Etikett: Randy Quaid

Publicerat

LUCKA #23: ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL

Vad är det som gör att vi aldrig verkar få nog av klumpiga pappor på film? Rudolf Andersson, Gustav Svensson, Clark Griswold och nu senast Rusty Griswold, kärt barn har många namn men jag vetetusan om det är så stor skillnad på dom egentligen. Familjefäder med stora hjärtan som vill väl men det blir fel – hela heeeela tiden. Är det kul? Jag är inte så säker på det.

1989 var det Chevy Chase´s tur att för tredje gången gestalta Clark Griswold, pappa till Rusty (Johnny Galecki), Audrey (Juliette Lewis) och äkta man till Ellen (Beverly D´Angelo). Jag vore oärlig om jag sa att det här är några favoritfilmer hos mig MEN det var väldans länge sedan jag såg dom så jag bestämde mig för att ge denna omtyckta julfilm en chans – till.

Om man, när man ser vissa julfilmer, kan bli lite avundsjuk på stora härligt gapiga familjer som firar jul i fint pyntade jättehus med trappa i jakaranda och nedsuttna soffor så har denna film precis motsatt effekt. Jag vill inte vara med här, alls, faktiskt. Jag tycker inte The Griswolds känns som en direkt skön familj. Pappan är….pappa. Fumlig men snäll och lite trög men verkar dock vara desto klipskare på jobbet. Mamman är den typiska amerikanska frun. Lugn, håller sig i bakgrunden av sin man, är förstående, köper alla knäppisgrejer som maken hittar på utan att bli arg, på sin höjd spärrar hon upp ögonen för en mikrosekund och suckar men mer än så är det inte. Hon är lite som tjuren Ferdinands mamma, fast hon inte är en ko och fast mannen inte är hennes son. Barnen i familjen är som barn mest är och det är väl det som gör dom till det bästa med filmen.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med den nya Ett päron till farsa-filmen som kom förra året, mest för att jag tyckte att den nya var så sjukt rolig. Den här filmen är väldigt mycket mer…välanpassad. Familjevänlig. Kanske en humor som är mer lättillgänglig än under-bältet-skämten som den nya filmen var alldeles härligt fullskiten av? För egen del träffar den nya tidens päronhumor mer mitt i prick än denna äldre variant gjorde och gör. Ändå hade jag inte direkt tråkigt under titten.

Jag såg filmen och skrattade gott ett par gånger men samtidigt, när en trasslig ljusslinga är filmens roligaste scen så vet jag inte om jag kan säga att jag är heeeeelt nöjd. Förtext-och eftertextmusiken är det absolut bästa med filmen. En kanon-jul-låt!

Betyg på filmen:

Julmysmängd:

Publicerat

BALLS OUT

Nu blir det ännu mer tennis.

Komedier som handlar om sport kan vara jätteroliga. Ja, som Major League till exempel, eller Cool Runnings.

Dom kan också vara bitvis kul som Blades of Glory och Billy Madison.

Sen kan dom vara som…Balls Out.

Publicerat

TYCUS

Den här filmen hade passat som handen i handsken i förra årets sommartema: katastroffilmer. En snygg poster som ger upphov till halvhöga förväntningar och Dennis Hopper som stort affischnamn, Tycus kan bli allt från en helt okej filmupplevelse till något helt heeelt annat.

Nu är det nämligen en gigantiskt stor meteor som är på väg ner mot jorden igen, Tycus heter den och återigen är det den största katastrofen i mänsklighetens historia. Något annat vore otänkbart, det är ju katastroffilmsgenren vi pratar om. Det ska vara ödesmättat, det ska vara överdrivet, historien ska spela på alla våra reptilhjärnerädslor och helst ska man sitta och gapa i soffan åt effekter som känns helt otänkbara, både att dom skulle kunna hända i verkligheten och att dom ens går att göra.

Jag kan meddela att Tycus misslyckas på samtliga dessa punkter. Dennis Hopper är med så lite att det känns som att han sålt sitt namns bokstäver som en logga istället för sitt ansikte och/eller skådespelarkunskaper. Effekterna pendlar mellan godkänt-om-filmen-varit-svensk och så pinsam att jag sitter och låter nämen åååååååå i soffan och lägger huvudet liksom lite på sned, sådär som när ungarna var små och gjorde nåt i slöjden som jag förväntades förstå vad det var men ändå tyckte var fint gjort och tänkt.

Det finns mycket med Tycus som är riktigt jävla illa men det värsta av allt är att det inte händer nånting. Jag hade kunnat snabbspola mig igenom filmen på fyra minuter och inte missat ett jota. Jag ångrar att jag inte gjorde det.

A freak like me har också sett  filmen.

Filmen går att se gratis på Voddler. I wonder why.

Publicerat

INDEPENDENCE DAY

Det finns filmer som likt Sean Connery åldras med värdighet och det finns filmer som inte gör det. Vi kan kalla dom Liza Minnelli.

När Independence day gick upp på bio sommaren 1996 stod jag i givakt med ståpäls utanför biografen Rigoletto i Stockholm på premiärdagen. Jag hade sett snuttar av filmen, korta sekvenser av byggnadssprängningar så verklighetstrogna att jag bara stod och gapade. Det var det häftigaste världen skådat – då.

Nu, 13 år senare, ser jag om filmen med barnen.
– Asså, det märks att det är en riktigt gammal film, sa dottern. Man ser ju att det är på lådsas.

Ja. Man inte bara ser med alltför oönskad tydlighet, det fullkomligt lyser i mörkret, det är en 3000-watts-glödlampa rätt i fejset, det är snudd på skämskudde. Independence day 2009 känns lika unket skitdålig i FX-synpunkt som gamla Stålmannenfilmerna med döde Christopher Reeve i spetsen.

Det överdådigt patriotiska som filmen igenom retade mig till klåda 1996 kan jag ha överseende med nu. Kanske är jag äldre och orkar inte bli lika irriterad, kanske är det inte så farligt med lite (eeeh?) Bill Pullman-skt presidentsvammel och Stars and stripes i närbild trots allt. Det finns liksom andra prylar att irritera sig på.

Will Smith är fortfarande bra, Randy Quaid också. Jeff Goldblum är så jävla mycket Jeff Goldblum att jag bara längtar efter att han ska gro lite flugvårtor på kinden och bli lite spännande och jag syftar såklart på filmen Flugan från 1986 där Goldblums karaktär Seth Brundle förvandlas till en fluga på ett enastående äckligt vis.

Flugan är Sean Connery.
Independence day är Liza Minnelli.

(2009)

(1996)