Etikett: Randal Kleiser

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DEN BLÅ LAGUNEN (1980)

.

.

Det är många som klagar på brist på karaktärsutveckling, trovärdigt manus och fungerande dialog i Transformersfilmerna men hallå, kom igen, har ni som klagar sett Den blå lagunen?

Två barn blir strandsatta på en öde ö tillsammans med en skeppskock som hittar en tunna rom och super ihjäl sig. Pojken (Christopher Atkins) och flickan (Brooke Shields) blir kvar ensamma på ön och åren går. Dom är hux flux inte så små längre men dom kämpar på med sitt liv, jagar sin mat, pratar lugnt och stilla med varandra och Emmeline (Shields) har den kritvita klänningen på sig som hon hade när hon som fyra-fem-åring hamnade på ön. Fortfarande lika vit bara lite mindre.

Det här är en mix av tantsnusk för väldigt unga, existentialism for dummies och Mitt i naturen. Lyckas man inte bli gravt betuttad i Christopher Atkins blonda lockar och vältränade torso eller Brooke Shields ögonbryn har filmen INGET tittvärde över huvud taget. 1980 har aldrig känts mer som 1850 än nu och det roliga är att jag kände samma sak när jag såg filmen första gången nånstans i mitten av 80-talet. Jag fattade inte grejen då och jag fattar den inte nu.

Men jag måste erkänna att om filmen slutat fyra minuter tidigare hade en fått en trea.

Det här är tredje filmen i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag kommer tre filmer från 1981.

Publicerat

Veckans Berenger: I MAKTENS SKUGGA

Kitt Devereux (Melanie Griffith) är en höjdaradvokat som inte räds jobbiga fall som manglas i massmedia. När en ung kvinna som också är dotter till en rik affärsman sexmördas och den store rapstjärnan Bobby Medina är misstänkt gärningsman åtar sig Kitt fallet. Hon känner på sig att Bobby är oskyldig och har egentligen inte nåt mer än magkänslan att gå på. Hennes ex, åklagaren Jack Campioni (Tom Berenger) blir också inblandad i fallet som mer och mer drar åt konspirationshållet.

Nja. Jag vet inte. Känner mig lite skeptisk här. På ett sätt är I maktens skugga en ganska stereotyp Tom Berenger-thriller. Han är snygg och effektiv i bild och handlingen skyndar sig från A till Ö med ett tempo som visserligen är rätt sävligt men ändå snabbt nog för att lösa trådar ska hinna sopas under mattan.

Jag har absolut inget emot Melanie Griffith men hon är inte hypertrovärdig som klipsk advokat och speciellt inte när man får lära känna henne lite mer i filmen. Men det är klart, hon var fortfarande ett  relativt stort namn 1998 och ansågs säkert kunna matcha Herr Berenger. Jag personligen är mer tveksam.

Det här är en film som jag vet att jag såg när den var ny men jag minns inte ett dugg. När jag nu sett om filmen måste jag erkänna att redan till eftertexterna är den borta igen. Det är inget bra betyg trots att den inte är outhärdlig på något sätt medans jag tittar. Den är liksom bara…onödig.

Här finns filmen att hyra.