Etikett: Rhys Darby

Jag blir så brutalt uttråkad av filmer av detta slag. Det känns som vi gått igenom decennium efter decennium av filmer om gubbs, med gubbs, av gubbs, där män orerar, män sexualiserar, män regerar, män klappar sig för bröstet, män håller varandra om ryggen, män gör vad dom vill, män super, män gubbar sig, men bevisar sin potens, män gottar sig, män goffar sig, män förhäver sig, män förhöjer sig själva, män förminskar andra och framförallt, när en över två timmar lång film i princip BARA handlar om dessa män (ett rejält antal dessutom) då blir jag riktigt blasé.

Kvinnorollerna är horan, den galna wannaben, den lesbiska och den söta systerdottern som förväntas ligga med den unga tajta killen men hamnar istället i säng med den gamla tjocka håriga bara den unga tajta tittar bort ett par sekunder. Kåta kvinnor har ingen urskiljningsförmåga. Dom tar allt dom får, hej hopp bara. Så är dom. Kvinnsen.

Richard Curtis har skrivit och regisserat denna film om ett gäng manliga discjockeys och radiopratare som sänder piratradio från en båt ute på Nordsjön nånstans i slutet på 60-talet/början på 70? Det här är alltså mannen bakom Love Actually och Notting Hill. Han skojar man inte bort i en handvändning, i alla fall inte INNAN denna film är sedd. Och nu är den det så nu lägger jag Richard Curtis i en liten hatt, viftar med en blyertspenna och vips har jag skaffat mig en dvärgkanin.

Skådespelare som Bill Nighy, Nick Frost, Rhys Ifans, Kenneth Branagh, Tom Sturridge, Rhys Darby, Chris O´Dowd och Tom Brooke gör inte någon glad här, JAGMENARHERREGUD INTE ENS PHILIP SEYMOUR HOFFMAN KAN FÅ FASON PÅ DEN HÄR SKUTAN även om han inte gör mig besviken skådspelarmässigt. Filmen är bara så ruggigt mossig att jag har svårt att se den för ”vad den är”. För vad är den? Den är….absolut ingenting i mina ögon, inte mer än ett steg närmare slutet på mina PSH-filmer.

Uäääääh.