Etikett: Richard Hobert

Publicerat

FÅGELFÅNGARENS SON

En kvinna hörde av sig till regissören Richard Hobert och berättade en historia. Det var en verklig historia, något som hänt på Färöarna visserligen för länge sedan men historien förtjänade att berättas tyckte hon. Richard Hobert lyssnade andäktigt och höll med. Han höll med så pass mycket att han skrev ner berättelsen och Fågelfångarens son blev hans skönlitterära debut som författare. Nu är filmen baserad på boken klar också och berättelsen om Esmar, mannen som var tvungen att få en son för att få behålla sitt hus och jordlott, kan föras vidare även i bildform.

När jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar i januari var Richard Hobert på plats och pratade om filmen. Han kändes stolt, det var fint och något som var ännu finare (och kanske modigare) var att han satt kvar i salongen och såg filmen ihop med oss andra. Det var den svenska premiärvisningen och han kan omöjligt veta hur filmen skulle mottas. Skulle det bli en ny Tre Solar? Skulle publiken* bryta ihop som under Glädjekällan?

Enligt gammal färöisk lag kommer farmaren och fågelfångaren Esmar att förlora sitt markarrende om han inte får en son, en arvinge, inom ett år. Han måste då tillsammans med hustru och barn lämna hus och hem och det liv de har byggt upp. Johanna (Vigdis Hentze Olsen) och Esmar (Rudi Køhnke), som hittills bara fått döttrar, vågar inte lita till slumpen än en gång. För att säkra sin överlevnad bestämmer de sig för att välja ut en främmande man som kan göra Johanna med barn. Till sin hjälp tar de i största hemlighet den svenska värdshusvärdinnan Livia (Livia Millhagen). Ingen av dem anar följderna av deras desperata försök till räddning. 

Det är filmens handling i korthet. Lägg därtill väldigt många vackra vyer över färöisk natur så har du hux flux 110 minuter film som berättas i väldigt sakta mak, nästintill kontemplatoriskt ibland ändå måste jag säga att jag aldrig hade tråkigt. Skådespelarna gör ett fint jobb allihop.

Jag tror att det språkliga hade stört mig en smula om Richard Hobert inte förklarat omständigheterna innan filmen drog igång, att invånarna på Färöarna pratar både svenska, norska, danska och färöiska i en salig blandning och alla förstår varandra även om dom inte pratar samma språk. Därför pratar skådespelarna olika språk i filmen och den är textad rätt av.

Nu till en sak i filmen som faktiskt störde mig lite på riktigt. Hemma hos överklassdamen Livia är det fina tapetserade väggar, tapeter från Morris & Co som finns och säljs mer än någonsin nu. Mönstren heter Standen och Pimpernel och skapades av William Morris 1883 (fast då endast som tyg) respektive 1876. Historien filmen berättar utspelar sig under 1800-talet, frågan är bara när? Det här är dessutom då liksom nu väldigt dyra tapeter. Stämmer detta verkligen att Livia hade tapeter som dessa på väggarna i ett hus på Färöarna vid den tiden? Jag vet, jag är larvig och anal och nitpickande nu men det här är mitt jobb och jag må vara arbetsskadad men det är viktiga saker. Rätt scenografi kan ta mig in i vilken bubbla som helst men den kan också ta mig ur och då är det svårt att ta sig in igen, att släppa sargen.

Som sagt, jag hade inte tråkigt under visningen men jag upplevde att dom äldre i publiken var mer ”med i matchen” än jag var. Dom interagerade (läs: lät) mer och var också snabba fram till Herr Hobert efter visningen för att tacka. Jag själv jublade kanske inte men jag tycker att Richard Hobert är en ypperlig filmare och han har gjort ett par av mina absoluta favoriter inom svensk film (denna och denna till exempel). Fågelfångarens son når inte upp till dom höjderna men är ändå en fullt habil film.

(*publiken = syftar till mig själv i just detta fall)

 

Publicerat

Hobert-helg: HARRYS DÖTTRAR

Det är inte med glädje i tangentfingrarna som jag skriver att detta är den sista Hobertrecensionen denna blogg kommer se på en lång tid framöver men likväl är det sant. Filmerna är slut, jag har sett alla. Tutti.

Att följa Richard Hoberts filmskapande har varit en ren fröjd även i tider då motorsågen freebejsat på vardagsrumsgolvet. Jag tycker han är en regissör som får oförtjänt lite uppmärksamhet och cred för sina alster. Okej att Sven-Bertil Taube och Sven Lindberg fått Guldbaggenomineringar – och vunnit – men många av filmerna är verkligen så mycket bättre än snacket om dom säger. Harrys döttrar är definitivt en av dom.

Systrarna Marie (Lena Endre) och Ninni (Amanda Ooms) är båda gravida. För Marie är det lite av sista chansen att få ett barn och Ninni har länge drömt om att bli mamma. Lyckan är fullständig, det känns nästan lite för bra för att vara sant. Maries man Erik (Jørgen Langhelle) är en hygglo norrman i stickad tröja och Ninnis Jonas (Peter Gardiner) en snäll kostymnisse. Pappa Harry (Iwar Wiklander) har all rätt att vara stolt över sina döttrar och att med stor förväntan se fram emot att bli dubbelmorfar.

Ibland kommer Livet med en stoppskylt i högsta hugg och ser till att ingenting blir som man trott och hoppas. Livet kan vara jävligt på det viset. Ingen av oss går säker, det han hända vem som helst när som helst. Den tunna tråd som vi spänt mellan vaggan och graven och som vi så inbillat kontrollerat försöker balansera på för att hela, rena, friska, framgångsrika och lyckliga ta oss till andra sidan, den tråden kan knipsas av i ett ögonblick och sen är Livet inte Livet längre, Livet byter skepnad och blir något annat. Ibland leder knipset så småningom till något bättre, ibland leder det ingen vart alls och  ibland kommer man inte igenom det svarta men hur det än blir så känns knipset aldrig någonsin rättvist. Varför jag? Varför händer det här mig? Ja, prova att vända på det. Varför inte? Varför skulle det inte hända mig?

Harrys döttrar är ett svart drama om något av det mest jobbiga som kan hända i livet (vet du inte exakt vad filmen handlar om, hyr den men läs inte fodralets baksida) och jag vet inte om det finns två kvinnliga skådespelare i detta land som kan gestalta detta bättre än Amanda Ooms och Lena Endre. Ooms fick en Guldbaggenominering för sin rollprestation men vann inte (det gjorde Maria Lundqvist för Den bästa av mödrar) och om jag visste att det skulle hjälpa att postumt hungerstrejka på Sergels torg ett par timmar för att ge henne en bagge så skulle jag göra det. Hon är….otäckt bra. Lena Endre lyckas med små små medel visa vad hon känner men utan att prata, vilket för mig är den stora skillnaden mellan teater och film och mellan en medioker skådespelare och en stjärna. Lena Endre är en stjärna, i alla fall i min alldeles egna vintergata.

Harrys döttrar är en film som fram till en speciell scen då ett brev har huvudrollen är uppe och sniffar på en fullpoängare. Den griper tag i mig från första sekund och ja, ända fram till brevet och sen hittar den inte riktigt tillbaka till mig. Ändå är eftersmaken mer än god. Det här är en stor liten film och med tanke på vilka känslor skådespelarna lyckas få fram när kameran är på så visar den mer än väl Richard Hoberts fingertoppskänsla för personregi. Det här är inget som görs i en handvändning. Det här är psykologi, det här är yrkesstolthet, det här är kärlek och nu är det slut. Jag måste vänta X antal månader och år på en ny Hobertfilm men jag väntar gärna, det gör jag, för jag vet att jag väntar på nåt gott. Tre solar var inte lågvattenmärket, det var Där regnbågen slutar men strunt i det, resten var gott och mer än så.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Hobert-helg: ÅLDER OKÄND

Oj oj oj vilken RARITET jag grävt fram nu!

I oktober förra året recenserade jag i stort sett hela högen av Richard Hoberts samlade verk med två undantag: filmen Harrys döttrar och TV-serien Ålder Okänd. Nu har jag alltså hittat den sistnämnda på DVD, tre delar som tillsammans landar på en speltid på 148 minuter och hade jag haft löständer hade dom klapprat i takt med hjärtslagen och det hade låtit som värsta flamencon kan jag lova. Därför kommer återigen en helg att vigas åt Richard Hobert här på bloggen. Filmen Gänget från 1978 är kvar att se men den är stört omöjlig att få tag på så jag blundar lite för den och ser mitt hobertska grävande som komplett i och med morgondagens recension.

Händerna, den första filmen i Hoberts filmserie De sju dödssynderna, gjordes 1993 och Ålder okänd visades på TV två år tidigare men det mysiga i kråksången är att flera skådespelare som jag känner igen så väl från Hoberts filmer är med redan här – med Sven-Bertil Taube i spetsen.

Denna Sven-Bertil Taube! Hade jag varit tolv år gammal hade jag varit utåtagerande och skrivit  ÅÅÅÅÅ SVENNE-B, KJAAAAAAMIZ med nåt gulrosa blinkande typsnitt med små blommor och fjärilar som en krans runt orden men nu är jag trettionio och svårt imponerad, då blir det liksom andra grejer. Det blir lite mer av en tyst hyllning, det blir ett torrt konstaterande att jag under många av filmens 148 minuter hade somnat och snarkat både högt, hårt och gott om det inte varit för just Sven-Bertil Taubes och hans fenomenala närvaro. Han glider runt på det där skumma sjukhemmet där en läkare vid namn Kurt Retke tror sig ha hittat lösningen på åldrande (det finns i vattensköldpaddornas hjärnor) och han har injicerat detta i sig själv OCH i en grupp av samhällets högdjur som betalat grova pengar för en chans till evig ungdom. Men nåt har gått fel och åldrandet skenar – fast åt fel håll – och Retkes gamle vän läkaren Peter Wall (Taube) infiltreras i detta genetiska mayham.

Glider var det ja. Doktor Peter Wall glider fram i festkostym med en look som hade fått Sean Connerys James Bond att titta avundsjukt med en tår i ögonvrån, han glider ner i vattnet efter bastun alldeles naken och han gör detta med imponerande självklarhet och han glider in i varenda scen som att han ÄR denne Wall. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: Sven-Bertil Taube är en av dom mest begåvade skådespelarna detta land någonsin sett och det är själva FAAN att han inte spelat med i fler filmer. Bra på engelska är han också, ingen pinsamt uttalad svänggelska här inte.

Den här serien/filmen pendlar mellan att kännas klurig, lite äcklig och spännande och att vara något i total avsaknad av budget. Den där ruggiga Babels hus-känslan jag får under den första timmen försvinner ganska fort in i den andra och när dom där 148 minutrarna gått blev det en rätt vattnig soppa av det hela. På ett sätt är det synd, på ett sätt helt okej. Hobert kan bättre, alla är vi barn i början (utom möjligtvis Svenne-Berra) och trots att det blev lite blaj av det hela så är jag på ett personligt plan mer än nöjd att äntligen ha fått sett detta och stillat min nyfikenhet.

Publicerat

EN ENKEL TILL ANTIBES

”Hej och välkomna till Filmstaden Söder. Filmen ni snart ska få se heter En enkel till Antibes. Flera av er kanske kommer att behöva en toalett och det finns bara en här utanför men en trappa upp finns det massor. Glöm inte att ta med biobiljetten om ni går på toaletten en trappa upp för det finns en kod på biljetten som öppnar dörren. Och så var det det här med mobiltelefoner. Det kanske inte är så många av er som har mobiltelefoner men ni som har ska stänga av dom nu. Tack. ”

Att gå på eftermiddagsbio och välja en icke-amerikansk film var verkligen en upplevelse. Salongen var fullbelagd till 90% och av dessa var 89,99% av besökarna över 70 år – och sen var det jag. Det fanns inte ett naturligt brunt, blont eller svart hårstrå, det var bara grå pantrar – och jag (som inte heller har naturlig hårfärg men det är en annan femma). Jag satt där alldeles ensam inklämd mellan en torrhostande tant och en orutinerad oldie som öppnade sin påse Ahlgrens bilar lagom precis när filmen började och sen envisades hon med att grävprassla, att vilja äta enbart den bil som låg längst ner i botten, en bil i taget tills påsen var slut.

Alltså, det här hade verkligen potential att bli biobesöket från helvetet. Nu blev det inte så. Tack vare den kanske viktigaste beståndsdelen i ett biobesök – filmen själv – OCH mina till åren komna medbesökare blev Richard Hoberts roadmovie En enkel till Antibes mina mysigaste biotimmar hittills i år.

Änkemannen George Olsson (Sven-Bertil Taube) fyller 73 och överraskas på sin födelsedag med att grannen hittat en annons i morgontidningen att hans hus är till salu. Barnen Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) har gått bakom ryggen på sin far. Dom vill sälja huset, ta pengarna själva och stoppa in George på ett hem för senildementa fast det enda stora medicinska felet med honom är hans hjärta.

George har dom senaste tre åren haft hjälp av en tjej som heter Maria (Rebecca Fergusson). Hon stjäl hans prylar som en korp och han vet om det. Nya mobilen kommer väl till pass och han fotar henne när hon stoppar ner sakerna i väskan för han vill ha henne kvar, hon är trevlig och duktig på sitt jobb men skulle hon en dag vilja sluta kommer han hota med att polisanmäla henne, utpressa henne lite lagom sådär för att få henne att stanna.

Födelsedagen blir en händelserik dag för hela familjen, George spelar med men har full koll på cirkusen runt omkring honom, precis som han alltid haft. Han vet att barnen inte tycker om honom och i ärlighetens namn tycker han inte om dom så mycket heller. Det har flutit mycket vatten under broarna och det är många konflikter som pyser och bubblar under ytan.  En av dom handlar om Charlotte, en fransk kvinna som spökat i hela Georges vuxna gifta liv med barnens mamma Helena (Anita Wall).

Jag undrar om jag inte satt och log hela filmen igenom. Jag hade ont i kindvecken när jag lämnade biografen och jag var alldeles varm inombords. Det var härligt att få se Sven-Bertil Taube i sitt absoluta esse, rollen som George är som klippt och skuren för honom precis på samma sätt som Ragnar i Glädjekällan var för Sven Lindberg. George är hjärtskärande, han är så fin och Sven-Bertil Taube spelar den gamle halvblinde mannen på ett sätt som bara en gammal halvblind man kan.

Rebecca Fergusson har jag enbart sett i TV-serien Nya tider innan det här och det var många år sedan nu. Hon har växt upp och hon fått fason på många av dom skådespelarmässiga barnsjukdomar som jag kunde tycka att hon hade då (detta var år 2000). Här är hon oklanderlig, jättebra och fullt trovärdig.

Kombinationen Sven-Bertil Taube, Rebecca Fergusson och Richard Hoberts fullständigt BRILJANTA manus gör att En enkel till Antibes är så nära en fullpoängare en svensk film kan komma utan att riktigt nå ända fram. Det är så nära så nära en femma och vid en omtitt är det fullt möjligt att jag höjer betyget ett snäpp. Det jag vet helt säkert är att jag aldrig kommer sänka det även om jag ser filmen hemma och inte har den äldre generationens sköna reaktioner runt omkring mig.

[Som bonus fick jag idag reda på vilka som svarar ”JA!!” på min fråga om världen behöver ännu en Stig-Helmer-film. Det skrattades hjärtligt, högt och mycket när trailern till The Stig-Helmer Story visades före filmen. Så nu vet jag. Det kommer busslastas in PRO-medlemmar på SF-biograferna under julhelgen.]

Publicerat

Hobert-helg: TRE SOLAR

Att vara filmnörd och försöka se Tre solar  med öppna och fördomsfria ögon är ungefär lika svårt som att vara ett stort Elvis-fan och lyssna på Eilert Pilarm och försöka bedöma hans sångteknik utan att dra in coverfrågan i åsikterna.

Recensionerna av filmen har nämligen inte varit nådiga (det finns en recension länkad till varje ord i den där meningen) och det är klart att jag förstår att det finns ett uns av sanning i alla dessa ettor, men hur stort är unset och hur stort är hur-mycket-cred-får-jag-om-jag-INTE-sågar-Tre-solar?

Hanna (Lena Endre) har levt ensam med sina två barn i fyra år, ända sedan hennes man Ulf (Mikael Persbrandt) drog ut i krig. Hon har väntat och längtat troget dessa år men känner nånstans att det snart får vara nog. Hon behöver en man i sitt liv.

Så kommer så meddelandet om att Ulf kommit i hamn. Han finns, han lever och hon hoppar upp på hästen för att rida mot hamnen och sin älskades famn. Tror hon. Men den Ulf som lämnade henne är inte samma Ulf hon hittar nu, trolltovig i håret och så fucking jävla knarkig att han inte ens minns henne. Hon blir såklart jättebesviken, bestämmer sig för att han kan dra åt helvete, sätter sig på hästen igen och rider hem. Väl hemma ångrar hon sig och rider tillbaka. Ulf är hennes man och han ska fanimej hem till henne igen!

Nu blir det en massa svordomar här men det är svårt att beskriva både handlingen och Hanna utan att svära. Hon är en hårdkokt kvinna med skinn på näsan, hon är ingen kvinna som någon man sätter sig på och hon har inte mycket till övers för någon karl alls vad det verkar. Däremot är hon extremt sexuellt frustrerad och jag tror att det är drivkraften som gör att hon beger sig tillbaka för att hämta Ulf. Han ska, han måste, sätta på henne igen! Han är i alla fall hennes man och nåt kul ska hon ha efter att ha slitit med och för familjen i alla dessa år.

Tre solar är en film som gör mig aningens…schizofren. Jag har absolut inga problem med att titta på filmen, jag tycker inte den är jättedålig, inte alls, samtidigt märker jag att jag flera gånger tror att det är en Lorry-sketch jag tittar på, att Lena Endre mitt i nån högtravande monolog ska hålla upp en WC-spray mot kameran och säga ”ALL skit försvinner!” eller att Rikard Wolff ska stämma upp i en Piaf-hyllning när han gnider sin pensel gång på gång mot kyrkomålningen han ska låtsas vara skapare av.

Det finns helt enkelt väldigt mycket i Tre solar som inte är så bra och det är många gånger jag tänker på vad som rörde sig i skallen på Richard Hobert när han skrev manus, men (för det finns ett men), det här är långt ifrån det sämsta jag sett i filmväg. I uppbyggnad är filmen ganska lik Dag och natt, det är lite som en roadmovie, eller en episodfilm om man så vill där olika karaktärer korsar Hannas väg och hon blir satt att hantera situationer som uppkommer och det är just hennes sätt att vara som gör att filmen inte blir helt igenom rutten tycker jag. För Hanna är tuff, hon är en riktig medeltidsfeminist och detta i en tid där kvinnfolk normalt sett var andra klassens varelser och levde enbart för sina män och på deras premisser. Sen att filmen börjar i moll och slutar i supermoll är en annan sak, det fanns kanske ingen annan lösning på det hela.

Mitt slutbetyg på Tre solar är i alla fall en svag tvåa. Jag trodde filmen skulle vara i stort sett otittbar men så var inte fallet. Däremot kommer jag aldrig att se om den. Jag finner liksom ingen anledning till det.

Det här var sista filmen denna fullproppade Richard Hobert-helg. Jag har två av hans filmer kvar att recensera (Harrys döttrar och En enkel till Antibes) men dom kommer inte nu, dom kommer så småningom.

Publicerat

Hobert-helg: Alla älskar Alice

Filmsviten om De sju dödssynderna är över och Richard Hobert tar stigen in i en ny snårskog nämligen den vardagliga synden. Här är dom vuxnas otrohet och efterföljande skilsmässa sedd genom ögonen på en 12-årig tjej och det är en infallsvinkel som blir både bra och mindre bra i mina ögon.

Alice (Natalie Björk) både vet och ser mycket mer än dom vuxna tror. Precis som alla barn så har hon tentakler mer välutvecklade än en manet, hon pejlar av ALLT och mår jäkligt dåligt över att ingen talar om sanningen för henne. Det är klart att hon hör att föräldrarna bråkar, det är klart att hon märker av den där jobbigt krypande tystnaden och det är klart att hon ser att pappans (Mikael Persbrandt) blickar är väldigt mer levande när han tittar på sin arbetskamrat Anna (Lena Endre) än när han likt en död gös ser på Alice mamma (Marie Richardson).

Att kärlekens vägar äro outgrundliga det vet vi alla och att vi vuxna ibland hanterar situationer aningens ogenomtänkt är inte heller någon nyhet men att se detta genom ett barns ögon borde kunna bli en ögonöppnare för många.  Föräldrar som använder barn som vapen (och/eller sköldar) och barn som använder sig av alla fula knep dom kan för att manipulera vuxna omkring sig. Alla är mer eller mindre sviniga filmen igenom och det borde kanske vara filmens styrka men jag själv tycker det blir rätt tröttsamt i längden.

Samtliga skådespelare är bra även om jag tycker detta är en film som hade vunnit på att ha mindre kända ansikten i rollistan. Det är väldigt svårt att tänka bort namnen Persbrandt, Endre och Richardson i det stora hela, barnen köper jag lite lättare även om Alice är en karaktär som ger mig vansinnig klåda. Varför? Vet inte. Men om jag gick på psykoanalys ett halvår skulle jag säkert få reda på det.

 

Publicerat

Hobert-helg: FÖDELSEDAGEN

Nu har vi kommit fram till den avslutande delen i filmsviten om De sju dödssynderna.

Mick fyller 50 och självklart vill han bjussa på stor balluns till sin egen ära. Han bjuder in alla, precis alla han träffat på genom åren till sommarstugan Glädjekällan och hela persongalleriet från dom tidigare sex filmerna är givetvis på plats.

Catti har ÄNTLIGEN fått nog av sin egocentriske man. Hon har träffat en ny kille (Shanti Rooney) som hon varit otrogen med ett tag och hon har bestämt sig för att lämna Mick dagen efter födelsedagsfesten. Mick däremot har aldrig varit lyckligare. Alla bitarna i hans liv har fallit på plats (tycker han) och han tänker fria till Catti under festen och bjuda alla gäster på ett överaskningsbröllop big style.

Födelsedagsfesten handlar enligt Richard Hobert om högmod. Enligt Wikipedia betyder ordet ”en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet” och i min värld borde det ha varit förra filmen, Där regnbågen slutar, som handlar om just högmod. Dödssynden frosseri hade passat bättre här, för här frossas det om inte i annat så väl i relationer och det blir nästan lite äckligt stundtals.

Mick försöker utan framgång att få tag i Cattis föräldrar så dom kan närvara vid bröllpet men det närmsta han kommer en släkting till henne är farbror Ralf (Sven-Bertil Taube). Ja, just det, Ralf från Händerna, Cattis misshandlade snubbe från första filmen som nu tydligen är bror med Cattis pappa. Incestuöst på ett både äckligt och onödigt sätt kan jag tycka. Ingenting med den här filmen blir bättre av Ralfs närvaro, han behövs inte alls för handlingen men varför väljer då Hobert att dra in honom och göra honom till en släkting dessutom? Ska jag som tittar serveras en extra sunkig bild av Catti såhär på slutet, har hon varit för perfekt hittills, är det det? Räcker det inte med att hon är otrogen (och således inte ett dugg bättre än sin ”kvinnokarl” Mick), hon ska medvetet ha knullat sin farbror också?

[Det där störde mig faktiskt en hel del, så mycket att jag var tvungen att sätta på Händerna igen och ta reda på hur dom två träffades där på Öland och då hade det ingenting med släktskap att göra. Catti reste runt med ett cirkussällskap som stannade till på Ralfs Mat & Bensin och sen blev hon kvar. Farbror, my ass.]

Födelsedagen som film betraktad vill mycket men lyckas bara med en bråkdel. Precis som i Ögat och Där regnbågen slutar dräller det av missar och dumheter som med mycket enkla medel hade kunnat undvikits eller klippts bort. Jag får känslan att Hobert har haft bråttom på ett sätt han inte hade under dom första fyra filmerna.

Det är en ynnest att se att Sven Lindberg fick så pass mycket tid framför kameran som han fick här, det är han som gör att Födelsedagen känns som en värdig avslutning och ett fint hopknytande av en filmsäck som han var med och skapade i och med Glädjekällan. Det är faktiskt bara han och Jakob Eklund som får godkänt här, alla andra agerar i stort sett med vänsterhanden.

Det jag måste tillägga nu när jag sett hela denna filmserie inom loppet av tre dagar är att det är såhär den ska ses, i en följd, nära varandra, som ett. Jag har sett samtliga filmer förut, när dom kom på bio, men det är mycket jag missat när det går år mellan varje film. Att se dom i ett svep ger en TV-serie-känsla åt filmerna som bara är positiv och även om filmerna skiftar mycket i kvalitet så är det sevärda filmer – om än med en nästan osund fokusering på gökande.

 

Publicerat

Hobert-helg: Där regnbågen slutar

Mick (Göran Stangertz) har hamnat i nånslags pre-50-års-kris och bestämmer sig för att sätta upp en musikal om sitt liv.

Han skriver Där regnbågen slutar, får flera av landets största artister att ställa upp (Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Sharon Dyall med flera) och drar gång ett jätte-tält-projekt mitt i Malmö. Det blir givetvis mycket dyrare än han budgeterat för och mitt i förberedelserna tar pengarna slut. Catti (Camilla Lundén) springer omkring på stans bankkontor och försöker sälja in musikalidén i hopp om att få låna den saknade miljonen men hon får nej överallt. Det blir personlig konkurs för familjen, dom blir av med både Cattis secondhandbutik och lägenhet och tvingas ta pojkarna och bosätta sig i en husvagn i Malmös riktiga slumkvarter.

Mitt i detta kaos harvar Mick på i sin hybris-ego-musikal-bubbla och ser sig själv som Den Stora Konstnären som behöver tid och space för att kunna skaaaapa och Catti kämpar med att inte känna sig som ett offer för omständigheter, men hur lätt är det när hon förväntas curla sin jättebebis till man samtidigt som hon måste få mat på borden till sina barn?

Okej. Jag måste andas lite nu innan jag fortsätter.

Huuuuuuuuuuuu.

Där regnbågen slutar handlar enligt Richard Hobert om frosseri.

Måste andas lite till tror jag. I en brun påse.

Huuuuuuuuuuuuu.

Frosseri var det ja. Här frossas det i mycket men kanske inte i just det som Hobert menar, vad han nu menar. Filmen är ett drama med musikalinslag, ganska många och ganska så dåliga musikalinslag och visst känns det som bullimifrosseri att tvingas tugga i sig dessa scener. Men det som slår mig som en räfflad kavel i magen är känslan av gubbluderfrosseri. Jag har helt tappat tålamodet med den här Mick. I fyra filmer har jag sett honom ställa sig i centrum av allas liv, pilla sig i naveln och brumma som en blind gammal katt åt sin egen förträfflighet men nu har det fanimej gått för långt. Vad är det för jävla fel på karln? Hur är han funtad om han låter sina barn bo i husvagn bara för att han är så jävla stolt och inte kan fatta att han är en patetisk föredetting vars liv inte är en intresseklubb för allmänheten?

Det sjuka är att det här är mina känslor, det är ingenting som Richard Hobert förmedlar i filmen. Kanske vill han att jag som tittar ska reagera på det här viset men jag tror faktiskt inte det. Jag får känslan att den där musikaldrömmen är lika mycket Hoberts egen som Micks.

Cattis beteende retar mig också, på många plan. Hon kämpar, javisst, hon försöker rädda det som räddas kan, mmmmm, hon blundar för lögner, hon säljer sin kropp och själ men VARFÖR gör hon det? Jo, hon gör det för MICKS skull, inte för sin egen, inte för barnens utan för HANS skull, för att HAN ska kunna fortsätta frossa i sin egen fisluktspysande egocentricitet.

Alla röda trådar Hobert varit så duktig på att följa upp i filmserien tappar han liksom bort här. En ny – och ganska viktig – karaktär presenteras men allt med henne blir bara konstigt. Mick har alltså en 16-årig dotter han inte sagt ett ljud om på hela tiden och det känns ju…moget. Och verklighetstroget. Not!

Där regnbågen slutar är inget annat än en film om och för flumdruttar och om det är frosseri i något så är det i VUXENBLÖJOR.

Fram med bruna påsen nu!

 

Publicerat

Hobert-helg: ÖGAT

Den eviga singelkvinnan Ingrid (Lena Endre), den rättrådiga och modiga barnmorskan från Spring för livet, har träffat en man. Fredrik (Samuel Fröler) är en svärmorsdröm personifierad. Han är generös, han är snygg, han är rik som ett troll efter att ha uppfunnit en slags kamera/bevakningssystem som kan användas i rör och tunnlar och det kanske viktigaste: han är upp över öronen TOKFÖRÄLSKAD i Ingrid.

Fredrik bjuder in alla deras vänner och bekanta på fest i sitt slottsliknande hus och överraskar Ingrid till middagen med förlovning. Alla jublar och Ingrid och Fredrik mest av dom alla. Morgonen efter vaknar Ingrid sådär bubbellycklig i magen som man kan vara när alla bitar i livet liksom fallit på plats. Hon går ut i köket, ser att kaffebryggaren är påsatt och genom fönstret ser hon Fredrik i sin Volvo burna iväg i en himla fart. Hon har ingen aning om var han tar vägen och på kvällen när dom ska gå teater med Catti (Camilla Lundén) och Mick (Göran Stangertz) dyker Fredrik inte upp. Väl hemma igen blir hon mött av polisen och en präst. Fredriks skor och plånbok har hittats på danmarksfärjan. Han har hoppat. Han har tagit livet av sig.

Ingrids liv rämnar, såklart. Hon sörjer på ett sätt man inte önskar sin värsta fiende och det är svårt för Catti och Mick att veta vad dom ska göra för att hjälpa henne. Så dyker ett VHS-band upp i Micks brevlåda. En film föreställande Mick och Ingrid, filmad i Fredriks hem efter hans död.

Ögat handlar om dödssynden avund förklädd i svartsjukans illaluktande underkläder. Hur mycket koll kan jag ha – ska jag ha – på någon annan människa? Kan jag veta ALLT om någon annan och måste jag det för att våga släppa in någon i mitt liv?

Det är ganska stora och viktiga frågeställningar som poppar upp i skallen när jag ser filmen men vid halvtid (ungefär) händer det något. Filmen liksom….dör. Jag börjar reta mig på uppenbara fel, till exempel så stör jag mig som fan på att en vuxen man kan gömma sig under ett litet litet bort med spetsduk utan att bli upptäckt och det är fler såna alldeles för enkla missar i filmen som gör att spänningen och filmmagin försvinner och jag blir en analyserande nörd i soffan istället för en nagelbitande cineast.

Skådisarna är över lag och precis som vanligt bra men Samuel Fröler pendlar mellan lysande och skrattretande överspel. Richard Hobert själv har tagit fram alla sina filmiska Hitchcock-kunskaper och försökt göra en klassisk thriller. Han lyckas i mycket med misslyckas med detaljer. I en riktig Hitchcock-film finns inga missar, det finns inte utrymme för det. Utan dessa klantigheter hade betyget blivit högre för det ÄR bitvis spännande men jag köper inte larvigt ologiska luckor och rena dumheter, inte i denna typ av film.

Publicerat

Hobert-helg: SPRING FÖR LIVET

Jag har lite svårt att tänka mig in i den här situationen men jag försöker.

Jag tänker att jag ligger på BB alldeles nyförlöst med ett nytt litet liv på bröstet och i sängen bredvid ligger en annan mamma, lika glad, slut och förundrad som jag. Sen öppnas dörren och ett gäng poliser stormar in, dom säger att den andra mamman ska utvisas och jag ser paniken och rädslan i hennes ögon när hon slår sönder fönstret och hoppar ut. Poliserna springer efter och det är först någon minut senare som jag ser att hon lämnat sin son på sängen inlindad i den gula landstingsfilten. Barnmorskan frågar om jag kan ta hand om honom – också – bara ett tag, bara en stund, bara tills hon hittat mamman. Så där sitter jag på sängkanten men TVÅ nyfödda söner. En är min, en är en kvinnas på flykt. Vem är jag att säga nej till att hjälpa till i det här läget?

Spring för livet handlar om dödssynden lättja eller kanske snarare likgiltighet. Cattis (Camilla Lundén) och Micks (Göran Stangertz) första vecka som föräldrar blir allt annat än lugna och ”normala” när dom får se baksidan av vårat land och vår invandringspolitik. Barnmorskan Ingrid (Lena Endre) blir avstängd från sitt jobb då hon motarbetade poliserna som skulle hämta den utvisningshotade mamman men det är ingen engångsföreteelse. Ingrid har hjälpt många utsatta på många sätt, liksom Erik (Jakob Eklund) som i sitt jobb som militär och fd FN-soldat sett så mycket skit att han fått nog. Med flaskan i hand och på ett jävligt bittert vis försöker han hjälpa papperslösa och behövande men det han har glömt på vägen är att se om sig själv för jäklar alltså, här har vi en kille som blundar när han går förbi en spegel. Han är allt annat än nöjd med sin situation.

Spring för livet må vara en tillskruvad thriller som kanske inte har en hundraprocentig sanningshalt men jag struntar lite i det för det här är en film som plingar på många moraliska tangenter och som får mig att både tänka efter och känna efter. Hur skulle jag göra? Är det en självklarhet att jag skulle hjälpa till? Hur skulle jag resonera? Hur omänskligt tänker våra myndigheter och hur dåligt fungerar vårat skyddsnät? Finns det ens något?

Publicerat

Hobert-helg: Höst i paradiset

Om idioti var en dödssynd så handlar Höst i Paradiset om just det. Om idioti. Om dumheter. Om det kanske inte alltför smarta i att tänka med kuken och ligga med granntanten samtidigt som man har en gravid flickvän eller det jävligt korkade att som 68-åring och nykär i en jämnårig kvinna schabbla bort allt genom att vara svartsjuk som en tonårspojke så fort nya kärleken pratar med någon av motsatt kön.

Det är alltså höst i paradiset. I sommarstugan Glädjekällan bor Mick (Göran Stangertz) och Catti (Camilla Lundén) som väntar deras barn. Ragnar (Sven Lindberg) bor också där och han har fallit som en fura för Vendela (Mona Malm) som är kvinnan i grannhuset och en gammal vän både till Ragnar och hans bortgångna fru Ellen. Tänk vilken ynnest att få bli upp över öronen förälskad på gamla dar, tänker Ragnar och uppvaktar Vendela på allsköns kreativa vis och jag bara ler för han är rätt skön den där gubben.

Mick träffar sin barndomskamrat Susanne på tåget och dom kan inte hålla varken händerna eller könen i styr någon av dom. Susanne bor bara ett stenkast från Glädjekällan med sin man (Börje Ahlstedt) och deras två barn och det gör dom hemliga mötena lite enklare och frekventare än dom kanske varit annars. Mick tar varje chans han får och Susanne är inte direkt nödbädd. Dom tar igen allt som inte riktigt funkade hundra när dom var 14 och 15 och dejtade sist.

Höst i paradiset handlar alltså inte om idioti utan om dödssynden lust, här gestaltad som lust till passion, lust till livet och lust till att bejaka det man själv vill utan att se till andra. Fast jag tycker filmen lika mycket handlar om rädsla, rädslan för att bege sig in med hull och hår i en relation (med allt vad det innebär) kontra rädslan att gå ensam genom livet, även om ensamheten är ett aktivt val.

Sven Lindberg är alldeles hjärtskärande även i den här filmen, liksom Mona Malm med sin inbyggda tala-tamejfan-inte-om-för-mig-vad-jag-ska-göra-mentalitet. Camilla Lundéns Catti befinner sig här, precis som i dom tidigare två filmerna, preciiiiis på gränsen för att klassas som bimbo-offer men hon klarar sig hela tiden, hon kommer med dom där dräparna i rätt tid, hon har mycket mer ryggrad än vad jag först tror och det gör mig glad, det gör att jag tror på henne och då håller historien hela vägen.

Det här är en film som liksom bara rasslar förbi, det är som att äta chokladpudding på Vikingbuffén, det bara slinker ner fast det egentligen är alldeles för mycket på tallriken. Men jag hade ganska kul under tiden och trots att filmen bitvis gränsar till fars så hänger jag med i svängarna med ett leende på läpparna OCH knuten hand i fickan. För vilka jävla idioter det finns, alltså.

Publicerat

Hobert-helg: GLÄDJEKÄLLAN

Den andra delen i filmsviten om De Sju Dödssynderna heter Glädjekällan och den gick upp på bio 1993. Det här är filmen som fick upp mina ögon för både Hobert själv, för Göran Stangertz och framförallt för vääärldens gulligaste gubbe: Sven Lindberg.

Ragnar Persson (Sven Lindberg) vinkar adjö till sin älskade hustru Ellen (Helena Brodin) när hon ska iväg på charterresa med ”tanterna”. En vecka senare kommer hon hem i en vit kartong prydd med ett svart kors. Hon dog, bara sådär och Ragnars liv blir aldrig mer som förr.

Han häller över Ellens aska i en gul vas med lock och tillsammans med sin son Mick (Göran Stangertz) ska dom åka till sommarstugan Glädjekällan en sista gång för att sprida Ellens aska under syrénen.

Mick är en rockstjärna på dekis, en halvalkad looser i en handmålad turnébuss som har sin nya flickvän Catti (Camilla Lundén) gömd bland sätena för att ”bespara” pappa Ragnar chocken eller vad det nu kan vara. Och visst får han en chock när han ser Cattis Madonna-Like-a-virgin-uppenbarelse, men det som retar honom är inte klädseln utan snarare åldersskillnaden. Vad ska en ung söt tjej som Catti med en gök som Mick till (och det är här man bör ha sett Händerna först för att förstå Cattis preferenser vad gäller karlar och att Mick kanske inte är så tokig jämfört med dravlet hon dejtat tidigare)?

Denna trio beger sig ut på en road-trip som svensk film sällan skådat. Det är hemskt, det är dråpligt, det är fint, det är fult men framförallt är det rörande. Glädjekällan är utan tvekan en av dom största filmupplevelserna jag varit med om när skådespelarna pratat svenska. Maken till mysigare film finns inte. Maken till SORGLIGARE film finns inte. Glädjekällan kan mana fram dödsångest hos en patologisk  livsnjutare men på ett bra sätt, hur fan det nu går ihop? Jag vet inte. Jag vet bara att känslan som består i min mage efter att ha sett Glädjekällan är ”jag vill aldrig aldrig aldrig dö och jag tänker leva allt vad jag har medans jag kan”.

Den dödssynd som Richard Hobert väver in i den här historien är vrede. Alla är arga. Dom är arga på livet, arga på döden, arga på föräldrar, arga på barn, arga på bilar som havererar, på klantigheter som sinkar och på att allt inte blev som förväntat. Själv blir jag inte arg alls av filmen. Jag blir bara kär – i Sven Lindberg.

[Jag har skrivit om filmen förut här på bloggen, hur mycket den fick mig att böla. Det inlägget hittar du här.]

Publicerat

Hobert-helg: HÄNDERNA

Unga Catti (Camilla Lundén) bor och jobbar tillsammans med den äldre mannen Ralf (Sven-Bertil Taube) nånstans på Öland. På dagarna driver dom Ralfs Mat & Bensin, på kvällen knullar och/eller slår han henne. Vad hon ser hos honom är ganska svårt att klura ut för han är varken snäll eller charmig, mest en smutsig looser om du frågar mig, men visst, nånstans där under skägget göms en stilig man och det är kanske honom Catti ser?

En dag dyker en välklädd man upp (Boman Oscarsson) och önskar nåt att äta. Ralf fixar fram mat och mannen tackar och dricksar frodigt, så frodigt att Ralf hänger på och frågar om det finns något mer han kan hjälpa till med. Det gör det. Mannen behöver hyra ett hus och Ralf som känner alla i bygden kan med lätthet fixa fram ett passande hus. Mannen, Tomas,  tackar ja till huset och accepterar hyran utan knussel.

Någon vecka senare dyker en mystisk vit bil upp hos Ralf och tre personer söker Tomas. Dom har med sig ett urklipp från en tidning där det står att Tomas kan hitta vatten enbart med hjälp av sina händer OCH han kan läka folk genom handpåläggning. Ralf får känslan att dessa män vill Tomas illa och röjer inte hans gömställe. Istället utnyttjar han situationen och får Tomas att hitta vatten åt honom istället.

Om jag minns rätt så var Händerna den andra filmen om De sju dödssynderna som gick upp på biograferna  men jag har valt att recensera filmerna i storyordning, mest för att få nån ordning på karaktärerna och eftersom Catti är den röda tråden genom alla filmerna.

Boman Oscarsson är Sveriges svar på Aidan Quinn tycker jag. En underskattad skådis som liksom vindkraft är en inhemsk resurs som används på tok för lite. Camilla Lundén gör det hon ska men har här en ganska otacksam roll eftersom hon blir så fruktansvärt osympatisk då hon pendlar mellan dessa två män som misshandlar henne på allehanda vis. Varför drar hon bara inte? frågar jag mig själv både högt och ofta men jag får inga vettiga svar.

Sven-Bertil Taube fick en Guldbagge för sin roll som Ralf och jag minns den dagen, då stod jag upp i soffan och applåderade. Han är SÅ JÄVLA BRA som skådis, så fruktansvärt bra och det känns som att det är väldigt få som förstått och sett det. Richard Hobert är inte en av dom och jag är så väldigt glad för det. Hobert är för Sven-Bertil Taube vad Quentin Tarantino var för John Travolta eller Darren Aronovsky för Mickey Rourke, inget mindre än så.

Richard Hobert själv tycker att Händerna handlar väldigt mycket om Knutby, fast tio år före sin tid. På sätt och vis har han rätt men Knutby har ändå twistat till det hela aningens värre kan jag tycka.  Men att Händerna handlar om dödssynden girighet är i alla fall inte så svårt att klura ut.

Publicerat

Håll i hatten! Nu blir det Hobert-helg hos Fiffis filmtajm!

Det här är Richard Hobert.

Idag har hans senaste film En enkel till Antibes premiär. Sven-Bertil Taube lever livet på gamla dar, bråkar med vuxna barn, åker flakmoppe och röker braj, det är ungefär så mycket jag kan utröna av storyn genom att titta på trailern.

Jag har alltså inte sett Antibes-rullen än men jag har däremot roat mig med att under förra helgen klämma i stort sett hela hans samlade verk. Det blev många mysiga timmar i TV-soffan, varav en del var roande, en del oroande, en del jävligt jobbiga och en del riktigt störtsköna.

Så den här helgen är det alltså Hobert-helg här på Fiffis filmtajm. Nio filmer ska recenseras och jag kan utlova att det blir både klättring uppför höga berg med superlativ i hela halsen och stjärtlappsåkning ned mot bråddjupa dalar med en fulltankad motorsåg i handen. Inte en Hollywoodfilm så långt ögat når, inte här och inte på 72 timmar. Hur ska DET gå?

Vet du, jag tror det kommer gå jättebra. Nu kör vi!