Att tweeta en tanke som känns helt glasklar för en själv kan vara vanskligt. Ingen annan kan veta hur jag tänker även om jag tror jag är tydlig. I lördags fick jag mina fiskar varma när jag efter visningen skrev en tweet som handlade om denna films huvudperson Kumiko.
Kumiko är en 29-årig kvinna med fast jobb, lägenhet och kanin. Hon framstår som annorlunda men att Kumiko skulle vara ”mentalt handikappad” slog mig aldrig. Att hon spottade i sin chefs thékopp till synes utan anledning, att hon utnyttjade alla människor omkring henne för egen vinnings skull, att hon lämnade en femåring ensam på en restaurang, att hon matade sin kanin med nudlar och att hon hittade Fargo på VHS och gav sig fan på att åka till Minnesota för att leta upp den i filmen nedgrävda väskan med pengar, inget av det signalerar jättetydligt för mig att det är en sjuk människa jag ser framför mig. Udda, javisst, men inte psykiskt sjuk. Bara annorlunda, egocentrisk och totalt omöjlig att känna sympati för.
Så jag skrev en tweet. ”Kumiko – Treasure Hunter har en kvinnlig huvudkaraktär jag vill boxa i magen och sänka i en tunna med regnvatten. Jag tycker inte om henne.” Precis så kände jag. Jag ville sopa till henne, jag ville få henne att vakna upp genom att doppa henne i iskallt vatten, ruska om henne, försöka få henne att komma med i matchen. Men tweeten lästes inte som jag tänkte den. I min värld var det självklart vad jag ville göra och att dränka henne var inte vad jag menade. Inte heller att jag ville sänka alla mentalt handikappade i en tunna, eller Forrest Gump eller Frank för den delen.
Jag träffar så pass många udda människor själv hela dagarna att jag inte per automatik ser knasiga/konstiga människor med underligt beteende som psykiskt sjuka. Däremot kan jag ibland möta udda människor som jag vill sänka i en tunna regnvatten för att få igång blodomloppet och kanske därmed kickstarta hjärnan en smula. Att se Kumiko på film fick mig att känna så och det betyder INTE att jag vill döda alla psykiskt dåligtmående människor (jag såg som sagt inte ens Kumiko som sådan) men jag kommer definitivt tänka efter två gånger innan jag drar iväg en tweet igen.
Jag känner mig som Carl Casper idag. Jag var för snabb, det blev dumt och samtidigt förundras jag över att någon kan tro att jag menade nåt så pass hemskt. Nåja. Så kan det gå. En erfarenhet rikare. För övrigt gillade jag filmens premiss jättemycket. Mina förväntningar på filmen var höga men dom infriades inte. Betyget blir dock en tvåa, filmen har ”nåt” jag gillar även om den tar alldeles för lång tid på sig att berätta vad.
Känner du för att se den här filmen på Stockholms filmfestival så har tåget redan gått tyvärr. Jag såg den på Reflexen i Kärrtorp på filmspanarträffen i lördags och där blev jag ännu en erfarenhet rikare. Jag trodde Park hade Stockholms sämsta biografstolar men nä-nä, så var det inte. Reflexens biofåtöljer saknar stoppning till 99,97% OCH benutrymmet skulle knappt räcka till Peter Dinklage. Jättemysig foajé dock!
Om/när mina filmspanarvänner skriver om denna film länkar jag här.
