För några år sedan hjälpte jag en kund på jobbet med en färg till sovrummet. Han ville ha Hammarlack på väggarna (en oljebaserad färg som är gjord för metallytor utomhus) för att ”det måste vara lätt att torka av”. Ända sen dess känner jag en viss skepsis för högblanka ytor inomhus, det andas liksom runkbulle på nåt vis.
John (Kristoffer Joner) bor i en hyresfastighet där trapphuset är målat i två högblanka beige-gul-bruna fält där den ena kulören är snäppet smutsigare än den andra. Det är smart tänkt, för det är stört omöjligt att känna någon form av hemma-mys-känsla av en sådan entré.
John har nämligen inte ett särskilt mysigt liv. Han har precis blivit dumpad av flickvännen Ingrid (Anna Bache-Wiig) och jag får känslan av att han tycker att livet är rätt trist. När grannflickan Anne (Cecilie A. Mosli) ringer på dörren och behöver hjälp med att flytta ett skåp säger han ja, han gör ofta det, både på jobbet och annars. Säger ja alltså. Anne bor tillsammans med Kim (Julia Schacht) som ser ut som en yngre version av Anne men som beter sig aningens mer utåtagerande och sexuellt frigjort. Det tar inte många sekunder innan hon gör närmanden på John och han har svårt att värja sig, svårt att säga nej som den ja-sägare han är. Det blir en hårdför och svettig liggstund på soffan som slutar i blodvite.
Anne och Kim är otäcka på ett sätt jag inte kan sätta fingret på. Jag har medvetet läst minimalt om filmen innan jag såg den och vet alltså inte vad den handlar om och den ovetskapen är bra. Anne och Kim kan vara seriemördare, dom kan vara drogmissbrukare, vampyrer, prostituerade eller bara vanliga ickesociala syskon, jag har ingen aning och jag tänker inte berätta hur det ligger till för kanske, förhoppningsvis, kommer du att se filmen och då är det bättre att inget veta.
Next door (Naboer på norska) är en film som lyckas med det nästintill omöjliga, att lägga mig i ett skruvstäd redan till förtexterna och sen skruvas det och skruvas och skruvas tills klaustrofobin nästan gör mig tokig. Med en speltid på blott 72 minuter finns det ingen tid att spilla, det finns inte så mycket som en onödig sekund och manusförfattaren och regissören Pål Sletaune har verkligen inte hafsat ihop slutprodukten.
Okej, storyn till Next door är inte nyskapande på något vis men filmen ger mig ändå en kroppslig känsla jag sällan får. Jag gillar att det är för mig okända skådespelare i alla roller utom en (Michael Nyqvist spelar Ingrids nya pojkvän Åke) och allihop är otroligt duktiga. När filmen var slut gjorde jag något jag aldrig gjort förut, jag tittade igenom filmen igen med snabbspolning. Det slog mig då hur fenomenala kameravinklar och åkningar Sletaune fått till och hur lik filmen ibland är både Hitchcock och Mikael Håfströms 1408. Sen la jag ner filmen i returkuvertet till Lovefilm och så fort jag klistrat igen det ångrade jag mig. Jag ville se filmen en gång till.
Här finns filmen.
