Jag vet inte riktigt varför jag i alla dessa (hualigen) fyra år medvetet avstått från att se The Trip men plötsligt fick jag ett otroligt sug efter att se den. Ibland kan det bli så. Man får nån fix idé att lever är gott, lever måste jag ha, sen äter man lever och håller på och spy precis som alla andra gånger jag ätit lever. Nu säger jag inte att jag kräktes av The Trip, inte alls, jag menar mest att sug efter något inte per automatik gör att det smakar gott. Utom ibland när suget har rätt.
Steve Coogan ska på tidningen The Observers räkning åka runt i England och provsmaka mat. Meningen var att flickvännen Mischa (Margo Stilley) skulle följa med men hon lämnade återbud i sista stund och alla andra Steve frågat har sagt nej. Sist på listan stod Rob Brydon som inte behöver övertalas speciellt länge för att följa med. Han vinkar hejdå till fru och spädis-dotter, sätter sig i bilen bredvid GPS-vägraren Steve och off they go.
The Trip är inte bara en matig film, det är en extremt pratig film. Gillar du tugget mellan dessa två män så kommer du gilla filmen. Ogillar du tugget kommer du troligen stänga av, eller ja, kanske kräkas lite. Jag fann mig själv oförhappandes leende i soffan, det var riktigt mysigt och inte alls långtråkigt att höra dessa två imitationsbattla Anthony Hopkins, Michael Caine och Hugh Grant hela tiden. Ja, hela tiden. HELA tiden. Precis heeela tiden.
I det icke-filmiska livet har jag svårt för människor som ofta och gärna slår sig på bröstet och proklamerar sin egen förträfflighet. Detta beteende bevisar bara en sak för mig, att den förträfflige är inte så förträfflig egentligen, att under den där självgoda huden finns endast osäkerhet, rädsla och litenhet. Steve och Rob slår sina bröstkorgar blodiga med sitt unkna skrytande, dom skulle kunna ställa upp i VM i bekräftelsebehov och dom båda är tävlingsmänniskor, snabba med att yttra ”I won!” i situationer där det spelar noll roll vem som är vinnare eller förlorare. Hade Steve och Rob varit aningens mindre charmiga män hade detta beteende gjort mig vansinnig men i filmen köper jag det även om jag inte direkt skrattar åt dom. Inte åt och inte med. Jag ler bara.
The Trip känns som en brittisk variant av Sideways och det är en kärleksfull jämförelse. Sideways är snäppet vassare i mina ögon men The Trip var inte pjåkig alls. En enkel och mysig film med en mycket välsmord dialog.
Stoppa pressarna, undrens tid är inte förbi!