Etikett: Reese Witherspoon

Publicerat

HOME AGAIN – KÄRLEKEN FLYTTAR IN

Jag har försökt hitta en liknelse till dagens film i musikhistorien men det har varit svårt. Det första som dök upp var Michael Bolton men även den mest slätstrukna av ballader får ändå ett oumpf av Boltons röst. Så det närmaste jag kommer är faktiskt hissmusik. Såndär totalt ogenerisk plinketiplonk har man ju hört både här och där med Home again-hissmusik är en helt egen sort, en sån som ligger som en ljudmatta i bakgrunden MEN den är SÅ slätstruken, SÅ snäll och SÅ totalt menlös att ingenting, absolut INGENTING, fastnar mellan öronen. Det rinner ut som ljummet vatten i duschen. Rent ljummet vatten. Alltså helt utan spår av vare sig shampoo eller tvål.

Direkt efter jag sett filmen på Malmö Filmdagar kände jag att det var en etta. Den hade liksom….ingenting. Nu, med några dagars funderande känner jag att även ingenting kanske kan vara någonting. Home Again retar inte upp mig, det gör den inte. Den är alltså inte frustrationsdålig så den förtjänar det lägsta betyget. Filmen är heller inte produktionsteknisk undermålig, den har inte skådespelare som skämmer ut sig, den är bara så fasansfullt MESIG.

Det finns ingenting som skaver i filmen, alla är schyssta, det som skulle kunna bli problem blir det aldrig, vuxna beter sig vuxet. barnen är barn, känslorna är beskedliga och mitt i smeten är Reese Witherspoon som en leende slev som rör runt sig själv utan att någonsin bli riktigt trött, grinig, lycklig, panikslagen eller besviken. Hon är ett satans neutrum filmen igenom. Gullig som en rosa nalle såklart och söt som fyrahundra sockervadd. Jag hade så gärna velat se henne TOKFLIPPA, göra NÅT som stack ut men nej, det finns ingenting negativt, smutsigt eller fel i filmen. Och en flawless film är ungefär lika intressant som en flawless människa. Inte alls alltså. Men ointressant och urdålig är inte alltid samma sak så jag klämmer till med en tvåa, den är dock genomskinlig som nyklorat poolvatten.

Nu återstår att se vad mina filmspanande vänner tycker om filmen. Lika blasé som jag?
Carl
Jojje
Henke

Publicerat

WALK THE LINE

Det finns tre parametrar som gör Walk the line till en otroligt bra biopic.

Ett. Filmens manus är baserad på en bok av Johnny Cash, alltså mannen vars liv filmen (och boken) handlar om. Han borde alltså rimligtvis ha rätt bra koll på sitt eget liv, på vad som är relevant att berätta. Det känns även som om manusförfattarna Gill Dennis och James Mangold haft bomullsvantar på sig när dom sakta vänt blad och dom har ansträngt sig för att göra Mr Cash rättvisa utan att för den skull mesa ut och sätta en gloria på hans huvud. Inte en helt vanlig kombo i biopicsammanhang.

Två. Reese Witherspoon som June Carter. Närvaron, rösten, utstrålningen, kroppsspråket, allt precis ALLT stämmer med henne i den här rollen. Och tycker man att hon funkar i rollen kan man lika gärna skrika TRE nu. Joaquin Phoenix är nämligen magnifik i huvudrollen. Inte porträttlik MEN lik i känslan och personlighet, vilket är något som ofta glöms bort tycker jag, speciellt när skådespelare sminkas till oigenkännlighet för att likna en specifik känd person på pricken. Det gjordes inte med Joaquin, han levererar på max ändå.

Jag såg Walk the line när det var alldeles sprojlans ny, sådär på bio, bland en massa folk. Februari 2006, jag minns det som det var igår (och nej det är inte bara nåt jag säger, jag minns. Ibland önskar jag att jag inte gjorde det för det är en sån himla onödig rain-man-kunskap att minnas när och VAR man sett en specifik biofilm men jaooo…..sån är jag). Dom senaste elva åren har jag sett filmen fem-sex gånger och jag slås av det varenda gång: jag tröttnar inte. Jag tycker den är lika underbar varenda gång. Musiken, kärlekshistorien, sorgen, livet.

Att det bara var Reese Eitherspoon som vann en Oscar för sin prestation kändes rätt orättvist ÄVEN om hon förtjänade den OCH det var härligt att hon sågs som Kvinnlig huvudroll och inte en biroll bakom Joaquin. Han var dock nominerad, tillsammans med Bästa klippning, ljudmix och kostym.

Publicerat

SING

Första halvan av Sing är helt fenomenal. En audition med djur som sjunger populärmusik får mig att bryta ihop av skratt i soffan och en elak liten råtta som lirar sax som Kenny G och sjunger som Frank Sinatra är alldeles underbar fast han beter sig som en gris. Andra halvan är betydligt mer loj och det är jättesynd för Sing hade verkligen potential att bli något alldeles utöver det vanliga i den animerade genren.

Med röstskådespelare som Reese Witherspoon, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, Jennifer Saunders, Taron Egerton, John C. Reilly, Nick Kroll och Matthew McConaughey i huvudrollen som teaterdirektören Buster Moon så finns det ingenting att klaga på, allt är genomtänkt in i minsta detalj och vore det inte för att filmen tappar fart skulle jag klappa händerna så jag fick domningar.

Dom allra flesta animerade filmerna som kommer nuförtiden är verklige fullsmockade med små detaljer som gör mig alldeles lycklig och Sing är inget undantag. Gillar du modern animerad film ska du givetvis se Sing. Underhållande och mysig som tusan men högre betyg än en stark trea blir det inte idag. Kanske tänker jag annorlunda vid en omtitt?

Publicerat

THE GOOD LIE

Det här känns som det amerikanska försöket att göra en feel-good-film av typen Filip och Fredriks Trevligt folk. Men nja. Det gick väl sådär kan jag tycka.

Det känns som jag likt Nalle Puh druckit på tok för mycket håning. Gulligt och snällt och sockersött utan minsta klump eller annat tuggmotstånd. Filmen är så pass beige (ja beige, men inte för den skull dålig) att jag inte kan komma på så mycket vettigt att skriva så det får räcka nu.

Se den om du vill, skippa den om du vill, du kommer inte märka nån större skillnad i ditt vardagliga liv.

Publicerat

DEVIL´S KNOT

Det finns en trilogi dokumentärfilmer som heter Paradise Lost. Jag skulle säga att dom ligger på topp tre av dom bästa dokumentärer jag någonsin sett.

Paradise Lost handlar om rättegångarna som följde när tre små pojkar hittades mördade i West Memphis, Arkansas och tre tonårspojkar, Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr, anklagades, fälldes och dömdes till döden för brotten.

När jag hittade denna spelfilm som handlar om samma händelse är det självklart att jag tittar, trots att det är Atom Egoyan som regisserat. Egoyan är mannen som verkar ha tagit patent på att skildra den lilla människans sorg genom ett filter av övertydlighet och sengångartempo.

Där dokumentären försöker sätta fingret på alla infallsvinklar där fokuserar Egoyan på Pam Hobbs, en av dom mördade pojkarnas mamma (Reese Witherspoon) samt Ron Lax (Colin Firth), en försvarsadvokat som pro bono hjälper till lite på sin kant sådär, han tror inte att dom åtalade killarna är skyldiga. Fast mest verkar det bero på att han tyckte Pam Hobbs var snygg när han såg henne gråta på TV.

Det är nåt så jävla enerverande att se skådespelare agera efter Egoyans taktpinne. Det överdrivs i kroppsspråk, blickar, språk, ljussättning, kläder, rubbet och jag tror inte att man behöver vara så väldigt filmintresserad för att märka av det. Som i ett mörkt sovrum där Pam och hennes man sover. Hon vaknar upp, ledsen. Då faller det naturliga (?) ljuset (?) på nattygsbordet och lyser upp ett inramat foto av Stevie samt fyra-fem stora oranga plaströr med medicin. Jaaaa, vi förstår att hon sörjer, saknar och mår dåligt. Det behövs inte belysas med fucking PANNLAMPA att hon behöver tabletter för att fungera.

Ett till exempel. Pam Hoobs ska vara nån lightversion av en southern white trash-kvinna. Antingen har Reese Witherspoon gått upp 15-20 kilo i vikt för rollen eller så har hon nån tjock-dräkt under kläderna, jag vet inte vilket men det är inte kroppsformen jag retar mig på. Jag retar mig på att hon har för stora collegetröjor på sig och att dom är rena hela tiden UTOM när hon besöker sonens skolklass. Då har hon en stor fet fläck mellan brösten. Kanske hade jag inte sett det om Devil´s Knot var den första Atom Egoyan-film jag såg men mitt tålamod med denne man är nere på reservtanken nu efter att ha sett honom massakrera denna sanna hiskeliga hemska historia till nåt patetiskt trams.

Jag är ledsen men inte ens stabila skådespelare som Colin Firth och Reese Witherspoon kan rädda den här smörjan. Jag önskar att alla som ser/hyr/köper den här filmen istället tar sig tid att se dokumentärfilmerna. DET är filmiskt kvalitet som Atom Egoyan inte ens kan stava till.

Tips! Paradise Lost-dokumentärerna finns att se på HBO Nordic!

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Marion Cotillard — Två dagar, en natt
.
En panikslagen arbetslös belgisk kvinna knackar dörr för att få sina arbetskamrater av avstå årsbonusen och därmed själv på chansen att behålla sitt själv. Marion Cotillards närvaro är alltid ett mervärde för en film och så även här. Men det räcker inte.
.
.
.
Felicity Jones — The Theory of Everything
.
När det görs en påkostad biopic om en av världens ballaste personligheter, Stephen Hawking, görs den med frun Janes biografi som grund och med frun Jane i centrum. Felicity Jones gör sin roll bra men jag retar mig på att hon inte åldras i filmen. Bra är helt enkelt inte nog när en Oscarsstatyett finns inom räckhåll.
.
–
.
Julianne Moore — Still Alice
.
Still Alice handlar om Alice Howland, en lingvistikprofessor som drabbas av Altzheimer. Det är – kors i taket – ingen biopic. Julianne Moore har alltså fått en Oscarsnominering för att hon gestaltar en sjuk person som inte funnits i verkligheten vilket är en bedrift i sig. Att hon dessutom är LYSANDE i den här filmen är föga förvånande men inte desto mindre härligt att se. Julianne Moore är i mina ögon en av världens modigaste skådespelare.
.
.
.
Rosamund Pike — Gone Girl
.
Okej, nu ska jag vara snäll. Rosamund Pike är inte det sämsta med Gone Girl men hon är heller inte så outstanding att hon förtjänar en Oscarsnominering. Nej, herregud, nej.
.
.
.
Reese Witherspoon — Wild
.
Till skillnad mot fröken Pike här ovan är Reese Witherspoon det bästa med Wild. Hon är det ENDA med Wild. Hon ÄR Wild. Reese Witherspoon spelar Cheryl Strayed i filmen som är baserad på Cheryl Strayeds memoarer. En biopic alltså. Wohoooo så UNIKT i detta sammanhang.
.
.
.
.
I det här gänget finns det – som jag ser det – två supertotalt jättevärda vinnare: Julianne Moore och Reese Witherspoon. Trots att jag inte tycker att alla nominerade verkligen borde vara där kan jag inte – hur mycket jag än klurar – hitta någon mer värdig kombatant. Jennifer Aniston för filmen Cake skulle kunna vara en, Essie Davis för The Babadook en annan men jag vet inte… det STÖR MIG att det inte finns fler kvinnliga – intressanta – huvudroller bra nog för att Oscarsnomineras.
.
Movies-Noirs tankar om denna kategori kan du läsa här. Imorgon kl 18 skriver jag om nomineringarna för Bästa regi.
.
.
Publicerat

WILD

Förra året kom Tracks, en film om en kvinna som går genom halva Australien endast med några kameler som sällskap.  För några veckor sedan hade Wild biopremiär, en film om en kvinna som går The Pacific Crest Trail, över 160 mil amerikansk vildmark med allt vad det innebär av oberäknelig natur, vilda djur och sexistiska hillbilles.

Det här är två filmer som vid första anblicken har många beröringspunkter men för mig som tittar blev det som Yin och Yang. Tracks berörde mig inte ett dugg, jag satt mest och funderade på alla varför jag ville ha svar på. Varför känner hon att hon behöver göra den här vandringen, den här inre resan? I Wild får man reda på varför, vad som hänt Cheryl Strayed, vad som gjort henne till den hon är och vad som får henne att packa den där jätteväskan och gå alla dom där milen med blodiga skavsår och lösa tånaglar.

När jag såg Tracks satt Joel bredvid mig. Jag trodde att han småsnarkade sig igenom hela filmen men inget kunde vara mer fel. Han grät. (Läs hans fina text om filmen och det här med att gråta på bio här). När vi pratade om filmen efteråt kände jag ett sting av avundsjuka, det är något så fysiskt och mentalt renande att reagera så på en film men det är väldigt sällan det händer.

När jag tittar på Wild har jag ingen på platserna bredvid mig. Det är jag glad för. Jag är också glad att jag ser den direkt efter jobbet med bilen i parkeringsgaraget precis under biografen och klädd i den inte superrena jobbtröjan vars ärmar inte direkt är renare när filmen tagit slut. Jag hade nämligen inte en tanke på näsdukar och inte en enda servett hade letat sig ner i väskan så jag satt där i två timmar med tårarna rinnandes och ingenting annat att torka dom från början sminkade ögonen med än tröjärmen. Det var en annorlunda känsla, nästan lite hobo-varning faktiskt.

Jag kände mig helt enkelt ganska smutsig under filmens gång men när jag kom hem, tvättade av ansiktet med ljummet vatten, torkade mig med en nytvättad handduk som doftade sköljmedel, stod i ett varmt badrum i en hemtrevlig lägenhet som är min med en skitig tröja som är skitig för att jag har ett roligt jobb som ibland inkluderar färgstänk på kläderna, när jag tittade mig i spegeln så kände jag mig…ren. Jag kände mig lätt. Jag kände mig som Cheryl efter den där personlighetsstärkande vandringen. Fan, jag har också gjort en vandring, jag har gjort min vandring, på mitt sätt, av mina egna skäl och även om jag inte tappade stortånageln för att komma fram så gjorde jag andra saker, sånt som var viktigt och behövligt för mig.

Att leva är att ibland behöva gå jävligt långt i för trånga skor men leva är också vetskapen om att man kan ta av sig skorna och vifta med tårna. Ibland väljer man det ena, ibland det andra och ingen som inte gått i just mina skor kan förstå varför.

Så Wild blev för mig vad Tracks var för Joel. Jag fattade grejen. Den nådde in i mig. Wow alltså.

 

Publicerat

MUD

Sådärja. Nu är den 24:e Stockholms filmfestival igång!

Jag är verkligen ingen supervan festivalbesökare. 2011 var första året jag var där, 2013 således det tredje. Om allt går som planerat kommer jag se 23 filmer i år, vilket är väldigt många fler än jag sett på dom båda föregående festivalerna tillsammans. Men i år är jag med i bloggteamet, åtta bloggar utvalda av filmfestivalen att skriva om film och för detta får vi presspass som ger gratis tillträde till alla filmer innan kl 17 på vardagar. Det är dock väldigt få riktigt intressanta filmer som går på dagtid så bankkortet har gått varmt, många köpta biljetter har det blivit.

Ett svart hål i min film festivalallmänbildning är att se surprisefilmen, något som tydligen återkommer varje år. En hemlig storfilm visas vid blott en enda visning och det är spännande som tusan att se vilken film det blir. Det tisslas och tasslas och gissas och undras och det brukar vara en överraskning ända in i kaklet, ända fram tills filmen börjar. Därför blev jag en smula förvånad när jag kom till biografen Park igår kväll. Hela fasaden var täckt med filmaffischer för Mud, en film som inte har biopremiär förrän om hela nio dagar, en film som många inklusive jag själv redan sett på pressvisningar eller nedladdat (finns både lagligt och olagligt). Det är alltså i filmkretsar en ”gammal” film. Så när filmen presenterades reste jag mig och gick från visningen. Jag, Jojjenito och Fripps filmrevyer passade på att äta middag istället, dagen till ära med Mocha Mud Pie till efterrätt.

Jag skrev om filmen redan i augusti och ompostar därför min recension. Mud är en bra film, den har biopremiär 15 november och det jag skriver med kursiv stil under filmfestivalen har med visningarna att göra, inte med filmen. Jag tror det blir bäst att göra så, jag tror nämligen det kan bli en hel del skrivet om båda grejerna.

.

Jag måste nog ta och omdefiniera Take Shelter. Så tänker jag när jag precis sett filmen Mud. Jag måste se om Take Shelter, jag måste ge den en chans till av en enda anledning: jag tror på Jeff Nichols.

Jeff Nichols är mannen som skrivit och regisserat både Take Shelter och Mud. Två filmer som av nån mycket underlig anledning liksom ”försvunnit” i mediabruset. Mud har en eye-catcher i och med Matthew McConaughey på affischen, brunbränd i uppknäppt skjorta och sedvanliga ljusa jeans men utan honom där, vem hade brytt sig?

Take Shelter hade Michael Shannon i huvudrollen men är han nån insäljande posterboy? Nej, inte då, inte 2011. Kanske hade han varit det nu i och med rollen han gjort i Man of steel men kanske inte ändå. Michael Shannon är den manliga varianten av Jessica Chastain. Dom båda är med överallt, är alltid sevärda och stabila men gör inget väsen av sig. Är det då konstigt att Take Shelter hamnat i nånslags månskugga då huvudrollerna i den filmen innehas av just Shannon OCH Chastain?

Nåja. Tillbaka till Mud.

Matthew McConaughey fick rollen som Mud och jag undrar om den inte är skriven för honom. Den spretiga, konstiga, smutsiga, ensamma mannen som bor i en trasig motorbåt högt uppe i ett träd, mannen som lever på det naturen har att erbjuda – samt kalla konserver – men som ändå lyckas ha en hud-gul ren och välstruken skjorta genom hela filmen. Motorbåten och Mud hittas av två trettonåriga pojkar, Ellis och Neckbone, på upptäcksfärd och det blir början på en förunderlig historia där jag som tittar egentligen inte vet nånting om vad som är sant och inte. Samtidigt, spelar det nån roll?

Jag får se berättelsen om Mud främst genom ögonen på en av pojkarna, Ellis (Tye Sheridan) och jag gillar det. Jag gillar känslan av att se vuxna och deras problem genom en tonårings naiva ögon, allt blir liksom så förenklat, så simpelt. Varje historia han hör är sann, det finns inget facit, han har inte verktygen som kan hjälpa honom sortera vem som ljuger, om vad och varför. Ellis känner efter och gör. Han gör det som känns bäst i stunden utan en tanke framåt och jag får känslan att Mud är likadan. Han gömmer sig för världen, det är enklast, det är lugnast och trots att han bor med giftormar som närmast rörliga ”individer” så kan han hantera dom. Men varför gömmer han sig? Varför har han en pistol i byxlinningen? Och vem är Juniper?

Matthew McConaughey fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Det finns några scener i den här filmen där han blixtrar till och blir alldeles magisk och det handlar om små små saker, en blick, ett uttryck med munnen, en gest. Han behöver inte säga något, han behöver inte det. Tye Sheridan är en kille som vi kommer att få se i ziljoners filmer framöver. Han kommer bli en GIGANTISKT stor skådespelare med stigande ålder och han är det enda förutom dinosaurien som jag minns glasklart från Tree of Life. Reese Witherspoon spelar sin Juniper lågmält och trovärdigt och Michael Shannon är nästan självlysande genom rutan i sin lilla men viktiga roll som Neckbones farbror.

Jeff Nichols var det ja. Född 1978. Härligt med en ung manusförfattare/regissör som vågar tro på sin grej, skriva lågmäld men stor dramatik för vita duken. Nu ska jag försöka leta upp den första filmen han skrev och regisserade, också den med Michael Shannon i huvudrollen – Shotgun Stories – och sen ska jag se om Take Shelter.

Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen, likaså Har du inte sett den-podden. Klicka på namnen för att komma till recensionerna.

Publicerat

MUD

Jag måste nog ta och omdefiniera Take Shelter. Så tänker jag när jag precis sett filmen Mud. Jag måste se om Take Shelter, jag måste ge den en chans till av en enda anledning: jag tror på Jeff Nichols.

Jeff Nichols är mannen som skrivit och regisserat både Take Shelter och Mud. Två filmer som av nån mycket underlig anledning liksom ”försvunnit” i mediabruset. Mud har en eye-catcher i och med Matthew McConaughey på affischen, brunbränd i uppknäppt skjorta och sedvanliga ljusa jeans men utan honom där, vem hade brytt sig?

Take Shelter hade Michael Shannon i huvudrollen men är han nån insäljande posterboy? Nej, inte då, inte 2011. Kanske hade han varit det nu i och med rollen han gjort i Man of steel men kanske inte ändå. Michael Shannon är den manliga varianten av Jessica Chastain. Dom båda är med överallt, är alltid sevärda och stabila men gör inget väsen av sig. Är det då konstigt att Take Shelter hamnat i nånslags månskugga då huvudrollerna i den filmen innehas av just Shannon OCH Chastain?

Nåja. Tillbaka till Mud.

Matthew McConaughey fick rollen som Mud och jag undrar om den inte är skriven för honom. Den spretiga, konstiga, smutsiga, ensamma mannen som bor i en trasig motorbåt högt uppe i ett träd, mannen som lever på det naturen har att erbjuda – samt kalla konserver – men som ändå lyckas ha en hud-gul ren och välstruken skjorta genom hela filmen. Motorbåten och Mud hittas av två trettonåriga pojkar, Ellis och Neckbone,  på upptäcksfärd och det blir början på en förunderlig historia där jag som tittar egentligen inte vet nånting om vad som är sant och inte. Samtidigt, spelar det nån roll?

Jag får se berättelsen om Mud främst genom ögonen på en av pojkarna, Ellis (Tye Sheridan) och jag gillar det. Jag gillar känslan av att se vuxna och deras problem genom en tonårings naiva ögon, allt blir liksom så förenklat, så simpelt. Varje historia han hör är sann, det finns inget facit, han har inte verktygen som kan hjälpa honom sortera vem som ljuger, om vad och varför. Ellis känner efter och gör. Han gör det som känns bäst i stunden utan en tanke framåt och jag får känslan att Mud är likadan. Han gömmer sig för världen, det är enklast, det är lugnast och trots att han bor med giftormar som närmast rörliga ”individer” så kan han hantera dom. Men varför gömmer han sig? Varför har han en pistol i byxlinningen? Och vem är Juniper?

Matthew McConaughey fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Det finns några scener i den här filmen där han blixtrar till och blir alldeles magisk och det handlar om små små saker, en blick, ett uttryck med munnen, en gest. Han behöver inte säga något, han behöver inte det. Tye Sheridan är en kille som vi kommer att få se i ziljoners filmer framöver. Han kommer bli en GIGANTISKT stor skådespelare med stigande ålder och han är det enda förutom dinosaurien som jag minns glasklart från Tree of Life. Reese Witherspoon spelar sin Juniper lågmält och trovärdigt och Michael Shannon är nästan självlysande genom rutan i sin lilla men viktiga roll som Neckbones farbror.

Jeff Nichols var det ja. Född 1978. Härligt med en ung manusförfattare/regissör som vågar tro på sin grej, skriva lågmäld men stor dramatik för vita duken. Nu ska jag försöka leta upp den första filmen han skrev och regisserade, också den med Michael Shannon i huvudrollen – Shotgun Stories – och sen ska jag se om Take Shelter.

Publicerat

JUST LIKE HEAVEN

Det här var min frukostfilm den där måndagen som skulle bli den sista ”allt-är-som-vanligt-dagen” i mitt liv.

Jag åt fil med honungsmelon och nån egenhändigt ihopblandad müsli som blev så god att jag hade kunnat äta den med sked. Jag låg i soffan under en filt, hade tänt ett ljus, var ledig och tänkte lite lagom på det här med döden. I filmen krockar nämligen läkaren Elizabeth (Reese Witherspoon) och hamnar i koma. David (Mark Ruffalo) flyttar in i hennes möblerade lägenhet som släkten hyr ut i väntan på att Elizabeth ska dö. För dö ska hon, det är samtliga läkare eniga om. Elizabeth själv är däremot inte alls lika säker. Hon visar sig för David, han ser henne och kan prata med henne men han är också den ende som kan det och nu måste han få fram till släkten att Elizabeth inte är redo att dö, att dom inte får stänga av maskinerna och låta henne somna in.

Filmen i sig är inte särskilt bra. Den är inte i närheten av Ghost eller andra filmer i samma genre. Den blir liksom aldrig känslomässig, inte åt nåt håll även om det kanske känns så när man läser om filmen. Däremot får den mig att fundera. Just like heaven. Precis som i himlen. Jag undrar M om du är däruppe, om du ser oss, om du tror på dom där spökena nu, dom som jag kände av ibland när vi var gifta men du aldrig trodde på.

Det är en otroligt tuff tisdag att vakna upp till. Det är surrealistiskt och sorgligt på gränsen till galenskap att jag och våra fina barn ska ta farväl av dig idag.

Livet på jorden är så förbannat orättvist. Det är inte som i himlen. Det kan bara inte vara det.

Publicerat

THIS MEANS WAR

För att göra en tydlig men rätt taskig  jämförelse: att ge regissören McG sextiofem miljoner dollars för att göra This means war är som att ge hela Sveriges statsbudget till gänget i En annan del av Köping och sen på riktigt tro att dom skulle få ihop finanserna och samtidigt lösa vård/skola/omsorgs-problematiken till alla invånarnas bästa.

Lauren (Reese Witherspoon):

”FDR (Chris Pine) has these tiny, like, girl hands. Like little T-Rex hands.”

Trish (Chelsea Handler):

”Eeww gross, that means he’s got a Mike and Ike for a penis.”

Ha. Ha. Ha. Eller vadå? Ska jag skratta? Är filmen en komedi? Är den en actionfilm? Ska jag på riktigt orka bry mig om detta triangeldrama så länge det finns krig i världen, barn svälter och det är nåt fel på aggregatet i mitt kylskåp som gör att det rinner vatten längs innerväggarna.

This means war är en uppklädd östermalmsdam som iklädd Prada och päls beger sig till en bjudning men glömt tvätta muttan och luktar därefter.

This means war är en som nyrik stekare som när han ska flasha sedelbunten på Spy Bar känner stanken av ister och märker att han använt extrasaltat Bregott i skallen istället för Björn Axéns hårvax.

This means war är som ett examensarbete på en filminriktad gymnasieskola men som hade behövt handpåläggning av Guy Ritchie, Michael Bay eller varför inte Tarantino himself för att den ens skulle få kopieras i mer än ett behjärtansvärt exemplar.

Svinlarvigt, urdåligt och varken Reese Witherspoon eller Tom Hardy kan rädda den här kalkonen från totalt hångarv. Detta kan vara det sämsta jag sett på mycket länge och då är jag ändå inne i ett lågbetygsskov.

Publicerat

HOW DO YOU KNOW

När James L Brooks slår på stort och gör en film igen blir det om inte världsomvälvande så i alla fall ganska….annorlunda.

1983 vann han alla priser som gick att vinna med Ömhetsbevis och han fick chansen att regissera Jack Nicholson till stordåd. Men som om inte det var nog slog han till fjorton år senare med Livet från den ljusa sidan och detta gav både Helen Hunt och Jack Nicholson varsin Oscar för bästa huvudroll.

Bortsett från Spanglish (med Adam Sandler) är denna film den enda han gjort sen Melvin Udall gick omkring och var ett buttert jävla as och jag tycker personligen att han står bakom kameran aningens för sällan.

How do you know är en underlig film. Den har en speltid på strax över två timmar och den har ett manus som normalt sett borde räcka till nittio minuter – max. Men James L Brooks litar på sina skådespelare (och på att han har nog med film i kameran) vilken gör att i stort sett varenda scen känns för lång och därmed lite….eljest. Jag sitter och undrar vad som komma skall, rynkar pannan, kisar med ögonen, funderar för hmmmmm nu är ju allt som ska sägas sagt, ska det inte komma ett klipp nu, en ny scen, någonting….va? Men nej, det kommer ingenting utan scenen fortsätter…och fortsätter…. och VIPS har det kommit en vändning som inte ens Uri Geller hade kunnat förutspå.

Den enda sanningen om How do you know är att det inte finns någon. Jag som har sett en miljaaard såna här filmer tror mig kunna genomskåda manus rätt bra men nä, det gick inte alls. Frågetecknet Fiffi blev större och större och ”meh, va faaaan” hördes gång på gång från min gapande mun för trots att det här ”bara” är en romantisk dramakomedi så går det att rada upp överraskningar i det lilla. Det är klart att filmen slutar precis som jag trodde men vägen dit är långt ifrån spikrak och karaktärerna långt ifrån så stereotypa som brukligt är i denna typ av film.

Jack Nicholson kör sin grej nästan på autopilot. Reese Witherspoon visar återigen att hon kan agera även när hon klippertiklapprar runt i höga klackar och små docklika klänningar. Owen Wilsons karaktär gör mig smått vansinnig och speciellt i scenerna tillsammans med Reese för deras beteende mot varandra känns så ovanligt och så dumt att jag till slut undrar om det är JAG som är onormal eller om det är dom.

Sen har vi Paul Rudd, den glittrande glänsande Paul Rudd som bär upp den här filmen på sina sluttande axlar och fixar och trixar sig igenom varenda scen med mikrometerprecision. Han har hittat ett fack han behärskar till fullo och jag tycker sååå mycket om honom! Jag tror att han är precis sådär i verkligheten och jag skulle antagligen bli sjukt besviken om jag träffade honom så det är nog bästa att jag låter bli.

How do you know är, som redan sagt, en annorlunda film. Den funkar inte riktigt som den borde och är inte riktigt som den ska, men å andra sidan: vad och vem är det?

 

Publicerat

LEGALLY BLONDE

Alltid när jag ser Reese Witherspoon tänker jag på Tiger Woods fru, Elin Nordegren. Jag tänker att ibland, inte ofta men ibland, får man spö för sina fördomar och i Elins och Witherspoons fall är jag övertygad om att epitetet dum blondin inte stämmer, även om dom båda är som klippdocksmallar för just en sådan.

I Legally blonde spelar Reese Witherspoon en tjej som skulle kunna vara nämnda Elins ingifta släkting, hon heter nämligen Elle Woods.
Elle är jättsöt, jätterik, allt omkring henne är jätte-Barbie-rosa. Hon är tillsammans med skolans snyggaste kille (såklart) vilken dumpar henne när han kommit in på Harvard för att hon inte är tillräckligt seriös.

Inte seriös, my ass, tänker Elle och sminder ränker om hur hon också ska ta sig in på just Harvard och självklart lyckas hon då hon inte alls är lika dum som hon ser ut.

Hela filmen är en orgie i sånt som jag normalt sett förraktar: ytliga våp. Det som är skönt är att få den där näsknäppen, den där boxarhandsken strax under hakan, för allt är inte som man tror. Utsidan och insidan klickar inte alltid. Det är befriande härligt att se.

På ytan är detta en hundraprocentig tjejfilm, men räds icke, den är kul. Också.