Etikett: Rachel Weisz

Publicerat

OLYDNAD

Ronit (Rachel Weisz) är fotograf och boendes i New York. Uppvuxen i en judisk ortodox miljö fanns det inte utrymme att vara precis den man är så när hon kände kärlek och sexuell dragning till den jämngamla Esti (Rachel McAdams) flyttade hon från London, eller blev hon kanske utstött av samfundet?

Ronits pappa var en stor känd rabbi och när han dör åker hon hem till London för första gången på mycket länge. Väl där träffar hon Esti igen, Esti som nu är gift med deras gemensamma barndomsvän Dovid (Alessandro Nivola) men som helt uppenbart inte har kommit över Ronit. Dom dras till varandra som magneter och självklart är det upplagt för dramatik – på många plan.

Den här filmen är delvis skriven och helt regisserad av Sebastián Lelio, mannen som utan tvekan måste vara bäst i hela Sydamerika, eller i alla fall i Chile, på att göra filmer om starka kvinnoöden. Gloria (som han gjorde 2013), remaken Gloria Bell (med Julianne Moore) som hade biopremiär i Sverige på Internationella kvinnodagen samt Oscarsvinnaren En fantastisk kvinna (från 2017). En intressant filmskapare, duktig på sitt jobb helt klart.

Olydnad (Disobedience) är helt klart en i grunden bra film men i längden blev den för högtravande för att jag på riktigt skulle kunna ta till mig den. Det var som att filmen hade en pinne i röven som jag skulle vilja avlägsna och jag tycker att überreligiösa människor är ganska svåra att förstå sig på ibland.

Rachel Weisz och Rachel McAdams är givetvis jättebra, inget annat fanns att förvänta sig men konstigt nog kände jag inte av den där passionerade kemin dom emellan. Dom spelar den bra men den känns inte. Filmen i sin helhet är alldeles oavsett sevärd även om betyget inte blir en superstark trea.

Publicerat

THE FAVOURITE

Γεια σας Yorgos,

Utan att ta i i överkant, jag kan inte säga att vår relation började så bra. Jag tyckte inte du var något mer än en superpretentiös grekisk 36-årig kulturman när du värkte ur dig din karriärs hittills enda lågvattenmärke i mina ögon och hade du träffat mig då hade du antagligen fyllt munnen med tokvarmt ouzo och spottat ut skiten rakt i mitt fejs. Jag förstod inte Dogtooth alls, jag förstod inte dina ambitioner, jag förstod helt enkelt ungefär lika lite av filmen som filmens huvudrollsinnehavare gjorde av det korrekta grekiska språket.

Det var drygt sju år sedan Dogtooth fick svensk biopremiär, jag skrev om den, hängdes ut av andra bloggare som totalt hjärndöd och tänkte ge upp hoppet om dig. Men om det är någonting av värde du behöver veta om mig så är det att jag sällan gör det. Det är liksom inte min grej att ge upp på folk sådär så även om jag skippade Alper (pga redan nämnda anledning, jag var liksom less på dig då) så såg jag The Lobster när den kom. The Lobster. En sån jävla SJUK film. Och så BRA! Hur fick du till det manuset egentligen Yorgos, man undrar ju vad som rör sig i ditt huvud, helt klart.

The Lobster är en av få filmer på min blogg som jag VET förtjänar ett högre betyg än jag gett. Jag tänker så ofta på den filmen så det kan omöjligt vara en 3:a. Ska se om den vilken dag som helst och rätta till misstaget, jag lovar. Sluta gör sådär med munnen Yorgos, du ser ut som om flourtanten varit på besök. Jag vet att det är ouzo! Ouzo svider i ögonen om du spottar, jag vet det också. Svälj, Yorgos, SVÄLJ!

Förra året gjorde du The Killing of a Sacred Deer och DÅ kan man säga att vi slutade dejta och liksom kilade stadigt på riktigt. Vilken film alltså! Du skrev manus till den filmen också tillsammans med din vapendragare Efthymis Filippou och uppenbarligen är era hjärnor totalsynkade och precis lika jävla galna. Συγχαρητήρια Efthymis, jag avundas dig alltså. Jag kan erkänna att mina fantasier också är rätt utflippade, jag skulle mer än gärna skriva filmmanus med er. Eller bara sitta bredvid och doppa vitt bröd i tsatsiki, det går också bra. Jag är inte så knusslig.

Nu är det några månader sedan jag såg The Favourite på Malmö Filmdagar, kanske den första visningen av filmen i Sverige. Ett brittiskt kostymdrama med Drottning Anne (Olivia Coleman) och två andra kvinnor i centrum (Rachel Weisz och Emma Stone) i en historia som utspelar sig i början på 1700-talet. Den här gången är det Deborah Davis och Tony McNamara som skrivit manus och jag kände mig en smula orolig för just detta. Två utbölingar som ger sig in i Lanthimos-världen, hur skulle DET gå?

Med facit i hand, det spelar fan ingen roll vem som är i närheten av dig, Lanthimos-världen ordnar du så himla bra alldeles själv. Om du till och med kan få ett ”vanligt” kostymdrama som denna att bli quirky, knäppt och galet bitskt så är du kanske än mer begåvad än jag trott. Och visst kommer Oscarsnomineringarna hagla över denna film, den kommer få precis sådär många som jag ville att The Killing of a Sacred Deer skulle få men inte fick och visst kommer jag vara glad för din skull, MEN, samtidigt, det ÄR härligt om du fortsätter vara lite mer okänd också. Fortsätter vara lite mer underdog för alla utom oss i det allra filmnördigaste gardet. För mig kommer du alltid vara knäppgöken från Grekland. Och FY FAN vad jag gillar knäppgökar! ελληνικά τρελό λέβητες!

Γεια σας = hallå
Συγχαρητήρια = grattis
ελληνικά τρελό λέβητες = grekiska galenpannor

Publicerat

MY COUSIN RACHEL

Efter att ha sett kostymfilmernas kostymfilm på Malmö Filmdagar – The Favourite – lider jag av att jag inte kan se om den förrän den har premiär nångång i början av 2019 (eller med lite tur på Stockholms Filmfestival i november?). Jag lider dock på ett ändå rätt kreativt sätt. Jag försöker leta upp/se om filmer med någon av The Favourites huvudrollsinnehavare i centrum och det finns en hel del av välja bland – och en hel del jag hittills missat. My cousin Rachel är en sådan film.

Rachel Weisz spelar huvudrollen tillsammans med Sam Claflin (killen i rullstol i Livet efter dig) i en film regisserad av Notting Hill-mannen Roger Michell. Han har även skrivit manuset som är baserad på en roman av Daphne Du Maurier, den brittiska författaren som 1938 skrev romanen Rebecca och sedan The Birds och Jamaica Inn, tre böcker som gett upphov till tre filmer regisserade av Alfred Hitchcock. Hon har även hittat på storyn som ligger till grund för filmen Rösten från andra sidan (originaltiteln är Don´t look now, ja precis, den med en naken Donald Sutherland, scenen man aldrig glömmer *host* pubesbehåring a la lovikavante *host*), en story som tre år efter filmens premiär 1973 skrevs om till en roman vid namn Don´t look know (svensk översättning: Vänd dig inte om)

Daphne Du Maurier skrev My cousin Rachel 1951 och det här är tredje gången den filmatiseras. 1952 med Olivia de Havilland och Richard Burton huvudrollerna och 1983 med Geraldine Chaplin och Christopher Guard. Den här gången är det som sagt Rachel Weisz som spelar Rachel, kvinnan som blir änkling när maken dör, maken som är kusin med Philip (Sam Claflin). Philip börjar misstänka att det kan vara Rachel som mördat sin man aka kusinen men får svårare och svårare att hålla tankarna i styr när hans kärlekskänslor för Rachel blir starkare och starkare. Hon är ju så vacker och så charmig och framförallt, så mystisk.

Både Weisz och Claflin är spot on i denna film, hon i 1800-talsmudering (om än inte alls så storslagen som i The Favourite) och han med kombinationen kåta men valpiga ögon. Han verkar ha fastnat i ”stark-men-svag-mannen-facket” då han, trots att han ser ut som en snäll machoman, i film efter film är så pass ”svag” att han faller för  dessa”starka kvinnor” han inte borde falla för. Jag skriver vissa ord inom citationstecken eftersom jag inte anser det vara en svaghet att falla för ”starka kvinnor” utan precis tvärtom men i filmerna skildras det i viss mån som en brist på karaktär att han inte kan hålla sig borta TROTS att han borde veta bättre.

För alla som gillar den moderna kombinationen av svart och beige i inredning och kläder borde detta vara nirvana. Några andra färgtoner existerar knappt. Rael Jones har komponerat musiken, en generisk summa noter som gör sitt jobb men inte fastnar i det musikaliska muskelminnet.

I mångt och mycket symboliserar känslan av musiken hela filmen. Den gör jobbet medans jag tittar men ingenting stannar kvar. Det är inget fel på kemin mellan Weisz och Claflin, regin är okej, hela hantverket är stabilt. Ändå finns det inte en enda liten hulling i filmen som hakar sig fast. Berättelsen är antagligen inte tillräckligt hisnande eller unikt, det finns dussintals filmer i denna genre och jag undrar om inte dom flesta av dom är bättre? MEN, jag måste ändå säga att intensiteten i sista halvtimmen gör att jag ändå känner mig nöjd med filmen. Den är sevärd, det är den.

Publicerat

COMPLETE UNKNOWN

Tom (Michael Shannon) jobbar tillsammans med Clyde (Michael Chernus). När Tom fyller år har han en liten bjudning med nära och kära och Clyde tar med sig en ny bekantskap på kalaset.

Alice (Rachel Weisz) mötte Clyde i jobbets sunkiga personalmatsal och dom började prata. Hon jobbar med att studera grodor och har skrivit nån form av uppsats i ämnet, även om hon är tydlig med att hon bara var forskningsassistent under studien. Efter att ha jobbat och verkat på Tasmanien under en tid känner hon ingen på nya jobbet eller i stan och blir glad är Clyde bjuder med henne på socialiserande hemma hos kollegan. Tom blir dock kanske inte lika glad. Hon som kallar sig Alice känner han som Jennie. Hur kommer det sig? Vem är hon? Egentligen?

Det här är en film vars premisser på pappret är helt klart intressanta men GOSSE vad filmen är blek och omständig. Michael Shannon är – som vanligt – stabil som en kanadensisk gran i sin yrkesroll men för övrigt, nää, jag är skeptisk.

Publicerat

FYREN MELLAN HAVEN

Undrar hur ofta det händer att två av ens favoritregissörer har biopremiär på sina nya filmer exakt samma dag?

Det är Denis Villeneuve med Arrival (min recension av den kommer på lördag, eller lyssna på podden på torsdag om du är nyfiken) och Derek Cianfrance med dagens film med titeln som låter så jäkla lökig på svenska: Fyren mellan haven.

Har man gjort filmer som Blue Valentine och The place beyond the pines är man BRA, det är inte bara min åsikt, det är dagens sanning. Om man säger sig gilla film och inte har sett Blue Valentine tycker jag man ska råda bot på det ögonaböj. Det är inte heller enbart en åsikt, det står skrivet i Den Filmiska grundlagen. Så. Nu har jag gjort klart för var Derek Cianfrance står i min värld som filmskapare. Han gör Rediga Jävla Filmer, såna som KÄNNS, såna man MINNS, såna som följer med en dit man går och inte går, lite som en skugga – om man inte är Lucky Luke förstås, då lever den sitt eget liv.

Den största skillnaden mellan dom två filmerna jag nämnde här ovan och dagens film är att denna films manus är baserad på en roman och dom andra två är originalmanus där regissören i allra högsta grad varit inblandad i skrivandet. Här har han visserligen skrivit manus men baserat på annan förlaga, historien är alltså inte hans. MEN. Har man sett The place beyond the pines så är det inte det minsta förvånande att Cianfrance fastnat för denna bok och velat filma den. Det finns nämligen många beröringspunkter, både grundläggande i själva historien och i den filmiska berättartekniken.

Om du är en av (vad jag förstått det som) få som inte läst boken, då säger jag grattis. Jag själv hade inte läst den och jag har ingen längtan efter det nu i efterhand heller men jag tror att filmen funkar bättre om man ingenting vet. Sådär som vanligt alltså. Därför tänker jag inte skriva nåt alls om handlingen här. Inte ett pip faktiskt. Så får det bli. Är du nyfiken, se filmen. Mina ord kommer inte göra nån skillnad till det bättre.

Däremot kan jag säga som så: jag grät inte. Det gjorde däremot många andra i salongen. Alltså, det snorades rejält på sina ställen och inte bara vid nån specifik scen utan mest hela tiden. Sen tror jag det är en lågoddsare att Alicia Vikander blir Oscarsnominerad igen, men denna gång för en huvudroll. Hon är SATAN SÅ BRA här. Jag undrar om regissören sett Hotell innan hon castades för denna filmroll men det känns troligt eftersom hon utan motsvarighet är världens bästa skådespelare när det ska födas barn på film och det gjorde hon ju med den äran i Hotell. Men hur fan kan hon va så bra? Jag skulle inte kunna gestalta detta en mikropromille lika trovärdigt som hon och då har jag ändå fött två.

Hela filmen andas för övrigt Oscarsgala. Michael Fassbender är självklart också helt klanderfri, historien spänner över generationer och det är ju alltid ett plus i oscarssammanhang, det är vackert filmat så man smäller av (på Tasmanien, Nya Zealand och i Montreal om jag läste eftertexterna korrekt) och Alexandre Desplat har komponerat musiken.

Men Alicia är Alicia och henne skojar man inte bort. Hon är för svensk film vad Zlatan är för svensk fotboll. Det finns inte så många av deras sort. Typ två. En av varje.

Betyg på filmen:

Känns det lågt? Ja….kanske. Men det beror på att den inte riktigt kändes i kroppen, att jag inte kommer minnas den speciellt länge och att den därmed inte kommer följa mig som en skugga genom livet. Men den är BRA!

Betyg på Alicia:

Publicerat

THE LOBSTER

Om jag har 45 dagar på mig att hitta en kärlek att leva tillsammans och jag inte skulle lyckas och då tvingas att förvandlas till ett djur i resten av mitt liv så skulle jag välja lemur.

Colin Farrells rollfigur i den här filmen, David, valde hummer. Jag fattar inte valet alls. Hummer? Stenhård och vass och knallröd när den är kokt. Lemurer är ju i alla fall söta. Och randiga.

Nej, det är inte jag som fått värmeslag, The Lobster handlar nämligen om precis just det här. David är ensamstående och det är inte okej, han måste hitta någon att leva med, han måste leta upp en Sann Kärlek – och det pronto! Det enklaste sättet är att checka in på ett särskilt hotell där det bara glider runt andra singlar, det är som Match.Com The Real Thing kan man säga. Men, MEN, med en liten asterisk efter ”chansen att träffa rätt”, träffar man fel eller ingen alls förvandlas man alltså till ett djur, det djur man själv valt. 45 dagar. No more. No less. Och Davids hund har varit hans bror. Ja, du hörde rätt.

Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos har verkligen inte blivit någon personlig favorit efter att jag sett filmen Dogtooth och jag ska erkänna att jag var jävligt skeptisk även till denna hummerfilm. MEN det visade sig vara helt i onödan! Filmen är – precis som Dogtooth – knepig så jag nästan smäller av men där Dogtooth BARA blev pretentiös och tillkrånglat jättesvår muntrar The Lobster upp mig med scener som faktiskt fastnar både på näthinnan och i skallen. Bra gjort måste jag säga!

Colin Farrell gör samma typ av man som Joaquin Phoenix gjorde i Her, en beigebrun man på jakt efter nån form av lycka. Men där Her var visuellt alldeles underbar är The Lobster mer lik det forna fiket Skitiga Bullen i Flen. Det är mer ”Roy Anderssonskt” kan man säga, utan att skrämma bort eventuella läsare som eventuellt inte finner någon som helst glädje i Roy Andersson.

Mitt tips är att försöka se filmen. Det är den värd. Bara för att den är konstig betyder det inte att den är värdelös. Titta bara på mig. Nu har jag 44 dagar kvar sen skrivs denna blogg med lemurtassar.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: CONSTANTINE

En sån JÄVLAJÄVLAJÄVLA snygg film! Varför har ingen sagt det till mig? Alla bara gnäller på Keanu men det går ju inte att dra alla hans skådespelarinsatser och filmer över samma kam. Dessutom tycker jag efter dessa veckor i hans sällskap att han inte alls är så pjåkig ”som folk säger”.

Jag tycker om Keanu och jag tycker riktigt mycket om Constantine. Jag önskar att jag hade sett den på bio. På IMAX.

Filmen Constantine är löst baserad på serietidningen Hellblazer och dess huvudperson John Constantine som röker, har svart trenchcoat och jobbar som exorcist. Jag kan inte tänka mig en bättre skådespelare för denna roll än Keanu Reeves.

När en ung kvinna begår självmord kommer han i kontakt med polisen Angela (Rachel Weisz) som är offrets syster. Hon tror inte på att systern tagit sitt eget liv.

Det här är en film att visuellt njuta av. Det här är inte en film som kräver att du är duktig på att lösa tankenötter. Det blandas friskt mellan ockultism och ren action och det är en mix som är svår att hålla på rätt sida av intressestaketet men Constantine lyckats – trots en speltid på i det närmaste två timmar.

Påkostat ögongodis med riktigt bra skådespelare i alla rollerna. Vad finns det att inte gilla?

Nästa måndag kommer en ny Keanu-film.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: CHAIN REACTION

90-tals thrillers är på många sätt besläktade med 70-tals-diton. På 70-talet hade många thrillers politisk fokus, det var korruption och rättegångsdramor. 80-talet rebellade mot det vuxna föregångardecenniet och brakade ur sig mer glättiga thrillers där underhållningsvärdet var viktigare än manusets bestående agenda och på 90-talet slog det tillbaka igen. Det kom thrillers som handlade om sånt som berör oss alla: övervakningssamhället, datorer och miljöfrågor. Lägg till att huvudpersonerna alltid springer, dom springer heeela tiden.

Självklart är detta en generalisering men ser man på dessa årtionden uppifrån och höftar en smula skulle man kunna säga att det stämmer. Chain Reaction (med den larviga svenska titeln Efterlyst) är alltså enligt mitt sätt att se på saken urtypen av en 90-tals thriller.

Eddie Kasalivich (Keanu Reeves) studerar vid ett universitet i Chicago och jobbar med nån form av fusionsexperiment. Jag måste säga att det är lite luddigt exakt vad han gör och vad som händer när experimentet plötsligt funkar (nån ljudfrekvens?) men funkar gör det och resultatet av ATT det funkar är häpnadsväckande: han har löst hela världens energiproblem!

Chefen för forskarlaget, Paul Shannon (Morgan Freeman), tycker att det är smart att skicka ut hela resultatet på internet men det visar sig såklart vara en halvtaskig idé. På många sätt. Det blir lite skjutande, lite jagande och en hel del springande (nähä??) innan filmen är slut.

Jag känner mig skeptisk till filmen, den är verkligen inte bra. Jag minns att jag såg den när den kom och jag var inte så begeistrad då heller. Synd, annars hade jag kunnat skylla på att den åldrats dåligt. Den som däremot åldrats bra är Morgan Freeman. Han ser precis likadan ut idag som han gjorde 1996.

På´t igen nästa måndag med en ny Keanu-film som förhoppningsvis är aningens bättre.

Publicerat

THE VELVET CAFÉ ♥ THE DEEP BLUE SEA

”Love. What do we put into this word? Friendship? Passion? Sex? Security? Trust? Is it reasonable to expect a marriage to last a lifetime? Is it possible to love someone who doesn’t love you without losing your mind?”

Jag läser Jessicas text om filmen på hennes blogg som heter The Velvet Café och jag behöver inte leta längre. Både Jessica och The Deep Blue Sea har en given plats i detta minitema och inte enbart för att Jessica gett filmen 4,5/5 i betyg och att hon skriver sin blogg på engelska och faktiskt – utan att överdriva – når ut med sin syn på film över hela världen på ett sätt en svenskbloggare som jag aldrig kan göra. Det är orden som biter sig fast i mig. Vad betyder ordet kärlek egentligen? Kan jag genom att se denna film kanske bli lite klokare?

”Can you put up resistance when you’re about to fall head over heels in love with someone? Should you at least try? Or do you owe it to yourself to go with the flow, embracing the surprises life has in preparation for you?”

Jag har sån tur att filmen finns lättillgänglig på Viaplay. Jag har sån tur att min gamla favorit Rachel Weisz och min nya favorit Tom Hiddleston har huvudrollerna. Jag har sån tur att jag har några lediga timmar som jag utan minsta dåligt samvete kan tillbringa i soffan, jag har sköna raggsockor på mig och en kardemummalatte väntar bredvid mig. Jag har helt klart bra vajbs på hela tjofaderittan vilket visade sig vara välbehövligt.

Jag försöker ofta vara en storsint filmtittare, en som inte ger upp i första taget, en som aldrig spolar och som enbart i absoluta nödfall trycker på stopp. Tjugo minuter in i The deep blue sea var jag väldigt nära på att stänga av. Det var bland de tradigaste inledningar på en film jag någonsin sett. Som grädde på moset används en lins som upplevs smutsig, det blir en distans mellan mig och filmens karaktärer som känns väldigt skum, det är som att titta in genom ett illa blåst gammalt fönster eller ja…..ett dåligt putsat sådant. Dessutom hoppar historien fram och tillbaka i tiden så jag har svårt att hänga med trots att det går i tämligen sakta mak.

Men….jag gav inte upp och som om jag är glad för det! Det passionerade triangeldramat mellan den äldre domaren Sir William Collyer (Simon Russell Beale), hans fru Hester (Rachel Wiesz) och hennes älskare, piloten Freddie Page (Tom Hiddleston) är nämligen alldeles utsökt såhär med facit i hand. Starka inbundna känslor, stor utlevd passion, rädslor, sorg, glädje, ensamhet, tvåsamhet, ingen samhet alls. Det är som en bergochdalbana av känslor och jag har inga problem att hänga med i turerna.

Den här trion av skådespelare är nåt alldeles extra. Tom Hiddleston växer i mina ögon var gång jag ser honom (och ännu mer när han inte agerar på film), han verkar vara en satans trevlig prick. Rachel Weisz är Rachel Weisz, underbar och begåvad och jag undrar när bomben ska brisera, när det är hennes tur att *booooooom!* bli TOKSTOR på riktigt överallt. Men kanske är det lite otippat Simon Russell Beale som stjäl showen, i alla fall är det hans rollfigur som bäst lyckas förmedla via små små uttryck allt stort han känner inombords. Fenomenalt skådespeleri av dom alla tre!

”Sometimes it´s difficult to see when you´re caught between the devil and the deep blue sea”, säger Hester och jag förstår vad hon menar. Jag förstår vad Jessica menade med sina frågor i början också, jag har däremot inga nykläckta och smarta svar.

Tack Jessica för att du ifrågasätter, belyser, vänder och vrider på både vanliga och ovanliga frågor på din blogg och ofta skriver med personliga infallsvinklar som vid första anblicken inte alltid har med filmen du skriver om att göra men till slut skruvar du ihop allt. Jag tycker om att du gör det. Det är inte alltid vi håller med varandra, varken om filmer eller annat, men det är ju inget som säger att man måste göra det. Vi är lite lika men olika, liksom.

Här kan du läsa Jessicas egen recension av filmen i sin helhet.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

THE BOURNE LEGACY

 

 

 

 

 

 

Matt Damon må ha varit Den Jason Bourne i tre filmer men nu visar det sig att han inte var den enda Bourne.  Eller jo, ensam med det namnet var han kanske men inte med det ödet.  Robert Ludlums romaner räckte helt enkelt inte till, här behövdes en spin-off. Filmbolaget kände lukten av en franschise ur vilken det kunde håvas in ännu mer stålars och ur den lukten föddes Aaron Cross (Jeremy Renner).

Jeremy Renner är en bra skådespelare. Rachel Weisz också. Dom två tillsammans gör att den här filmen fungerar – ingenting annat. The Bourne Legacy är en ytterst ordinär actionrökare men sedvanliga logiska luckor och överdrivna skjut-å-explosion-scener som verkar vara till för att vi som tittar inte ska hänga med och då heller inte kunna ifrågasätta.

Jag tyckte filmen var okej som hjärndöd underhållning men inte tillräckligt udda på något sätt för att kunna skriva nåt intressant eller häpp-igt om. Se den eller se den inte. Hur du än gör kommer du inte minnas efteråt vad du valde.

Publicerat

Veckans Sarandon: FLICKAN FRÅN OVAN

För att uttrycka mig diplomatiskt, det händer ibland att jag träffar på människor via mitt jobb som är aningens…. annorlunda. Jag tänker just nu på en specifik man som satt på ena sidan av sitt köksbord och jag på den andra och vi diskuterade vilka kulörer han skulle ha på sina väggar. Mitt i samtalet blir han alldeles tyst, han funderar i över en halv minut, tittar på mig och säger:

Måste allting vara så roligt jämt? Räcker det inte med att det är lite trevligt? Trevligt är väl egentligen bättre än roligt?

Jag vet inte, har han rätt? Jag vet inte heller varför hans ord dyker upp som ett mantra i min skalle när jag ser den här filmen men det kan bero på att den är varken eller, den är inte trevlig och den är definitivt inte rolig.

Unga Susie Salmon (Saoirse Ronan) är död, det står klart redan i filmens början. Susie blir mördad och hon vet av vem och snart vet även jag som tittar det. Susie är död men har hamnat nånstans mittemellan livet på jorden och himmelriket och försöker på alla sätt hon kan ge sina föräldrar (Mark Wahlberg och Rachel Wiesz) ledtrådar till vad som hänt och vem som bragt henne om livet. Visst är det flummigt men fy fan så sorgligt om man tillåter sig känna efter. Själv försöker jag svälja empatiklumpen många gånger, jag har så sjukt svårt att se sånt här utan att ta åt mig.

Det här är en film som kryllar av begåvning. Peter Jackson har regisserat och för att vara en Peter Jackson-film så är den väldigt annorlunda. Lågmäld och fin och visst är det effekter men inga gorillor eller dvärgar med håriga fötter så långt ögat når. Susan Sarandon spelar Susies mormor, Mark Wahlberg och Rachel Weisz är trovärdiga både som sörjande föräldrar och som par, Stanley Tucci gör återigen ett hästjobb med sin karaktär (han börjar bli lite av en favvis känner jag) och Saoirse Ronan, denna fantastiska lilla tjej, går från klarhet till klarhet.

Den här filmen må vara så långt ifrån en trevlig och rolig film man kan komma men den är mycket annat, väldigt mycket annat. Den är full av kärlek, av hopp och tro och även i filmens mest jobbiga stunder (när jag får ett tryck över brösten och skulle behöva andas i pappåse) så finns det en strimma av solstrålar, vårtecken och såndär positiv fågelsång som är så satans enerverande när fågeln i sig sitter på fönsterbrädan och trudiluttar innan solen ens gått upp.

Filmens enda nackdel är att den är ojämn i tempo och pendlar mellan betygen men helheten är en fyra, om än inte jättestark.

Publicerat

DREAM HOUSE

Filmen börjar med att Will Atenton (Daniel Craig) säger upp sig från sitt jobb. Filmen slutar med att jag önskar att Daniel Craig hade gjort detsamma redan på första inspelningsdagen.

Will är en man som älskar sina två döttrar och sin fru (Rachel Wiesz, som blev hans fru på riktigt efter inspelningen). Han gör verkligen allt för dom, busar och har sig med ungarna och bär runt på sin fru som om hon saknade egna ben och dom bor i sitt drömhus, en stor kåk i vilken en man vid namn Peter Ward mördat hela sin familj.

När fem minuter av filmen har gått har jag genomskådat den och resten av filmen sitter jag och hoppas att jag har fel. Det har jag inte och det är inte okej. Det kan inte, ska inte, gå att luska ut samtliga twistar så tidigt i en film som denna, det är tjänstefel av samtliga inblandade och gör mig äckligt irriterad. Jag har förväntat mig mycket mer av både filmen och skådespelarna. Naomi Watts ser ut att vilja bli klar för dagen så hon kan hämta barnen på dagis, Rachel Weisz ser dyngkär ut i Daniel Craig och Daniel Craig kämpar som ett djur för att få fason på sin genomskinliga karaktär.

Näe. Det här var inte särskilt kul. Jag skulle hellre se om Sjätte sinnet.

Publicerat

Film att se fram emot: Dream House

Den här filmen gav Daniel Craig en ny fru och Rachel Weisz en ny äkta man. Bara en sån sak.

Filmen är regisserad av Jim Sheridan, mannen bakom I faderns namn och Min vänstra fot och den här gången verkar han klara sig bra även utan Daniel Day-Lewis.

Jag ser fram emot den här filmen. Gör du?

 


 

Publicerat

The constant gardener

Jag vet inte hur det kommer sig men jag har alltid trott att Clive Owen spelade huvudollen i den här filmen. Tittar man snabbt på filmaffischen så inte fan går det att se att det där är Ralph Fiennes? Jo, möjligtvis på den suddiga bilden i bakgrunden men snubben i fokus är inte lik Ralph. Inte alls.

Hur som helst, hade jag haft denna informationen fräsch och uppdaterad i min filmhjärna så hade jag sannorlikt inte varit lika sugen på att se filmen men nu blev det ett litet syntax error och med facit i hand så blev det rätt bra ändå till slut.

Den strame inåtvände diplomaten Justin (Fiennes) blir kär i Tessa (Rachel Weisz) som är en energisk och extremt utåtriktad revolutionär med starka åsikter och rättspatos – och bra mycket yngre än sin blivande man. Dom har precis träffats när han får jobb i Kenya och det snabbar på äktenskapet då Tessa så gärna vill följa med honom på utlandstjänsten. Och det gör hon, hon följer med till Kenya och när Justin sköter sina åtaganden torrt och exemplariskt kör Tessa sitt eget race. Hon lär känna folk, hon ifrågasätter, hon gräver i frågor hon anser vara fel, hon försöker hitta lösningar och framförall: hon blundar inte för något alls. Hon blir nära vän med en svart läkare som många i hennes omgivning tror att hon har ett förhållande med (däribland Justin) och hon blir snabbt gravid.

Det är när Tessa kommer på att nånting är tok-konstigt med ett läkemedel som delas ut till den fattiga befolkningen som problemen drar igång på riktigt. Konspirationsteorier, missförhållanden, ingrodd rasism, orättvisor, läkemedelsindustrin som kämpar för att utåt sett ”göra gott” men som i själva verket inte gör ett jota utan att dollargrina samtidigt,  The constant gardener sätter fingret på många brännheta spisplattor men ändå, trots detta, så är mitt enda bestående minne av den här filmen Ralph Fiennes aristokratbleka skinntorra nakna kropp.

Det finns ingen nu levande manlig skådespelare som jag blir så äcklad av att se i kärleksscener som Ralph Fiennes. Om jag ätit något som gjort mig matförgiftad så är det sällan jag blir sugen på just den rätten igen utan att känna den där fantomsmärtan i magen som säger ”jag kommer snart att kaskadspy och det finns ingen återvändo om jag ska slippa det här onda”. Jag tror att min aversion för Ralph Fiennes i all form av älskare-roller bottnar i min upplevelse av filmen Den engelske patienten, eller anti-upplevelse snarare. Hans kritvita konkava kropp med dom där fjuttiga kolsvarta brösthåren, fy satan, hela han är icke-manlig från hjässan till fotsulorna och jag vill INTE se honom utan kläder. Jag vill inte. Hela min kropp skriker neeeeeeeeeeeej när den där scenen dyker upp i filmen och jag försöker fokusera på fina Rachel Weisz men det går inte. Jag får för mig att Ralph Fiennes nakna kropp luktar golvpolish och att han sandpapprar handflatorna för att vara så oantastelig och ren som bara han kan. Gud så osexigt och usch så ointressant och bläääh, jag vrider på mig i soffan som en orm som doppats i saltsyra för det här är otäckt på riktigt trots att det bara rör sig om sekunder av en hel film.

Om jag försöker ta stora luktsuddet och sudda bort dessa bilder från näthinnan så är The constant gardener en väldigt vackert filmad film. Fina färger, skön stämning, ett Afrika som porträtteras med både sina dåliga och bra sidor. Rachel Weisz strålar som Tessa, hon är jättebra och jättesöt och jag vill se mer av henne, hon förtjänar verkligen ett massivt genombrott. Ralph Fiennes har jag egentligen inte så mycket emot som skådespelare – så länge han behåller kläderna på.

Publicerat

DEFINITELY, MAYBE

Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

 

 

 

Här finns filmen.