THE BABYSITTER

80-talet är inte enbart på tapeten när det gäller kids-i-Gooniesinspirerade-grupper-med-ET-cyklar-som-löser-spännande-problem (som i Det och Stranger Things). Under 80-talet var skräckkomedier riktigt stort och det känns nästan FÖR självklart att filmbranschen ska köra vidare på den grejen just precis nu.

Skräckkomedier med lökig grundstory, nån nördig ung snubbe, nån lättklädd blondin och en jävla massa blod och klafs, när man ser The Babysitter känns det inte som om någonting hänt på trettio år. Tiden har stått stilla, på gott och ont.

Jag tycker inte det är dåligt men jag tycker inte heller att det är bra. Effekterna ÄR toppen men jag känner mig trött filmen igenom. Den känns så omodern i bemärkelsen ofräsch. Samtidigt snygg och ett hjärndött skönt tidsfördriv.

Jag är skeptisk helt enkelt.

Nyfiken på filmen? Den finns att se på Netflix.

 

 

ARQ

Det.

Det var.

Det var en.

Det var en gång.

Det var en gång en.

Det var en gång en film.

Det var en gång en film som.

Det var en gång en film som handlade.

Det var en gång en film som handlade om.

Det var en gång en film som handlade om tidsloopar.

Den började om och om och om och om och om igen.

Ganska sevärd. Ändå ganska seg. Den kändes lång med sina en timme och tjugoåtta minuter.

I avsnitt 56 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.