalet när jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, älskade kemi och fysik-lektionerna och faktiskt kände mig ganska smart. Då hade jag sannolikt satt mig med penna och papper och försökt analysera filmen ner till molekylnivå men nu har jag ett liv, jag har annat att tänka på, things to do, people to se, places to be så jag orkar helt enkelt inte engagera mig. Däremot ska inte mina tillkortakommanden belasta filmens betyg. Den är speciell men ändå rätt sevärd i all sin knepighet.
Andrei Tarkovsky gjorde en av världens mest kända sciencefictionklassiker 1972 när han filmade Stanislaw Lems roman Solaris (den som trettio år senare fick en remake med George Clooney i huvudrollen). Sju år efter Solaris kom Stalker, även den en lååång film (163 minuter) men inte en bråkdel så tyst som Solaris.
En meteor har träffat jorden och åsamkat nåt som kallas The Zone, en yta där inga fysiska lagar stämmer och fungerar. Inuti The Zone finns The Room, ett rum i vilket alla dina djupaste önskningar slår in. Självklart är The Zone och dess innehåll vaktade av nitiska militärer, konstigt vore väl annars?
Vi får följa en Stalker (Aleksandr Kaydanovskiy), en form av guide, som ska hjälpa två män som av olika anledningar vill ta sig ner till The Room. Stalkern vet givetvis att detta är olagligt men trots den vetskapen och trots att hans fru på alla sätt och vis försöker få honom att låta bli så tar han jobbet.
Början på filmen är filmad med någon slags sepiafilter, något som gör att filmen känns både smutsig och gammal. Jag märker dock att jag vänjer mig efter en stund, att ögonen liksom halkar in på bruntonad lera rätt in i filmen och jag märker att färgerna – eller bristen på dessa – skänker mig ett lugn även om det inte är så visuellt snyggt. När dom tre männen tagit sig en bit närmare The Zone kommer dock färgerna. Åsynen av den gröna växtligheten gör att jag får lättare att andas även om filmen tyvärr fortsätter vara bra seg.
Filmen är rysk, väldigt rysk. Den är rysk på så sätt att det såklart pratas ryska men den versionen jag fick tag på hade även tveksam textning, en textning som från tid till annat skiftade från engelska till… ryska. Jag kan inte ryska, inte ett ord mer än korsordets ”ryssja” (da), så under dessa feltextningsperioder var jag helt i det visuellas våld vilket faktiskt var en upplevelse bara det. Det var som att titta på en stumfilm fast med folk som pratade.
Jag tänker att Stalker är en film jag gärna skulle se en nyskapande remake av, gärna nedkortad en hel del och med lite mer (för mig) kända ansikten i rollistan. Jag tror jag skulle ha lättare att ta till mig en sådan film. Jag tänker också att det är en historia intressant nog att berättas igen till skillnad mot en del remakes som faktiskt blir av.
Woody Allen är kanske inte den första regissören man tänker på i samma andetag som science fiction-filmer men 1973 fick han faktiskt till just en sån.
Det är år 2173. Hälsokostaffärsägaren Miles Monroe (Woody Allen) ligger i en kapsel och hittas av några läkare i skogen. Han väcks upp ur nån form av kryosömn med ansikte, händer och fötter invirade i aluminiumfolie. Tvåhundra år tidigare sövdes han för att gå igenom en enkel operation för sitt magsår men nåt gick fel och han vaknade inte. Nu ska han försöka börja om där han slutade men befinner sig i ett USA som inte riktigt är det land han känner till och allt han trodde sig veta om hälsosam kosthållning får han lära om på nytt. Grädde, socker, kött och tobak är numera nyttiga grejer.
Jag tycker Sleeper är en härligt tokrolig film. Woody kryllar manuset med så många oneliners att det briljanta efter ett tag känns som självklarheter men jäklar, han är klurig den mannen! Filmen har även farsartade element och en hel del slapstick och detta i kombination med futuristiska farkoster, jättebananer, robotar, orgasmatrontunnor, en Diane Keaton i högform och en långhårig Woody som åker bärsärk i elektrisk rullstol gör att jag släpper garden och bara låter mig roas.
Det här är dessutom den enda science fiction-film jag hittills sett med tradjazzackompanjerade actionscener. Befriande jätteknasigt!
Som grädde på moset kommer en fjärde sci-fi-film-som-slutar-på-ER-och-är-regisserad-av-en-intressant-snubbe imorgon. Jag kände att det räckte med tre idag.
Nu är jag nyfiken som tusan på hur mina filmspanande vänner har tagit sig an detta tema, är du? Klicka på namnen för att komma till respektive blogg. Christian, Sofia, Jojje, Steffo, Henke, Jimmy och Johan.