Etikett: Quentin Dupieux

Publicerat

REALITY

Många verkar tycka att det tråkigaste som finns är att höra andra berätta om sina drömmar. Jag är benägen att hålla med om det är människor jag inte känner som vill lätta sitt hjärta, däremot kan jag tycka det är spännande att höra om jag själv skulle vara inblandad på ett hörn. Ska man däremot utforma nån form av universell sanning så verkar drömberättande vara ett stort no-no.

Det är nu det blir klurigt. Tänk om man är militant anti-dröm-la-la-la-jag-vill-inte-höööööra-människa och samtidigt ett stort fan av den franske regissören Quentin Dupieux, hur tusan löser man det om man vill se Reality? Ja inte fan vet jag, jag är ju som sagt inte tok-anti. Haha. Så känns det nu. Pilutta er alla ni som inte förstår storheten i drömmar och vad man kan göra av dom, Quentin Dupieux gjorde nämligen en hel film, bara sådär, pah-bam.

Det är vad jag tror i alla fall. Tror. Säker kan man inte vara, speciellt inte när det handlar om Monsieur Dupieux, men hur ska man annars kunna förklara en film som Reality som inte går att förklara? Handlingen är precis som en dröm, lika ologiskt logisk, lika full av häpnadsväckande vardagsdramatik, lika spännande som färglös.

I Dupieux värld vet man aldrig vad som ska komma, vad man ska få se och han vänder och vrider på allt som är ”normalt” då inget ”normalt” har en plats i hans universum. Jag älskar hans universum! Jag vill vara kvar där ett tag till. Jag älskar känslan av att jag inte förstår och jag lyckas släppa sargen (aka mitt kontrollbehov) och bara följa med. Jag följde med så mycket i Reality att jag gjorde något jag aldrig gjort förut, jag avstod filmen jag skulle se efteråt (The Humbling) för att få hänga kvar i känslan resten av kvällen och jag ångrar mig inte för en sekund.

Betyg om man jämför Reality med Quentin Dupieux:s andra filmer Rubber, Wrong och Wrong cops:

Betyg om man jämför Reality med alla andra filmer i världen:

Det finns en chans kvar att se Reality på Stockholms filmfestival, imorgon eftermiddag. För mer info och biljetter, klicka här.

Jag såg filmen med Christian, Jimmy, Jojje och Henke och när deras recensioner publicerats hamnar länkarna här.

Movies-Noir

Fripps filmrevyer

Jojjenito

 

 

 

Publicerat

Fredagsfemman #145

5. Quentin Dupieux, je t´aime!

Si vous et moi étions les écureuils, nous pourrions vivre dans un tas de feuilles sur un football oublié et raconter des histoires exagérées au sujet étranges homo sapiens à l’autre toute la nuit. Peut-être que nous avons peu de pyjama sur nous. Et lunettes de soleil. Et nous rions comme les feuilles tombent. Ensuite, il ya quelqu’un bâtard de Showa avec un poule feuille de ventilateur eu pour Noël, et puis nous nous asseyons là sans-abri et Giggles le petit dents hochet uns contre les autres. Fois beaux hein? *

.

.

.

4. Hur går det med IMAX-bygget i Solna?

Nån som vet?

Hälsningar från en trogen biobesökare med grav abstinens som lätt kommer skaffa klippkort

.

.

.

3. Cumberbatchpaniken

Det är 39 veckor sedan jag skrev om Benedict Cumberbatch och filmen The Imitation Game. Ikväll är det dags, ikväll ska jag se den tillsammans med min dotter. Som ääääääälskar honom. Som typ gråter bara jag eller någon annan nämner hans namn. Som fick panik för att jag sa att det var en röda-mattan-visning och hon trodde att han skulle dyka upp. Det ska bli en intressant kväll det här. Återkommer med recension av både mig och gästbloggaren.

.

.

.

2. Ja tack, Åre Chokladfabrik!

Jag tackar nej till 99,99% av alla som vill köpa reklamplats på bloggen och som vill ”sponsra” genom köpta inlägg men nu vänder jag på steken. ÅRE CHOKLADFABRIK! OM NI KÄNNER ATT NI VILL SPONSRA FIFFIS FILMTAJM MED KARDEMUMMATRYFFEL KOMMER JAG INTE SPELA SVÅR. JAG KOMMER SÄGA JA TACK OCH JAG KOMMER SÄGA DET JÄTTEFORT OCH JAG KOMMER TILLÄGNA EN HEL FREDAGSFEMMA TILL BARA ER. Går det att tillverka godare praliner än dessa? Är det möjligt?

.

.

.

1. Lloyd Christmas & Harry Dunne

Jag har inte hunnit se Dum & Dummare 2 än, det har varit lite festivalbesök och annat i vägen, men alldeles oavsett detta så finns inga som bättre förtjänar en förstaplats denna vecka än dessa två flänghuvuden. Det är tjugo år sedan första filmen kom och den håller, jag skrattar fortfarande så det bubblar ur näsan åt moppescenen, när dom fryser ihop. Så förstaplatsen får dom på gamla meriter, jag är dock stensäker på att jag kommer gilla även dom nya.

.

[*Svensk översättning av Google translate-franskan på plats 5: Om du och jag vore ekorrar skulle vi kunna bo i en lövhög på nån bortglömd fotbollsplan och berätta överdrivna anekdoter om konstiga homo sapiens för varandra hela nätterna. Kanske har vi små pyjamaser på oss. Och solglasögon. Och vi skrattar så löven hoppar. Sen kommer det nån jävel som ska showa loss med en lövblås hen fått i julklapp och då sitter vi där hemlösa och fnittrar så dom små tänderna skallrar mot varandra. Härliga tider va?]

Publicerat

Fredagsfemman #141

5. Vad är det för fel på folk?

Biobesökare vallfärdade i flera veckor efter premiären för att se Colin Nutleys magplask Medicinen. När det gäller Hallonbåtsflyktingen är det ekande tomt i salongerna. Jag såg om den igår kväll, vi var typ tjugofyra personer på Filmstaden Söder 1, ungefär tvåhundra pers för lite. Eller tre. Fan, den är ju skitrolig! Varför lyssnar biobesökare på kända recensenter när det gäller Hallonbåtsfilmen men inte när det gäller Colin Nutley?

.

.

.

4. Pappans gardiner

Jag har med stor glädje sett dokumentären om Zlatan som gått på Kanal5. Men hur häpnadsväckande många av hans mål är, hur cool han än verkar vara som person så minns jag allra bäst när hans pappa Sefik visade upp Zlatanrummet (aka vardagsrummet) och hur stolt han såg ut över dom specialsydda gardinerna. GARDINERNA! Med sonen på! Världsklass!

.

.

.

3. Gå i barndom

När volymkontrollen som kallas livet är vriden på max och det bubblar och fräser mellan öronen av allt man måste komma ihåg, göra, fixa, greja, möten, tankar, klockslag, drömmar, papper och annat kul, finns det något bättre såna dagar än att gå i barndom? Att ta fram tuschpennor och en Bamse-målarbok (en sån med färdigritade motiv som bara ska ifyllas) och stoppa i Bernard och Bianca-DVD:n i spelaren? Personligen blir jag lugn som en filbunke av det.

.

.

.

2. Reality

Nu är biljetterna släppta för årets upplaga av Stockholms filmfestival. Programmet känns mer fullmatat än förra året, ändå hittar jag bara EN film som jag är alldeles superpepp på. Quentin Dupieux nya film Reality. Det är en fascinerande snubbe den där Dupieux.

.

.

.

1. Meningen med livet

Nästa vecka är det äntligen dags att få svar på den stora frågan – vad är meningen med livet. Vem kunde tro att svaret skulle komma från en scen på Cirkus och att det är Alex och Sigge som satt inne på informationen?

.

.

Publicerat

WRONG COPS

När man köpt biljetter till filmfestivalfilmerna kan man välja att ha dom sparade på medlemskortet och blippa kortet vid entrén eller få dom utskrivna som pappersbiljetter. Jag har valt att ha biljetterna elektroniskt på kortet, smidigt, mindre att hålla reda på, bättre för miljön.

Köandet in till visningarna är ett kapitel för sig på filmfestivalen, något jag avskyr som pesten och redan gnällt om. Det gäller att vara i tid, få en bra plats i kön, speciellt om man är några stycken som ska se filmen tillsammans. På små salonger är det extra bökigt eller vid slutsålda visningar på stora biografer.

Park är en ganska stor biograf och Wrong Cops en ganska liten film men jag och Henke ställde oss i kö i god tid och hamnade längst fram. Det kändes lyxigt att få vara först in, att kunna få välja platser helt fritt. När vi ska gå in strejkar dock scannrarna och medlemskorten går inte att blippa. Dom med utskrivna biljetter får gå före i kön i väntan på att elektroniken ska börja fungera och det grymtas högt i leden. Det är tydligen inte första gången detta händer och vad jag förstår är köandet en akilleshäl för många filmälskande festivalbesökare. Det är viktigt att det blir rättvist. Att ha köat länge måste få innebära en bra plats i salongen, jag är verkligen inte ensam om att tycka det.

Hur det slutade? Vi fick se till att få biljetterna utskrivna för att komma in i salongen och väl inne fanns det gott om plats för oss som valt att se denna knasbollefilm.

.

På förra årets filmfestival såg jag Quentin Dupieux´s helgalna uppånerfilm Wrong. Jag var sjukt pepp på den efter att ha förälskat mig i hans film om ett mordiskt bildäck – Rubber. Igår var jag om möjligt ännu mer pepp när jag skulle se Wrong Cops, hans nyaste film som jag vägrat läsa ett enda ord om.

Det visade sig att Wrong Cops var nåt så supercharmigt och jättehärligt som en mix av sina föregångare. Den härligt elektroniska blipp-blopp-musiken a la Mr Oizo som fanns i Rubber och det galet tokskruvade som vi fick se i Wrong. Krydda det med ett vansinnigt galet persongalleri och twistad humor så förstår du att här är en som smälter som en skumbanan i solsken.

En svagbegåvad polis med bröstfetisch, en pengakåt bimbopolis som käkar gammal mozzarella, Marilyn Manson som visar imponerande skådespelarskills och en högljudd polis med Jan Gradvall-glasögon som säljer gräs packeterat i ihoptejpade döda råttor. Vi får till och med se huvudpersonen i Wrong, Dolph Springer (Jack Plotnick), i en liten scen och det var ett kärt återseende.

Under visningen skrattade jag så det bubblade ur munnen. Jag ler fortfarande. I magen är det alldeles varmt och jag njuter av vetskapen om att det finns filmare som Quentin Dupieux som väljer (och vågar) göra sin grej och inte backar en millimeter på sina idéer. Jag älskar det här! Det är underbart på alla sätt och vis i hela sin sjuka förpackning.

Precis som Gravity förtjänar en fullpoängare lika mycket för upplevelsen som för att den är en bra film, precis samma sak känner jag för Wrong Cops. Det här är en film som inte liknar någon annan film jag sett (ja, mer än Dupieux förra filmer då) och det måste premieras.

Galet bra! Galet kul! Galet….bara!

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer och poddkillarna från Har du inte sett den.

Publicerat

WRONG

För exakt ett år sedan (på dagen faktiskt) skrev jag om en film som inte liknande nåt jag dittills sett. Filmen hette Rubber,den regisserades av en snubbe som heter Quentin Dupieux och den handlade om ett bildäck som löper amok och blir seriemördare.

Den filmen är verkligen vrickad på alla sätt som går men den är samtidigt charmig som ett troll med bred glugg mellan framtänderna. Jag kunde inte värja mig, jag tyckte – och tycker – vansinnigt mycket om den filmen och jag har längtat efter Dupieux´s nya film Wrong sen första sekunden jag läste om den och samma stund som jag såg affischen. En gul, gammal uppånedvänd SAAB bland molnen, klart jag fick hjärtklappning. Klart jag blev överlycklig när jag såg att den skulle visas på Stockholms filmfestival. Klart jag köpte biljett. Klart jag såg den! Att jag fick sällskap av Henke var en överraskning och även att Har du inte sett det-Johan dök upp på visningen, även om den sistnämnde mest verkade ta igen lite förlorad sömn.

Filmen visar var skåpet ska stå redan i inledningen. En brandman tar fram morgontidningen, drar ner byxorna, sätter sig på huk och börjar bajsa mitt på den asfalterade vägen. Till vänster står en brinnande svart van, till höger hans kollegor, lutade mot brandbilen. Direkt förstår jag filmens titel. Wrong. Fel. Det är klart det är fel att klubba på gatan men det som gör att det är fel ”Dupieux Style” är att den bajsande mannen sitter på huk med ryggen mot sina arbetskamrater. Dom får således se skiten (bokstavligt talat) från ”rätt håll”, vilket såklart är fel håll. Så fortsätter det filmen igenom. Det är mycket som är fel men det är fel på udda sätt, på icke enkla sätt, på nyskapande vis.

Dolph Springer (Jack Plotnick) är mannen vi får följa filmen igenom. Hans hund Paul har försvunnit och jag förstår att jycken är rätt viktig för honom. Han försöker få grannen att fatta grejen men grannen beter sig som om han kom från månen och tänker lämna sitt inrutade liv genom att ta sin gula gamla SAAB och köra dit näsan pekar. Istället ringer Dolph till ett pizzabud som lagt en flyer i brevlådan och samtalet med telefonisten Emma (Alexis Dziena) sätter saker och ting i rörelse. Likaså en viss Master Chang (en lysande William Fichtner) som skrivit handböcker i hundtelepati och trädgårdsmästaren Victor (Eric Judor) som ska byta ut en gran mot en palm på baksidan.

Jag tycker helt enkelt att det här är bra. Jag satt och log mest hela tiden och visst såg jag en hel del huvuden som hade behövt stödkrage för att hålla sig upprätta men mitt var inte ett av dessa. Jag var hyperaken filmen igenom. Jag sög i mig varenda scen och jag håller fast vid min åsikt att Quentin Dupieux är en av världens mest egensinniga och spännande filmare just nu.

Det jag saknade med Wrong som fanns i Rubber var mer av den coola elektroniska musiken som Dupieux/Mr Oizo behärskar så bra. Bortsett från det känner jag mig nöjd. Filmen hade mer av en ”normal” handling än jag förväntat mig och betydligt bättre skådespelarprestationer än jag någonsin trott. Så jag gör den lilla vågen och längtar efter nästa knasiga skapelse. Wihiii!

Publicerat

Teaser: Wrong

Efter att ha sett Rubber blir jag glad i hela magen när jag ser att Quentin Dupieux har en ny knasig film på gång. Filmaffischen är dessutom lika snygg den här gången.

Den har premiär i juni i Frankrike.

Klicka här för att se den första korta trailern.

 

 

Publicerat

RUBBER

För att börja denna något spretiga recension nånstans så kommer här en svengelsk översättning av filmens första monologminuter:

”I Steven Spielbergs film E.T, varför är utomjordingen brun? No reason. I Love Story, varför blir dom två karaktärerna vansinnigt förälskade i varandra? No reason. I Oliver Stone´s JFK, varför blir presidenten helt plötsligt mördad av en främling? No reason.

I den utmärkta Motorsågsmassakern av Tobe Hooper, varför får vi aldrig se karaktärerna gå på toa? Eller tvätta händerna som folk gör i det vanliga livet. Absolutely no reason. Vad som är ännu värre, i Pianisten av Polanski, varför måste killen gömma sig och leva som en luffare när han spelar piano så bra? Ännu en gång är svaret: no reason.

Jag kan hålla på i flera timmar och dra fler exempel, listan är oändlig. Ni har nog aldrig ens tänkt på det men alla stora filmer – utan undantag – innehåller en viktig del av no reason. Vet ni varför? För att livet självt är fullt med no reasons.

Varför kan vi inte se luften omkring oss? No reason. Varför tänker vi alltid? No reason. Varför älskar vissa korv medans andra hatar det? No fucking reason. Damer och herrar, filmen ni ska få se idag är en hyllning till no reason. The most powerful element of style.”

Vad säger man om en sådan inledning? Jag satt mest och bara…gapade. Alltså, jag har skrivit om det där med fördomsanalyser förut, om vad jag får för känsla för en film bara genom att titta på fodralet. Vad gäller den här filmen så var det postern som fick mig intresserad för den är så SJUUUKT snygg. Nu har jag den upptryckt som en dogtag kring halsen men jag skulle mer än gärna ha affischen uppsatt på väggen.

Håller då hela filmen samma höga klass som postern och inledningen? Hmm. Om jag säger såhär, tyckte du Mördartomaterna anfaller kändes som en liiite för overklig Bolibomba-historia för att väcka ditt intresse så låt bli Rubber. Den här filmen handlar nämligen om ett bildäck som vaknar till liv och blir seriemördare. Ja, du läste rätt. Ett bildäck.

Filmens regissör heter Quentin Dupieux och är mannen som låg bakom Mr Oizo när det begav sig. Han har även komponerat musiken till den här filmen. Jag tycker Dupieux är en väldans fascinerande person. En kille som kan komma på ett manus som detta och dessutom rida det iland ska ha all cred jag kan frambringa. Det är snyggt filmat, fast det inte är klokt på en fläck, det är coolt men helt jävla galet, det är helt enkelt en beundransvärd, kärleksfull och helt igenom tokvriden hyllning till filmkonsten, i alla fall är det så JAG ser på saken, mördande bildäck eller ej.

Soundtracket till filmen hittar du på Spotify genom att klicka här.