Etikett: Richard Gere

Publicerat

TIME OUT OF MIND

George Hammond (Richard Gere) driver runt på Manhattans gator som den hemlöse man han är. Han sover där han kan, sitter i gränder och på trottoarkanter och det enda han vill är att hitta någonstans där han kan sova och drömmen är att göra det med en filt. Han är jättehungrig, han fryser och han har ingen högre önskan än att få sova. Man kan tycka att det är basala mänskliga rättigheter men jag fattar att det finns många många människor överallt som varken har mat, värme eller en säng. Så jävla sorgligt.

Det är nåt med den vetskapen som gör sönder nåt i mig. Jag tål den inte, jag blir tokig. Jag har sån respekt för dessa grundläggande måsten att det inte går en enda dag utan att jag känner mig tacksam över att jag kan pricka för alla tre på min Jag Har-lista. Jag tar ingenting för givet, jag fattar att precis vem som helst av oss skulle kunna hamna där och att det inte alltid är drogmissbruk och annat elände som förpassar människor ner i dyn. Det kan vara andra saker också. Tänk på det innan du får för dig att titta snett på någon med bylsiga smutsiga kläder och för små och tunna vinterskor.

Nån gång då och nu försöker jag se filmer som handlar om den här problematiken. Om att vara hemlös och vad det gör med en människa. Det är väldigt sällan filmer jag längtar efter men dom verkar komma till mig som små järnfilspån mot en magnet när det är dags. Som nu. Det var inte alls den här filmen jag skulle hyra på Itunes men när den dök upp tryckte jag på hyr utan att fundera en millisekund.

Det är en lågmäld film det här. En fin film. Richard Gere spelar sin George med små medel och den äran. Det är underbart att se den där lilla glimten av liv dyka upp i ögonvrån när kvinnan på härberget kallar honom ”handsome”, som att hon kan se något av det riktiga George bakom alla lager av rynkor, trötta påsar under ögonen och missklädsamma persedlar.

En enda filmprisnominering har filmen fått och den resulterade i en vinst. På Torontos filmfestival 2014 vann Time out of mind International Critics Award med motiveringen: ”For Oren Moverman’s sensitive and human depiction of homelessness, and Richard Gere’s remarkable performance.” Jag skriver +1 på den meningen.

Publicerat

THE DINNER

Vad konstigt det här blev. Oj så tokigt. Fan också.

Jag hade sett fram emot The Dinner ett bra dag, jag menar, hur skulle jag inte ha kunnat göra det? Laura Linney, Richard Gere, Rebecca Hall, Steve Coogan och Chloë Sevigny, finfina skådisar alltihop i en film som säljs in som en dramathriller. Snygg poster också, peppen växer. Så bullar jag upp med kaffe och gummilimpmacka efter en tuff jobbdag och nääääää vad tusan alltså, usch vilken besvikelse.

Jag tror aldrig jag sett någon jobbigare jävel på film än Steve Coogans rollfigur Paul. Kanske irriterar han mig extra mycket för att han är en rätt vanlig personlighetstyp i verkligheten och såna retar mig till fucking VANSINNE även öga mot öga. Men ärligt, det är på gränsen att jag stänger av filmen så mycket avskyr jag honom. Spydig, negativ, totalt anti-socialt beteende, sånt beteende som kräver av kvinnor (eller EN kvinna, dvs frun) att släta över mannens vidriga sätt och pisksnärtande ord annars kan dom inte vistas bland folk tillsammans. Hur denna typ av män kan bli gifta är för mig en gåta, speciellt när killar som Roland har så svårt att hitta kärleken.

Jag känner mig sur nu. Jag vill inte skriva mer. Hejdå.

Ett dygn senare.

Fan. Filmjäveln släpper inte. Texten jag skrev skaver. Är min känsla om filmen korrekt eller är jag orättvis, baserar betyget enbart på mina förväntningar som inte infriades? Det finns bara en sak att göra. Se om filmen.

Två timmar senare.

Varför är Richard Gere första namnet på affischen och i förtexterna när Steve Coogan är i bild i varenda scen? Det är den första tanke som slår mig. Men sen, sen dyker det upp andra funderingar. Som att manuset egentligen är jäkligt bra. Intressant på många plan. MEN, filmen är fortfarande ingenting som den utger sig för att vara. Det här är ett kolsvart familjedrama med en samling rätt osköna personer i fokus. Jag gillar egentligen inte någon av dom, alltså bryr jag mig inte så mycket om det som händer och vad som händer personerna i fråga. Det är i grunden inga schyssta människor, det är den känslan jag har. Inga bra vuxna, inga bra föräldrar och heller inte några bra barn. Hur det ska bli bra barn när dom uppfostras av rätt kassa vuxna förebilder är en heeeelt annan fråga.

Historien var bättre andra gången jag såg filmen, bitar föll på plats. Men karaktärerna vill jag mest bara slå på käften och det ger inte en behaglig filmupplevelse direkt. Och nu har jag genomlidit detta TVÅ gånger. NU räcker det. Men ge Steve Coogan en Razzie by all means. Det förtjänar han.

Publicerat

UNFAITHFUL

Jag och min kollega H pratade häromveckan om hur många gånger man egentligen kan se om Under Toscanas sol utan att det blir larvigt. En stor anledning till att den där myspysrullen funkar så himla bra är att det är Diane Lane i huvudrollen och med handen på hjärtat –  är hon inte med i alldeles för få filmer? Hon är charmig, vanlig på ett bra sätt, stabil i alla roller, gullig och precis som Susan Sarandon så är hon otroligt bra på att spela trånande mogen kvinna.

När jag sådär i förbifarten råkade zappa förbi den här postern på Netflix blev jag så otroligt sugen på att se om den. Dels för att jag inte sett den sen den kom 2002, dels för att jag inte tyckte den var så bra då – och dels för att jag ville se nåt med Diane Lane som INTE utspelade sig i Toscana. Att det är Adrian Lyne som regisserat den var kanske den största anledningen till att  jag såg den på bio när den kom och kanske var det just på grund av honom som förväntningarna spelade mig ett spratt – då. I don´t know. Men nu har det gått fjorton år. Kanske ser jag nåt annat nu?

Connie Sumner (Diane Lane) lever ett tryggt förortsliv med sin stabile trygge man Ed (Richard Gere). Dom har en son tillsammans och deras förhållande verkar vara rätt bra. Under en storm ramlar (ja, bokstavligen) Connie in i en mörkhårig yngre man vid namn Paul Martel (Olivier Martinez). Han är bokhandlare, mystisk, sensuell och fransos och Connie kan inte riktigt hålla sig borta från honom. Dom inleder en relation och sen….ja shit goes down som det brukar heta.

Filmen är lite….konstig, den är verkligen det. Första halvan är Connie huvudperson och då är filmen härligt vibrerande, köttig, passionerad. Andra halvan är det Ed som är huvudperson och då stannar filmen av och blir nånting annat. Skillnaden i känsla beror enbart på bristen på trovärdighet, inte på Richard Gere som skådespelare. Han är grym här, dom är förresten kanonbra alla tre, men jag tycker kanske inte riktigt att manuset håller ända in i mål.

Det jag märker i kroppen är att filmen gör ondare att se nu än den gjorde för fjorton år sedan. Under vissa scener mår jag nästan lite illa. Det måste vara ett bra betyg ändå va? Kanske inte om man ser till erfarenheter men sett till filmen så, ja.

När jag såg filmen 2002:

När jag såg filmen 2016:

(en stark!)

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]

Publicerat

Fredagsfemman # 66

5. Hockey-VM

Okej, hockey är inte fotboll men stora sporthändelser på TV är alltid kul att följa. Om inte annat är det alltid gött att kunna minnas tillbaka och säga ”det var bättre förr” och minnas VM ´91 med en småfinnig Mats Sundin. Fast Tre Kronor är bra nu med. Ju.

 

 

4. Ström åt folket

”Man är ingen riktig musiker om man spelar synth, man bara skruvar på en knapp.” Håkan Lidbos SVT-dokumentär om svensk elektronisk musikhistoria är verkligen 58 minuter kärlek. Det känns stort att ha varit med från början, att ha lyssnat på blipp blopp redan när det sågs som obegripligt och att det inte var ”riktig musik”.  Här kan du se den ända till 2/6.

 

 

3. Isländskt vattendrama

Blå filmaffischer föreställande actionvatten räcker för att mina ögon ska ploppa ut ur skallbasen. Den isländska filmen Djupet lockar alltså mig, en hel del dessutom. Filmen visas bara på EN enda biograf med EN enda visningstid/dag och det känns både konstigt OCH dumt. Återkommer i frågan om det var en film att längta efter eller inte.

 

2. Carey Lowell

Med anledning av gårdagens recension av Tid för hämnd känner jag att jag MÅSTE ta med Carey Lowell på den här listan. Hon är så SJUKT underskattad, jag fattar inte varför hon inte varit med i flera stora filmer. Några biroller i Sömnlös i Seattle, Love Affair och Leaving Las Vegas, en del roller i TV-serier men vafaaaan, kom igen! Hon är ju GRYM! Hennes dotter Hannah (som hon har med Griffin Dunne) är 23 år och har börjat filma så smått och det skulle förvåna mig mycket om den nu 13-årige sonen Homer (pappa Richard Gere) kommer kunna hålla sig borta från vita duken. Men Carey Lowell behöver en Tarantinoroll-a-la-Pam-Grier-i-Jackie-Brown. NUUUU!

 

 

1. Antiklimax men klimax ändå

Det här skulle ha blivit min Netflix-vecka, det skulle ha blivit mitt House of cards-maraton men det blev det inte. Det blev….vår. Det blev solglasögon och balkongdivan och mysiga kuddar och Värvet i hörlurar och latte en masse och det känns i det närmaste ofattbart att typ tio månaders glaciärkyla är över – för den här gången. House of cards finns kvar, det kommer fler veckor men att missa dessa vårdagar – aldrig!

Publicerat

Veckans klassiker: EN OFFICER OCH EN GENTLEMAN

Zack Mayo (Richard Gere) är ung kille utan mål och mening med sitt liv. Uppväxt med en död mamma och en pappa (Robert Loggia) som knappt förtjänar att kallas far känner han sig rätt vilsen. Och liten. Och han vägrar växa upp som en loser. Så han kommer på en lösning. Han tänker söka till det militära och där kommer han att hålla sig kvar med näbbar och klor. Han har ingen annan utväg, inget annat val som han ser det.

Han drillas och peppas och trakasseras av serganten Emil Foley (Louis Gossett Jr) och han träffar Paula, en vacker brunett som sätter fart på andra delar av hans kropp, dom som inte går att träna upp på boot camp. Kanske börjar han få ordning på sitt liv?

Paula (Debra Winger) och Zack kan vara ett av filmvärldens allra vackraste par. Jag får liksom aldrig känslan av att dom spelar, dom är fina så man bara döööör och det liksom glittrar om deras ögon när dom tittar på varandra. Debra Winger har gjort många enastående rollprestationer i sin karriär men jag håller hennes Paula som en av dom allra bästa.

Jag läste nånstans (hade gärna velat minnas var) att En officer och en gentleman egentligen bara handlar om en enda sak: personlig utveckling. Så kan man ju absolut se det men jag tycker det låter aaaningens uppblåst sett till vad det är för film. Det är att lägga på en dimension till filmen som den kanske inte har fundament till att bära upp. Visst är det en tänkvärd film, visst handlar den om att växa upp men jag tvivlar på att det här är den troligaste kandidaten till film att visa på en kurs i just personlig utveckling. Jag tycker dessutom att det känns som att Top Gun är en några år yngre karbonkopia av denna film och den skulle man knappast ge samma epitet.

1983 fick En officer och en gentleman tre oscarsnomineringar varav den vann två: Bästa manliga biroll (Louis Gossett Jr) och Up where we belong blev Bästa originalsång. Richard Gere blev inte nominerad alls men han har med denna roll gett den vita uniformen ett ansikte och satt prägel på flera av dom klassiska filmscener som filmen bjuder på. Slutet framförallt. Ojoj. Detta slut.

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmblogg,  Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

Publicerat

BEDRAGAREN

Robert Miller (Richard Gere) är företagsledare, äkta man, pappa, morfar och älskare. Han är sedan många år gift med Ellen (Susan Sarandon) och dom lever ett på ytan väl fungerande liv. Att han har en ung fransk älskarinna som försöker hanka sig fram som konstnär är en väl förborgad hemlighet och Robert har inga planer på att det någonsin ska bli något annat. Familjen är helig. Pengar är viktigt. Företaget är allt. Men inte ens den man som tror att han ensam kan kontrollera världen kan bestämma över ödet. Vill ödet sätta honom i skiten så gör ödet det och det spelar ingen roll vilken klass man tillhör, fast visst underlättar det med pengar på banken, i alla fall för Robert Miller.

Alltså, jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen. Jag fick känslan av att det var en snygg, påkostad thriller jag skulle få se, det finns många skådisar som är sämre än Richard Gere och Susan Sarandon så det är klart att jag trodde det här skulle vara en höjdare. Kanske en ny Primal Fear till och med eller en lite ”vuxnare” variant av Collateral. Men nä. Det känns som jag gurglar mig långt bak i munnen med morotsjuice eller nåt, jag känner mig lite sur för det här var inget vidare faktiskt. Inget vidare alls.

Arbitrage hade kunnat vara en mustig perfekt tillagad rödvinssås men är det inte. Arbitrage är en såspåse från Knorr, en sån man blandar ut i vatten och kokar upp. En sån som smakar noll och ingenting.

Publicerat

NÄTTERNA VID HAVET

En introvert läkare (Richard Gere) bokar in sig på ett tomt pensionat i fyra dygn. Föreståndaren för pensionatet har saker inplanerade och tar in sin bästa väninna Adrienne (Diane Lane) som hjälp över helgen.

Läkaren Dr Paul Flanner har en äldre kvinnas död på sitt samvete, en kvinna som dog på operationsbordet och Adrienne kämpar med sitt havererade äktenskap, mannen som lämnat familjen och nu vill komma tillbaka och en tonårsdotter som vägrar prata med henne. Tillsammans är dom två ensamma själar som under några dagar tvingas befinna sig under samma tak och ta tag i sina liv, räta ut frågetecken.

Filmen är baserad på en roman av Nicholas Sparks, mannen som skrivit en rad böcker som blivit film: Dagboken (The Notebook med Ryan Gosling och Rachel McAdams), Kärleksbrev (Message in a bottle med Kevin Costner och Robin Wright Penn) och Dear John (med Channing Tatum och Amanda Seyfried) till exempel. Hans namn borgar för myspysromantik ur den högre skolan, liksom Diane Lane och Richard Gere som i en mogen kombo passar utmärkt ihop. Dom skulle mycket väl kunna falla för varandra även i verkligheten och den känslan är lite att ett krav för att filmer som denna ska fungera fullt ut.

När jag såg filmen kunde jag inte låta bli att tänka på Karin Alvtegens bok En sannorlik historia som jag läste för några månader sedan. Ramhandlingen är densamma, hotellet, en sökande kvinna, en ensam och lite mystisk man och mötet mellan dom två som förändrar livet för dom båda. Det är en historia som säkerligen går att skriva in i många romaner och filmer då den egentligen är ganska basal men samtidigt kan det vara lite skönt ibland att se något (eller läsa) som på ytan är väldigt enkelt men som egentligen är det svåraste som finns: att klara av vardagen och må bra i sitt eget lilla liv.

Att Richard Gere är bra i den här typen av roller är ingen nyhet och Diane Lane är också bra här då hon kan spela sådär lagom ordinär. Scott Glenn är den som gör störst intryck på mig som den döda kvinnans änkling. Det gör ONT att se honom, han har en sån ledsen blick att jag knappt kan titta på honom, det skär genom märg och ben och jag har aldrig sett honom agera bättre än här.

Nätterna vid havet slutar som filmer med Richard Gere alltid gör, att jag också vill pussa på honom. Det är filmbolagens evil plan med kärringfilmer som denna och jag går i fällan varenda gång. Jag kanske ÄR en kulturtant after all, det kanske inte är någon idé att jag kämpar emot längre?

Betygsmässigt jämför jag alla såna här filmer med den mest romantiska film som finns – Broarna i Madison County – och då känns det mesta ganska medelmåttigt, men även något lagom bra kan ibland vara alldles tillräckligt.

Publicerat

Veckans Sarandon: SHALL WE DANCE

Åldersnojjor kan drabba alla egentligen oavsett ålder. Det kan kännas svinjobbigt att fylla 18 med allt ansvar det innebär, det kan vara piss att fylla 30, 40, 50 eller varför inte 70. Jag tror inte det är åldrarna i sig, siffrorna, som skapar kriser jag tror det är att vid vissa tidpunkter i livet så gör man en summering, må så vara omedveten, men jag tror det är nyttigt. Istället för att livet bara rinner iväg så är det vettigt att stanna upp och fundera ibland, är det det här jag vill?

John Clark (Richard Gere) är mitt i livet, gift med Beverly (Susan Sarandon), pappa, bra jobb, fint boende, allt är liksom fixat och klart. Ändå känner han ”var det bara det här?” Han vill inte skilja sig, det är inte det, han vill bara att det ska hända nåt, att han ska känna sig levande igen.

I ögonvrån på väg hem på tunnelbanan ser han en dansstudio och en kvinna som står alldeles still i fönstret och tittar ut. Om det är kvinnan Paulina (Jennifer Lopez) eller dansstudion som lockar förtäljer inte historien men jag antar att det är det förstnämnda även om det är det sistnämnda som får honom att anmäla sig till en danskurs för singlar. Kan åtta onsdagar på ett dansgolv förändra ett liv?

Alltså, jag tycker det här är rätt charmigt faktiskt. Välgjort sådär som Hollywood-feel-good-filmer är med musik som andas hösteftermiddag eller spontan semesterdag mitt i veckan, färgerna är varma, grundkänslan är snäll, huvudrollsinnehavarna är vackra och luktar gott. Allt är liksom myselipys men med en twist eftersom Mr Clark inte är helt igenom nöjd med sitt liv.

Det här är en film som får kvinnor att sucka trånande efter Richard Geres rådjursögon och män att slicka sig om munnen åt Jennifer Lopez stjärthalvor. Susan Sarandon har en ganska undanskymd roll som frugan som tror att mannen är otrogen (eftersom han inte vågar erkänna att han dansar, näe fyyy, hemska tanke) och Stanley Tucci gör återigen en helskön insats som dansgalningen Link med latinoperuk och löständer.

Rulltrappscenen på slutet får mig att bli sådär melankoliskt larvig. Hjärtat bultar lite extra och jag känner en såndär skön tro på äkta kärlek att tårarna trillar men dom är inte transparanta och salta utan mer som Knatte, Fnatte och Tjattes lemonad i Kalle Anka-tidningarna. Sött och gult och glatt liksom.

Tänk om alla kriser kunde lösas med Richard Gere och lite dans. Det vore nåt det.

Publicerat

SOMMERSBY

Laurel Sommersby (Jodie Foster) är gift med Jack (Richard Gere). Jack är ingen genomtrevlig man men Laurel är honom lojal och trogen även när han ger sig in i amerikanska inbördeskriget och sedemera befaras ha stupat i strid.

Hon sliter i sin ensamhet med gården och en dag kommer en man som säger sig vara Jack. Laurel blir inte helt glad att se honom för, som sagt, han var ingen gemytlig och snäll make direkt.

Jack är fysiskt väldigt lik den gamle Jack, men han har förändrats. Han har förändrats så mycket att folk från byn misstänker att det inte är den riktiga Jack som kommit tillbaka och till och med Laurel är misstänksam. Den nya Jack är ömsint, snäll och kärleksfull och Laurel bestämmer sig till slut för att tro på Jack och öppnar både sitt hem och sitt hjärta för honom – men vem är han, egentligen?

Sommersby är en långsam, mysig och ganska tyst berättelse om kärlek och passion. Det är sydsstatsromantik, det är Richard Gere i sitt esse och det sprakar mellan honom och Jodie Foster trots att man vet att hon aldrig skulle gilla honom i verkligheten.

Sommersby är som varm choklad för en kall mage. Det är som Pommac för ett kärlekstörstande hjärta. Det är helt enkelt überromantiskt och så långt ifrån Pretty woman-floskler man kan komma.