5. OS i film?
Låter det knasigt? Ja, kanske. OS i poesi då? Idag börjar sommar-OS i London och hur kul jag än tycker att det är kan jag inte sluta tänka på dom grenar som fanns med i OS mellan 1912 och 1948: litteratur, måleri, arkitektur, skulptur och musik. Fantastiskt ju! Kultur hade ett mätbart sportmannamässigt värde på den tiden. Vi skickade Bruno Liljefors och Isac Grünewald till OS i Los Angeles 1932, tänk om vi hade kunnat skicka Ulrica Hydman-Vallien och Ernst Billgren till London och tänk om – tänk om – det fanns ett världsomfattande alternativ till Oscarsgalan, varför inte ett OS, för film. Det vore spännande och väldigt väldigt välbehövligt tycker jag.
4. Michelle Williams
Jag längtar efter tom eftermiddag i almanackan och att ensam få gå på bio och se Take this waltz.
3. Eighties
Att SVT är världsbäst är ingen nyhet och programserien Eighties spär bara på mina kärlekskänslor för dessa reklamfria kanaler. Att jag själv var 8-18 år under detta årtionde och fick hela min musikaliska utbildning av Rakt över disc, Discorama, Poporama, Tracks, Lördagsbiten, Okej, Bagen och Peter´s Popshow gör såklart att den här serien passar mig som handen i handsken.
2. Danny Boyle
Finfina regissören Danny Boyle, han som regisserat en av mina absoluta favoritfilmer, har ett av sina största jobbmässiga dagar framför sig idag. Han har regisserat invigningsceremonin till OS och har (vad jag har förstått det som) fått helt fria händer. Hur fint det än är med hundra tusen likformade dansande individer som i perfekta formationer gestaltar en velodrom så känns Danny Boyle som en frisk fläkt och en nyskapande hjärna i sammanhanget. Jag hoppas att ryktet om att Daniel Craig/James Bond ska vara med på ett hörn stämmer och att Drottning Elizabeth ska bajsa ut en stor guldklocka i närbild. Fast nånting säger mig att ett av dessa tu kan vara en skröna.
1. Christopher Nolan
Den här mannen gör mig så jävla lycklig! Christopher Nolan är inte vilken regissör som helst, han är en visionär, en nyskapare, en man som tänker så mycket utanför lådan att han ibland kollrar bort sina tittare fullständigt och får oss att gapande sitta och likna fågelholkar i biosalongen. Han bjuder in oss till nya världar, han tar gamla och förändrar dom till oigenkännlighet, han bjuder på effekter vi aldrig sett förut, på historier berättade både framlänges baklänges och ur olika dimensioner och mitt i allt det där så fyller han 42 på måndag. 42! Det är ju ingenting i sammanhanget. Han har förhoppningsvis lika många år till kvar att leva och tänk så många balla filmer han lär hinna med. Jag säger grattis och hurra och inte bara till Nolan själv utan till mig, till dig och till oss för att han finns här på jorden och kan förgylla den med filmiskt godis.