Etikett: Reine Brynolfsson

Publicerat

BANG BANG ORANGUTANG

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

Publicerat

KORPARNA

När jag såg trailern till Korparna trodde jag att det var en film som utspelade sig under samma tidsperiod som Utvandrarna. Det visade sig vara väldans fel. Korparna handlar om en bonde, hans familj och vedermödor och när filmen börjar är det 1978. 1978!

Exakt var i Sverige den där anskrämliga bondgården är belägen förtäljer inte historien men det pratas rejäl ståkkhålmska trots att den unga flickan ”från Stockholm” som kommer till byn på besök verkar vara lika udda som en längdskidåkare i Kenya.

Bonden och familjefadern Agne (Reine Brynolfson) kämpar på med sitt arrende och har inte mycket annat för ögonen än att försöka flytta en sten, sörpla i sig vattnig potatis, fläsk och sås och bete sig som en douche mot sina två söner. Den äldste sonen Klas (Jacob Nordström) har inga planer på att vara fadern till lags men han vet att det som tas för givet är att han tar över gården. Frun Gärd (Maria Heiskanen) är den enda som utstrålar det minsta värme men det är inte yppigt passionerat quinnligt mys vi pratar om här, nej det är en karg värme, en sådan som är slutprodukten då en människa aldrig får något varken gott, snällt eller fysiskt tillbaka i ett förhållande.

Korparna är en film som i min värld helt saknar existensberättigande. Jag förstår inte värdet i att ge en film som denna ekonomiskt stöd på något plan då den inte har något nytt eller väsentligt över huvud taget att berätta. Korparna är en film som ger svensk-film-belackarna vatten på sin kvarn då den här filmen är PRECIS som många TROR att ”svensk film är”. Men nej, svensk film är inte alls som Korparna, Korparna är som Apflickorna, Det är filmer som med ett kreativt foto lockar filmtittare som uppskattar konstnärlig film för ja, Korparna är mycket mer av en bildmässig installation än en fungerande film, i alla fall för mig.

Jens Assur är en fantastisk fotograf men steget från att vara det till att bli filmregissör är ganska långt. Det krävs en engagerande berättelse, det krävs personregi och av detta ser jag ingenting i Korparna. Jag ser dock perfekt uppställda traktorer i motljus, vackra isiga fåglar, grusvägar som placeras perfekt vertikalt längst till vänster i bild och en konkav son med kamera som smyger omkring bland strån på en äng.

Det här är inte bra. Det här är verkligen inte en bra film. Det Korparna dock har är kanske den pinsammaste sexscenen svensk filmindustri någonsin skådat – och DET vill inte säga lite. Den tog aldrig slut. Och den gnisslade tamejfan så torftigt och kliniskt var den. Hade man varit en fluga på väggen hade man känt en svag doft av potatisskal, frustration och ammoniak i rummet.

Personligen är jag även så urbota less på filmer med en ofungerande far i centrum att skulle kunna fräsa. Räcker det inte snart? Hur många såna här filmer ska man behöva tugga sig igenom innan man får se en man som faktiskt rannsakar sig själv, analyserar sitt beteende, förändrar sig själv och sin livssituation och beter sig SOM FOLK? Filmens Agne är som Orup skulle ha uttryckt det, ”en spillra av en man”, men han är en man som det är omöjligt att känna medlidande eller förståelse för. Att han ens kunnat bli gift, det är fan en gåta!

Jag visste inte detta innan jag såg filmen men Korparna är baserad på en roman med samma namn skriven av Tomas Bannerhed och som fick motta Augustpriset 2011. Jag kan tänka mig att boken är en betydligt mer angenämare läsning än filmen var att beskåda. Och jag kan inte göra annat än hålla med min filmspanarkompis Jojje som efter visningen kläckte idén om att filmen Korparna istället skulle ha blivit en perfekt coffeetablebook. DÄR hade du kunnat göra riktig nytta Jens Assur.

I veckans avsnitt av Snacka om film snackar jag lite mer om den här filmen och jag såg den på Malmö Filmdagar tillsammans med filmspanar-Jojjenito. Här är hans tankar om filmen.

Publicerat

Fredagsfemman #222

5. Res till Island med filmens hjälp

Längtar du efter semester men inte har tid eller råd att resa iväg? Har du inget att göra på söndag? Här kommer ett tips som gör att du kan ta dig en snabbis till Island på ett superenkelt sätt. Bege dig till Filmhuset på Gärdet och se Korpen flyger (1984) kl 14, sen fyller du på med lite kaffe och ser sen Korpens skugga (1988) kl 16.15. Klicka på filmernas namn för att komma till Cinematekets hemsida och biljettbokning och tänk på att Korpens skugga bjussar på en mix av svenska skådisar som man knappt skulle kunna tänka ut under en LSD-tripp: Reine Brynolfson, Noomi Rapace och Sune Mangs!!

.

.

.

4. Nathalie Portman dansar på TV

Imorgon kväll visas Black Swan på SVT2 på allra bästa sändningstid. Ingen reklam och filmen börjar redan kl 21. Ingen nattmangling alltså! Ladda upp med snacks och Cola, kryp upp i soffan, njut av en reklamfri visning och en fantastisk Nathalie Portman! Här är min recension av filmen.

.

.

.

3. The Rock på Instagram

Absolut mysigast på Instagram just nu är i mitt tycke Dwayne Johnson. Visst förstår jag att varenda bild egentligen är genomtänkt reklam för honom själv men det är klart han vill visa alla sina sidor, han är ju en störtskön snubbe med stort hjärta som dessutom lägger en hel del tid på att sätta guldkant på andras liv, andra som kanske inte riktigt dragit en vinstlott i livet.

.

.

.

2. Alicia Vikander som Lara Croft

Nu har det gått en dryg vecka sen världen fick reda på att det är Alicia Vikander som ska spela Lara Croft när TV-spelshjältinnan ska bli film igen. Är det BARA jag som inte jublar? Alltså…inte för att jag tror att Alicia kommer misslyckas på nåt sätt, nejdå, jag tror hon kommer göra även denna roll med bravur men känns det inte lite….trist? Angelina Jolie var också tuff (och perfekt!) som Lara Croft men gjorde det filmen bättre? Det ENDA som ger mig aningens högre puls med nya Tomb Raider-filmen är regissörens namn. Roar Uthaug, den norske killen som regisserade Vågen. Det ska bli riktigt intressant att se vad han kan åstadkomma med hollywoodmiljarder i byxlinningen och magnifika Alicia framför kameran!

.

.

.

1. Lycklig av Lyckliga gatan!

Ja, tänk för att jag blir det! Jag blir alldeles tok-lycklig av Lyckliga gatan trots att det är en TV-serie som går på TV4 med allt vad det innebär av skitreklam och avbrott. Att tota ihop unga rappare från diverse förorter med äldre etablerade artister är så genialt på så många plan att jag inte tänker lista dom, du får helt enkelt tänka själv. Det här är Så mycket bättre men nedsläppt i verkligheten och i soffan sitter jag med tårarna rinnandes nedför kinderna, droppande ner i kaffekoppen samtidigt som jag skrattar och sparar ner låtarna på Spotify. Här finns avsnitten. Sluta fördoma dig nu och TITTA!

.

.

Publicerat

Svensk söndag: EN SÅNG FÖR MARTIN

Alzheimer är en såndär sjukdom som får mig att ifrågasätta alla som envist proklamerar att det finns en Gud och att denne Gud är god*. Vad ligger det för godhet i att ge sjukdomar som Alzheimers till folket? Förklara det för mig den som kan.

Bille August film om Den Kände Kompositören Martin (Sven Wollter) som på ålderns höst träffar violinisten Barbara (Viveka Seldahl) och ljuv musik uppstår är ingen lätt film att se. Det här tar på alla krafter jag har – OCH på tålamodet.

En sång för Martin är en fin film om kärlek, omtanke, oro, panik, frustration och ilska. Jag får en djup förståelse för hur en sjukdom som denna förändrar både den sjuke och alla som lever tätt intill denne och jag känner mig som jag är en Barbara-klon när jag sitter i soffan och tittar. Jag blir livrädd. Vem fan vill åldras om det ska bli såhär? Vem vill gifta sig och riskera att bli en oavlönad hemtjänstassistent med ring på fingret? Vem vill INTE gifta sig, vem vill bli gammal i ensamhet och inte ha någon som tycker om en sådär på riktigt, som bryr sig, tar fajter, orkar, förstår, hjälper till? Tankarna ger liksom ångest på flera plan, jobbigt men kanske inte helt dumt.

Men tankarna är en sak och känslorna en annan, filmen har inga problem alls med att nå ut. Men en film är mer än själva ”utstrålningen”, är den inte? En film är skådespelarprestationer, dialog, musik, scenografi. Manuset är baserat på Ulla Isakssons självbiografiska roman Boken om E som handlar om när hennes man, författaren och litteraturvetaren Erik Hjalmar Linder, drabbades av Alzheimer. Jag har inte läst boken och jag tvivlar på att jag kommer göra det även om jag borde.

Mina största aber gentemot filmen handlar nämligen om Barbaras beteende, om hur hon sätter sin Stora Konstnärliga Skapare till man på pidestal redan vid relationens början och konsekvent behåller honom där som värsta sortens curlingmorsa till sin egen man. Det får mig att må illa och jag är lite nyfiken på om Ulla gjorde samma sak med sin man. Barbara pratar med Martin som om han vore den Gud jag ifrågasätter i början av texten och han verkar tycka att det är helt i sin ordning, att det är så det ska vara, han är ju ändock Mannen och hon den simpla violinisten.

Den där ”pidestalproblematiken” får ringar på vattnet, den gör dialogen ofantligt stapplig. Barbara pratar en form av högtravande svenska (”Jag TALAR till diiig Martin”) i kombination av överklassbebisspråk och hon duttar med denna vuxna – och till en början friska – karl så till den milda grad att jag vill ruska om henne och/eller hälla iskallt vatten över henne. Få saker gör mig lika irriterad som kvinnor som behandlar sina män som barn. Det som är än värre är män som tycker att det är najs att ha en kvinna som gör just detta.

Jag är fullt medveten om ”felen” denna film brottas med och jag har skämskudde till hands ibland men samtidigt, vilken JÄVLA film! Wow! Sven Wollter och Viveka Seldahl var ett par vid den här tiden och att spela Martin och Barbara kan inte ha varit lätt. Att det sen blev omvända världen för dom i verkligheten när Viveka gick bort i cancer och Sven var den som blev kvar, alltså, livet kan vara så outsägligt sorgligt ibland.

* Det finns många fler sjukdomar som inkluderas i denna ifrågasättande-av-Gud-klausul

Publicerat

KÄNN INGEN SORG

Som av en händelse befinner sig jag och mina barn i Göteborg när Känn ingen sorg har premiär. Vi köper biljett till första visningen för dagen och promenerar till Bergakungens stora salong 1 (otroligt fin biograf för övrigt) i gassande solsken. Vi är lagom pepp alla tre fast av olika anledningar. Sonen för att det alltid är kul att gå på bio, jag för att jag gillar Håkan Hellströms musik OCH tycker det är en spännande idé att göra film på det här sättet och dottern för att Adam Lundgren är så jäääääääla snygg.

Min son är – vad jag kan se – ensam av manligt kön i salongen. Nu är det inte fullsatt på något sätt men det är slående att det bara är unga/ganska unga tjejer i publiken. Fler som tycker Adam Lundgren är snygg eller är dom Håkan-fans? Jag behöver inte fundera så länge. Filmen börjar och jag kan konstatera att KOMBINATIONEN Lundgren&Hellström är helt klockren. Tjejerna skrattar högt åt ALLT denne Adam säger – eller Pål som han heter i filmen. Dom skrattar även när det inte är tänkt att vara roligt. Det är ett sånt där enerverande skratt som tjejer (ja, oftast tjejer) tar till för att ”imponera” på killar dom vill ”imponera på” genom att få dom att tro att dom har en skön humor som tjejen i fråga förstår genom att skratta lite för högt på helt fel ställen. Står man bredvid och lyssnar känner man mest för att skaka på huvudet för killen är oftast torr som fnöske och fattar inte alls att tjejen bara vill ligga, inte skratta åt hans ”skämt”. Precis så känns det att sitta i salongen, som att bevittna nån form av masspsykotiskt wannabe-ragg. Några gånger vänder jag mig mot dottern för att se om hon skrattar hon med (och om det är jag som bara inte fattar komiken) men det är alldeles tyst. Det kanske är göteborgshumorn jag inte greppar? Jag vet inte. Jag vet bara att filmen är väldigt lite komisk i mina ögon.

Vad är då filmen? Mmmmmm. Första halvan av filmen är en studie i scenografi och poser. Det är ett sammelsurium av prylar, kläder, bostäder, situationer som ger mig hintar från väldigt många tidsepoker, så många hintar att jag kollrar bort mig själv. Är det ens nödvändigt att tidsbestämma filmen? Kanske inte, men i mitt huvud är det det. Kläderna känns 20-30-40-tal men dottern säger att det ”ju bara är vanliga hipsterkläder”. Kan så vara att hon har rätt. Pål bor hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i en lägenhet som andas Söderkåkar, med tidningspapper på väggarna och utedass. Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson) bor i en flådig våning som utstrålar nån form av påkostad, hemtrevlig cirkusinredning. Påls andra bästis Lena (Josefin Neldén) boxas men träningslokalen känns mer som nåt ur Rocky/Million Dollar Baby än atletmodern a-la-SATS.

Men den underligaste karaktären är ändå Eva (Disa Ostrand) som skrider omkring som en Ava Gardner med obeskrivligt höga byxor och knallröd putmun. Mig veterligen finns det inte en hipster i världen som klär sig så, men jag kan ha fel. Pål har en mobiltelefon, en gammal Nokia (typ), som får mig att tänka att det är början på 2000-talet men så hissar Eva upp en Iphone som hon filmar med i en scen och då är jag borta igen.

Sånt tänker jag på hela första timmen. Jag tänker att scenografen måste ha haft julafton och att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har skapat en hittipåkänsla i filmen som är rätt skön. Underlig – men skön. Sonen skruvar på sig, han har tråkigt det känns lång väg och ja, jag håller med honom, det är snyggt men segt. Jag säger som indianerna: fyra posörer gör ingen film.

Men, sen kommer det ett men. Det kommer ett ganska stort men. Ett MEN helt enkelt. Det händer en grej i filmen, en scen på ett tåg och med ens får filmen en nerv, en puls, en personlighet och jag känner att jag ler. Jävlar alltså, nu börjar filmen, NU fattar jag grejen. Dom skrattande tjejerna skrattar inte längre, jag hör snor rinna, det hulkas, det låter både det ena och det andra och jag tycker om Håkan Hellström kanske mer än jag nånsin gjort. Jag känner värmen i bröstet, den där goa filmiska värmen och jag får svälja både en och två gånger för att faktiskt inte gråta.

Trots en svag början är eftersmaken god så nej, jag känner ingen sorg, inte för filmen, inte för Håkan Hellström och absolut inte för Göteborg.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg: