Nu är den sedd, klassikerfilmtipset från Linda som vann bloggens 3-års-tävling.
François Truffaut är en av Frankrikes mest kända regissörer och det här är hans debutfilm. 27 år gammal skrev och regisserade han filmen om den unga pojken Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud) som ansågs som ett problembarn i skolan och som en stökig unge hemma. Såhär med objektiva ögon tycker jag inte han verkar vara något av det, jag tycker mest han är en vanlig unge som har en magister med osedvanligt hög, gäll och irriterad röst, en undflyende mamma och en styvfar med oidipuskomplex. Hade jag varit man och stramt sexistiskt lagd (och magistern varit en fröken) hade jag ifrågasatt om han menstruerade konstant eller möjligtvis utbrustit i ett ”har du fått för lite kuk på sistone?!” Men nu är jag inget av det och således har det jag nyss skrev inte hänt.
Jag förstår det som att handlingen i mångt och mycket är självbiografisk och kanske är det därför den känns viktig trots att – eller på grund av – att den inte är onödigt överdriven. Pojkarna busar, det blir tokigheter och jag får som åskådare följa med på resan. Det jag inte riktigt får kläm på är vad titeln har med saken att göra men Wikipedia hjälper mig på traven. ”Den svenska titeln är en direktöversättning från den franska originaltiteln, men det är något missvisande eftersom den franska titeln syftar på det idiomatiska uttrycket ”faire les quatre cents coups”, som betyder ungefär ”att leva livet”, eller att man gör många dumma saker.” Nu känner jag mig klokare. Tack Wikipedia.
De 400 slagen är en vacker film. Den är svartvit på ett snällt sätt, inga starka kontraster, inget tokvitt eller kolsvart, det är helt enkelt en fröjd för ögat. Musiken är också av det snällare och mysigare slaget med en tvärflöjtstrudilutt som tittar fram ibland och som får mig att tänka på soundtracket till Sällskapsresan eller Tati. Barnskådespelarna är jättebra och jag kan inte ana ens tillstymmelse till överspel.
Om De 400 slagen är en tidstypisk betraktelse över hur ungdomskriminalitet stävjades och hur skolan fungerade i Frankrike i slutet på 50-talet och så känner jag hux flux ett sug efter att se Hets med Stig Järrel från 1944, om inte annat för att jämföra. Det är ett sug jag aldrig känt förut.
