Väldigt många familjer i det här landet har som tradition att gå på bio i julhelgen och då gärna se någon av dom mer-eller-mindre tjommiga familjefilmerna som alltid har premiär på juldagen. En av fördelarna med att ha barn som inte är minimala längre är att det går att skapa sig egna och lite annorlunda julfilmstraditioner och att man därmed kan undvika både Sune och den riktiga biografhysterin på jul-och annandagen.
Det började förra året med att jag tog med barnen på en film som jag trodde dom kunde lära sig något av och som dom aldrig själva hade valt och i år ville både dom och jag göra samma sak. Förra året blev det Berättelsen om Pi, i år valde jag 12 years a slave och båda åren har vi valt att gå på bio precis dagarna före jul.
I en nästintill fullsatt men liten salong satte vi oss ner för att insupa två timmar och femton minuter slavdrama, en film baserad på en sann historia nämligen memoaren Twelve years a slave skriven 1853 av huvudpersonen Solomon Northup själv.
Jag har läst en del om den här filmen och nästan allt jag läst har varit otroliga hyllningar (läs Jimmys recension till exempel). Själv har jag förhållit mig tämligen sval inför filmen, den lockar som en film jag ”bör” se men varken recensionerna eller trailern ger mig nog kött på benen att egentligen förstå varför. Att Steve McQueen anses vara en mästerlig regissör kan jag köpa och att han har en förkärlek för Michael Fassbender är inte så konstigt, det har väl vi alla? Fassbender gjorde huvudrollerna i McQueens båda tidigare långfilmer Hunger och Shame och självklart har han en av de största rollerna även i denna film, här som den föga charmerande slavägaren Edwin Epps.
Benedict Cumberbatch, Paul Giamatti och snubben som inte sett en shampoflaska sen 1984, Paul Dano, har mindre men ack så viktiga roller precis som en av filmens producenter, Brad Pitt.
När Brad Pitt varit med nån minut i filmen slog det mig hur genomtråkigt korrekt jag tyckte det var att han hade just den rollen och vad spännande det hade kunnat bli om han istället bytt plats med Fassbender. Hade dom bytt hade det sprakat av elektricitet i luften, jag tror att allt det omänskligt otäcka hade känts ännu så mycket värre då.
Annars är detta såklart Chiwetel Ejiofors film. Det finns ingenting att anmärka på gällande hans porträtt av Solomon Northup, ingenting alls. Han är duktig, det är en jävlig roll han spelar, krävande och tuff på alla sätt. Ändå sitter jag i biosalongen och undrar varför jag inte bryr mig mer. Hur kan jag sitta där och liksom ”jaha, så kan det gå, det var ju….tråkigt”?
Jag sneglar på barnen för att se hur dom reagerar och den ene reagerar betydligt mer än den andra som knappt kan hålla sig vaken (men gubben bredvid hjälper till genom att dra såna jävla sista-suckar-suckar att hela salongen blir utan syre när han testar lungkapaciteten). Men varför når filmen inte fram? Varför sitter jag inte och gråter till eftertexterna? Varför blir jag inte alldeles utom mig av tortyrscenerna? Kanske för att jag läst om dom och tror mig veta hur hemska dom kommer bli men jag ser ”piskporren” och hjärnan tänker att det är förjävligt men hjärtat håller sig lugnt.
12 years a slave är en välgjord film, ett hantverk ända ut i fingerspetsarna. Antagligen kommer vi få se Chiwetel Ejiofor bli Oscarsnominerad, kanske även Michael Fassbender (även om jag tyckte han förtjänade det mer för Shame) och Steve McQueen själv. Snart vet vi. Jag vet också att ur utbildningssynpunkt var det en utomordentligt bra film att ta med barnen på. Diskussioner om människosyn och människors lika värde är som en nattlig eld som aldrig får slockna.
Mitt betyg:
.
Dotterns betyg:
.
Sonens betyg:
