Etikett: Ridley Scott

Publicerat

ALL THE MONEY IN THE WORLD

Det var mycket snack om den här filmen när det begav sig. Den var precis färdiginspelad när drevet gick som värst mot Kevin Spacey och hans (uppenbarligen) skitbeteende och regissören Ridley Scott tvingades agera snabbtänkt och smart. Han kapade helt enkelt (fast SÅ enkelt var beslutet kanske inte ändå?) alla scener med huvudrollsinnehavaren Spacey och spelade in dessa med Christopher Plummer istället. 88-årige Plummer gick alltså in och satte scenerna på blott NIO dagar OCH fick en Oscarsnominering för sitt jobb dessutom. Starkt jobbat måste jag säga – redan innan jag sett filmen. Efter att ha sett den är jag ännu mer impoI dennerad. Christopher Plummer alltså, vilken hjälte!

I den här filmen spelar Plummer Paul Getty, en oljemiljardär, en man som vid denna tidpunkt (1973) var den rikaste människan i världen. Men, ibland känns det verkligen som att vettet går ut där pengarna går in. Paul Getty är nämligen ingen bra människa. Han är ett as, ett svin och han går över både lik och sitt eget kött och blod för att få det han vill och det han vill ha är mer pengar.

All the money in the world är baserad på verkliga händelser, på det som hände 1973 då hans barnbarn John Paul Getty III blir kidnappad i Italien och kidnapparna kräver en lösensumma på 17 miljoner dollar. Jämfört med en vanlig löntagare är det Piggelin-pengar för gubben Getty men han vägrar helt krasst betala och med detta sätter han unge Getty i en hemsk situation och hans mamma (Michelle Williams) blir så pressad som en utsatt ensamstående mamma kan vara.

Det här är en film som har mig i sitt grepp från början till slut. Det är en dialogdriven film, alltså inget för den som längtar efter en actionfilm. Mark Wahlberg är nedtonad och bra i sin roll, Michelle Williams är strålande, Plummer givetvis KUNG och Charlie Plummer (som inte är släkt med Christopher på riktigt) som spelar det kidnappade barnbarnet är trovärdig på alla sätt. Det finns helt enkelt inget att klaga på med filmen, den är välgjord in i minsta detalj och den visar på pengaproblematik i många lager. Så varsågod, här kommer ett filmtips i sommarnatten!

 

Publicerat

BLADE RUNNER

Klarar du inte av att jag svär i kyrkan, sluta gärna läs nu. Är Blade Runner en av dina absoluta favoritfilmer och du vet med dig att du tar kritik mot filmen personligt, klicka vidare till en annan filmblogg. Vet du med dig att du blir arg när någon inte håller med dig, att du vill hämnas, jävlas, skriva elaka kommentarer och få mig att tro att mina åsikter på ett eller annat sätt är monumentalt felaktiga för att jag är obildad, smaklös, ful, idiot, tom mellan öronen, oempatisk eller helt enkelt bara en kvinna som inte fått tillräckligt mycket kuk – gör oss båda en tjänst och gör nåt bättre av din tid än att läsa denna recension.

Med dessa varningar utfärdade tänker jag börja min text med att skriva att Blade Runner anno 1982, i mina ögon, är en RIKTIG SKITFILM.

Sådär, nu är ribban lagd. Nu vet du var jag står. Och du ska veta att jag har försökt. Jag vet ju att det här är en film man som filmälskare ska gilla. Den är i topp på mångas bästa-film-genom-tiderna-lista, den har jättehögt betyg på IMDb, den har satt standarden för massor av science fiction-filmer genom åren och jag borde – BORDE – tycka om den. Jag menar färgerna, neonen, känslan, musiken, hallå MUSIKEN, 80-tals-blipp-blopp a la Vangelis, vad finns det att inte gilla? Egentligen?

Jag såg Blade Runner i slutet på 80-talet första gången och förstod inte riktigt storheten men tyckte filmen var okej. En trea. Typ. Kanske var det vad jag tyckte, kanske vågade jag inte säga annat, kanske hade jag en lite mildare syn på Harrison Ford som skådespelare då, kanske var jag mer betuttad i Rutger Hauer (vilket jag iofs fortfarande är) och kanske tyckte jag att Sean Young hade den coolaste luggen av dom alla, mycket ballare än min egen spretiga helikopterlugg.

Nu såhär 35 år senare är det dags för en uppföljare till denna klassiker. 6:e oktober är det dags för Blade Runner 2049 att gå upp på svenska biografer och då den är regisserad av en av mina absoluta favoritregissörer, Denis Villeneuve, så är det självklart att jag är lite pepp. Pepp nog att se om originalet för att vara så redo som jag kan vara för nästa del av historien, den som utspelar sig trettio år efter att Rick Deckard (Ford) kärade ner sig i Rackael (Young) och Roy Batty (Hauer) höll en episk monolog och grät i regnet.

Deckard ska jaga och döda replikanter, det hålls utfrågningar för att ta reda på vilka som är människor eller androider, det pratas och gnatas och tempot är så andefattigt långsamt att det kliar i kroppen. Ja det gör det. Det KLIAR banne mig. Och hur fina miljöer det än är så kan ingen få mig att tycka att effekterna åldrats varken snyggt eller med värdighet. Hade det här varit någon annan film än en nostalgitripp från 80-talet hade dom allra flesta kritiker skrattat ut den, det är vad jag tror.

Såg man filmen som 10-11-åring på bio så är det solklart att man älskar filmen fortfarande. Jag har också såna filmer, filmer som har en speciell plats i hjärtat dit objektivitet aldrig når (*host* Cobra *host* Rocky IV) och det är så det ska vara, filmer kan få vara som kärlekar som aldrig rostar men filmer kan också få ses som exakt det man i stunden känner. Att en skitfilm är en skitfilm är en skitfilm. Så kände jag när jag såg Blade Runner. Ändå ger jag den inte en etta. Knasigt va?

Nej det är faktiskt inte så knasigt. Jag tycker nämligen så pass mycket om filmens sista kvart att det är den känslan jag tar med mig när filmen är slut. Från Roys FANTASTISKA monolog till det öppna slutet i Director´s cut-versionen till det kanske skönare slutet i dom andra två versionerna till vetskapen om att jag får se Ryan Gosling i uppföljaren genom en kameralins som Roger Deakins har kontroll över OCH höra musiken som är specialkomponerad av Benjamin Wallfisch, den enastående islänningen Jóhann Jóhannsson OCH storfavvot Hans Zimmer.

Så jag ÄR pepp på Blade Runner 2049 även om Blade Runner 1982 var en ännu större besvikelse än jag på förhand hade trott.

Sa jag att det var en SKITFILM?

I avsnitt 109 av Snacka om film blir det ett regelrätt battle om Blade Runner. Hur skulle det kunna bli annat när det är Steffos absoluta favorit och jag kallar den….skitfilm? Lyssna här.

Här är fler recensioner av denna gamla klassiska film:
Steffo
Jojjenito
Henke
Christian
Sofia

Publicerat

Återtitt: PROMETHEUS

Innan Alien: Covenant hade premiär såg jag om alla Alien-filmerna, alltså dom fyra jag ansåg var relevanta i sammanhanget. Jag struntade alltså i Alien vs Predator samt Prometheus och det sistnämnda var dumt nåt så in i bängen.

Vi var många som inte såg Prometheus som en ”riktig Alien-film” när den kom och vad man än tycker om den saken så vävs handlingen i den filmen in rejält i Alien: Covenant. Jag hade alltså inte Prometheus i färskt minne när jag såg Covenant och det var JÄTTEDUMT. Jag har därför tagit saken i egna nytänkande händer och NU har jag sett om Prometheus bara för att senare idag se om Alien: Covenant. Här kommer alltså en uppdaterad text om Prometheus med BÅDE mina tankar från juni 2012 när filmen precis var nysedd OCH mina tankar om filmen nu sen jag sett om den. Jag känner mig en smula schizad, SÅ mycket kan jag säga. Men först en återblick.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också. Så jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Efter att ha sett om filmen i maj 2017 kan jag bara ställa mig framför spegeln, titta mig i ögonen och med hopbitna käkar väsa ”å vem faaaaaan ääääär du?”. Jag har sällan känt mig så alienerad i min egen kropp som efter denna återitt för jag fattar verkligen INGENTING av mina åsikter från fem år tillbaka. Prometheus är en illa skriven plastig produkt med snabbmatseftersmak och ett gäng skådisar som fan borde SKÄMMAS för sin yrkesutövning. Noomi Rapace tror jag inte ett dugg på, Charlize Theron spelar över, Logan Marshall-Green var inte ens lik Tom Hardy på den tiden.

Ofrånkomligt jämför jag Prometheus med Alien: Covenant nu när jag har den i färskt minne och trots att Ridley Scott regisserat båda filmerna kan jag inte annat än tro att även han ibland ställer sig framför spegeln och utbrister ”å vem faaaaaan ääääär du??? Det kan inte vara möjligt att du där i spegeln regisserat denna smörja!”

Men jo, det ÄR möjligt och ja, man FÅR ändra sig. Luften är fri och det är härligt att känna förändringens vind ibland. Det är visserligen roligare när man kan jacka upp ett betyg än ner men i det här fallet är det ofrånkomligt. Prometheus är INTE en bra film. Alien: Covenant däremot, den ÄR bra.

 

Publicerat

ALIEN: COVENANT

När jag satt i biosalongen i onsdags och väntade på premiärdagens första visning av Alien: Covenant kände jag en hurv gå genom hela kroppen. Jag var bara sju år när första Alien-filmen gick upp på biograferna och det är en av mina stora filmsorger, att jag inte fick se Alien på bio, då, då när den var ny. Det är nämligen SÅ man ska se Ridley Scotts Alien-filmer. På stor duk och med full koncentration. Så av ren självrespekt och av kärlek till filmmediet tänker jag inte lägga min energi på att kasta en mental facehugger i plytet på idioten bredvid mig som roade sig med att prassla med godispapper i två timmar istället för att se på filmen, jag tänker försöka bortse från detta och bara skriva av mig om filmen (även om jag vill DÖÖÖÖÖDAAAAAAAAA när jag tänker på fanskapet).

Var var vi?

Jag har nyligen sett om alla fyra Alien-filmerna men med facit i hand, den enda jag BORDE ha sett var Prometheus. Den här filmen utspelar sig mellan Prometheus och första Alien i tid och med Prometheus i färskt minne kan man nog se betydligt fler beröringspunkter än dom alldeles uppenbara, alltså dom jag la märke till. Androiden David (från Prometheus, spelad av Michael Fassbender) introducerar filmen med pianospel och barfota teserverande när hans skapare Peter Weyland (Guy Pearce) är fikasugen men på rymdskeppet Covenant är det en uppgraderad android vid namn Walter (Michael Fassbender) vi får se.

Två gånger Fassbender alltså. I mångt och mycket är det hans film. Inga av dom andra skådespelarna kommer i närheten av hans skådespelarprestation och detta utan att dom andra är det minsta bleka. Katherine Waterston (från Fantastic beasts and where to find them, bland annat) spelar den kvinnliga ”Ripley-karaktären” Daniels med kort mörkt hår och sedvanligt linne. Gråter hon inte extremt mycket? Jo, jag tycker det. Tårarna rinner i var och varannan scen men inte för att hon är vek, mesig eller handlingsförlamad av sorg utan för….? Jag vet inte.

För visst händer det sorgliga saker i filmen, visst utsätts besättningen på Covenant för omänskligheter MEN överlevnadsinstinkten är stark, det är bara att bita ihop och gå vidare. Den lilla stugan SKA byggas på en okänd planet även om den ska byggas med två händer istället för fyra.

Där Alien är en helt igenom oklanderlig film rent manusmässigt (ja, på ALLA sätt, det måste framhållas) där har Alien:Covenant vissa riktigt blajjiga fel och luckor, småsaker som är jättekonstiga och som med lätthet hade kunnat skrivits om/bort men av nån outgrundlig anledning är kvar i filmen (väljer att inte skriva ut dessa i texten då det kanske kan upplevas som spoilers, är du nyfiken på vad jag menar, skriv en kommentar så kör vi spoilers där). Jag kan dock med lätthet blunda för filmens fel och brister för det här är en fröjd för både ögon och öron, det är Hollywood när det är som mest och bäst och varenda använd dollar syns på duken. Det är snyggt så man smäller av och det är MYS för kropp och själ att få se både facehuggers, chestburster (OCH backburster för den delen!) OCH ett riktigt Alien-monster på stor duk.

Jag tycker Alien:Covenant är en superbra film och jag vill se om den utan prassliga godispapper vid min sida. Jag vill se om den NUUUU!!!

I avsnitt 89 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen. Lyssna här om du vill.

 

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN (1979)

Onsdagen den 17 maj har nya Alien-filmen biopremiär, den som fått den synthiga titeln Alien: Covenant (ja, i min värld är Covenant ett band, inte så mycket mer än så).

Jag är superpepp på den filmen och tänkte därför ta fram stora trumman och slå lite på den under helgerna två genom att denna helg skriva om dom första två filmerna i Alien-serien och nästa helg om trean och fyran.

Det var inte SÅ länge sedan jag såg om och skrev om den första filmen men nu har jag sett om den ännu en gång och gör därför en kombo med den gamla texten och passar på att uppdatera den en smula.



Jag såg Alien för första gången i slutet på 80-talet.

Det var fredagkväll, det var mitt i vintern och jag kunde inte sova. Jag drog fram TV:n närmare sängen och zappade runt bland alla två kanalerna och precis då svepte Nostromo förbi. Jag släppte fjärrkontrollen, hamnade som i trans, kunde varken stänga av, somna eller blinka. Till råga på allt hade jag sjukt svårt att duscha ett par veckor efteråt, jag vågade inte titta uppåt för jag var helt säker på att det skulle sitta nåt slajmigt ostronliknande i badrumstaket som skulle släppa rätt ner över ansiktet på mig och fastna där. Facehuggern gjorde entré i mitt medvetande.

Några år senare var jag i London vid Leicester Square och betalade nästan 200 spänn för att gå in i något som hette Alien War. Hela insidan av rymdskeppet var uppbyggt som i ett rum in i vilket man blev inslussad åtta och åtta (eller tio och tio kanske, jag minns inte helt säkert). Jag fick min plats i rymdskeppet och det var tid för lift-off. Allt blev svart. Väggar och tak rörde sig, jag VAR i skeppet och nu kom ljudet, det smattrande oväsendet från ventilationstrumman, beviset för att det även i detta skepp sprang en alien lös.

När vi väl ”var uppe i rymden” hände det något. Lysdioderna började blinka helt galet, larmet gick igång liksom stoboskoplamporna och våra bälten lossnade. Vi var tvungna att fly, att gömma oss, för det var en fripassagerare ombord och våra liv var i fara. Paniken lyste i ögonen på mina medpassagerare och jag var minst lika livrädd jag.

En guide hjälpte oss in i en hiss men det fick bara plats fyra personer åt gången. Jag, min kompis och ett par som jag aldrig sett förut blev intryckta i den lilla hissen och ivägskickade. Det gnisslade och sprakade och alarmet fortsatte tjuta. Så hux flux tändes en lampa för några sekunder och jag såg den. DET VAR EN ALIEN I HISSEN! Ett monster, alldeles svart och stort var där och tjejen i hissen skrek till sen blev allt mörkt. Hissen fortsatte åka och snart var vi på säker mark. Dörrarna öppnades, ljuset tändes men…vi var bara tre kvar i hissen!

Väldigt få filmer kan få mig i rätt stämning lika fort som Alien. Sist jag mätte tog det 3 minuter och 16 sekunder sen var jag där, ingen annanstans. Jag ÄR där, i skeppet, i rymden och jag känner mig inte det minsta lurad. Jag sitter bredvid coola Ripley (Sigourney Weaver) vid det vita frukostbordet, jag har långt hem, jag är bland vänner men rädd ändå och jag vill inte dö mellan tänderna på ett utomjordiskt monster, även om det är tillverkat av svarta sopsäckar. Jag köper hela faderuttan utan att ifrågasätta så mycket som en vagnsbult och jag älskar det!

Alien är en klassiker som håller tittning efter tittning, år efter år och det är få science-fiction-filmer förunnat. Jag bugar, niger och bockar, drar upp tröjan och ber Ridley Scott skriva en autograf för det här är filmkonst när det är som bäst. Att det är Ridley själv som 38 år senare gör den nya uppföljaren är egentligen helt otroligt. 38 år har passerat. Ett halvt liv. Vilken ynnest att han fortfarande finns bland oss och vilken ynnest att man själv är kvar och kan uppleva detta. För vad man än tycker om Alien-filmerna och vilken skiftande kvalitet filmerna ändå har, det ÄR nåt speciellt det här. Nånting stort är på gång att ske. 17 maj får vi reda på vad.

Imorgon kommer recensionen av Aliens!

 

Publicerat

THE MARTIAN

Dom senaste åren har jag gått igenom helveten jag inte önskar min värsta fiende. Jag har varit med om sånt man skriver självhjälpsböcker eller filmmanus om, sånt som blir tjocka kapitel i memoarer, sånt som bildar ärr i både ens själ och hjärta och som förändrat vem jag är och hur jag tänker på sätt jag knappt själv kan greppa.

Jag jobbar stenhårt för att kunna hantera allt som kommer upp i kölvattnet av detta mörker. Dagligen gör jag det, jag löser större eller mindre kriser och problem, jag gör det för jag har inget val. Jag har inte bett om situationen jag hamnat i, det finns inte en promille egen förskyllan i det hela men jag vägrar se mig som ett offer, den tanken existerar helt enkelt inte.

När allt var som värst gick jag till en psykolog, jag kände att jag behövde hjälp för att orka, för att inte gå sönder. När jag satt där i fåtöljen, berättade, fnissade, grät, snorade, hickade, hulkade avbröt psykologen mig och sa: ”Jag förstår inte att du orkar skratta, att du trots allt du varit med om fortfarande kan se det komiska i saker och ting.” Jag tittade på henne och svarade: ”Jag kan inte göra på något annat sätt. Jag dör annars.”

När jag sitter i biomörkret bredvid en kille till vänster som idisslar baconchips samtidigt som han visselandas genom näsan och en kille till höger som klappar händer, skrattar med magstöd, tjoar och sjunger Waterloo med ljudlig stämma så vill jag inte vara någon annanstans på jorden. Inte i rymden heller. Jag vill vara BARA precis där på rad 7 på Rigoletto med billiga 3D-glasögon som skaver på näsan och med Matt Damon på stora duken som försöker överleva ensam på Mars genom att se på livet och sin situation genom ett filter av humor.

Jag njöt varenda sekund av dom två timmar och tjugotvå minuter rymddramatik som regissör Ridley Scott bjöd på, jag älskade varenda skådespelarnuna, discomusiken, historien som baserats på Andy Weirs bok. Jag levde mig in i Mark Watneys (Matt Damons) utsatthet till hundra procent, jag skrattade, tårarna rann, jag fick panik, andnöd och höll på att explodera i hela bröstkorgen sista tjugo minuterna. Och det sjuka i hela upplevelsen var att jag på nåt underligt sätt kände igen mig.

Kan man skratta åt eländet kommer det inte åt en, inte på riktigt, inte ända in liksom. Mark Watney är ett grandiost filmiskt bevis på det. Han är för problemlösning vad Robin Williams var för tänka-själv-mentaliteten i Döda poeters sällskap och – faktiskt – vad jag var för min egen självläkning vad gäller krishantering.

Alla vill väl på något sätt komma hem, oavsett om man är 200 miljoner kilometer hemifrån eller helt enkelt bara gått lite vilse i sig själv?

Publicerat

Fredagsfemman #191

5. Flimmer

Idag börjar Flimmer, Norrköpings alldeles egna filmfestival. Programmet känns både matigt och intressant och vågar man sig inte på några mindre/smalare filmer så förhandsvisas The Walk i 3D OCH man har chansen att se Ex Machina på stor duk. Bara en sån sak! Här kan du läsa om festivalen som håller på ända fram till 11:e oktober.

.

.

.

4. Vad skulle du vara villig att betala för att se film på IMAX?

Vad är rimligt för en biobiljett? Var går din smärtgräns? Jag vet var min gräns går och det skulle antagligen få ekonomerna på SF att halka av stolen MEN jag vet också att jag inte är ”normalt funtad” vad gäller denna grej. Så därför är jag nyfiken på riktigt, hur tänker du?

.

.

.

.

3. Stockmotion Filmfestival

Idag och imorgon är det filmfestival på Filmhuset. 58 kortfilmer visas (både dokumentära och spelfilmsvarianter) och det hålls en hel massa intressanta seminarium. Jag kommer kolla läget där idag och agera ”wingman” till min vän Johanna som är en duktig dokumentärfilmare och hennes fina film Lasse och Ulla visas i eftermiddag (kortfilmsversionen). Läs mer om festivalen här.

.

.

.

2. Matt Damon

Idag har den premiär, filmen som jag hoppas ska ta tillbaka Ridley Scott i gammal god filmarform. The Martian. Rymden. Härligt. Min son såg trailern och undrade om det var en fortsättning på Interstellar. Fullt rimlig fråga kan jag tycka efterson både Jessica Chastain och Matt Damon är med i båda filmerna. Men här är Matt Damon i fokus. Ensam på en planet far far away. Jag får panik bara jag tänker på det men i helgen blir det biobesök! Såklart!

.

.

.

1. Saga Norén Länskrim Malmö

Bron är tillbaka med en tredje säsong och det har svidit i inkorgen i många veckor nu när jag fått länkar till dom första fyra avsnitten men valt att inte titta. Jag är alldeles för dålig på danska för att våga sjabbla bort otextade Bron-avsnitt genom att sitta som ett frågetecken och humma över vad som sägs. Tyvärr. Så nu sitter jag framför TV:n klockan 21 på söndagarna, utvilad med rak rygg och bara njuuuuter av SVT-kvalité in i minsta detalj. Fy fan alltså, bara Bron är värd hela årets TV-licens! Jag saknar Kim Bodnia men älskar Saga Norén och önskar att alla dagar vore söndagar!

.

.

Publicerat

EXODUS: GODS AND KINGS (IMAX 3D)

Ett av mitt livs stora kärlekar kom till mig 1992.

Elva tjejer startade ett företag tillsammans och vi bestämde oss för att åka på konferensresa till London. Jag var nyss fyllda tjugo och det var sjukt spännande, både jobbet och resan, men att få komma till London smällde högst. Hela resan blev något utöver det vanliga på väldigt många plan men den röda tråden stavas utan tvekan kärlek.

Jag blev blixtförälskad i London, jag träffade en kanonkille som jag kärade ner mig i och under några lediga timmar en eftermiddag tipsade min kompiskollega om en fantastisk biograf, ”nästan lika stor som Globen” och vi gick dit. Filmen vi såg hette 1492, den regisserades av Ridley Scott och gick på biografen Empire på Leicester Square. Sen den dagen har jag varit i London fler gånger än jag kan räkna och minst lika många gånger har jag varit på Empire. Jag blir fortfarande pirrig i magen när jag sitter på en bänk på Leicester Square med en biobiljett i fickan och väntar på att filmen ska börja och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det handlar om kärlek. Stor och innerlig kärlek.

Idag är den förut så gigantiska salong 1 på Empire omgjord till IMAX-biograf och för mig känns det som en match made in heaven. IMAX-formatet är min nya stora kärlek, om jag kunde skulle jag alltid se film på det viset. Alltidalltidalltid.

Nu råder det ju en viss IMAX-brist i Sverige och därför tar jag alla chanser jag får när jag befinner mig i en stad där det finns sådana biografer. Som det alltså gör i London. Tyvärr denna gång fick jag välja mellan pest och kolera vad gäller filmer – Hobbit-filmen eller Exodus – och ingen av dom lockade speciellt. Det som gjorde att Exodus drog det längsta strået var 1. den gick på Empire och 2. Ridley Scott regisserade. Cirkeln var sluten, nu var det jag som kunde tipsa mitt resesällskap om denna bedårande biograf och dessutom med en Ridley Scott-film!

Exodus: Gods and Kings är en PERFEKT film att se på IMAX. Visuellt är det ett mästerverk, otroliga scener, jag tappar nästan andan ibland. Vyer över det praktfullaste Egypten har, pyramider och sfinxen, ovädersscener som får mig att tro att jag är där, grodregn, gräshoppor i rent äckliga mängder. Scenografi och smink är förstklassig och till och med John Turturro, detta vedträ till skådespelare, är trovärdig som Seti, farao och biologisk pappa till Ramses (Joel Edgerton) och känslomässig ”styvpappa” till Moses (Christian Bale).

Det finns alltså ingenting att klaga på vad gäller ytan på denna film, ingenting alls. I bow my head för Ridley Scott, jag kan inte göra annat. Men tyvärr finns det ett tyvärr för delar av filmen är rent farsartade usla. Joel Edgerton till exempel. Maken till felcastad människa och maken till överspel! Jag sitter och kliar mig i huvudet med dom där gigantiska 3D-glasögonen på näsan, Joel Edgerton, är han inte en bra skådis – egentligen? Hur kunde det bli såhär?

Vad jag tycker om Christian Bale vet alla som följer min blogg, jag tycker han är både iskall och tämligen överskattad. Tyvärr är hans insats i denna film inget undantag. Bale ska spela Moses som är en empatisk man, en folkets man, en snällis om man så vill. När Bale ska gestalta Moses varma sidor lyckas Ridley Scott få honom att le ett par gånger och – VOJNE! – han ler med ögonen till och med. Det är något jag aldrig förr sett på film, Bale som ler alldeles innerligt. Men ett par leenden gör ingen Moses om man så säger, Bale är inte bra i huvudrollen, han är alldeles för…kall/fel/okarismatisk/whatsoever. Jag tror det är rollistan som gjorde mig så totalt o-pepp på filmen och det är rollistan som gör att betyget inte blir högre trots att filmen på många sätt är kanon.

Om jag ska försöka summera mina tankar om filmen i en enda klatschig slutmening får det bli denna: som IMAX-upplevelse är det 5/5, som film 3/5 men skulle jag tvingas se den under några andra förhållanden skulle jag hellre se något annat.

Publicerat

Veckans Cruz: THE COUNSELOR

Läser jag fort på filmaffischen ser jag bara ordet DIADEM.

Weird.

Å andra sidan är ett ord som diadem lika förklarande för vad den här filmen handlar om som vilket annat random ord som helst. Nagelsvamp. Tryckkokare. Hallongrotta. Det är en redigt underlig film det här. Alltså, på riktigt, den är jättekonstig. Så många stora namn på samma plats, både framför och bakom kameran, men vad hjälper det?

Den här historien är mer lövtunn än riktigt billigt toapapper, sånt papper som smälter av lite kiss. Jag undrar om Cormac McCarthy kluddat några rader på en servett eller nåt, knögglat ihop den och gett den till Ridley Scott på nån blöt fest.

”Kom igen Riddan, vi gör en film. Kom igen, jag är över åtti och du kommer aldrig få till den där uppföljaren till Alie…. Prometheus, let´s do it! Vi lurar av filmbolaget en massa stålar, tar in snygglot Fassbender och den där hetlevrade, vad heter hon…Penelope, ja vi kan ta hennes gubbe också men vi måste ha nån mer som är snygg nästan utan kläder och med en stor svinful fläck-tatuering på hela ryggen. Cameron Diaz tackar aldrig nej va? Och Brad Pitt ska vi ha! BRADDAN och RIDDAN, kom igeeeeen.”

I min hjärna var det så det gick till när Cormac och Ridley slog sina huvuden ihop och krystade ut det dödfödda foster som döptes till The Counselor.

Det finns dock tre personer som klarar sig med äran i behåll. Michael Fassbender gör det han ska, Brad Pitt gör det han ska och Penelope Cruz gör det hon ska. Konvulsionerna lägger sig en aning när dom är i bild men förutom dessa tre, ASSÅ VAD FAN ÄÄÄÄÄ DET HÄR??

[Ett eller två L i Counselor? Det verkar vara lite olika varhelst jag tittar. Det står med ett L på Imdb, två L på affischen. Weird, precis som filmen i sig. ]

 

Publicerat

Veckans Berenger: I SKUGGAN AV ETT BROTT

Tom Berenger var en riktig hottie på 80-talet, en känslig machoman vars läppar alltid zoomades in när det vankades kysscener. Mimi Rogers var gift med Tom Cruise, hon var en ”äldre” kvinna, skitsnygg, classy och lite spännande eftersom hon lyckats lägra den där snyggingen från Föräldrafritt och det i en tid då yngre män sällan var tillsammans med äldre kvinnor, eller längre för den delen.

1987 lyckades Ridley Scott fösa ihop dessa tu i en spännande erotisk thriller som var en storfilm – då. Det var en såndär film som ”alla” såg och som jag själv såg om och om igen på video. Nu har jag sett om den och visst håller den fortfarande men det är en story som filmats alltför många gånger för att fortfarande kännas spännande. Ensam rik vacker kvinna blir vittne till ett mord och ska beskyddas nattetid av snygg gift polis. Klurigare och lurigare än så är det inte. Twisterna kan en vandrande pinne med lätthet tänka ut och jag blir nästan lite fnissig åt det charmen. Det finns nämligen ingenting att bli besviken åt – egentligen.

Längtar man efter att se en riktig 80-talare så är I skuggan av ett brott perfekt. Musiken, känslan, ljuset, kläderna, Tom Berengers paradkostym – dom högt uppdragna blåjeansen – är givetvis på plats liksom Mimi Rogers klassiska 80-talskrulliga page. Ridley Scott som regissör är kanske mest känd för några små sciencefictionfilmer som börjar på A och slutar på lien, för Thelma & Louise, för Gladiator,  Bladerunner och Prometheus (såklart) men det är lätt att glömma att han under åren även gjort flera såna här tämligen ”normala” thrillers.  Han behärskar även den genren även om jag tycker han glänser mer som regissör av egensinniga storvulna härliga effektfilmer, där är han tämligen svårslagen.

Jag är svag för den här filmen även om jag inte är lika svag som jag var i slutet på åttiotalet men för tusan, med charm och högt uppdragna byxor kan man komma långt. Kolla bara Tone Norum.

När jag såg den 1988:

När jag såg den 2012:

 

Publicerat

PROMETHEUS

Så var den då signed, sealed, delivered, äntligen. Prometheus, försommarens film med stort F är upplevd, sedd och något sånär smält i sinnet och jag sitter här och knapprar på tangenterna och känner mig som Dr Jekyll och Miss Hyde. Det är mycket antingen eller i min skalle just nu, jag känner mig sjukt velig och det är inte likt mig. Jag må vara mycket men just velig är jag inte. Jag väljer, jag bestämmer mig, jag genomför. Oftast. Inte nu. Nu är jag flummigt comme ci, comme ça här i min Prometheuschock.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också. Så jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Nu börjar Prometheustexterna rasa in på bloggarna omkring mig och det är ju alltid intressant att läsa andras åsikter så här kommer ett gäng länkar till recensioner jag hittills läst: Except Fear, Fripps filmrevyer, film4fucksake, Glory Box, All film ska ses, Allvarligt talat, Bra film, Captain Charismas filmblogg, Syndare i filmparadiset, Toppraffel, Viktor Jerner, The Velvet Café, Jojjenito, Movies-Noir och Yam Magazine.

Publicerat

Fredagsfemman # 17

5. Istället för film – förvirring.

Det är bara att acceptera, det finns vissa veckor om året då det inte är försvarbart att sitta inne och titta på film. Försommarveckor med strålande sol är sådana för mig. Dessa dagar är så få och skuldkänslorna jag får av att fokusera på en tv-skärm för massiva för att det ska vara värt det. Däremot inte sagt att det är en enkel uppoffring. Däremot inte sagt att jag inte känner mig förvirrad. Film är ju  min bubbla, mitt andningshål så lite regn nu tack. Bara några timmar nån kväll, det räcker fint.

 

4. Harrison Ford

Okej, han må ha passerat bäst-före-datumet med råge men det fanns en tid i världen när han var det bästa som fanns. Sent ikväll går Vittne till mord på TV4 och orkar du med att hacka i dig EN film med en miljard reklamavbrott så är Vittne till mord filmen du ska välja. 00:15 börjar den och du lär inte somna ifrån den.

 

 

3. Ally McBeal

Då jag är lite orolig för att min dotters Vänner-bubbla aldrig spricker och att DVD-skivorna i boxen snart är oläsbara av allt tittande fick hon första säsongen av Ally McBeal i födelsedagspresent av mig. En chansning som gick hem både hos henne och mig. Jag smyger utanför hennes dörr och fnissar åt den där serien så var så väldigt charmig då när den var ny och nu är den ny för henne. Att Ally-Calista Flockhart själv precis gick om sin äkta man med en placering är en annan historia.

 

2. Pernilla Wiberg

Mästarnas mästare är ett TV-program jag mer än gärna ser på. Idrottstjärnor som gjort något utöver det vanliga har en speciell plats i mitt hjärta och många är dom idrottare som växt enormt i mina ögon efter deltagande i detta program. Pernilla Wiberg är en sådan i år. Vilken kvinna! Bara tanken på henne får mig att vilja gå en redig tur med tönt-stavarna och svettas som en gnu. Synd bara att det är så varmt. Jag väntar in lite lägre temperaturer men då är det kanske för kallt…eller för blött….eller så har jag skoskav eller nåt.

 

1. Ridley Scott

Säga vad man vill men denne man har fått både filmskeptiker, science-fiction-fans, normala biobesökare och värstingnördarnas puls att öka å det grövsta med sin nya skapelse Prometheus. Hypen har varit enorm, förväntningarna är skyhöga, trailersarna är supercoola och jag är SÅ PEPP inför kvällens visning där jag kommer att sitta som förstenad med dom där förbannade 3D-glasögonen och bara njuta. Premiärer som denna växer inte på träd. Det här är stort. Stooort är vad det är.

Publicerat

Veckans Sarandon (och den sista): THELMA & LOUISE

Alla som känner mig vet att jag är hyperallergisk mot allt med prefixet ”Kvinnor kan”.

Att kvinnor kan en hel massa saker är inget som måste manifesteras eller bekräftas, det är en självklarhet och så länge vi kvinnor själva inte inser det kan vi ta och lägga den där jämställdhetsdebatten i malpåse. Att kvinnor kan är precis lika självklart som att män kan ändå måste det till Kvinnor kan-mässor och kvinnorforum och röster ska höjas för mer inkvoterade kvinnor i typiskt manliga yrken. Jag tror inte på den grejen för fem öre. Däremot tror jag på att självförtroendeboosta varandra men inte nödvändigtvis för att vi är kvinnor utan för att vi är människor som behöver det ibland.

Thelma och Louise är en film som fungerade som en sådan boost när jag som bäst behövde den i mitt liv. Mitt i en turbulent tid med en kontrollerande och extremt svartsjuk pojkvän gick jag och såg filmen som faktiskt – på riktigt – förändrade mitt liv.

Ridley Scott har skapat en roadmovie som handlar om att ställa upp på varandra, att lyssna på sitt hjärta och att aldrig ge upp. Thelma och Louises lilla resa på tu man hand förändrar allt och allt som händer förändrar dom och ingen av tjejerna vill någonsin bli den dom var igen. Självförtroendeboost in absurdum och ända in i kaklet skulle man kunna säga.

Thelma (Geena Davis) är en hunsad hemmafru och Louise (Susan Sarandon) en utarbetad servitris som råkar ut för ett as till man utanför en bar en blöt kväll. Mannen försöker våldta Thelma och Louise har en pistol och resten är som man säger….historia.  Tillsammans försöker dom hålla sin undan från polisen i Louises gamla Thunderbird från 1966, vilket går bra till en början men snaran dras åt, rättsväsendet, äkta mannen, livet kommer närmare och till slut måste dom ta ett beslut och hitta en lösning.

Jag kommer aldrig att tycka att en kvinna är en bättre människa än en man bara för att hon fötts med snippa. Jag kommer aldrig att tycka att en man är bättre än en kvinna för att han har mer muskelmassa. Jag säger som Tommy Nilsson ” Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan, men vi behöver nån som visar oss en väg ibland”. Filmer som visar oss vägen är filmer att älska, det är filmer som betyder mer än vad jag kan sätta ord på. Thelma & Louise fick min sommar 1992 att bli en sommar att minnas, en sommar att växa upp och tuffa på mig och jag är filmen evigt tacksam för det.

Det här är min favoritfilm med Susan Sarandon och jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta det här temat än med en klockren fullpoängare.