PRÄSTEN I PARADISET

I genusdebattens vagga, i Sverige 2015, kommer ”sommarens stora svenska komedi” med ett manus så unket att jag sitter i biosalongen och undrar hur FAAAAN det kunde slinka igenom PK-nålsögat hos samtliga finansiärer.

Krister (Kjell Bergqvist), en (lite över) medelålders vit man, dito präst, flyttar till Thailand. Eller flyr. Anledningen till flytten är aningens luddig men likväl, han bor där nu och han har fått en rejäl summa pengar av kyrkorådet (?) för att bygga en svensk kyrka på Phuket. Men ”Mister Klister” tycker att det är bra mycket roligare att göka, kröka och spela bort pengar på tuppfäktning och annat trams och snart är pengarna borta. Han får mer pengar. Spelar bort dessa också. Bara DET är ju korkat nåtsåinihelvete. Som om en präst skulle få cash av svenska kyrkan ”bara sådär” och som om kyrkan inte skulle kräva någonting i gengäld, som en befintlig kyrka till exempel eller ett BEVIS av något slag att bygget är på g. Eller kanske SVAR på mejlen som skickas men som Krister av leda, lättja eller pur nonchalans vägrar svara på. Har han ens en dator förresten? Fan vet.

Carola (Eva Röse) är en ung svensk präst med ambitionen att få en egen församling på Ingarö. Hon reser till Thailand för att hjälpa Krister med sista touchen med kyrkan innan den kvinnliga svenska statsministern kommer på besök för invigningen.

Krister är en infantil alkoholist med lillebrorskomplex, så jävla van att bli omhändertagen och att snacka sig ur sina problem att han inte höjer på ögonbrynen när Carola ordnar fram 20000 dollar i ett KICK för att lösa hans skuld hos en inhemsk lånehaj. Men vad gör han? Spelar bort dom där nästan 200 000 kronorna – också!! Skuldkänslor existerar inte, hey, det finns ju billig öl, billig sprit och jävligt billiga kvinnor.

Att se en vuxen man bli curlad av en kvinna på det här sättet gör mig beklämd. Det är så omodernt att axelvaddar hux flux känns supertrendigt. Krister är den typen av loser som jag inte kan tycka är charmig även om jag skulle få betalt. Jag HATAR snubbar som Krister. Ja jag sa det, jag sa H-ordet och ja, det är en stark känsloyttring, hata gör man inte till höger och vänster men jo, jag HATAR rollfiguren Krister. Och att hata en rollfigur i en komedi som – antar jag – är skriven för att man ska tycka att han är rolig….hrm….det blir problematiskt.

Det finns inte en enda scen i filmen som får mig att skratta. Jag fnissar inte ens. Ärligt talat så drar jag inte på smilbanden en endaste gång. Prästen i paradiset är ett 86 minuter långt frågetecken för mig. Det är bara så vansinnigt konstigt att en film som denna får göras i nutid, det är knappt den hade funkat på pilsnerfilmens tid.

Varje gång Colin Nutley gör en film och klämmer in scener från något annat (ofta varmt) land kommer dom obligatoriska kommentarerna: ”Han vill bara ha en gratis semester för hela familjen”. Varför skulle man tänka annorlunda när det handlar om Kjell Sundvall och gänget? Jag HOPPAS att dom hade en skön semester i anslutning till filminspelningen för annars är hela den här geggan TOTALT jävla bortkastad – för alla.

LIVSTID

Nämen NU snackar vi!

Livstid börjar med fem minuters faktiskt spänning. Jag njuter samtidigt som jag räds en smula att den schyssta början snabbt ska blekna och att resten av filmen ska bli lika beige som dom fyra föregångarna (Nobels testamente, Prime time, Studio Sex och Den röde vargen) men min rädsla visar sig vara obefogad. Livstid är en BRA film.

Men vari ligger skillnaden? Varför funkar den här filmen? Varför känns samtliga skådespelare som att dom skärper sig, som att dom hoppat upp ett snäpp? Min enda förklaring är regissören Ulf Kvensler. Han har regisserat en film i serien och det är Livstid och jag kan inte låta bli att fundera på hur resten av filmerna hade varit med honom i registolen. Jag imponeras, jag gläds, fan det GÅR JU att göra spännande film av dom här böckerna, varför görs det inte oftare? Varför ser inte dom andra regissörerna det Kvensler ser?

Livstid är inte en bättre historia än dom andra i serien men överföringen från bok till film har skötts på ett alldeles ypperligt sätt. En försvunnen liten pojke, en skjuten polispappa, en psykotisk mamma, en polis som är vän till familjen hamnar mitt i mordutredningen och den döde polispappan som även är ”känd från TV” har en gloria som snart hamnar på sned.

Jag känner mig glad. Det känns skönt att det femte försöket ÄNTLIGEN bar lite frukt. 89 minuter svischade förbi och jag blev underhållen på precis det sätt som kriminalfilmer som dessa ska leverera. En skönt stund framför TV:n, inga direkta irritationsmoment, en historia som håller, karaktärer som visar känslor som jag faktiskt tror på, befogad musik och en god eftersmak. Härligt. Tack!

PRIME TIME

En känd TV-programledare blir mördad på ett slott i Sörmland. Tio mer eller mindre kända personer är närvarande och en viss journalist vid namn Annika Bengtzon är på plats och lägger näsan i blöt som värsta Miss Marple. Det hade kunnat bli en riktigt skön Agatha Christie-look-alike-film av det hela men nejånejånejåneeeeej det blev det inte. Det blev som man säger – pannkaka.

Pannkaka är gott, jädrigt gott faktiskt. Jag äter mycket och gärna pannkaka men jag äter det helst med nån form av sött tillbehör. Jordgubbssylt, smörstekta kaneläpplen, hjortronsylt, egenplockade trädgårdshallon, glass av något slag, blåbär, bananpengar, lönnsirap, vaniljgrädde – och nu börjar det kurra i magen känner jag – valnötter, hemgjord chokladsås och listan kan göras hur lång som helst. Däremot, om en klåpare steker pannkakor och serverar dessa med ljummet vatten och riven bark då har jag inte svårt att tacka för maten redan innan den ätits upp. En sån pannkaka är Prime time. Urvattnad, smaklös och mycket tråkigare än den borde vara. Det är ju bara att följa receptet, hur svårt kan det vara?

Liza Marklunds bok som ligger till grund för filmen är bra, den är nästan på gränsen till spännande. Jag sträckläste den under en sommardag och tänkte väl inte mer på den efteråt men jag hade en skön lässtund under tiden. Filmen hade kunnat vara detsamma, den hade kunnat underhålla lättsamt och trevligt men utan att bli just sådär smaklös som jag tycker att den är. Den bränner aldrig till. Skådespelarna går på halvfart, det känns som Johnny Bråttom varit både scripta, regissör och klippare och jag retar mig ett tag men inte så mycket. Filmen är liksom inte värd det.

Jag valde, jag såg, jag överlevde helt utan men. Fyra filmer kvar att beta av.

Fyra.

Fyra?

Fyra!

NOBELS TESTAMENTE

”Från producenterna av Millenium-Trilogin”, så står det på filmaffischen, så säljs filmen in. Intressant det där.

När Liza Marklunds första bok Sprängaren blev film 2001 gjordes ett i mina ögon superfatalt misstag: Colin Nutley fick regissera filmen och som ett brev på posten fick Helena Bergström huvudrollen som journalisten Annika Bengtzon. Jag tror alla som har läst böckerna kan hålla med mig om att bokens Annika är väldigt långt ifrån filmens Annika och att Helena Bergströms kändisskap är problemet som ligger där emellan.

Tänk om dom rollbesatt annorlunda redan då, tänk om dom gett en någorlunda okänd skådespelerska chansen och därmed också gjort bokens huvudperson rättvisa. Så blev det inte och två år senare var Nutley/Bergström på´t igen med nästa bok, Paradiset, men efter det tog det slut. Det blev tyst som i graven. Böckerna fortsatte sälja som smör men några fler filmer blev det inte, inte förrän nu.

Fyra filmer kommer under 2012, varav Nobels testamente är den första, regisserad av Peter Flinth. Annika Bengtzon spelas nu av Malin Crépin, ett val som känns betydligt mer klockren än det förra. Björn Kjellman och Leif Andrée i återkommande biroller gör inte heller ont. Just den här boken har jag inte läst och kan alltså inte jämföra historien på detaljnivå men filmen är föga spännande. En kvinna blir mördad mitt på dansgolvet på Nobelfesten bara några meter från Annika Bengtzon och som nån slags nyckelvittne förbjuds hon att skriva om det som hänt. En journalist som inte får skriva är som en sångerska som får talförbud men Annika jobbar på lite ”alternativt” med redaktionens goda minne. Hon kör research, letar upp info om den döda kvinnan och hamnar – såklart – i händelsernas centrum.

Vilka är det då som förväntas se, hyra och köpa den här filmen? Är det Beck-folket? Är det Maria Wern-fansen? Är det dom som idogt väntar på att nåt vettigt ska göras med Camilla Läckbergs romaner? Är det tyskarna? Om jag tänker efter så det knakar, om jag tjongar till med en gissning så vild att mitt hår krullar sig så det ser ut som Elisabet Höglunds, om jag verkligen försöker sätta mig in i situationen att JAG var den som skulle sälja in den här filmidén till konsulenter och sponsorer och då förväntas kunna svara på frågan, alltså helt oavsett anledning så skulle mitt svar inte kunna bli annat än ett ljummet kraxande jag vet inte.

Att böckerna har en stor läsekrets förstår jag, det är relativt välskrivna böcker, skönt enkla att läsa i hängmattan, på flygplatser och den där kvarten innan man somnar en vardagkväll. Men filmerna. Ahuuummmm. Jag vet faktiskt inte.

Nobels testamente har en aura av löpandebandkänsla över sig, precis detsamma som vissa Beck-filmer har. Kanske beror det på att jag ser så väldigt mycket film, kanske beror det på att jag är överkänslig för smitvägar och plastighet, kanske beror det på att manuset inte är välskrivet nog men slutresultatet duger inte. Har man inga som helst krav, tycker man att alla-pratar-svenska i kombination med en ytlig deckargåta är gott nog för en filmkväll – precis som jag kände alldeles nyss – då duger filmen absolut men den behöver glass, latte, skön filt, fluffig kudde och möjlighet att ta en powernap som frivilligt tillval.

Det kommer alltså fem till filmer i serien, jag är inte direkt sådär jättepepp på dom men samtidigt känner jag mig själv. Håll koll efter Studio Sex, Den röda vargen, Prime Time, Livstid och en Plats i solen, dom lär dyka upp här på bloggen vad det lider.

EN FIENDE ATT DÖ FÖR

Jag tillbringade några timmar i eftermiddags med en av dom bästa människor jag vet, här kallad B.

B är född 1919. Hon har sett mer uppfinningar födas än vad jag kan förstå. Uppväxt i en liten by i Medelpad utan egentligen någonting var en hembyggt låda i ohyvlat trä med nån form av radiosändare en världssensation. Sven Jerrings knastrande röst, nåt ord som snappades upp här och där, det var samling kring trälådan och nyheterna kom med ens så nära. Nu har hon en Iphone och spelar Wordfeud med mig och mina barn.

Som av en händelse berättade B just idag om den första september 1939. Hon berättade om den obehagliga känslan när kyrkklockorna började ringa på ett sätt hon aldrig tidigare hört. Tyskland hade invaderat Polen och både den stora och den lilla världen skulle aldrig mer bli sig likt.

Jag åker direkt från B och hennes magnifika mazarintårta till biografen, till den stora vidriga stockholmsbiografen som gör mig lika irriterad varenda gång. Som tur är har jag valt en film som väldigt få verkar vilja se. Vi är kanske femton stycken i hela den stora salongen ändå låter det som hundrafemtio.

En fiende att dö för handlar till mångt och mycket om just den första september 1939. Nåt som skulle kunna vara början på en Bellmanhistoria (en norsk, en svensk, en engelskman, några ryssar och ett par tyskar) ska åka på en forskningsresa till Svalbard. Det ska letas efter bevis för att Alfred Wegeners idé om att alla världsdelarna förr satt ihop som en gigantiskt stor stämmer.

Som ett litet mini-Europa (eller Noaks ark som den norske kaptenen uttrycker det) åker dom runt på båten, stannar vid land, letar fossiler och sen blir det september. Världen förändras såklart  även på båten. Vänner blir fiender och kriget och politiken gör sig påmind.

Det var nåt med trailern för den här filmen som gjorde mig intresserad, det var nåt med historien, den kändes liksom smart och ny på nåt vis. Peter Dalle har både skrivit manus och regisserat och som jag ser det lider filmen i och med det av samma problem som Madonnas W.E – namnen bakom filmen ger vridna förväntningar på filmen. Dalles namn på en filmaffisch borgar för dom flesta av oss för en KUL film. Det här är ingen kul film. Det här är enbart och enkom ett drama.

Många delar av filmen funkar bra, scenografin är påkostad och skådespelarna sköter sig. Det som retar mig är när detaljer hafsas igenom. Som när en cellist spelar cello och han spelar på instrumentens mörka strängar när musiken blir ljus eller när det hettar till mellan en man och en kvinna vid relingen och mannen känner en ring på kvinnans vänstra ringfinger och hon drar igång en harang på 3,5 minut (det känns så långt åtminstone) om varför hon har den där ringen och var den kommer ifrån och den eventuella romantiska stämningen som fanns där försvann som en prutt bakom en jetmotor.

Jag tänker tanken att jag ska lämna salongen efter en dryg timme och så har jag inte känt av en svensk film sen jag försökte ta mig igenom Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta. Jag försöker stånka fram lite kissnödighet och jag gör något jag ALDRIG gör på bio – tar fram mobilen och kollar klockan. Filmen havererar likt Titanic och den sista halvtimmen blir ren pekoral. Lika bra som scenografin är, lika usel är dom storvulna effekterna och jag avslutar besöket med ett litet förlösande hånskratt.

Richard Ulfsäter som spelar svenske Gustav är filmens absoluta ess och det som gör att filmen inte sjunker redan till förtexterna. Han har mycket ansvar på sina axlar. Vad Peter Dalle vill med filmen tror jag mig förstå men nånstans i viljan och kunnandet försvann känslan. Det är synd tycker jag men ack typiskt.

Att verkligheten ofta överträffar fiktionen är ingen nyhet men för mig blev det väldigt tydligt just idag. B´s berättelser från livet med äkta känslor och tankar berör mig långt mycket mer trots avsaknad av vapen och sprängningar. Det är verkligen en ynnest att känna en såpass gammal människa. Jag lär mig mycket av henne, även bortglömda svenska ord i Wordfeud.