Brasilianska filmer är inget jag brukar se till vardags men desto roligare när det väl händer. Jag gjorde nämligen en kovändning i min planering på Stockholm Filmdagar och valde bort oscarsnominerade Brooklyn för att se detta brasilianska lilla drama och vi var blott 18 personer som tänkt likadant. Det var skönt.
Val (Regina Casé) jobbar som hembiträde åt en familj där mamman är nån slags TV-stjärna och pappan konstnär. Hon har varit i familjen i många många år och sonen i familjen, Fabinho, ser henne nästan mer som än mamma än sin riktiga mamma. Dom har en fin och varm relation, kramas mycket och Fabinho kryper ner i Vals säng och sover ibland (och detta fast han är i dom sena tonåren). Mamman Bárbara (Karina Teles) är tacksam för allt Val gör men känner sig samtidigt lite svartsjuk. Hon tyglar det dock bra, är schysst mot Val och ser henne som en del av familjen.
Grejen är bara den att Val har en egen familj – också. Hon har en dotter som heter Jessica (Camila Márdila) och Val var tvungen att lämna Jessica hos sin pappa för att kunna åka till storstan, få ett jobb och kunna försörja sig. Varje månad har hon skickat pengar till dottern men det är över tio år sedan hon såg henne. Men nu är hon på väg! Jessica drömmer om att studera till arkitekt och utbildningen finns bara i huvudstaden. Jessica har dock inte förstått att mamma Val inte bara jobbar åt en familj utan även BOR där. Krocken blir rätt brutal både för Val, Bárbara och Jessica själv och för att inte tala om pappan som blir betuttad i Jessicas unga uppenbarelse.
Det som slår mig när jag ser filmen är hur extremt mycket Jante som bakats in i historien. På så sätt känns filmen otroligt ”svensk” och jag har inga problem alls att känna igen mig i det här ”vem tror du att du är”-mentaliteten som genomsyrar filmen. Jag känner att jag förstår alla karaktärers reaktioner, allt från Vals panik när Jessica ”känner sig som hemma” i arbetsgivarens villa till Jessicas frustration över att Val är ”köpt”.
Jag tycker helt enkelt väldigt mycket om den här filmen.
