Etikett: Rachel McAdams

Publicerat

OLYDNAD

Ronit (Rachel Weisz) är fotograf och boendes i New York. Uppvuxen i en judisk ortodox miljö fanns det inte utrymme att vara precis den man är så när hon kände kärlek och sexuell dragning till den jämngamla Esti (Rachel McAdams) flyttade hon från London, eller blev hon kanske utstött av samfundet?

Ronits pappa var en stor känd rabbi och när han dör åker hon hem till London för första gången på mycket länge. Väl där träffar hon Esti igen, Esti som nu är gift med deras gemensamma barndomsvän Dovid (Alessandro Nivola) men som helt uppenbart inte har kommit över Ronit. Dom dras till varandra som magneter och självklart är det upplagt för dramatik – på många plan.

Den här filmen är delvis skriven och helt regisserad av Sebastián Lelio, mannen som utan tvekan måste vara bäst i hela Sydamerika, eller i alla fall i Chile, på att göra filmer om starka kvinnoöden. Gloria (som han gjorde 2013), remaken Gloria Bell (med Julianne Moore) som hade biopremiär i Sverige på Internationella kvinnodagen samt Oscarsvinnaren En fantastisk kvinna (från 2017). En intressant filmskapare, duktig på sitt jobb helt klart.

Olydnad (Disobedience) är helt klart en i grunden bra film men i längden blev den för högtravande för att jag på riktigt skulle kunna ta till mig den. Det var som att filmen hade en pinne i röven som jag skulle vilja avlägsna och jag tycker att überreligiösa människor är ganska svåra att förstå sig på ibland.

Rachel Weisz och Rachel McAdams är givetvis jättebra, inget annat fanns att förvänta sig men konstigt nog kände jag inte av den där passionerade kemin dom emellan. Dom spelar den bra men den känns inte. Filmen i sin helhet är alldeles oavsett sevärd även om betyget inte blir en superstark trea.

Publicerat

Röd lördag: RED EYE

 

Att Red Eye blir första filmen ut i detta tema känns fullständigt naturligt för mig då det är en film jag tänkt se om i flera år. Cillian Murphy är en skådespelare jag alltid uppskattat på film men Rachel McAdams har jag inte förstått storheten med förrän dom senaste åren. Red Eye passar perfekt för en omtitt alltså, speciellt eftersom jag minns den som en superstark första halva och en något svagare andra.

Det här är en film som enkelt kan förklaras som en flygplansthriller i regi av Wes Craven men om man gnuggar lite hårdare på den öppnas faktiskt ett något mer intressant djup. Det är ”nåt” med det där att bli lurad som triggar mig, människor som utger sig för att vara en sak men som sedan visar sitt rätta tryne.

Rachel McAdams är Lisa Reisert, rikemansdottern och hotellbossen som sköter jobbet med kunnig och rättvis järnhand. Nu ska hon ut och flyga och hamnar i sätet bredvid den trevlige mannen hon stötte på redan i incheckningskön, Jackson Rippner (Cillian Murphy). Kan det vara som så att han har en hemlig agenda med att ”hamna” så nära Lisa som han gör? Samtidigt, han är ju så trevlig. Verkar vara snäll.

Det här är en film med fjorton år på nacken men ärligt talat, den skulle kunna vara gjord idag. Lisa Reisert är den typen av doer-kvinna som filmer nuförtiden kantas av men som var desto mer ovanligt förr. Det som också är ett plus för filmen (i alla fall i mina ögon) är att den är så pass mörk som den är. Den andas ”no mercy” och även om jag kan ana och tro hur den ska sluta så är jag aldrig helt säker. Således har den fungerande stakes och vad finns det att inte gilla med det?

 

 

.

Det här är alltså första filmen ut i 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar framöver kommer det dyka upp på ett eller annat sätt röda filmer här på bloggen och här kommer du kunna läsa vilka filmer jag skriver om.

Publicerat

GAME NIGHT

Jag satt och tänkte på filmen Get Out när jag såg Game Night. Båda två är filmer som på pappret ganska lätt kan kategoriseras i varsin genre men när man tittar på filmerna är dom liksom något annat, dom är båda så mycket mer än något man med enkelhet kan stämpla. Är man med på det, köper man premisserna och släpper sargen kan det bli en alldeles fenomenal filmisk resa, är man inte beredd kan det låsa sig en smula. Det gjorde det för mig när jag såg Get Out och samma sak hände nu. Brooks

Game Night är inte ”bara” en komedi, det är heller inte ”bara” en actionfilm utan den är smart skriven, dialogen är snabb och fullsmockad med referenser och historien vänder och vrider sig fram och tillbaka som en daggmask i frityrolja. Man vet aldrig var man har den, var den är på väg, vad man ska vänta sig eller hur den ska sluta. I princip ALLTID är detta ett plus i min bok – och så även här, egentligen – ändå sitter jag här och tänker ge filmen ett medelbetyg (precis som jag gjorde med Get Out) och detta för att….ja….det känns som en trea, trots allt. Weird? Ja, det är ju det. Superweird.

Max (Jason Bateman) och Annie (Rachel McAdams) är gifta och har ett gemensamt stort och pulserande intresse och det är spel. All form av spel vad det verkar men kanske främst sällskapsspel och detta tillsammans med goda vänner och så kallade”game nights”. Den något enstöriga grannen och tillika polismannen Gary (Jesse Plemons) smyger omkring och vill gärna vara med men Max och Annie är inte så pigga på det och tvingas till en massa vita lögner för att hålla honom borta. Max bror Brooks däremot (Kyle Chandler) tittar gärna förbi och han är en man som är allt Max inte är. Förmögen, lyckad, har världens coolaste bil OCH han är snygg. Snygg-are än Max i alla fall. Objektivt sett.

Att Max och Annie har svårt att bli gravida härrörs till denne Brooks, att Max har mindervärdeskomplex och har en inneboende stress i kroppen som visar sig i slöa spermier. Brooks alltså, vilken kille. Jävlas ständigt, både direkt och indirekt och nu tänker han bräcka Max och Annies game nights MED RÅGE när han bjuder hem dom till sitt superlyxiga hus och sin investering i en typ av spel kompisgänget inte är vana vid. Det kommer ske en kidnappning och den kidnappade ska hittas, brottet måste lösas. Den som löser detta snabbast får bilnycklarna till Brooks värstingbil, den som är Max favoritbil i hela världen.

Det är klart det blir förvecklingar, det är klart allt inte är som man tror, det är klart att samtliga inblandade kommer få sig en game night dom sent ska glömma och jag sitter i soffan och blir underhållen under tiden. Frågan är HUR underhållen jag blir? Filmen är inte så kul att jag garvar i byxan, den är inte så spännande att jag biter på naglarna, den är inte så fullskiten med actionscener att pulsen ökar, den är liksom bara smart – och det ÄR verkligen inte något ”bara”.

En stark trea är ett bra betyg och ändå känner jag att jag måste förklara mig för att jag inte ger den ett högre betyg. En fyra är den väl värd? Nja….nej, jag tycker inte det, då hade den självklart fått det. Att det kommer en uppföljare så småningom känns (väl?) rätt självklart och jag kommer se den med förnöjsamhet.

Det jag tar med mig mest från filmen är hur jävla creepy Jesse Plemons kan vara samt att jag gärna vill se Lamorne Morris i varenda komedi som görs dom närmaste tre åren. Speciellt nu när New Girl är slut forever-and-ever. Han är ju Winston. Där. Här heter han Kevin och är sotis på sin fru. Bästa scenerna i hela filmen!

Publicerat

MARRIED LIFE

Om man skulle visa den här filmen för ungdomar som är på väg in i vuxenlivet så tror jag alla skulle spy. Eller bli ledsna. Eller uppgivna. Eller en kombo av alla tre.

Alla vi vuxna som ser filmen kan nog ändå köpa det faktum att gnider man lite på ytan på alla gifta par så hittar hemligheter av alla de slag. Att Married Life är en film som liksom kokat ner alla äktenskapliga problem till en buljongtärning, det är på nåt vänster ganska…behagligt. Behagligt både för att man själv inte är en av personerna i filmen och behagligt för att skådespelarna i filmen gör sitt jobb så hemskt bra.

Chris Cooper är magisk här, fan alltså vad bra han är. Hans fru spelas av Patricia Clarkson och det är alltid en ynnest att se henne agera. Pierce Brosnan och Rachel McAdams har inte riktigt lika mycket att jobba med men dom gör sina roller mycket bra.

Married Life är ett litet sevärt svart otrohetsdrama med en Chris Cooper i absolut högform.

Publicerat

LUCKA #20: VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN

Meredith Morton (Sarah Jessica Parker) är en överklassquinna med en pinne uppkörd i röven. Nu ska hon hem till pojkvännen Everett Stone (Dermot Mulroney) och hans stora och vivida familj för första gången och – givetvis – fira jul.

Det är mamma Stone (Diane Keaton), pappa Stone (Craig T. Nelson) och Everetts syskon Amy (Rachel McAdams), Ben (Luke Wilson), Thad (Tyrone Giordano) och Susanna (Elizabeth Reaser), det är även en del äkta makar till syskonen, ett ex som är polis samt Merediths syster Julie (Claire Danes) som kommer dit och fungerar som nån slags….reagens…på hela gänget.

Familjen Stones stora hus är såklart oklanerligt julpyntat och utstrålar så mycket storfamiljshärligheter att jag inte kan värja mig. Jag vill också vara där. Jag vill ha en stickad jultröja med renar och dricka eggnog och tjafsa med idioter jag delar dna med och kramas med framtiden.

Det är det bästa med julfilmer som denna, såna som inte bara är lull-lull och mys utan även har en del scener som gör rejält ont i magen och framkallar en och annan tår trots att den samtidigt är skön, fnissig och rätt oförarglig.

Så vill du titta på något juligt och underhållande men som ändå ger lite tuggmotstånd så är The Family Stone ett perfekt val. Den finns dessutom på Netflix OCH den står och väger mot en fyra. Kanske blir en uppjackning om jag ser om den nästa jul?

Betyg till filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

DOCTOR STRANGE (3D)

Benedict Cumberbatch är, i mina ögon, en fulländad skådespelare. Han kan spela dramatiska roller både på scen och på film, han är lika trovärdig som sociopat i långrock som han är som förste älskare, skurk eller smått efterbliven och han kan vara lika skitful som han kan vara assnygg. Han har dessutom en skön komisk tajming.

När det blev klart att han skulle spela huvudroll i en Marvel-film var det många som chockades, en del så svårt att dom fortfarande ligger och dregglar med dropp på bårar runt om i världen.

Benedict Cumberbatch, allas vår mest fantastiska Sherlock, skulle alltså spela doktor Stephen Strange, den egocentriske kirurgen med dom fantastiska händerna som råkar ut för en bilolycka och söker sig till en mystisk plats i Nepal för att återfå kontroll över sin sargade kropp, något som den moderna medicinska vetenskapen inte klarar av att hjälpa honom med. För egen del kändes det helt självklart.

När dom första bilderna från inspelningen kom ut och man fick se Benedict i A.J-skägg (kan du din Backstreet Boys fattar du vad jag menar) fattar jag inte att NÅN kunde tvivla, klart som korvspad att han skulle vara en PERFEKT Doctor Strange! Och nu när jag har sett filmen kan jag bara nicka sådär hårt så hakan slår i bröstkorgen, han är helt enkelt KANON och han lyckas göra sin Stephen Strange både knepig, charmig och riktigt rolig.

För några veckor sedan såg jag teateruppsättningen av Macbeth med Mikael Persbrandt och Jens Hultén. Att se dessa två svenska machogiganter på scen samtidigt var riktigt fräsigt och dom är båda extremt duktiga på att artikulera på teatervis. Vissa scener i Doctor Strange påminde mig om den föreställningen och det var när Benedict Cumberbatch spelade mot Chiwetel Ejiofor, man mot man, öga mot öga. Det fullkomligt dryper av teatralisk artikulation och av ett tonläge som vore det svenska skulle kallas ”dramatensvenska”. Nu blir det mest bara….maffigt. Det ger en ny tyngd till Marvel som fenomen att ha två skådisar i samma film som kan Skådespela The Real Way. Rachel Mcadams och Mads Mikkelsen i all ära, men inte kommer dom upp till samma nivå som dessa två, inte i den här filmen.

Tilda Swinton däremot, hon är banne mig ett fenomen på film. Jag blir inte klok på henne. Alltid jättebra, aldrig likeable. Aldrig.

Som film betraktad är Doctor Strange svårbedömd tycker jag. Första tredjedelen är jättebra, andra är en evighetslång slagsmålsscen med enerverande musik sedd som under inverkan av hallucinogena droger och den tredje tredjedelen är mest sömnig. Sen räddas hela eftersmaken av den lilla extrascenen i eftertexterna och jag går från biografen och känner mig riktigt nöjd.

Att jag hade en medelålders kvinna precis framför mig som verkade tro att det var Parlamentet hon tittade på plussade inte helhetsupplevelsen. Hon skrattade hejdlöst, alltså sådär som att det inte fanns en morgondag, åt allt. Alltså ALLT. Hela tiden. Filmen igenom. Okej, filmen hade stundtals sina komiska poänger men nån jävla skrattfest var det inte. Idiot. Fan va enerverande hon var när jag tänker efter.

Men Benedict var fin både i skägg och röd cape och i januari börjar Sherlock igen. Detta ljuvliga liv!

I avsnitt 61 av Snacka om film pratar jag lite mer om just denna film. Och om lite annat med såklart.

Publicerat

SPOTLIGHT

Alltså, det här med katolska präster och deras förkärlek för småpojkar är verkligen ett kapitel för sig. Och nu har detta kapitel fått en alldeles egen hollywoodfilm. Filmen Spotlight handlar nämligen om den sanna historien om dom grävande journalisterna på The Boston Globe som avslöjar prästers sexuella övergrepp på barn som katolska kyrkan mörkat i många många år.

En film som nominerats till hela sex Oscars har jag givetvis rätt höga förväntningar på och ”murvelfilmer” som genre gillar jag i princip alltid. Spotlight gör mig verkligen inte besviken på en fläck, däremot gäckar den mig på ett plan. Är detta en film som är FÖR perfekt? Det finns ingenting att klaga på, verkligen nada, men är det DET som gör att filmen rinner av mig som hett vatten på teflon?

Mark Ruffalo är superstabil som den nyseparerade journalisten Mike Rezendes och det känns som ett fräscht grepp att hans förhållande och ex-fru aldrig sätts i fokus. Kollegan Sacha Pfeiffer spelas av Rachel McAdams och hon är också bra, nedtonad och i det närmaste könlös – i positiv bemärkelse! I huuuuur många filmer som helst så hade Sacha per automatik varit nån sunkgubbig chefs mer-eller-mindre-envägs-kärleksintresse eller så hade det flirtats mellan kollegor eller så hade hon beskrivits inte enbart som yrkesarbetare utan även som en ”god hustru” om hon skött man och barn samtidigt alternativt ”misslyckad kvinna” om hon var singel, drack whisky och sket i disken (nä….inte sket, fel ord. Sudda sudda….struntade i disken menade jag). Här är hon ”bara” journalisten Sacha – vilket INTE är så bara.

Det är Mark Ruffalo och Rachel McAdams som knipit filmens skådespelar-oscarsnomineringar och det förvånar mig lite. Liev Scheiber som tidningens nya chefredaktör Marty Baron gör nämligen sin lilla roll riktigt bra precis som Stanley Tucci gestaltar Mitchell Garabedian med den äran. Michael Keaton är kanske filmens svagaste kort i mina ögon. Ett par högt uppdragna beiga byxor hjälper liksom ingen vart.

Jag har aningens problem med tidsbestämningen av filmen. Den verkar utspela sig i början av 2000-talet men det är mycket 80-talskänsla i filmen och kanske ännu mer 70-tal vad gäller kläderna. Eller så har dessa journalister inte begåvats med nån högre intressedos vad gäller mode och trender, så kan det ju också vara.

Regissören Tom McCarthys namn kändes bekant på nåt vis men jag kunde inte placera det. Vilket FAIL. Jag får fan skämmas nu! Han har ju regisserat The Station Agent, Win Win och The Cobbler och dessutom skådespelat i hela 39 produktioner enligt IMDb. Han bör ett jättebra jobb med Spotlight och – som sagt – det finns ingenting att gnälla på, den är verkligen sevärd och lätt att tycka om. Kruxet är bara – för mig – att den inte fastnar. Nu återstår det att se om Oscarsjuryn känner likadant.

Jag såg Spotlight på Stockholm Filmdagar tillsammans med några av mina filmspanarvänner. Här är länkar till deras recensioner:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Flmr
Movies-Noir
The Nerd Bird

 

I avsnitt 23 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna film – och jag fick en chock kan jag säga!

Publicerat

MEAN GIRLS

Mean Girls är en film som – har jag förstått – är jättestor och väldigt omtyckt i stora kretsar, alltså inte bara bland tonårstjejer, det finns en och annan medelålders man som trillat dit också. Den har till och med en egen dag: 3:e oktober!

För egen del har jag såklart vetat att filmen funnits men valt bort den och avfärdat den som simpelt tonårstrams. Nu har jag sett den och jag tycker faktiskt att det ÄR simpelt tonårstrams, dock kanske skönare förpackad, innehållande en samling skådisar som är bättre än ”normalt” och med ett mer välskrivet manus än man är van vid.

Tina Fey har skrivit manus efter Rosalind Wisemans bok och det är en trevlig dialog filmen igenom. Lindsay Lohan, Rachel McAdams, Lacey Chabert, Amy Poehler, Lizzy Caplan, Amanda Seyfried och Tina Fey själv har alla stora roller och ja, alla är riktigt bra.

Nu är det här en komedi och det är där filmen står och burnar på stället med handbromsen ordentligt åtdragen för jag tycker inte den är så himla rolig. Det är en form av humor som inte riktigt funkar på mig, jag tror det är den där ”mobbningskomiken” som känns sådär. Jag har så himla svårt att se det roliga i elaka människor även om det mesta ”rättar till sig” på slutet. Jag förstår att jag låter torr som fnöske nu men det bjussar jag på.

Trots detta är Mean Girls en betydligt bättre film än jag förväntade mig. Ett bra tidsfördriv men kanske inte så mycket mer än så.

Publicerat

ALOHA

Vissa dagar mer än andra känner jag att jag behöver en film som är tydlig. Jag behöver ramar, jag behöver få förväntningar uppfyllda, jag behöver helt enkelt få vara fyrkantig i min tankeverksamhet för hjärnan pallar inte mer än så. Det är som om hjärncellerna behöver både rullator, vitaminshots, en fluffig madrass och en kram på en och samma gång.

När jag hittade Cameron Crowes senaste film på Itunes kändes det som mitt i prick. Aloha. Hawaii. En solbränd och plirig militär-Bradley Cooper som kommer tillbaka till ön, en charmig Emma Stone som spelar kapten, Rachel McAdams som Braddans före detta stora kärlek och sen lite andra sköna fejs i birollerna. Bill Murray är ett exempel. Alec Baldwin ett annat. Det lät bra helt enkelt och det såg bra ut och jag hyrde filmen. 39 spänn är billigt när man har fyrkantscravings.

Men när jag satt där i soffan med mitt surriga huvud och en stor kopp kaffe och försökte koppla av efter en extremt hattig dag visade det sig att istället för att filmen hjälpte mig komma ner i varv så hade den motsatt effekt. Jag vet nämligen inte vad det här är för film, vilken sorts film det är. Lite humor, lite drama, lite romantiskt mys, lite förvecklingar, lite politik, lite militärfloskler, lite rymdprogram, lite samhällskritik, lite musik. Den bjussade på bra scener, konstiga scener, skrik och överspel, skämskuddemåsten och glittrande blå ögon.

Så JÄVLA knorvligt alltså. Hjärnan pyser som en tryckkokare. Vad håller han på med, Cameron Crowe? Han som var så himla trofast, stabil och BRA förr i tiden, Singles, Almost famous, Vanilla Sky, En ny start, Jerry Maguire, bra filmer allihop. Och i ärlighetens namn är Aloha inte en jättedålig film men den är osedvanligt otydlig för att vara tydlig, på gränsen till konstig. Eller så är den min hjärna som är just det. Konstig.

Publicerat

SOUTHPAW

Det finns en filmgenre som jag av födsel och ohejdad vana är mycket svag för och det är boxningsfilmer.

Det är nåt med den där ledsna (oftast) underdoggen, killen (oftast) som befinner sig på botten och som inte kan nå toppen utan att slå sig fram, upp och någon annan på käften. Det är nåt med boxningslokaler som får mig att vilja inreda mitt hem som Dirty Joe´s Gym i Harlem (hittipånamn men skulle kunna finnas i verkligheten) med tegelväggar, gaffatejpade säckar, välanvända päronbollar, rostiga plåtgrejer på väggarna och nån livsklok gubbe i skägg som sitter på en pall iklädd gamla gympabrallor med revärer, såna som ger hipsterpojkar halvfjång. Byxorna alltså, inte gubben i sig.

Jag visste ingenting om Southpaw innan jag satte mig på den stenhårda biografstolen igår kväll, ingenting annat än dom bilder jag sett på Jake Gyllenhaals superdeffade kropp och det berättar ju föga om handlingen. Jag är glad för min ovetskap. Jag är rätt säker på att jag hade tyckt filmen var sämre om jag vetat vad som väntade mig, åt vilket håll historien skulle svänga. Nu satt jag mest och tänkte ATT något pissigt skulle hända men inte VAD.

Jake Gyllenhaal spelar alltså mannen med det på gränsen till patetiskt fantasilösa superamerikanska namnet Billy Hope. Han är en boxare, en vinnare, obesegrad i 43 matcher på raken. Han är gift med Maureen (Rachel McAdams), en kvinna som verkar vara bra men som också verkar leva för att curla sin snubbe. Han har sannolikt förlorat både en och två hjärnceller i ringen, han verkar liksom rätt van vid att bli slagen i ansiktet. Tillsammans har dom dottern Leila (Oona Laurence), en glasögonprydd liten tjej med fötterna på jorden.

Vad som händer familjen kommer antagligen stå i varenda recension (det står även på den treradiga filmförklaringen på ImdB) men den informationen kommer ingen få här. Jag hoppas att du går och ser filmen UTAN att ta reda på nåt alls och definitivt UTAN att se trailern. Jag såg den inatt när jag kom hem och jag är otroligt glad att jag inte kom till biografen med den i bakhuvudet. Den är nämligen värsta sortens trailer, den som visar en kortversion av hela jäkla filmen!

Trots att jag tycker filmen är väldans bra så finns det en del som hamnar på minus. Klippningen till exempel, den är jättekonstig i vissa scener. Jag vet inte om det är meningen att man ska fylla i luckor och tänka själv eller om filmmakarna bara gjort det lätt för sig. Jag har upplevt samma klipp-problem i flera av regissören Antoine Fuqua´s filmer (The Equalizer, Shooter och Olympus has fallen till exempel) och jag tycker det är synd. Det är nämligen det som skulle göra filmen som mest känslosam som klippts bort.

Nu kan jag säga att det inte är nåt problem med känslosamheten som helhet i den här filmen – inte för mig i alla fall. Sista tjugo minuterna rinner tårarna oavbrutet och jag får nästan (jag sa nästan) samma känsla som i slutfajten mellan Rocky och Ivan Drago i Rocky IV. Det är så mycket som står på spel, så mycket mer än att ”bara” vinna matchen.

Många kommer säkert referera till denna film som ”gammal skåpmat” och visst, jag köper det. Det osar mycket Rocky, en del The Wrestler och ja, det går nog att klämma in uns av varenda känd boxningsfilm som producerats om man vill det men samtidigt tycker jag den känns fräsch. Jake Gyllenhaal porträtterar Billy på ett sätt som kanskekanskekanske kan ge honom en Oscarsnominering, Rachel McAdams gör sin Maureen så långt ifrån Ani Bezzerides (i True Detective) att det knappt går att fatta att det är samma skådespelare och med dottern Oona Laurence har vi sett en ny stjärna födas.

Jag känner mig som om Billy fått in en riktig vänsterkrog rätt över näsbenet. Jag är banne mig golvad. Härligt. Biosommaren 2015 fortsätter leverera!

Jag fick sällskap av Movies-Noir-Christian på visningen. Klicka här för att läsa hans tankar om filmen. Även Fripps filmrevyer-Henke var med. Hans recension hittas här.

Publicerat

Fredagsfemman #155

5. Bradley & Clint

Idag har American Sniper premiär, en film med något så ovanligt som en exceptionellt bra trailer. Sjuuukt bra är den och det ska inte förringas i en dyster värld där trailers oftast inte är nåt annat än spoilergalna miniversioner av hela filmen. Kolla bara Unbroken. Totalt värdelös trailer. Jag kan nästan LOVA att det skulle gå att recensera filmen enbart genom att se trailern. Vad är det från filmen man inte fått se, mer än eftertexterna? Nåja, back to the sniper. Bradley Cooper gör sällan mig besviken och Clint Eastwood som regissör är i 9 fall av 10 högklassig. Jag har redan sett filmen (här är min recension) men nu har även du chansen att se den på bio. Är den värd sina oscarsnomineringar, vad tycker du?

.

.

.


4. Bloggpanelen

Det är fredag och därmed dags för andra Bloggpanelen på MovieZine. Idag är det The Nerd Bird-Cecilia, Flmr-Steffo och jag som diskuterar nåt så härligt spretigt, aktuellt och intressant som svensk film, Guldbaggegalan och TV-serier  – bland annat. Klicka här (länken fungerar när inlägget är uppe) för att komma direkt till panelen. Vill du läsa även den första paneldiskussionen så finns den här.

.

.

.

3. Trevligt folk

På onsdag har den premiär, Filip och Fredriks film om det somaliska bandylandslaget som tog sig hela vägen från Borlänge till VM i Sibirien fast dom aldrig stått på ett par skridskor. Jag har sett fram emot den här filmen länge, jag tror den är bra, annorlunda och snäll och då har jag inte ens sett trailern. Kanske inte dom vanligaste adjektiven att använda när man hajpar en film men dom känns relevanta just nu. Bra, annorlunda och snäll. Kan inte bara alla vara det, hela tiden?

.

.

.

2. Untitled Cameron Crowe Project

Det är som att veta att det finns en jättestor present gömd nånstans men man vet inte när man kommer få den, man vet inte vad som är i, men man vet att det är värt att vara förväntansfull tills den dagen kommer. I år kommer Cameron Crowe med sin nya film, den som just nu inte har någon titel men som först skulle heta Deep Tiki. Bradley Cooper, Emma Stone, Rachel McAdams, Alec Baldwin och Bill Murray är kontrakterade och presenten känns liksom heeelt sprängfylld nu. Och Bradley fick vara med på både plats 5 och 2 i militärmundering. Måste vara nåt slags rekord.

.

.

.

1. The Babadook-boken

Jag tror dom allra flesta som sett filmen The Babadook är sugna på att ha en alldeles egen Babadook-bok. Ja, om man inte satte hjärtat i halsgropen och kissade ner sig av rädsla såklart. Men annars. Typ alla. Jag som gillar barnböcker över lag och kan sitta och bläddra i såna i timtal (det finns så många otrooooligt coola och fina barnböcker som även vuxna kan njuta av. Fina färger, härligt naiva bilder, lättförståeligt, mysigt, nostalgiskt) och pop-up-böcker är nåt riktigt speciellt, såna jag minns från när jag var liten, såna man var tvungen att vara extra rädd om så man inte drog sönder nån pappersflärp. Grejen är den att nu kan du förbeställa ditt alldeles egna exemplar av Mister Babadook från filmens finfina hemsida. Klicka här och läs mer. Dook! Dook! DOOK!

 

Publicerat

ABOUT TIME

Komedi, tidsresa, male bonding, föräldraskap och kärlek är fem ingredienser som ska försöka samsas i denna – på pappret – romantiska komedi.

Richard Curtis är mannen bakom filmen, Curtis som skrivit och regisserat The boat that rocked och Love Actually, och som skrivit manus till Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning och Jeff Goldblum-klassikern En lång en. Det är svårt att dissa nåt som kommer från den snubbens hjärna även om filmaffischen här till höger ser för himla trälig ut.

Trälig var det ja. Nånting måste ha gått riktigt snett vad gäller PR-maskineriet för denna film eftersom typ ALLA missade den på bio (utom Jessica och Dilan som båda hyllade den, Jessica på en filmspanarträff och Dilan på twitter). Det borde inte vara möjligt. Kanske beror det på att huvudrollsinnehavarnas namn – Rachel McAdams och Domnhall Gleeson – inte per automatik säljer in en film? Kanske beror det på att även trailern vittnade om att fem genres kan ha svårt att platsa i en och samma film? Kanske berodde det helt enkelt på en himla…trälig… filmaffisch?

Lite synd är det hur som helst, både för filmen och för alla som missat den. Det är nämligen en ganska bra liten film. Charmig i all sin enkelhet, jag ler men skrattar inte, jag förstår men känner inte, jag hänger med men orkar inte. Movies-Noir beskriver den som en ”chick flick för killar” och det känns sant. Det är mycket killfokus för att vara en romcom, fast….det är ju ingen romcom. Det är istället en hel del pappa-son-förhållande i fokus, nästan lika mycket som Tims (Gleeson) letande efter kvinnan i hans liv hoppandes mellan olika åldrar.

En lördag som denna tycker jag About time är ett perfekt filmtips. Den är lagom mycket av allt. Den funkar för nykära par, den funkar för slentrianfilmtittande par, den funkar för dom som febrilt letar efter sin pusselbit och önskar dom kunde timehoppa, den funkar för alla som hellre tittar på film än på OS och den funkar för alla därute som har eller har haft en älskad pappa.

Publicerat

PASSION

Alltså. Jag måste ju. Hur skulle jag kunna låta bli?

Hur skulle jag kunna strunta i att se den här filmen som så många kallar smörja? Passion är lite som den där skalbaggen som hamnat på rygg och blir ett simpelt byte för en ungdom med förstoringsglas och solen i rätt vinkel. Jag har dessutom sett den franska filmen som den här filmen är en remake på, Love crime och den var inte så pjåkig alls. Så jag menar, hur illa kan det bli?

Brian De Palma bakom kameran, Rachel McAdams och Noomi Rapace framför. Erfarenhet, kunskap och skådespelarbegåvning i en skön thrillrig mix. Eller?

För att vara tydlig, det finns ingenting i Passion som är rätt. Ingenting. Den här filmen har så många brister att jag inte vet var jag ska börja, men det är väl bara att hugga tag i första bästa fatala miss: Rachel McAdams.

Hennes roll, den hårdhudade världsvana chefen som styr både bolaget, sina anställda, älskare och älskarinnor med järnhand, gjordes i original av Kristin Scott Thomas, en mogen kvinna med naturlig integritet och skinn på näsan. I Passion ska denna livserfarenhet kompenseras med överdådiga örhängen som hänger likt glittriga julgranskulor på Rachels bleka örsnibbar. Hon har sladdriga skräddarsydda isblå byxor med hög midja och polotröja för att på nåt sätt utstråla makt. Vilken amatörcastare som helst kan se att det där inte funkar, hon ser för fan ut som en utklädd tonåring, hennes trovärdighet som chef för ett stort företag är nere på den absoluta nollpunkten.

Den andra fatala missen med filmen är att Noomi Rapace pratar. Det är nåt med hennes uttal som gör att det hon känns som kusinen från landet, kan vara att hon ÄR kusinen från landet (det lilla landet i norr). I originalfilmen spelades hennes roll av Ludivine Sagnier och det gick inte att missta sig på paniken hon kände när allt gled henne ur händerna och hon var tvungen att slå tillbaka mot überkvinnan Scott Thomas. Hon behövde sitt jobb. Vad behöver Noomi? Och var är den där klaustrofobiska känslan som låg som en blöt filt över Love crime?

Här är dom fatala missarna tre, fyra och fem: Behöver världen verkligen en remake på en medioker thriller som kom så sent som 2010? Är det en döv människa som komponerat filmmusiken? Och det här med scenografi och bildkomposition, har De Palma fått hjälp av en prao eller vad är det frågan om? Kör dom lite random på inspelningen? ”Kan du lägga dina bilnycklar på konferensbordet, gärna sådär nära kameran så dom hamnar i fokus, det är inte Rachel i den där barbierosa teryleneklänningen vi ska se det är dom där fullkomligt meningslösa nycklarna”.

Den sjätte fatala missen heter Brian De Palma. Jag skulle vilja säga gå och lägg dig gubbjävel så jag säger det: Gå och lägg dig gubbjävel! Kan du inte göra filmer som är bättre än såhär kanske du ska mata duvor i parken eller nåt istället.

Publicerat

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter Island,  Löftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

Publicerat

ÄLSKA MIG IGEN

Channing Tatum har varit kärlekskrank snygging i en film som jag verkligen gillar, Lasse Hallströms Dear John. Nu ska tvättbrädemagen älska igen i minnesförlustdramat Älska mig igen.

Jag vet att det finns dom som undrar om det delades ut vuxenblöjor i biograffoajén men nej, det gjorde det inte, inte ens trosskydd faktiskt. Nog för att jag hörde på ljudbilden att många hade behövt näsdukar men nej, jag var inte en av dom, jag klarade mig torrskinnad den här gången.

Det nygifta paret Paige och Leo (Rachel McAdams och Channing Tatum) har varit på bio och är just precis då som vilket förälskat par som helst. Dom sätter sig i bilen, beger sig hemåt, pratar om framtid, om barn och då – BANG! Bilen blir påkörd bakifrån av en lastbil och dom båda hamnar på sjukhus. Leo plåstras om och sys ihop och klarar sig utan alltför stora skador men när Paiges sår har läkt återstår det värsta ärret av dom alla: hon har drabbats av minnesförlust. Hon minns ingenting av sitt liv och hon minns inte Leo.

Det här är alltså en sann historia och det märks men det märks kanske inte på det sätt som teamet bakom filmen hade önskat. Viljan att göra Rachel McAdams så porträttlik verklighetens Paige som möjligt stannade vid frisyren från helvetet. Det är inte trovärdigt att hon har så dåligt gjorda slingor att hon ser ut som en tvättbjörn i skallen. Channing Tatum har däremot inte behövt ”fula till sig” alls. Såklart. Inte med den magen.

Jag må vara iskall just idag men den här filmen berörde mig inte alls, sann eller ej. Jag tycker inte Paige och Leo hade nån gnista alls mellan sig och jämfört med John och Savannah (Tatum och Amanda Seyfried) i Dear John så är det här skrattretande oromantiskt.

Kim and Krickitt Carpenter heter paret på riktigt och här ses dom med filmens huvudrollsinnehavare.