Get ready for Ricki står det på filmaffischen. Get ready for WHAT? är frågan jag ställer mig. Eller, Get ready – varför då??
Varför behöver jag ”göra mig redo” för en över-medelålders ”rockersbrud” vars musikaliska uttryckssätt knappast ens kan ses som rock?
Ricki och hennes band The Flash är ett medelmåttigt kvarterskrogscoverband på sin höjd och skulle jag mäta min min puls under filmens musikaliska nummer skulle diagnosen antagligen bli att jag är medvetslös. Det är förlamande tråkig musik som spelas och det spelar ingen roll att bandet ”hottar upp sig” genom att trycka in dansbandscovers på Lady Gaga och Pink.
För såhär är det. Ricki (Meryl Streep) är en ”artist”, en trebarnsmamma som lämnade sina barn när dom var små till fadern (Kevin Kline) och lät honom ta allt ansvar för hon ”kan inte leva och andas utan musiken”. Girlpower? Feministisk förebild? Nä. Knappast. En Ingrid Bergman-klon kanske? Japp, till hundra procent.
Ricki är dessutom är en medioker sångerska som knappt kan försörja sig på musiken och än mindre spela gitarr även om jag som tittar förväntas TRO det. Meryl Streep är bra på mycket men INTE på att se bekväm och trovärdig ut med en gitarr på magen. Hon tittar lika mycket på strängarna som en tredjeklassare som tar sin första gitarrlektion framför en lärare med Stig Järrel-aura.
Den här filmen förbryllar mig så jävla mycket! Jag såg den för några veckor sedan på Malmö Filmdagar och jag valde att se den på grund av en recension jag läst där skribenten skrev att det var ”en otroligt härlig feelgoodfilm om kärlek, familj och relationskomplikationer” och att ” Cody (manusförfattaren Diablo Cody) är fantastisk på att nyanserat skildra komplexa kvinnokaraktärer, som inte enbart är publikfriande till sitt sätt, utan mer som folk faktiskt är, med både bra och dåliga egenskaper. Något som Ricki är ett fint exempel på.”
Det var längesedan jag höll med någon så lite som jag håller med denna recensent. I mina ögon kryllar nämligen filmen av närmast äckligt stereotypa kvinnokaraktärer med barnens fars nya fru som den värsta av dom alla. Maken till leende, förstående, verbal, förlåtande, oklanderligt vuxet agerande och samtidigt – givetvis – übervacker kvinna har jag aldrig skådat och hon är alltså allt detta TROTS att hon tvingats hantera Rickis omogna skitbeteende sen dom nu vuxna barnen var små.
Nää, jag köper ungefär till noll procent att det här är en må-bra-film. Det är rent larv, inget mer än det. Och vad är det för jävla trend att göra film av morsor som sätter ett gäng barn till världen och sen lämnar dom för att ”förverkliga sig själv” – och sen HYLLAS dessa kvinnor för sitt beteende?
Jag ÄLSKAR verkligen människor som lyssnar på sin inre drivkraft och försöker leva sina liv på sätt som gör dom lyckliga MEN när det görs på bekostnad av barn så kan jag bara inte klappa händerna – och det gäller oavsett kön på föräldern. Det är INTE skuldbeläggande och bestraffning av just kvinnor så don´t go there.
Får Meryl Streep en tröttsam oscarsnominering för den här rollen kommer jag att hånskratta. Rick Springfield (som hennes pojkvän) gör däremot en väldigt fin rollprestation. Han KAN dessutom spela gitarr på riktigt.
Jag såg filmen med Sofia på Malmö Filmdagar. Här är hennes tankar om filmen.