HUNT FOR THE WILDERPEOPLE

Lille Ricky (Julian Dennison) blir fosterhemsplacerad nånstans ute i den Nya Zeeländska bushen hos en mysig kvinna vid namn Bella (Rima Te Wiata) och hennes kuf till man (Sam Neill).

Ricky som aldrig verkar ha haft vare sig familj eller en trygg plats i tillvaron har till en början svårt att anpassa sig men det går bättre och bättre tills den dagen då Bella trillar ihop knall och fall och dör. Hector (Neill) slutar fungera och det är uppenbart att Bella varit hans liv även om han aldrig skulle säga det högt. Han beslutar sig för att lämna tillbaka Ricky till socialen, han känner inte att han klarar av pojken själv. Men Ricky är inte med på det, han kommer på andra tankar och det slutar med att den udda duon rymmer in i vildmarken. Efterlysningen kommer som ett brev på posten och ”alla” letar efter dom.

Man skulle kunna kalla Hunt for the wilderpeople för en liten feel-good-pärla så det är det jag gör nu. Det är en liten feel-good-pärla det här. Kanske ännu större pärla för många andra än det är för mig. Jag tycker om filmen, jag tycker om Hector och Ricky men berättelsen berörde mig inte in i benmärgen. Men, det är okej. Filmen är underhållande, ibland lite sorglig, ibland riktigt kul och det är klart den är det med Taika Waititi bakom spakarna. Han spelar förresten en präst i filmen och han gör även det bra.

Jag skulle säga att det här är en perfekt söndagfrukostfilm, en film hela familjen kan titta på. I alla fall alla som är stora nog att läsa undertexter.

Filmen finns på Viaplay.

Skräckfilmsvecka: HOUSEBOUND

Skräck-komedi är en lurig genre. Tanken verkar vara att skratt är så pass förlösande att kroppen liksom är ”lös och ledig” och inte riktigt beredd på att bli rädd och då blir man ännu räddare.

Om denna baktanke inte stämmer förstår jag mig inte på genren alls, vilket jag i ärlighetens namn sällan gör. Skräck-komedier är således som lakritschoklad. Oftast rätt äckligt men när det görs bra är det rätt schysst. Död Snö och Död Snö 2 är god lakritschoklad, Scary movie-filmerna, not so much.

Housebound är en film som jag på förhand trodde var en ”vanlig” skräckis. Jag trodde att det var en ”vanlig” skräckis av en enda anledning: jag tyckte till en början att den var läskig. Till och med riktigt läskig. Bara läskig. Men sen kom några scener jag inte riktigt fick ihop, knasiga scener. Jag log och undrade om jag var i Sydkorea. Det var rätt kul. Också. Och sen otäckt. En jävla nalle som vägrade dö. Jumpscares högt och lågt. Snyggt filmat. Mörkt. Jobbigt. Sen roligt knasigt igen.

Housebound är skriven och regisserad av Gerard Johnstone, en nya zeeländare som med denna film gav sig fan på en sak som endast 10% av filmerna från den gröna ön lyckas med: gå med vinst. Det känns som att han kommer lyckas, om inte annat för att filmen förra året nominerats till hela sjutton filmpriser runt om i världen och vann sju! Det känns också som att han kommer lyckas i och med att filmen är riktigt bra. Den pendlar mellan en trea och en fyra men magkänslan säger att det får bli en trea den här gången. Vid en omtitt kanske den säger nåt annat.

Idag skriver Sofia om Def by Temptation och Filmitch har letat upp en annan film. Kan man hoppas på en skogsskräckis kanske? Vem vet vad det blir? Vet Filmitch?