Etikett: Rashida Jones

Publicerat

CUBAN FURY

Det är nåt med dans som kan få även den minst dansante att sprudla när hen väl försöker.

Jag upplever mig normalt sett som en människa med två vänsterfötter och jag kan inte påstå att jag dansar nykter sådär jätteofta men för åtta år sedan gick jag en salsakurs och nånstans inne i lektion tre fattade jag grejen. Jag förstod det roliga och jag förstod det på riktigt. Jag gjorde dansläxan överallt, jag dansade i duschen, framför TV:n, jag visade en jobbkollega stegen så hon kunde dansa med mig på arbetstid, jag hade Ricky Martin, Marc Anthony och Tito Puente i hörlurarna och fötterna var aldrig still. Och när fötterna inte var still så följde höfterna med och när höfterna tjongade igång följde armarna och händerna med. Så där stod jag, dansande med hörlurar och glad som en spillevink, dagligen, i månader efter att salsakursen tagit slut, i år.

Bruce (Nick Frost) dansade salsa som ung pojke och han var grym! Han vann varenda tävling han ställde upp i, han tränade för Den Store Ron Parfitt (Ian McShane) och spåddes en lysande framtid inom dansen. Men så en kväll på väg till en tävling blir han nedslagen av ett gäng mobbare, han trycks ner i en vattenpöl och tvingas äta upp paljetterna från tävlingsskjortan och efter den dagen trodde han på vad idioterna sa, att dans var för mesar och han dansade inte mer.

Tjugofem år senare jobbar Bruce på ett företag med Drew (Chris O’Dowd) som närmsta medarbetare. Drew är ett skithål och inte ett dugg bättre än mobbarna Bruce tvingades hantera som liten men vuxenmobbing visar sig på lite andra sätt. När den nya chefen Julia (Rashida Jones) gör entré förändras det mesta för Bruce och Drew. Drew vill dra över henne och tänker inte ge sig och Bruce vill samma sak men inser att han har en smartare väg in: salsan. Hon dansar salsa och han kan ju alltid börja igen.

Nick Frost har fått en genuint trevlig roll att jobba med här. En snäll tjock man som ”got the right moves” även i beiga shorts. Chris O´Dowd däremot, han drog nitlotten. Visst spelar han bra som alltid men Drew är så vansinnigt osympatisk att det är svårt att se den vanligtvis så gullige O´Dowd spela vidrig. Det blir nästan jobbigt.

Rashida Jones å andra sidan är så mysig att jag vill bjuda hem henne på spagetti och köttfärssås och sitta och samtala om livet en hel kväll. Jag tycker väldigt mycket om henne som skådespelare även om jag hittills ”bara” sett henne spela ”gulliga tjejen” i filmer såhär långt. Eller så beror min omtycking på just det. Hur kan man inte gilla henne?

Cuban Fury är en mysig bagatell, en underhållande film som får mig att må bra och som får mig att vilja dansa salsa igen. Finns Club El Benny kvar i Gamla Stan?

Publicerat

CELESTE & JESSE FOREVER

Lily Allens Littlest thing släpper loss till förtexterna och det är gulligt så man dör.

Det kan också upplevas så gulligt att man stänger av för det känns som att dricka flytande Milda. Det kan också upplevas så gulligt att man sätter sig på bussen och åker till närmsta katthem bara för att få klappa en liten hårig gynnare och kanske ta med sig en hem. Det kan även kännas så äckligt gulligt att man trycker på stopp och ställer sig i duschen.

För egen del fick jag se en helt ny sida av mig själv vilket kan vara spännande såhär dryga fyrtio år efter att jag såg den första. Fötterna började röra på sig och jag sjöng med. SJÖNG MED! Lily Allen, hallååååååå! Mullenull liksom. Som att sitta på en jättepuff gjord av rosa bomull och dingla med benen.

Det roliga är att filmen fortsätter precis i samma stuk fast är kanske inte lika glatt hela vägen. Rashida Jones är wohooo, jättebäst, skitrolig, supermysig och hon spelar inte bara huvudrollen, hon har skrivit manus och är även filmens producent. Om det krävs att hon fixar biffen själv för att få fler stora roller så hoppas jag att hon fortsätter på den inslagna banan för hon förtjänar att synas. Hon är lysande helt enkelt.

Andy Samberg (som jag tycker bör heta Adam av nån anledning) funkar fint som Celestes man Jesse. Fast man, jag vet inte, är han det? Dom är nämligen separerade – men fortfarande gifta – och ska försöka bibehålla en vänskap fast dom dejtar andra.

Jag är lite impad här fakiskt.  Dialogen är skön och filmen är rolig på ett bra sätt. Inte flabb-rolig men må-bra-rolig. Som en pruttkudde på´t ungefär.

”What the hell is a Baby Björn?”

”It´s a very tiny Swedish man.”

Publicerat

MUPPARNA

Jag minns det som om det vore igår.

Jag var sex år, kanske sju eller fem och det var lördagskväll i villan där jag bodde. Vardagsrummet med TV och stickig multirutig tygsoffa låg innanför hallen och hallen vette åt tre andra håll: kök, trappa till övervåningen och dörr till källaren i vilken extrafrysen fanns. Extrafrys = glassfrys  och ovanpå vår bodde en långbent spindel = jag vågade aldrig smygsno en 88:a men när jag väl vågade så smakade glassen desto godare.

På lördagskvällar var det The Muppet Show på TV. Mupparna, tygdjur med personlighet så det bara svämmade ut genom TV:n. Kermit, Miss Piggy, Gonzo, Rowlf, den svenske kocken, Fozzie, Animal var alla som små kompisar till mig men det fanns ett aber, en liten gnista av jobbighet som tändes vid vartenda program och denna gnista var anledningen till att jag satt där i soffan, kliade mig på låren och sneglade ut i hallen. Gnistan hette Robin.

Robin var det sötaste jag visste. Hans blick tände nåt hos mig som skulle ha kunde stavas till sentimentalitet men i fem-sex-årsåldern kan man inte hantera sentimentalitet, än mindre fatta vad det betyder. När man i fem-sex-årsåldern känner som jag gjorde finns bara en lösning – jag smög ut i hallen, tog min lilla pall och drog in den ända in till väggen bakom mammas och pappas jackor och där satt jag alldeles gömd och grät. Ingen såg mig och det var jag glad för. Hur skulle det ha sett ut? En liten unge som sitter och grinar åt en söt liten groda som heter Robin, NÅN jäkla hejd på tönterierna måste det väl ändå finnas? Tyckte jag. Och snorade i mammas vadderade armveck och hoppades att hon inte skulle märka nåt.

Jag tror inte att någon någonsin märkte något. Jag tror att jag hade den inverkan inom många områden när jag var liten. Jag bara var. Jag flöt omkring i mitt långa ljusblonda välkammade hår och var snäll, tyst, duktig och lite ledsen mest hela tiden. Sentimental liksom. En liten flicka med en ledsen klump i magen, en klump som det tog många många år att arbeta bort och den där lille Robin gjorde inte saker å ting lättare direkt.

Skådespelaren Jason Segel växte också upp med Mupparna men han är en aningens mer….fanatisk….fan till dessa figurer än jag någonsin varit men efter att ha läst en del intervjuer känns det som att den där gråtprylen är något som vi definitivt har gemensamt. I Huffpost Celebrity läser jag hans reaktion när han för första gången hörde Kermit läsa manus.

It wasn’t like a burst-out kind of crying; it was much more embarrassing than that. It was like the slow cry where you’re trying super hard not to let anyone know you’re about to cry so you’re pursing your lips but they’re quivering, and next thing I knew there were tears streaming down my face and there was nothing I could do to hide it.

Jason Segel 2012 versus Fiffi 1978, känns som tiebreak på nåt vis där. Mupparna lockar fram nåt slags primalgråt och jag undrar vad det beror på, intressant är det hur som helst.

Att se denna nya version av Mupparna är som vispgrädde för själen. Jason Segel har själv skrivit manus och jag tror på riktigt att han lagt ner hela sitt jag i denna produktion. Han har dessutom fått med ett skönt gäng skådespelare på resan: Amy Adams, Rashida Jones, Emily Blunt och Chris Cooper som rappar (!) i ett skönt musikaliskt nummer. Musikaldelarna av filmen fungerar riktigt bra över lag. Texterna är finurliga och musiken trallvänlig utan att bli blajig. Det sjungs, steppas, dansas och har sig och mina fötter klapprar mot golvet för det här gör mig bara så jäkla glad och inte bara mig ska jag tillägga, ungarna gillade filmen fast dom inte har nån direkt relation med någon annan mupp än jag.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

Trailer: Our Idiot Brother

Everybody has one, så säger filmaffischen. Alla har en idiotbrorsa. Om det stämmer eller inte vet jag inte men jag vet att jag gärna hade haft Paul Rudd till bror. Å andra sidan har jag en alldeles riktig bror som också börjar på P och som var en klar idiot många gånger under våran uppväxt (precis som jag var, jaaa, jag veeeet så tänk vilken tur att vi blivit så utomordentligt vettiga som vuxna).

Our idiot brother är i alla fall en film som jag ser jättemycket fram emot. Zooey Deschanel, Emily Mortimer, Elizabeth Banks och Rashida Jones (från I love you, man) tillsammans med ovan nämde Rudd känns som en samling högkvalitativa skådisar som tillsammans inte borde kunna floppa.

När det är premiärdags? Vet inte än.

Publicerat

I LOVE YOU, MAN

Peter Klaven (Paul Rudd) ska gifta sig med Zooey (Rashida Jones), sin flickvän sedan åtta månader. Peter har allt Zooey önskar sig hos en man. Han är snygg, han har ett bra jobb, han är omtänksam, han är lojal och trogen, men, ja det finns ett men – han har inga vänner.

Grejen är den att Peter aldrig haft manliga vänner, aldrig någonsin och han har heller aldrig riktigt sett det som ett problem förrän han hör Zooey och hennes vänner prata om detta på en tjejmiddag. Då bestämmer han sig för att till alla buds stående medel skaffa sig nya kompisar, eller i alla fall EN riktig vän.

I love you man är precis vad jag behövde efter en riktig skitåpissdag på jobbet. Ibland blir det som att en meteor störtar in i vardagsrummet och trycker in en film i DVD-spelaren, som att det finns en meteor med världens största tentakler och världens snällaste sinnelag och bara gör, bara fixar, bara tjoffar i rätt film vid precis rätt tidpunkt och får mig att må SÅ JÄVLA BRA efteråt.

I love you man är en sån film. Jag hade kunnat titta på Paul Rudd när han spelar luftbas i timmar.

Fy fan, det här var mysigt!