Etikett: Ray Charles

Publicerat

RAY

Ray Charles Robinson föddes 1930 i Albany, Georgia och dog 10 juni 2004, tre månader innan filmen om hans liv premiärvisades på Toronto Filmfestival. Ray hade en yngre bor som hette George som tre år gammal dog mitt framför hans ögon och det var i den vevan Rays syn började försvinna. Två år senare var han helt blind.

Ray Charles var en stor artist, pianist, sångare och kompositör men han var också svår på damer. Under större delen av hans liv var han gift med Della Bea Robinson (i filmen spelad av Kerry Washington) men det hindrade honom inte från att skaffa tolv barn med nio olika kvinnor. Lägg därtill ett hårt och svårt narkotikamissbruk så har hans liv allt man kan begära för en biografifilm Hollywoodstyle.

Regisören Taylor Hackford har lyckats gör en film som i den här genren känns tillverkad efter Formel 1A och det är inte dåligt, verkligen inte, det är bara ganska själlöst. Två och en halv timme lunkar på och Jamie Foxx fullständigt briljerar som Ray. Det räcker för en sevärd film men det räcker inte för att filmen ska gnugga sig in i kroppen och knoppen på mig.

Gillar du biografier och musikfilmer är det definitivt ett tips men jag skulle bli förvånad om filmen om Ray kommer rocka din värld.

Finns att se på Netflix!

Publicerat

Veckans klassiker: THE BLUES BROTHERS

Vissa människor gör vad som helst för pengar, speciellt när det är pengar som ska samlas in för nåt behjärtansvärt projekt. Bröderna Blues är inga undantag.

Jake Blues (John Belushi) har precis blivit utsläppt från fängelset, hans bror Elwood (Dan Aykroyd) hämtar upp honom och dom bestämmer sig för att besöka barnhemmet där dom växte upp. Barnhemmet drivs nu liksom då av nunnor och kyrkan har dragit in bidragen som behövs för att hålla igång hemmet. Det tänker bröderna Blues ändra på. Dom har elva dagar på sig att få in tillräckligt med stålar så att fastighetsskatten kan betalas, först då är problemet löst. Jake och Elwood har inte någon Plan B, dom kör på Plan A, den enda dom kan och känner till. Dom drar ihop sitt gamla band och river av lite sköna blueslåtar.

Jag såg The Blues Brothers för  första gången för länge sedan. Alltså nu snackar vi läääänge sedan. Jag tror att det var i samma veva som jag högaktade Indochine, det franska 80-tals-bandet alltså, inte filmen. C’est a Canary Bay Ouh! Ouh! Des filles qui vivaient en secret C’est a Canary Bay Ouh! Ouh!, det Indochine. Hur som helst så gillade jag inte filmen speciellt mycket då och varje gång jag öppnar munnen och säger det i samma rum som en man så säger mannen (oavsett vem det är): Lägg aaaaav! Det är ju en skitskön film. Brorsorna är ju vääääldens COOLASTE och vilken MUSIK sen! Och tugget fortsätter och jag tröttnar och blir ännu mer anti till både Jack och Elwood än jag var från början och så har det bara fortsatt. År ut och år in. Tills nu.

Nu tänkte jag nämligen se filmen helt allena och jag tänkte försöka göra det utan att tänka på att jag redan sett den. Det var lättare än jag trodde för jag mindes ingenting av filmen, inget mer än solglasögonen, kostymerna och dom för korta byxbenen vilket jag antar är det ALLA som sett filmen minns. För visst är The Blues Brothers en klassiker i det fallet, det är en trendsättarfilm, en snackis men det är banne mig ingen bra film.

Det där charmen så många beskriver med filmen den känner jag inte alls. Den där sköna överdrivna humorn märker jag inte av och den där fantastiska musiken är i mina öron inte speciellt fantastisk. Jag lyssnar fortfarande hellre på L´aventurier än James Brown och Aretha Franklin imponerar inte på mig. Visst kan jag se filmen och nej jag somnar inte men det räcker fint nu, det blir inte ett tredje försök.

När jag såg filmen för lääääänge sedan:

När jag såg filmen nu: