Etikett: Richard Dreyfuss

Publicerat

BOOK CLUB

Det är mycket jag tar med mig efter att ha sett pantertanterna Diane Keaton, Mary Steenburgen, Candice Bergen och Jane Fonda i filmen Book Club men höjdpunkten måste vara att jag kommit fram till mitt GOALZ – att hitta en man som tittar på mig på samma sätt som Andy Garcia tittar på Diane Keaton i flygplanscenen en kvart in i filmen (ungefär).

Nu kanske jag i och för sig har gjort det MEN skulle Garcia-blicken visa sig ljumna av så är det ingen återvändo. Nu VET jag vad jag letar efter och vill ha. Men Diane Keaton alltså. Hur lyckas hon? Först hugger hon Keanu i Something´s Gotta Give och här Andy G. 72 år gammal är hon (men spelar 67). Inte undra på att man lämnar visningen med litervis av livslust och framtidstro i kroppen. Och det är nog det filmen är till för tror jag. Feel-good-ända-in-i-benmärgen och det lyckas den verkligen med.

Diane (Keaton), Vivian (Fonda), Sharon (Bergen) och Carol (Steenburgen) är i pensionsåldern och trots det långa livets ups and downs har dom träffats en gång i månaden i fyrtio år och haft sin bokklubb. Var fjärde månad väljer dom varsin bok och nu är det Vivians tur. Hon slänger fram fyra ex av Fifty shades of Grey och det visar sig att trots visst motstånd mot bokvalet förändrar denna läsning alla fyra kvinnornas liv. Kanske är det att förstora existensberättigandet av just denna bok till oanade höjder MEN det förtar inte det faktum att boken ändå gjort (och gör) nytta för många kvinnors sexualitet – med eller utan en önskan om att bli fastlåsta och piskade.

Det här är en film om kvinnor som fastnat gamla mönster, om män som gjort detsamma, om barn som utan egentlig anledning beter sig som föräldrar åt sina föräldrar, om att våga hänge sig åt kärleken även om risken är att bli sårad, om att inte sluta leva bara för att man är ”gammal”. Det här är en film som visar det fina i långa relationer, det spännande i nya, det fina i vänskapsband, det härliga med livet i stort och att Andy Garcia gärna skulle få leta upp mitt telefonnummer om jag var 72 och singel. Eller 45.

Publicerat

ZIPPER

Jag undrar vad Lena Headeys make tänker när han missat gå ut med soppåsen och hon spänner ögonen i honom och trycker ihop läpparna sådär som hon gör på arbetstid. När hon är Cersei Lannister i Game of Thrones. Psykopatincestkvinnan personifierad.

Här spelar Headey Jeannie Ellis, fru till politikermaken Sam (Patrick Wilson) som har en sprudlande karriär framför sig. Han är The It Guy i staden kan man säga. Men som ”vanligt” med människor som kommer i maktposition så stiger makten en åt huvudet och han börjar få svårare och svårare med moralen. En eskortflicka kommer i hans väg och han passar på. Sen kommer den en till och hux flux letar han upp dom som duvor letar brödsmulor och det enda jag tänker under tiden är ”Cersei kom igen, börja koka kaniner nu. Visa vad du går för!!”

Uppenbarligen har han inte sett Game of Thrones för begäret kan inte stillas och plötsligt befinner han sig i en livsposition där allt ställs på ända. Såklart. Bubblan spricker alltid förr eller senare för den som ljuger sig blå.

Patrick Wilson har helt klart en av Hollywoods mest vänliga fest, det är väldigt svårt att tycka illa om honom. Kanske är det därför han oftast castas som schyssta killen (The Founder), problemlösare (The Conjuring) eller trygg polis (Fargo säsong 2). Här är han en sexmissbrukande douchebag och det krockar lite för mig i hjärnan samtidigt som det blir mer spännande när en till synes hygglig skådespelare agerar skithög. Det hjälper dock inte upp filmen i sig.

Filmens regissör och (delvis) manusförfattare Mora Stephens har gjort en film som jag inte riktigt greppar meningen med. Det är liksom inget nytt under solen. För mig hade filmen höjts till något utöver det vanliga om grundstoryn varit densamma men fokus legat mer på kvinnorna, på eskortflickorna och speciellt på frun. Jag vill ju se Cersei lacka ur!

(Ja, hon gör det. Också. Men jag vill se mer.)

 

Publicerat

Back to the 70´s: SA JAG ADJÖ NÄR JAG KOM? (1977)

För många är nog Richard Dreyfus mest känd som Hooper i Hajen. För mig är han Chris i Spanarna också. Jag tror jag har sett dessa två filmer ungefär lika många gånger. Repeat-varning på båda under stora delar av min uppväxt.

Men Mr Dreyfuss har faktiskt 110 roller till på sitt CV men blott EN Oscarsstatyett. Den vann han för dagens film, den med originaltiteln The Goodbye Girl.

Här spelar han Elliot Garfield, en kämpande man med skådespelardrömmar som fått ett andrahandskontrakt på en lägenhet men när han kommer dit visar det sig att det redan bor en kvinna där – plus hennes tioåriga dotter. Kvinnan har just blivit dumpad av lägenhetens ägare som nu bor på annan ort och dom har ingenstans att ta vägen så Elliot erbjuder henne att stanna kvar och dom delar på lägenhetsytan.

Nu låter det kanske som att det var ett vuxet och smärtfritt beslut. Det var det inte. Jäklar vad dom bråkar. Men i det här fallet är det som ordspråket säger, att kärlek börjar med bråk. För det är klart det kärlekar till sig. Jodå. Dom fattar till slut att dom borde vara tillsammans för dom ÄR gulliga ihop.

Marsha Mason är bra i den kvinnliga huvudrollen men det känns som att det här är Dreyfuss film. Han dominerar helt, visar upp hela sitt skådespelarregister och jag måste säga att jag tycker han är värd sin Oscar trots att han slog både Woody Allen (för sin roll i Annie Hall), Richard Burton (för Equus), Marcello Mastroianni (En alldeles särskild dag) och John Travolta (för Staying Alive).

Det här var en trevlig bekantskap, en mysig, harmlös, charmig liten film.

Nästa tisdag kommer en ny 70-talare. En riktig HÖJDARE faktiskt!

Publicerat

Veckans klassiker: HAJEN

Såhär med facit i hand, jag var alldeles åt helvete för liten när jag såg Hajen för första gången.

Hyrd ihop med en moviebox av kompisar som fyllt femton och fler år än så. Jag satt i en soffa och förstod inte hur jag någonsin mer skulle kunna sänka mina vita ben i en sjö större än två kvadrat. Den tanken tänkte jag alltså i början av 80-talet och jag har tänkt den varje sommar sedan dess, vid varje utlandssemester, vid varje val mellan att bada eller inte bada. Haj-jäveln har satt griller i huvudet på mig som är stört omöjliga att sudda bort.

Jag tror på fullt allvar att det finns haj i Östersjön, i insjöar, i träsk, pooler, badkar. Prata inte med mig om logik, jag VET att jag är dum i huvudet men det spelar ingen roll. Hajar finns, dom finns överallt och dom kan äta upp mig var som helst – om jag crawlar. Logik var det ja. Simsättet crawl är nämligen lika med död. Simsättet bröstsim, njaaaaa, då kan man överleva.

Utan att överdriva jag kan säga att det här är Steven Spielbergs riktiga genombrott som regissör. Okej att han regisserade lite TV-serier, UFO-filmen Firelight (1964) och Goldie Hawn i The Sugarland Express (1974) men inget av detta har gått till filmhistorien ens som ögonbrynshöjare. Så blev det 1975 och jag tror till och med kineserna skulle kunna kalla det för Hajens År sett till den uppmärksamhet filmen fick världen över. Det här var något helt nytt!

Världens mest iögonenfallande filmaffisch, världens mest effektiva filmscore (skriven av geniet John Williams), en handling som manar till eftertanke OCH att reptilhjärnan går på högvarv, skådespelare som är närvarande till max utan minsta överspel och regisserat av en man med superkoll på grejerna. Filmen blev så nära perfektion att jag stryker ordet nära.

När jag tittar på filmens extramaterial sägs det att filmmakarna ”ville göra för havet vad Psycho gjorde för duschen”. Skoja att det funkade! Jag har inte duschat  – heller – sen 80-talet. Men att lyssna till Steven Spielberg när han förklarar hur han löste själva problemet med att tillverka en haj långt innan CGI ens var påtänkt, höra Peter Benchley (författare till boken) prata om vilka alternativa titlar han funderade på till boken (Leviathan Rising, sug på den, vilken SJUKT cool titel!) och få inside  information om hela filminspelningen, alltså det är JULAFTON för en sån som jag. Jag önskar att jag hade mer tid (och lust) att titta på extramaterial, det är ofta ruskigt intressant men det blir sällan av. Tyvärr.

Det är svårt att tänka sig att Hajen är regisserad av samma snubbe som gjorde War Horse. Om nånting var bättre förr så var det definitivt Steven Spielberg.

Publicerat

Veckans Sarandon: LEAVES OF GRASS

Jag tror att Susan Sarandon skäms trots att hon bara var med några enstaka minuter. Vad Richard Dreyfuss tänker kan jag inte ens spekulera om.

Det enda som är sant om den här filmen är detta: filmer som inte ens Edward Norton kan rädda förtjänar inte att skrivas om. Och här spelar han ändå TVÅ roller.