Etikett: Riley Keough

Publicerat

THE HOUSE THAT JACK BUILT

 

Lars von Trier är tillbaka och detta med en film som fick över 100 personer att lämna biosalongen när den visades i Cannes dock utom tävlan. Trots detta fick han – och filmen – stående ovationer av publiken som stannat kvar.

Kontroversiell man det där. Tröttsamt kan man tycka men är det inte också ganska…intressant? Vad är det med hans filmer som tar sig innanför huden på detta sätt? Varför retar han upp så många, hur kommer det sig att hans filmer BERÖR som dom gör – på gott och ont?

Våldet i dagens film är enligt alla texter jag läst extraordinärt grafiskt. Rent vidrigt tydligen. Antagligen är det därför jag tittar på filmen som med en mental sköld framför mig men det visade sig vara en sköld som inte riktigt behövdes. Med det sagt, detta ÄR en riktigt magstark film, säkerligen på gränsen till vad många pallar med, jag själv däremot hade inga direkta problem med att titta på våldet. Det säger kanske mer om mig än om filmen egentligen.

Matt Dillon spelar Jack, seriemördaren som verkar ha specialiserat sig på att döda kvinnor på allehanda grova och sjuka sätt. Ett 60-tal skryter han om. Fem av dessa ”incidenter” får vi följa i filmen. Långa scener, för långa om du frågar mig men antagligen egentligen för korta för von Trier själv. Hela filmen klockar in på två timmar och trettiotvå minuter och det är ju Marvel-DC-längd det där. Det är snyftigt oscarsdrama-längd. Ingenting med filmen påvisar att den behövt vara SÅ lång mer än att ”von Trier gör för von Trier kan”.

Filmen är inspelad i svenska småorter som Skåpafors, Tösse, Åsensbruk, Dals Rostock och Åmål men utspelar sig på 70-talet i nordvästra USA nånstans. ”Fame” med David Bowie är den musikaliska röda tråden filmen igenom och det är ett knepigt val av låt i mina öron. Jag har inget emot låten i sig men jag tycker inte den passar i filmen.

För att vara en provocerande film känner jag mig märkligt oberörd. Alla skriverier om det onödigt grafiska, det fruktansvärda gottandet i våld mot kvinnor är visserligen sant men att Lars von Trier INTE skulle göra en sånhär film mitt i en filmvärld som mer än någonsin är medvetna om kvinnans utsatta ställning (både i verkligheten och på film) är konstigare än att han gjort den. Han är underlig den mannen, liksom denna film.

Publicerat

LOGAN LUCKY

Det här min gode läsare är ren och skär FREDAGSFILMSUNDERHÅLLNING. Det här är ögongodis, det är en fröjd för filmälskarhjärtat OCH det är en film som man glömmer direkt den är slut. Det jag inte glömmer är däremot skådespelarprestationerna. Trion Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig verkar njuta av varenda sekund i bild och jag gör detsamma. Dom spelar över med den mest högklassiga fingerfärdigheten man kan begära av någon Hollywoodskådis och dom gör sina karaktärer Jimmy Logan, Clyde Logan och Joe Bangså himla mänskliga i all sin trashighet.

Channing Tatum i beiga snickarbyxor och Daniel Craig i ”fängelsepyjamas” är bilder som etsat sig fast i mina hornhinnor, dessutom scenen när Jimmys dotter Sadie (Farrah Mackenzie) uppträder med ”Take me home, country road” för att det är hennes pappas favoritlåt (istället för Rihannas ”Umbrella” som hon egentligen skulle tävla med) och scenen när Jimmy får sparken från sitt jobb pga haltar. Det är nåt som skär sönder mitt hjärta när föräldrar som uppenbarligen är väldigt beroende av den (lilla) lön dom tjänar får sparken och speciellt när det handlar om föräldrar som sliter, släpar och skitar ner sig på arbetstid. Det gör ont.

Annats är det inte mycket som gör ont med den här filmen. Den passerar som ett rinnande vatten och jag var rejält underhållen under tiden. Rebecca Blunts manus gör att filmen bara där ligger på en stark trea men regissören Steven Soderberghs härliga filmiska driv och skådespelarnas prestationer gör att den hamnar på en fyra för mig. Riley Keough, Hilary Swank, Katie Holmes, Katherine Waterston, alla inblandade briljerar. Jag skulle kunna säga att Logan Lucky är precis motsatsen till samme regissörs film med titeln Haywire.

Publicerat

HOLD THE DARK

Jeremy Saulnier är en såndär filmregissör som (åtminstone) vi filmnördar har koll på. Efter filmer som Blue Ruin och Green Room känns han som en ytterst intressant berättare i den kolsvarta våldsamma dramagenren och man satt väl mest och väntade på ännu en film med en kulör i titeln i något som många pratat om som en trilogi. Efter lite googlande hittade jag dock en intervju med Saulnier från 2016 där han tillbakavisar detta.

Q: What colors are you interested in using in the future?

A: Purple, of course. But there will likely not be a color trilogy as some have suspected!

Färg eller inte, nu finns i alla fall Saulniers nya film Hold the dark på Netflix, mycket på grund av att det är en Netflix Originalfilm. Macon Blair har skrivit manus (precis som med Blue Ruin och Green Room) men denna gång är manuset baserat på en roman. William Giraldi heter författaren, boken heter precis som filmen och kom ut 2014.

Det här är en no-mercy-bäcksvart historia, våldsam nåt så gud förbannat och vissa delar av filmen är rent lysande. Det finns bland annat en lång shootout-scen som jag skulle säga är topp-tio (kanske topp-fem förresten) av filmiska skottsalvor jag någonsin sett. Historien utspelar sig i den karga outbacken i Alaska där solen går ner 15.30, snön aldrig smälter och det är ända-in-i-benmärgen-iskallt 24/7. Perfekt ställe att lägga ett drama som detta på, såklart.

Medora Sloane (Riley Keough) bor där tillsammans med lille sonen Bailey (Beckham Crawford) nu när maken Vernon är i något sandigt land och krigar. Hon ser ut som att hon håller på att bli galen av kyla och ensamhet med stora påsar under ögonen och svårighet att stå ut med vardagen. När lille sonen försvinner misstänker hon att det är dom närgångna vargarna som har tagit honom och hon skriver ett brev till Russell Core (Jeffrey Wright), en vargkunnig författare som skrivit en bok om just vargjakt. Hon ber Mr Core om hjälp med att hitta vargen som tagit sonen och tro´t eller ej, han reser hela vägen till Alaska för att göra henne till viljes.

DÄR är väl kanske mitt största aber med filmen, Russell Cores blotta existens – och varför. Jag tror inte riktigt på att detta skulle kunna hända i verkligheten, att någon släpper allt för en främling för blott ett handskrivet brevs skull. Att Cores vuxna dotter (som han sällar träffar) tydligen arbetar i denna del av USA har kanske en viss betydelse men det hade väl gått att åka dit ändå – kan jag tycka?

Nåja, jag ska inte bli för gnällig för jag tycker det här är en BRA film. Jag har en förkärlek för karga, tysta, långsamma, våldsamma filmer som utspelar sig i vildmarken och lägger man därtill att det är en historia om kärlek, sorg, föräldraskap och ren jävla galenskap som grädde på moset, vad finns det att inte grundgilla?

Publicerat

AMERICAN HONEY

Andrea Arnold är en filmregissör som alltid är intressant tycker jag. Hon har gjort fyra långfilmer såhär långt, Red Road (bra), Fish Tank (mästerlig), Wuthering Heights (njä) och dagens film American Honey. Jag har alltså inga superförväntningar på filmen men ser ändå fram emot att ta mig an den, så mycket man nu kan se fram emot en tretimmarsfilm som handlar om tidningsförsäljande typ-white-trash-ungdomar som gökar och krökar.

Star (Sasha Lane) är en tjej i 17-20-årsåldern (lite oklart för mig) som bor hemma hos sin mamma. På dagarna tar hon hand om sina småsyskon och hon gör det så pass helhjärtat att man nästan kan tro att det är hennes egna barn. Och det är också så Star lägger fram det till sin mamma när hon fått jobb som ambulerande tidningsförsäljare och ska flytta, att ”det är inte mina ungar, du får ta hand om dom själv nu”.

Star sprang nämligen på Jake (Shia LaBeouf) på Walmart. Dom tittade på varandra, eller titta är kanske ett understatement. Dom STIRRADE på varandra, det var rejält heta blickar det där och hon är tonåring, han känns betydligt äldre och ändå är det HAN som börjar dansa på varubandet så att butikspersonalen får tillkalla vakter. Detta händer till tonerna av Rihannas ”We found love in a hopeless place” och vad kan vara mer hopplöst än Wallmart? Kön till soppköket kanske?

Det här är en sån film som INUTI MIG signalerar domedagsprofetia, en film som jag känner inte kan sluta bra men utan att spoila för mycket kan ju även jag ha fel ibland. Jag tänker att det är Andrea Arnolds kanske främsta egenskap som filmskapare, hennes fingertoppskänsla där hon kan få oss som tittar att balansera mellan hopp och förtvivlan, mellan tragik och framtidstro, mellan önskan att lita på människor och besvikelsen när mattan rycks bort under fötterna. På det sättet är American Honey väldigt lik Fish Tank och detta är ett stort plus i min bok.

Det här är helt klart en BRA film, en sevärd film och en film som förtjänar en stark trea men inte mer än så.

 

Publicerat

IT COMES AT NIGHT

Återigen, trailers är ett jävla skit och nu har den tagit mig ända hit.

It comes at night har en trailer som är nåt grönjävligt missvisande jämfört med filmen i sin helhet. Trailern visar mörka läbbiga scener som får mig att hamna i en skräckfilm där det KAN vara monster som döljer sig i skogen, det KAN också vara något helt annat men oavsett vad det är så blir jag sugen på att se mer. Filmen däremot, filmen är jordnötter jämfört med trailern. Osaltade jordnötter.

Filmen hade biopremiär igår och det var en riktigt charmig visning jag var på. Fullsatt på en av Filmstaden Sergels minsta salonger med allt från tonårstjejer till pensionärer i publiken. Det tjejskreks redan till Annabelle 2-trailern som visades före filmen (jävligt bra trailer den med by the way) och alla kändes pepp på att se skräckfilm klockan 15 på dagen. Det var förväntningar i luften som man säger.

Till och från filmen igenom ser jag huvuden som nickar till. Jag hör små snarkningar, det kollas klockor och mobiler och ja, jag förstår varför. Filmen har nämligen – bitvis – ett tempo som får bilregisterdjuret i Zootropolis att kännas rask. Historien berättas otroligt sakta för att nån gång här och där tjonga till med en jump scare som får en att skaka till en smula men knappast bli rädd. Fan alltså, jag känner mig besviken faktiskt, jag hade ju trott så väldigt mycket mer om den här filmen.

Joel Edgerton går får klarhet till klarhet och han är mycket bra även här. Hans son Travis spelas av Kelvin Harrison Jr och det är en ung man vi lär få se i många filmer framöver. Väldigt närvarande och duktig. Carmen Ejogo spelar frun och även hon är bra. Riley Keough, Christopher Abbott och en liten pojke vid namn Griffin Robert Faulkner har resten av dom bärande rollerna och jag tycker om dom alla tre.

Att filmen inte är någon toppenrulle i mina ögon beror nog mest på kombinationen FÖR höga förväntningar och att den är mer ett psykologiskt drama än den regelrätta skräckfilm den säljs in som. Jag hade gärna sett lite monster om man säger så.

Det absolut bästa med filmen är dock ljudet. Vilket JÄVLA ljud alltså! Tänk att du står i en tunnel och slår på ett oljefat med nåt stort strumpförsett föremål och att man sen lägger en djup basgång på ljudet, så låter det genom hela filmen. Brummar liksom. Ashärligt. Med en budget på knappt 5 miljoner dollar har man ändå lyckats få ut väldigt mycket bra, det är bara inte tillräckligt för mig.

Filmen:

Ljudet:

Publicerat

MAD MAX: FURY ROAD

Om jag ska börja från början så är jag inget fan av Mad Max-filmerna. Dom tre filmerna från 1979, 1981 och 1985 regisserade och påhittade av George Miller med Mel Gibson som Mad Max med uppspärrade ögon och sandig hockeyfrilla skulle sammantaget få en fyra av mig om jag skulle betygssätta direkt från minnet. Mad Max 1/5, The Road Warrior  2/5 och Mad Max beyond Thunderdome 1/5.

Förutsättningarna för att se George Millers nya skapelse var därmed jättebra, utan ironisk underton. Låga förväntningar är – liksom ett gott samvete – den bästa huvudkudden. Att Tom Hardy spelar Max gör visserligen en hel del för min sugenhet att se filmen, kanske inte för att han allena kan rädda den om det visar sig vara ännu ett ökentorrt postapokalyptiskt actionhaveri, men jag vet att han inte kommer göra bort sig. Han kommer vara den bästa Mad Max som går att frambringa. Att Charlize Theron har den kvinnliga huvudrollen som Furiosa gör mig ännu mer trygg. Hon är alltid bra, precis lika stabil som Tom Hardy.

Så jag köper mig en biljett, väljer bort 2D för en gångs skull då jag vägrar sätta mig i nån liten skitsalong med 70-tumsduk för att se den här filmen. Precis som med Furious 7 så känns det som att ju större duk och ju högre ljud desto bättre kommer jag tycka om filmen och med facit i hand (och brist på IMAX på hemmaplan) tänkte jag rätt.

Mad Max anno 2015 är ingen film, det är en upplevelse. Det är bara att tömma hjärnan, släppa sargen och bege sig in i en värld som osar högoktanig bensin och sällantvättade skinnkläder. Mad Max anno 2015 är en mash-up av öken-rock-opera, Pimp my ride och en helkväll med Cirkus Cirkör och 3D:n utnyttjas på ett ypperligt sätt.

Det brummas, gitarr-riffas, gasas, skriks, skjuts, sprängs, floffas, sploffas, kloffas, sprayas lite silverfärg, dödas, vattnas, tankas, lagas, rejsas, grejsas, funderas och dödas. Det sistnämnda en hel del. Mycket död blir det men det dödas på kreativa sätt och blir – faktiskt – aldrig tråkigt. Nej trist hinner jag inte ha för det går undan från första scenen till den sista och enda gången jag suckar är åt det klyschiga citatet i slutet på filmen.

Jag tycker det var härliga två timmar i sällskap av Max, Furiosa och resten av gänget. Jag gillade att hela filmen sjuder av Girl Power Deluxe och att den är snygg som ett helvete. Varenda scen skulle gå att pausa och tryckas som fototapet.

Sen måste jag tillägga att det trummas en hel del. Jaaaa….mmmm….samma typ av trummande som i The Dark Knight Rises….och Tom Hardy har en mask för ansiktet….och han pratar. Så SJÄLVKLART får filmen en redig fyra. Mitt logiska tänkande slutar nämligen fungera när dessa tre parametrar möts. Som tur är händer det inte alltför ofta.

Jojjenito har också sett Mad Max. Här är hans tankar om filmen. Filmparadiset går nästan ner i brygga av filmen, liksom Flmr-Steffo, The Nerd Bird-Cecilia,  film4fucksake och Filmitch. Fripps filmrevyer är aningens mer kritisk, liksom Sofia. Plox har också skrivit om filmen och nu även Movies-Noir.