Etikett: Richard Shepard

Publicerat

THE PERFECTION

Två unga kvinnor. Två av världens främsta cellister. Ettan vars karriär är på väg uppåt. Tvåan vars karriär gick i stöpet då hennes mamma blev sjuk och hon tvingades sköta henne i hemmet i åratal. Ettan som är sprudlande glad och uppenbarligen sprängkåt så fort hon får se tvåan. Tvåan är missunnsam och oskuld.  Ja, tills hon träffat ettan en kväll alltså.

Både ettan och tvåan har blivit ”upptäckta” av ett musikaliskt par som även driver ett musikskoleinternat och den skolan fungerar som något slags ”nav” för berättelsen som för övrigt kan beskrivas som en thriller för treåringar.

Jag har sällan varit med om en film vars manus skriver mig som tittar så IHIHELVETE på näsan. Den på riktigt SPOLAR TILLBAKA för att scen för scen beskriva det man redan fattat har hänt. PÅ RIKTIGT alltså.

Jag blir dumihuvvet av att titta på den här filmen. Den fördummar mig, den förminskar mig, den gör mig förbannad och den gör mig ännu mer less på Netflix Original-filmer som återigen visar att kvalitet inte är dess starkaste sida.

Varför ger jag inte filmen en etta då, kanske du undrar? Med RÄTTA borde du undra det. Jo, såhär är det. Filmen inkluderar en lång sekvens som utspelar sig på en buss som befinner sig i bushen, nånstans utanför Shanghai. Den scenen är bland det bästa jag sett på film i år. Otroligt spännande, äcklig, välspelad, på gränsen till galen scen och jag gnyr och vrider mig och får fan panik själv bara av tanken att befinna mig i en liknande situation. Den scenen är alltså så pass klockren att jag höjer betyget för filmen ett snäpp. Fast helt ärligt, den scenen är FEM PLUS. Då kanske du förstår hur jävla illa resten av filmen är.

Publicerat

DOM HEMINGWAY

Dom Hemingway tycker sig ha en utsökt kuk. Dom Hemingway tycker sig ha en kuk som förtjänar att få en skola uppkallad efter sig. Dom Hemingway tycker sig ha en kuk som borde få Nobels fredspris. Dom Hemingway har lite….hybris.

Efter att ha suttit tolv år i finkan blir Dom utsläppt, ut till friheten, ut till dom gamla polarna, ut till kvinnorna, drogerna, slagsmålen och en värld som är aningens annorlunda mot när han blev fängslad. Till exempel, man får inte röka på krogen! Va? Vilket hån mot mänskligheten.

Jag tänker ibland på när jag gick på förskolan. Jag gick aldrig på dagis så det där året innan skolan började, det som då kallades förskola, var mitt första möte med jämnåriga barn i större klunga. Det var också mitt första möte med lådvis, hinkvis, kartongvis med pysselgrejer. Pärlor, pennor, tomma toarullar, silkespapper, kritor, piprensare, flirtkulor, utstansade småstjärnor, modellera. Det var bara att gå loss, vara kreativ, göra en massa skoj dagarna i ända – och jag älskade det.

När jag tittar på Dom Hemingway får jag känslan av att den filmen är för Jude Law vad förskolan var för mig. Jag tror han gick till jobbet varje morgon med ett stort leende på läpparna och ett pirrande i kroppen som påminde om pysselförälskelse. Jag tror han älskade varenda sekund av att klä ut sig till Dom och bete sig som ett svin. Vilken utmaning det måste vara, vilken ynnest att få chansen. Jag unnar verkligen Jude Law den här rollen, en roll som han gör SÅ bra, det är all in, all the way.

Filmen som sådan är gjord med enkelhet, humor och känslan av att regissören Richard Shepard grävt i sin variant av pyssellåda och fnissande kommit på lagom annorlunda filmiska grepp.

Det här är ingen film som kräver nån särskild analytisk förmåga för att se, historien är tämligen banal och väldigt underhållande framfört men nån smäll i polar plexus är det inte. Den enda känsla som stannar kvar hos mig är lusten att göra en påsktupp av en 33 cl-tomflaska och silkespapper, såna som jag gjorde på löpande band när jag var 6 år. Det är inte en sån tokig känsla faktiskt, synd bara att påsken är över.