För många är nog Richard Dreyfus mest känd som Hooper i Hajen. För mig är han Chris i Spanarna också. Jag tror jag har sett dessa två filmer ungefär lika många gånger. Repeat-varning på båda under stora delar av min uppväxt.
Men Mr Dreyfuss har faktiskt 110 roller till på sitt CV men blott EN Oscarsstatyett. Den vann han för dagens film, den med originaltiteln The Goodbye Girl.
Här spelar han Elliot Garfield, en kämpande man med skådespelardrömmar som fått ett andrahandskontrakt på en lägenhet men när han kommer dit visar det sig att det redan bor en kvinna där – plus hennes tioåriga dotter. Kvinnan har just blivit dumpad av lägenhetens ägare som nu bor på annan ort och dom har ingenstans att ta vägen så Elliot erbjuder henne att stanna kvar och dom delar på lägenhetsytan.
Nu låter det kanske som att det var ett vuxet och smärtfritt beslut. Det var det inte. Jäklar vad dom bråkar. Men i det här fallet är det som ordspråket säger, att kärlek börjar med bråk. För det är klart det kärlekar till sig. Jodå. Dom fattar till slut att dom borde vara tillsammans för dom ÄR gulliga ihop.
Marsha Mason är bra i den kvinnliga huvudrollen men det känns som att det här är Dreyfuss film. Han dominerar helt, visar upp hela sitt skådespelarregister och jag måste säga att jag tycker han är värd sin Oscar trots att han slog både Woody Allen (för sin roll i Annie Hall), Richard Burton (för Equus), Marcello Mastroianni (En alldeles särskild dag) och John Travolta (för Staying Alive).
Det här var en trevlig bekantskap, en mysig, harmlös, charmig liten film.
Nästa tisdag kommer en ny 70-talare. En riktig HÖJDARE faktiskt!