Etikett: Richard Linklater

Publicerat

BLAZE

Blaze Foley har inte alltid hetat Blaze Foley. Han föddes 1949 i Malvern, Arkansas som Michael David Fuller och dog trettionio år senare av ett gevärsskott i magen som Blaze Foley. Däremellan hade han gift sig med Sybil Rosen och gjort sig ett namn som countryartist, ja det var väl på´t ungefär det han lyckades med under sin korta livstid. Långsamma singer-songwriter-standard-låtar-av-typen-ledsen-kille-med-gitarr-fast-med-en-ståbasist-och-trummis-som-kompare.pur

Ethan Hawke är mannen bakom den här filmen. Han har regisserat den samt skrivit manus tillsammans med just nämnda Sybil Rosen då manuset är baserad på hennes självbiografiska bok ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze Foley”. Titeln på boken är verkligen på pricken då det var precis just så dom bodde under en lång tid. I skogen. I ett hus som såg ut som en koja, i ett träd. Enkelt, torftigt. Det var som den där sägningen ”man kan inte leva på kärlek allena” fast dom lyckades tamejfan med det. Dom verkade nöjda och tillfreds. båda två.

Det finns mycket att säga om den här filmen och jag vet inte om allt är av godo men något jag gillar är känslan. Färgerna. Värmen. Hela filmen är instagram-vänlig till max och kanske speciellt slow-motion-bröllopsscenerna, dom skulle få sociala-medier-aktiva inredningsintresserade veganhipsterpar i giftastankar att glida ur dom dyra men udda köksstolarna av pur upphetsning. Och så även jag själv, så nu vet jag hur jag ska etikettera mig.

Ett stort minus med filmen är att Ethan Hawke inte är med mer som skådespelare. Han passar ju in som handen i fucking handsken i den här filmen, jag vill se honom, jag vill se mer av honom än bara nacken och bakhuvudet då han är ”intervjuaren”/radioprataren i filmen som håller i samtalet med två av Blaze´s bästa vänner. En som fabricerar verkligheten rätt rejält och en som mest sitter och…glor.

Korta små inhopp med kända skådespelaransikten blir glada överraskningar (hej Sam Rockwell, Richard Linklater, Steve Zahn och Kris Kristofferson), Ben Dickey är bra som Blaze och Alia Shawkat  är detsamma som Sybil. Fint att se i rollistan att verklighetens Sybil spelar Mrs Rosen, dvs sin egen mamma.

Jag hade svårt med koncentrationsförmågan när jag såg filmen, jag kunde inte sitta still, filmen kändes ”liksidigt tempofattig” filmen igenom, den gnatade liksom på med en anti-puls som till slut kändes onödigt sövande. Musiken höll samma långsamma tempo, alla pratade sakta, gick långsamt, kameraåkningarna svepte sömnigt över scenografin, allt var liksom samma lika och detta i över två timmar. Det som egentligen var mysigt och lugnande blev istället uppstressande och irriterande – för mig. Det fanns säkert en historia värd att berätta nånstans därinne men det blev inte så värst mycket av det i slutändan. Blaze Foley var….Blaze Foley och hans liv var tämligen pårökt och enahanda.

Betygsmässigt hamnar filmen på en svaaaaag svaaaaaaaag trea. Den funkar att se men har en hel del förbättringspotential, lösa trådar, obegripligheter och ett – tyvärr – föga medryckande soundtrack.

 

 

 

.

Det här var november månads filmspanarfilm och vi var en bra samling filmspanare som såg den tillsammans i lördags. Här är deras recensioner:

 

.
Sofia
Cecilia
Jojje
Mikael
Henke
Carl
Christian

 

Publicerat

KEANU-SOMMAR: A SCANNER DARKLY

Philip K. Dick var en kul prick. Jag tror det är fler än jag skulle vilja ha en liiiiiiten bråkdel av den snubbens fantasi intjoffad i hjärnbarken.

Vadå? Vet du inte vem det är? Har du sett filmer som Blade Runner, Total Recall, Paycheck eller Minority Report? Alla dom filmerna är baserade på böcker av denne Dick, liksom dagens film A Scanner Darkly.

Boyhoodgeniet Richard Linklater har skrivit manus och regisserat denna film som är….som är….tamejfan helt UNIK i sitt slag. Jag har i alla fall aldrig sett något liknande (fast jag VET att Richard Linklater gjort en liknande film före denna men jag har inte sett den. Waking Life heter den). Filmen har riktiga skådisar i alla rollerna och sedan är filmen efterhandsanimerad vilket gör att animeringen är brutalt lik verkligheten. Efter ett tag tänker jag inte på att det är animationer jag ser, jag ser bara Keanu Reeves, Robert Downey Jr, Woody Harrelson och Winona Ryder skådespela.

Att filmen är så otroligt SNYGG kanske kan ses som enbart positivt men nix, det är det inte. Filmen är så SNYGG att jag ibland blir helt bortkollrad i handlingen, jag ser liksom bara ytan, ögonen fastnar. Som tur är är handlingen inte jättekrånglig och inte heller superengagerande så det gör kanske ingenting att jag får spola tillbaka lite då och då.

Om jag säger såhär, jag tror storyn gör sig bättre i bokform och filmen gör sig bättre på vykort.

Nästa måndag kan jag lova att det kommer en icke-animerad Keanufilm här på bloggen.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA REGI

Alejandro González Iñárritu – Birdman
.
Det här är andra gången herr Iñárritu är nominerad för Bästa regi. Förra gången var 2006 med Babel och nu är det dags med en annan film som börjar på B (det måste ha varit kantboll för Biutiful också). Även om Birdman inte var en av mina favoritfilmer från 2014 så måste jag ge Iñárritu cred för att ha lyckats förnya filmmediet på ett rätt härligt sätt. Nomineringen är solklar, självklar och hundraprocentigt värdig.
.
.
.
Richard Linklater – Boyhood
.
Om jag ger Alejandro González Iñárritu cred för förnyelsen med Birdman måste jag rimligtvis göra detsamma med Richard Linklater och hans film som börjar på B: Boyhood. Att bara komma på tanken att filma en och samma film under tolv års tid är en sak, att få ett filmbolag med i båten är en annan. Att behålla skådespelarna sugna och på under alla år är en tredje. Att få biopubliken med sig är en fjärde och att få priser för filmen en femte och själva gelehallonet på mjukglassen. I mina ögon är han extremt värd både en nominering och att vinna.
.
.
.
Bennett Miller – Foxcatcher
.
Precis som Alejandro González Iñárritu var Bennett Miller nominerad för Bästa regi redan 2006 och i Millers fall gällde det filmen Capote. Båda fick för övrigt se sig besegrade av Ang Lee för Brokeback Mountain. 2011 var Miller på tapeten med en annan Oscarsnominerad sportrelaterad film, nämligen Moneyball. Är det hans grej det här, biopics? Tredje filmen, tredje biopicen. Rimligtvis borde han inte ha sucken av en chans på vinst i år.
.
.
.
Wes Anderson – The Grand Budapest Hotel
.
Det här är Wes Andersons första Oscarsnominering för Bästa regi men den sjätte nomineringen totalt. I mina ögon är The Grand Budapest Hotel för Wes Anderson vad Midnight in Paris var för Woody Allen. Just som man inte tror att han kan göra nåt mer/bättre/större/intressantare så säger det BADABOOM så kommer det nåt som är så jävla mycket bättre än det mesta han gjort. Bara det att han gjort en film som gjorde mig helt begeistrad, jag som inte ens gillar hans filmer. High five, Wes! Den här nomineringen är du mycket väl värd!
.
.
.
Morten Tyldum – The Imitation Game
.
Vad normannen Morten Tyldum har i detta startfält att göra vete fåglarna men här är han i alla fall. Efter succén med Huvudjägarna fick han chansen att åka till Hollywood och sure, The Imitation Game är en habil film, okej i alla dess delar men någon Oscarsnominering för Bästa regi borde den – han – rimligtvis inte ha fått. Sätter du en spänn på Morten Tyldum på söndag borde du få en miljard tillbaka.
.
.
.
Att Christopher Nolan inte finns med bland dom nominerade är en SKYMF mot i princip allt och alla jag kan komma på. Att regissera en film som Interstellar kan inte vara ett dugg enklare än att regissera till exempel Gravity och den fick Alfonso Cuarón en Oscarsstatyett för förra året. Jag tycker även att Damien Chazelle borde ha haft en given nominering för Whiplash.
.
Men livet är inte rättvist och jag tror Iñárritu kommer vinna för det är mycket mer PK-coolt att gilla den upphaussade Birdman än det ”vanliga” dramat Boyhood. Men jag hoppas på Richard Linklater i år, han får min hjärteröst.
.
Alla år jag gjort dessa sammanfattningar har jag roat mig med att räkna ut medelåldern för de nominerade regissörerna. 2012 var den 62,2 år, 2013 56,4 år, 2014 var den 55,6 år och i år är den 50 år prick. En rasande fart nedåt alltså!
.
Vad tycker Movies-Noir om denna kategori? Klicka här för att komma till hans inlägg. Imorgon kl 06 kommer mina tankar om Bästa film.
.
.
.
.
Publicerat

BERNIE

Kliar det? Känns det konstigt nånstans inne i kroppen? Ett imaginärt tryck över bröstet, fantomlöss i hårbotten, svullna lymfkörtlar på ställen där inga lymfkörtlar finns?

Jag tror jag vet vad det kan bero på. Det är en hel månad sedan det dök upp en Matthew McConaugheyfilm här på bloggen. Klart det känns konstigt men det bästa är att det finns medicin mot knepighetsåkomman. Här kommer den nämligen, psykofarmakan i bokstavsform – ännu en film med Mr McConaughejsan!

Bernie är en film som är intressant på en hel massa sätt, kanske främst för att den är skriven och regisserad av Richard Linklater, Boyhoodmannen. Han läste en artikel i Texas Monthly om begravningsentreprenören, sångaren, företagaren och genomsnällisen Bernie Tiede och bestämde sig för att göra en film om honom. Sagt och gjort. Han castade Jack Black som Bernie, Shirley MacLaine som den rika tanten Marjorie Nugent och Matthew McConaughey som polisen Danny Buck och slutresultatet blev en film som på många sätt är bra men på ett sätt mindre bra. Det mindre bra stavas Jack Black.

Jack Black är ingen Fiffi-kille. Jag har för det mesta väldigt svårt för honom som skådespelare. Han har iskalla psykopatiska ögon och utstrålar motsatsen till kramgo och empatisk. Det blir därför tämligen komplext att se honom gestalta någon som alla pratar gott om, som alla tycker om, som alla höjer till skyarna som en fantastisk snäll och inkännande man. Jag tror inte på´t, jag köper det inte och i och med att jag inte köper det fallerar själva grundreceptet en ganska stor smula. Med en sämre regissör bakom spakarna hade det kanske blivit pannkaka av hela filmen på grund av detta men Linklater är pålitlig, han vet vad han pysslar med och han manövrerar filmen med van hand mellan grunden och kommer ut på andra sidan i ett fullt godkänt stycke.

Matthew McConaughey är inte med jättemycket i filmen, jag tror att hans roll hade kunnat klippas bort helt utan att filmen egentligen förlorat på det. Samtidigt var det kul att se honom i fula glasögon och icke klädsam frisyr.

Filmen i sig är som sagt sevärd trots Jack Black. Den är sevärd för den ger viss insikt i det besynnerliga som kallas människans innersta. Ibland händer det hemska saker som faktiskt inte går att förklara.

Publicerat

BOYHOOD

Har du någon gång varit hemma hos en barnfamilj boendes i ett hus med furutrapp? Har du någon gång gått uppför denna trapp? Har du nån gång tittat på väggen intill dig?

Jag undrar hur många furutrappor i detta land som har en odyssé av inramade skolfotografier i A4-format på väggen? Det börjar med en glad tandlös skit med nedspilld T-shirt, fortsätter med en nyklippt ettagluttare med hängselbyxor till en mellanstadiekille med fotbollströja från nåt europeiskt storlag till en butter högstadiekille med begynnande acne.

Att gå uppför trappan blir som en liten resa, som att få följa med den här inramade människan genom livet en stund. Att se Boyhood ger mig precis samma känsla.

I tolv år har regissören Richard Linklater filmat Ellar Coltrane, från att han var sex år till arton. Han spelar Mason, killen som växer upp mitt framför våra ögon. Även hans mamma Patricia Arquette och pappa Ethan Hawke filmas under alla dessa år och det blir nästan en lika stor wow-upplevelse att se dom åldras sina tolv år som att se Mason gå från knatte till ung man.

Det finns inte mycket att klaga på med den här filmen. Den är fantastiskt mysig, känslosam, annorlunda och härlig på alla sätt och 165 minuter passerar i ett nafs. Ska jag hitta nåt litet som stör mig så är det Lorelei Linklater som spelar Masons syster Samantha. Missförstå mig rätt nu, hon är underbar, hon är jättebra men i en film som känns så verklighetstrogen som denna kan jag inte släppa att jag inte tror på henne som biologisk dotter till föräldrar som ser ut som Patricia Arquette och Ethan Hawke. Föräldrarna har blå ögon och tämligen blonda hår, Samantha har stora bruna ögon och mörkt hår. Jag vill inte tänka att regissören castat sin egen dotter i denna roll för att hon är hans dotter men det är tyvärr så det känns.

Jag har alltid haft svårt för Patricia Arquette som skådespelare. Jag tycker väldigt sällan att hon är bra, oftast överskattad, ibland rent trist. Om jag skulle skriva ner alla mina Patricia Arquette-tveksamheter på små lappar och lägga dom i en stor svart hatt skulle det bli många lappar, det skulle också bli en tämligen svårsmält middag eftersom jag efter denna film skulle vara tvungen att äta upp hattjäveln. Jag tror Patricia Arquette kommer få sin första Oscarsnominering för sin roll som den icke namngivna mamman i den här filmen. Hon är – för att använda en klyschigt uttryck – magisk och jag kommer se på henne med helt nya glasögon från och med nu.

Jag älskar att Richard Linklater drog detta projekt i hamn, jag älskar att det fanns ett filmbolag som trodde på hans idé och som kontinuerligt gav honom pengar fast dom visste att det var många år tills dom skulle få se resultat och – förhoppningsvis – få återbäring på sin investering.

Det vi inte ska glömma i sammanhanget är att vi faktiskt har en svensk variant av Mr Linklater och han heter Bengt Bratt. 1971 skapade han Hem till byn, en TV-serie som pågått till och från ända fram till 2006 och där många av skådespelarna varit med hela vägen. Fast känner jag Richard Linklater rätt har han inte gett upp berättelsen om Mason. Om tolv år får vi säkert se hans liv från 18-30 år. Det ser jag fram emot.

Mycket.

Boyhood var den film som (tror jag) alla närvarande på Malmö Filmdagar ville se. Det var årets riktiga snackis. Och hur mycket förväntningar som än låg i biosalongsluften så tror jag inte någon blev besviken. Det är svårt att bli det med den här filmen. Den är verkligen jättefin!

Såhär tycker mina filmspanarkompisar om filmen (länkar kommer vartefter texterna publiceras).

Fripps filmrevyer

Jojjenito

The Velvet Café

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

FILMITCH ♥ BARA EN DAG

Redan när Filmitch-Johan tog sig an Richard Linklaters Before-filmer i höstas slog det mig att jag faktiskt inte skrivit om film nummer två, Before sunset (Bara en dag). Det slog mig också hur härligt det var att läsa hans sprudlande kärleksfilmsrecensioner då Filmitch kanske mest är känd som den korta-och-kärnfulla-blodigaskräckfilmssågarnas-mästare och som gärna tipsar om formidabla skitfilmer, såna vi båda med hatblandad kärlek lägger vår fritid på att se.

Med facit i hand var det tre filmer och tre recensioner som både på och mellan raderna vittnade om både bubbel i magen och romantiskt mys hemma i Johans TV-soffa men det började kanske inte så bra med den första filmen.

”C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat.”

Men inte ens en hårdhudad slaffsfilmsälskare som Johan kan värja sig mot Jesse och Celines kärlekshistoria. Den liksom gräääver sig in.

”Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred.  Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två.”

När jag läser igenom Johans texter igen känner jag suget bubbla upp, jag vill se om Before Sunset – igen. En filmblogg som inte har recenserat alla tre filmerna är (väl?) ingen filmblogg att tala om så det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och säga hej till Ethan Hawkes Jesse och Julie Delpys Céline igen.

Nio år efter att Jesse och Céline träffades en enda natt i Wien är Jesse i Paris för att prata om sin nyligen utkomna bok, vars kärlekshistoria är baserad på just på den där enda natten, den som uppenbarligen betydde enormt mycket för Jesse. Bland publiken i bokhandeln ser han Céline och när blickarna möts är det som att jag får en elektrisk stöt i soffan trots att jag sett filmen flera gånger. Jag undrar om det finns två skådespelare som har bättre personkemi än Ethan Hawke och Julie Delpy? Tom Hanks och Meg Ryan är uppe och nosar men Hawke och Delpy är trovärdiga på ett sätt som är bortom skådespeleri. Det går inte att förstå att det står ett filmteam bredvid, att kameror synar dom.

Bara en dag är blott åttio minuter lång på gott och ont. Gott för att det inte finns en enda sekund ”onödig” film, ont för att jag vill se mer. Dom tidigare gångerna jag sett denna film har jag inte vetat att det kommer att komma en uppföljare, det bitterljuva elementet är således lite lugnare nu än då. Samtidigt, nu när jag vet vad som händer nio år till framöver så växer filmen ännu mer.

”Fiction och fantasi flyter ihop och jag börjar fundera över var Jesses och Celines karaktärer tar vid och Hawkes och Delphys personligheter slutar. Frun skrek högt i frustration över ovissheten i slutet av filmen, jag som gillar öppna slut jublade men fick samtidigt trösta henne med att en uppföljare är på väg.”

Jag känner igen den där känslan. Jag har känt den när eftertexterna rullar i slutet på alla tre filmerna. Fast nu finns det ingen tröst, bara ett limbo. Kommer det en fjärde film? Den som lever får se.

Tack Johan för att du fick mig att bänka mig i soffan och återse ett filmpar som är så nära verklighetens vänner som ett filmpar kan bli. Och tack för att du stångar din panna blodig i ditt idoga letande efter udda skräckfilmpärlor. Din filmblogg är en pärla i sig på det sättet.

Filmitch recensioner på Before-trilogin: Before sunrise 10/10, Before sunset 8/10, Before midnight 8/10.

Mina betyg på Before-trilogin: Before sunrise 5/5, Before sunset 4/5, Before midnight 4/5.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

 

Publicerat

BEFORE MIDNIGHT

Det blev inte bara en natt i Wien för Jesse (Ethan Hawke) och Céline (Julie Delpy). Då, 1995, var dom unga, naiva och oförstörda precis som undertecknad som inte gjorde annat än att plugga på konstskola, titta på film och planera för sommarens bröllop.

2004 träffades dom igen i Paris. Jesse hade skrivit en bok och Céline letade upp honom. Samtalet som började för nio år sedan tar vid och återigen känner jag att dom åldrats i takt med mig själv. Jesse och Céline är inte bara det finaste av alla fina kärlekspar i filmhistorien, jag känner dom ju! Det är mina vänner jag tittar på och lyssnar till, jag får höra om deras tankar, känslor och liv, komma innanför skinnet, krafsa med nageln på båda deras hjärnhalvor, klappa lite på det bultande hjärtat. Ännu en härlig bioupplevelse och precis lika ekande tomt denna gång när filmen tog slut. Jag visste ju inte då att jag skulle få se dom igen. Men det fick jag!

Nu är det 2013, nio år till har gått och den här speciella kärlekshistorien går vidare i ännu ett mysigt kapitel. Nu befinner sig Céline och Jesse i Grekland och vad som hänt i deras liv tänker jag inte berätta, det får dom helt enkelt göra själva.

Manuset bjussar på fler ord per minut än i en Woody Allen-film under hans högglansdagar och det gäller att hänga med. Det sägs nämligen viktiga saker, tänkvärda saker, smarta grejer och jag vill inte missa nåt. Dom pratar med ett tempo som känns helt naturligt och precis lika snabbt som orden flödar lika långsamt filmas det. Det är långa tagningar och få klipp och det sättet att filma har regissören Richard Linklater använt sig av i alla tre filmerna. Städerna är kulisser, Jesse och Céline är verktygen för att orden – huvudrollen – ska få tillräckligt med utrymme.

Att ha sett och tyckt om dom första två filmerna kanske ses som ett måste när det kommer en tredje film men mitt biosällskap hade inte sett någon av föregångarna men tyckte ändå väldigt mycket om filmen. Det förvånade mig lite eftersom jag själv har huvudpersonerna så kära men det säger också en hel del om hur välskrivet manuset är.

Linklater, Delpy och Hawke har tillsammans skrivit manus till denna film och jag skulle vilja uppmana till en stor varm gruppkram med dom alla tre. Jag är mycket nöjd med filmen, jag får mersmak. Jesse och Céline, ses vi igen 2022?

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med ett gäng filmspanare. Klicka på deras namn för att läsa vad dom tyckte om filmen. Har du inte sett den, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.