Etikett: Robert De Niro

Publicerat

Röd lördag: RED LIGHTS

Finurliga övernaturligheter med Robert De Niro, Sigourney Weaver, Cillian Murphy och Elizabeth Olsen. Låter rätt okej va? Intressant rollista och den spanske regissören som gjorde Buried (med Ryan Reynolds) bakom spakarna. Rodrigo Cortés heter han. Allt känns fine så långt. Att filmen bara har sju år på nacken och att jag inte hört så mycket som en ekorre viska om den kanske borde få mig på andra tankar men nej, jag tror gott om filmen tills motsatsen är bevisad.

39 kronor kostar det att hyra denna film på Itunes. Jag får ha filmen i 48 timmar. Kan se den hur många gånger jag vill under två dygn. Lyxigt va? Nu visade det sig att det enda som var lyxigt med dessa 48 timmar var att då jag somnade hela tiden tog det mig två dygn att ta mig igenom filmen. Måste ju jobba lite mellan varven också. Fast, ärligt talat. Hur jag än vrider och vänder på den här filmen så ÄR. DEN. INTE. BRA.

Tom Buckley (Cillian Murphy) är assistent till psykologen Margaret Matheson (Sigourney Weaver) och tillsammans utreder dom paranormala händelser, försöker sätta hittipåfolk som luras med att dom är synska men i själva verket har en massa kameror och bakgrundsfolk som hjälpredor i svindleriet. Matheson har nånslags antagonist i den blinde klärvoajanten Simon Silver (Robert De Niro) som nu, oförklarligt och efter 30 år, är på tapeten igen.

Det här är en film som har ett manus av servettstorlek (precis som Buried) men utger sig för att vara nåt slags smart skrivet mastodontberättelse i åtta IT-tjocka delar (och då menar jag åtta IT/Det-böcker där både del 1 och del 2 är komprimerade). Slutresultatet blir att någonting som lovar tjockt levererar lövtunt och luckorna i manus är Marianergravsdjupa. Jag blir nästan förbannad för att det är så uselt genomfört alltihop. En film som Sharknado 3 utger sig inte för att vara Oscarsmaterial, alltså blir man varken besviken eller arg när det är kass, men Red Lights är den totala motsatsen. Lägg. Inte. Ner. Något. Varken. I. Kronor. Eller. Minuter. På. Den. Här. Smörjan. Tack för mig. Hej.

 

 

.

Nästa lördag kommer en annan film med rött i titeln. Förhoppningsvis en bättre sådan.

Publicerat

DIRTY GRANDPA

När min poddkollega Steffo går loss som han gjorde i avsnitt 95 av vår podcast då gäller det att lyssna. Han höll på att fnissa ihjäl sig när han pratade om Dirty Grandpa så hur lite jag än hade tänkt se den, hur minimalt sugen jag än var på att se Robert De Niro sitta i en soffa och runka, hur ointressant det än känns att återigen se Zac Efrons nakna torso på film, ja nu sitter jag här och filmen ska alldeles strax börja.

…

Och nu är den slut.

Ooooookej. Var ska jag börja. Det här med diplomati är kanske inte helt nödvändigt, inte den här gången, Jag skrattade nämligen bara två gånger under hela filmen och båda gångerna berodde det på att Zac Efron pruttade.

Nä det här var helt enkelt inte kul alls och det förvånar mig trots allt, den här typen av icke-pk-humor brukar verkligen funka för mig men Dirty Grandpa är helt enkelt inte en rolig film i mina ögon.

Flummig drogromantik, en Robert De Niro som helt saknar komisk talang, en hundra procent uppenbar story med den trötta beskrivningen av ”fel” kvinna (kontrollerande, egoistisk, snipig och sur pga blivande make som inte hör av sig) och sugiga sexskämt. Zac Efron är filmens enda plus, jag tycker han växer för varje film han är med i. Han känns skönt bjussig på nåt vis.

Jag är ledsen Steffo, jag är inte med i ditt lag när det gäller Dirty Grandpa. Den här filmen skulle vi ha kunna battla om i podden.

Publicerat

Dagens duo: STANLEY & IRIS

Stanley (Robert De Niro) jobbar i bespisningen på kakfabriken där Iris (Jane Fonda) jobbar vid det löpande bandet. En dag på bussen hem blir Iris bestulen på handväskan innehållande bland annat veckans lönecheck och Stanley ser sin chans att leka lite ”manly-man” och springer efter. Nåja, handväskan och tjuven försvann världens väg men Stanley och Iris blev i alla fall presenterade för varandra och det var – som man säger – the beginning of a beautiful friendship.

Stanley & Iris är en film från 1990 men känns i många avseenden mycket äldre, kanske till och med som en 70-talare. Jag tänker mest på två scener som fick mig att fundera lite extra. I en scen slår Iris svåger hennes syster rätt i ansiktet och i en scen ger Iris sin tonårsdotter en hurring rätt ansiktet. Den sistnämnda scenen sker dessutom på ett sjukhus med folk runtomkring och okej att en sjuksköterska reagerar men det är knappast med några starka hårda ord. Såna scener skulle nog knappt gå att skriva in i en film nuförtiden, i alla fall inte om det är en karaktär som slår som man i nästa sekund ska känna empati för, alltså typ Iris.

Men både Stanley och Iris är ”mänskliga människor”, det vill säga har ett gäng fel och brister och en ansenlig livsryggsäck att bära på och nånstans är det DET som gör filmen intressant trots allt. Två vuxna människor som dras till varandra utan att egentligen våga. Iris har begravt sin högst älskade make och har klarat sig själv och barnen i många år och Stanley har en annan hemlighet att brottas med.

Jag har inte mycket till övers för Robert De Niro som skådespelare och jag hade gärna sett någon annan i hans roll även här MEN jag älskar Jane Fonda och då är filmen hemma! Hon är SÅ HIMLA BRA i allt hon gör och här har hon fått en roll att verkligen bita i.

Som duo är Stanley och Iris bra men dom är inte magiska. Jane Fonda ihop med egentligen vem som helst hade varit bättre men nu är det som det är. Personkemin finns inte riktigt men det är inte SÅ illa att jag inte tror på dom alls. En svag trea i duo-betyg får det bli.

Publicerat

THE INTERN

En 70-årig änkeman och pensionär (Robert De Niro) får jobb som praktikant på ett företag som säljer modekläder på nätet.

Ja du hör ju, bara DÄR tappar filmen mig. Troligt hörrö, trooooligt!?! Det spelar ingen roll om chefen Jules (Anne Hathaway) anlitar praktikanter för att få ner lönekostnaden på företaget, hur i helvete skulle en gammal man som knappt kan hantera en dator, än mindre har koll på dagens modeindustri, få jobb på ett sådant ställe?

Jag satt och eldade upp mig så till den milda grad i soffan att jag faktiskt tänkte stänga av. Jag förstår manusförfattaren och regissörens Nancy Meyers baktanke med filmen, att göra nåt nyskapande som funkar över åldersgränserna och kanske även över könsbarriärerna då den unga kvinnan är chef och den gamle gubben anställd men vafan, kom igen, något bättre än detta går det väl att knåpa ihop, typ. Eller?

Anne Hathaway är en klippa som vanligt, Robert De Niro är det inte, birollsinnehavarna sköter sig väl men manuset är så ytligt skrivet att det mesta bara känns banalt. Nä, det här var inget för mig. Filmen gör mig bara sur. Todilooo, nu gör jag nåt annat. Kollar På spåret-finalen till exempel.

Publicerat

JOY

Bakom varje finurlig uppfinning finns en person som ingen jävel trodde på från början.

Bakom varje framgångsrik människa finns det dock EN som vågade chansa, som bjussade på den där räkmackan, som la fram bananskalet, som hejjade på, som skrapade fram pengar, som stod kvar även när det svajade som mest.

Joy Mangano (Jennifer Lawrence) är den unga hemmafrun som uppfann golvmoppen Miracle Mop (en variant av denna har vi alla i våra hem nuförtiden) i mitten på 70-talet och som sedan dess har varit en jätteindustri. MEN, Joy började nånstans, hon började med två tomma händer och en idé och det var ingen dans på rosor att sälja in den.

Det jag gillar med Joy Mangano är hennes totala hängivenhet och att hon vägrar se sig själv som ett offer även när hon belånat allt hon äger och har för att tillverka 50000 moppar efter att chefen för amerikanska TV-shop och före detta inköpschefen på K Mart Neil Walker (Bradley Cooper) trott på produkten men satt nån jävla looser-gubbe i sändning för att sälja in den – och självklart floppade den. Han hade väl aldrig skurat ett golv i hela sitt liv, idioten! Men Joy är cool feminism personifierad långt innan ordet blev modernt och långt innan hon hade nån annan kvinna att alliera sig med. Stentuff är hon – och ensam. Hon har mycket att lära oss nutida businesskvinnor.

Filmen Joy handlar alltså om denna Joy, bra gestaltad av Jennifer Lawrence. Regissören är tyvärr sopan David O. Russell, snubben som vaknar till liv en gång om året och det är när det luktar oscarstider och han har hittills inte lyckats med någonting bakom kameran, annat än att sammanföra Jennifer Lawrence och Bradley Cooper i film efter film efter film. Dom har tyvärr inte mer personkemi här än dom hade i Silver Linings Playbook eller American Hustle så kan du ge upp nu David O.?

Historien i filmen intresserar mig och kanske är det därför jag tycker filmen ändå är sevärd. Det var härligt att se Virgina Madsen i gigantiska 70-talsbrillor och Diane Ladd var mysig men annars saknar filmen det som David O. Russells filmer ALLTID saknar – genuinitet, djup och värme.

Här kan man hitta fler produkter uppfunna av Joe Mangano. Jag kan väl bara anta att den här filmen kommer göra henne ännu mer framgångsrik och *high five* you go girl!

Publicerat

GUDFADERN DEL II

Vito Andolini föddes 1891 i den lilla sicilianska byn Corleone. Han var bara nio år när han på väg till sin fars begravning får se sin mor skjutas framför sina ögon och han tvingas fly för sitt liv från den lokale maffiabossen Don Francesco Ciccio som nu nästan lyckats eliminera hela familjen Andolini. Lille Vito hamnar så småningom på ett fartyg med siktet inställt på New York.

Jag har ända sedan jag såg dom två Gudfadern-filmerna första gången hävdat att Gudfadern 2 är bättre än ettan. Marginellt såklart, herregud, här snackar vi inte ens hundradelar, nu är vi nere på cellnivå. Men det är nåt med Gudfadern 2 som berör mig så himla himla mycket. Kanske är det hoppen i tid mellan den unge Vito (Robert De Niro) och det man fick se av den gamle (Marlon Brando) i första filmen, jag fattar liksom grejen känner jag. Och förändringen hos Michael Corleone (Al Pacino bara fortsätter briljera!), han som inte ville ha med familjen att göra i första filmen och nu ser man dom forna levande cockerspanielögonen bli hårdare och kallare för var minut av filmen som går.

Jag har bara ett litet aber att säga om filmen. Scenen när Michael och hans fru Kay (Diane Keaton) grälar på ett hotellrum. Scenen är fanimej elektrisk OCH den är lång. Ändå är den för kort. När regissör Frances Ford Coppola väljer att skrika ”CUT!” då sitter jag och gnyr ”NEEEEEEEEEJJJJJJ” i soffan för när klippet till nästa scen kommer börjar det riktigt intressanta i hotellrummet. Det man alltså inte får se. Fan också. Den scenen hade kunnat få vara tjugo minuter till, minst.

Men bortsett från detta lilla gnäll som egentligen inte är gnäll utan bara en längtan efter mer (och detta trots att filmen är hela TRE TIMMAR OCH TJUGOTVÅ MINUTER! Alltså TVÅ FULLA DVD-SKIVOR LÅNG!) så kan jag bara tillägga: satan så underbart det är med filmer som denna. Perfektion! Perfetto!

Imorgon kommer Gudfadern del III, den bespottade och avslutande delen.

Publicerat

FLAWLESS

Att se en av mina bästa och en av mina sämsta i samma film är ganska spännande. Kanske skulle jag få en bättre känsla av stubben Robert De Niro när han spelar mot Philip Seymour Hoffman, en av mina största favvosar genom alla tider? Kanske skulle stubben blekna helt. Sånt vet man aldrig innan.

Den ultrakonservativa polismannen Walt Koontz (De Niro) får en stroke och blir förlamad i ansiktet och får svårt att gå. I sin rehabilitering ordineras han sånglektioner med sin drag-queen-granne Rusty (Hoffman). Walt och Rusty är som Ying och Yang på alla sätt som går. Lika butter, beige och introvert som Walt är, lika extrovert och härligt flippad är Rusty och man kan inte direkt säga att deras relation går som på räls.

Action-regissören Joel Schumacher har både skrivit och regisserat filmen och eftersom han är öppet gay kan jag inte låta bli att undra om någon del av historien är självupplevd. På nåt sätt får jag ändå känslan av att det här är något slags hjärteprojekt för honom, det går liksom genom rutan.

Tyvärr når filmen inte in i mig alls, det enda som slår mig är ”det gamla vanliga”: FY FAN ALLTSÅ VAD BRA HAN ÄR, PHILIP SEYMOUR HOFFMAN! VARFÖR MÅSTE HAN VARA DÖD? JAG VILL INTE!

Publicerat

BACK TO THE 80´S: MIDNIGHT RUN (1988)

.

.

.

Förlåt mig Johan som har Midnight Run på plats nummer 1 på årsbästalistan från 1988.

Förlåt mig Christian som har Midnight Run som en av blott 30 filmer som fått betyget 5/5.

Förlåt mig Henke som skrivit en mycket positiv recension om Midnight Run och ger den 4/5.

Förlåt mig Jojje och Steffo. Jag vet att ni båda tycker väldigt mycket om den här filmen.

Förlåt mig Fiffi säger mitt minne och kryper baklänges in i ett dammigt hörn och skäms.

Jag mindes Midnight Run som en helt okej film, ingen favorit men okej. När jag såg om filmen inför detta tema slog det mig att jag blandat ihop den i skallen med en annan film från åttiotalet och att det var därför jag satt och väntade på John Candys nuna hela filmen som såklart inte dök upp.

I Midnight Run åker två män bil, flyg och tåg precis som snubbarna gör i Planes, trains and automobiles (Raka spåret till Chicago). I Midnight Run är det Robert De Niro och Charles Grodin, i den andra filmen Steve Martin och John Candy. Same same but different tydligen, i alla fall i min hjärna.

Visst bjuder den här filmen på en mysig 80-tals-känsla. Visst har den en skön mix av humor och spänning, en mix som inget årtionde varken före eller efter 80 har lyckats lika bra med. Visst är filmen full med tidstypisk musik men….men…..meeeeeeeeeeeen USCH så tradig film det är! Jag är helt ointresserad av den där fd polisen Jack Walsh (De Niro) och den där ”duken” Mardukas (Grodin) och deras snicksnackande.

Det filmen har på plussidan är två scener med MAGISKA barnskådespelare. Dels en superkort scen ombord på ett flygplan när Walsh klipper och klistrar och en liten kille sitter på platsen bredvid och dels när Walsh träffar dottern till sin ex-fru för första gången på många år (eller är det hans barn?). Hennes blick känns, den känns långt ut genom TV:n.

Det här är alltså en film som är mångas favorit från 80-talet. Dock inte min.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer det två filmer till från mitt favoritfilmår 1988.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TJUREN FRÅN BRONX (1980)

.

.

.

I slutet av femtiotalet gillade man antingen Tommy Steele eller Elvis Presley. På 80-talet var man antingen hårdrockare eller synthare.

I början på 80-talet gjordes filmen Tjuren från Bronx om boxaren Jake LaMotta och givetvis jämfördes den med Rocky från 1976. Vilken boxningsfilm var egentligen bäst, den som skildrade en verklig boxare (denna) eller en påhittad (Rocky)? Vilken skådespelare var bäst, nykomlingen Sylvester Stallone som innan Rocky inte direkt gjort någon glad eller den riktiga skådespelaren Robert De Niro som gick upp en massa oscarsvinnarkilon för rollen som den paranoida boxaren LaMotta?

Vid vilken ringhörna jag står och tjoar med sy-kit, handduk och ammoniaktrasa behöver jag kanske inte skriva men vill du veta mina åsikter om Rocky kan du läsa här.

Mina åsikter om den här filmen kan däremot sammanfattas i tre för-ord: för lång, för seg, för mycket De Niro.

Trots att jag gillar sportfilmer över lag och boxningsfilmer av naturliga skäl har en speciell plats i mitt hjärta så funkar den här filmen inte alls på mig. Den funkar inte alls faktiskt. Jag vet att jag gillade den mer när jag såg den för en sisådär 25 år sedan men det känns preskriberat nu.

129 minuter svartvit based-on-a-true-story-klassiker med Martin Scorsese bakom spakarna. Jag kan hålla mig för garv men jag kan knappt hålla mig vaken.

Det här är andra filmen i temat Back to the 80´s.

Publicerat

LAST VEGAS

En låtsas ligga sjuk och nerbäddad när sonen kommer för han ska rymma ut genom fönstret som en annan hundraåring. En gnäller när en snäll granne kommer med god soppa. En har ett äktenskap som går på tråk-sparlåga och förväntas fixa det genom att åka till Las Vegas med en kondom och ett viagrapiller som frun skickat med. En ska gifta sig med en mycket yngre kvinna och har tänder så sprakande vita att dom förtjänar en egen rad i eftertexterna.

Nu målar jag med stora penseln, jag vet. Jag rollar med svart färg över hela filmidén för jag hade trott det skulle vara mysigt och roligt att se fyra skådespelarlegender åka på gruppresa till Las Vegas en sista (?) gång. Jag trodde detta skulle vara en ålderdomshemsvariant av Baksmällan men det visade sig vara en unken tripp genom gubbsjukans land.

Mary Steenburgens närvaro gör att båten inte kapsejsar fullständigt och det finns ett par sköna scener men för övrigt hjälper inte fyra bra skådespelare (okej, tre då, De Niro är ingen favvo även om han funkade i Grudge Match) när manuset är så urbota dåligt.

Jag inbillar mig att det här är en film för män, 50+. Jag är ingen sådan. Betyget kan inte bli annat än en svag tvåa, sköljd genom frätande tandblekningsmedel.

Henke och Christian har också sett filmen. Är dom mer 50+ än jag?

Publicerat

GRUDGE MATCH

Henry ”Razor” Sharp (Sylvester Stallone) och Billy ”The Kid” McDonnen (Robert De Niro) var boxningsstjärnor på åttiotalet. Omtalade, kaxiga, coola. Nu såhär trettio år senare är dom 60+-farbröder som kanske alltför länge klarat sig utan ordentliga inkomster och bekräftelse.

Det är klart att alla indikationer tyder på att det här är en vrida-ur-plånboken-film, en film som vill få alla oss som älskar Rocky som filmkaraktär eller som gillar filmen Tjuren från Bronx (Raging Bull från 1980 där Robert De Niro spelar boxaren Jake LaMotta) att gå ner i spagat av glädje men sen antagligen riskera att inte komma upp till stående igen utan ljumskbråck.

Det är klart att jag fattar att det här är en blahablaha-film utan vidare djup och mening. Det är klart att jag inser att alla som läser det här tror att jag kommer ge filmen ett bra betyg enbart för att Stallone är i bild men nu ska jag försöka förklara grejen: Grudge Match är faktiskt – så objektiv som jag nu kan vara – en bra film.

Grudge Match skulle kunna vara en reklamfilm för De Niro och Sly, en film som enbart ska påvisa hur balla dom fortfarande är ”fast dom är gamla”. Det är ingen sån film. Det är inte speciellt glorifierande att se Stallone få sin prostata kollad iklädd en blå pappersprasslig sjukhusdräkt och utstöta diverse gutturala ljud. Att se Robert De Niro i en åtsittande grön helkroppsstrumpa full med glödlampor visar honom inte direkt från sin sexigaste sida. Tvärtom känns det som att båda männen bjussar på ålderskomik på ett skönt distanserat sätt, som att dom kan skratta åt sig själva på riktigt.

Det finns ett gäng liknande gubbrullar (Space Cowboys, Last Vegas mfl) och dessa kan ha sin charm speciellt om man har en förkärlek för gubbsen som är med. Mitt hjärta bultar rätt hårt för Stallone men inget alls för De Niro och ändå funkar filmen. Den är mysig, den bjuder på skratt och den har en bihistoria som skänker en hel del allvar och djup till filmen.

Filmens enda men gigantiska minus är Kevin Hart, en ”skådespelare” som jag skulle vilja packa ner i en flyttkartong, ställa på karantänhyllan hos Tullverket och sedan se till att lådan glömdes bort för evigt. Vilken jobbig jävel!! Och nu ser jag att han spelar Bernie i remaken av Härom natten, rollen James Belushi hade i originalet. Det kommer upp nåt surt från magen.

Filmens regissör Peter Segal är förutom en massa Adam Sandler-filmer mest känd för Nakna pistolen 33 1/3 och Get smart och nu ska även han ge sig på att göra en remake på en klassisk film: James Stewarts paradfilm Harvey från 1950.

Jag hade en väldigt underhållande kväll med Sylvester Stallone, Kim Basinger, Alan Arkin och Robert De Niro och trots att betyget inte är en stark fyra så känns en trea för svag. Det här är en film jag helt klart kommer se om. Allright allright allright, jag fattar, ingen är förvånad. Ingen mer än möjligtvis….jag.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 75

5. Skräckfilmssommarnätter

Jag vet att många förknippar skräckfilmer med höst och vinter men inte jag. För mig är sommaren den perfekta tiden att se riktigt mycket läskig film, det bryter liksom av mot allt det bastuvarma, jolmiga, gud-vad-vi-alla-är-brunbrända-utvilade-fräscha-lyckliga-och-SOM-vi-har-sköna-grillfester-ofta-så-vi-kan-lägga-upp-schnygga-facebookuppdateringar-för-att-visa-våra-vänner-vilket-lyckat-liv-vi-har. Tacka vet jag lite rysligheter, blod, klaffs och seriemördare – i alla fall på film. Kanske inte på statusuppdateringar.

 

4. Panschis-Baksmällan?

I början på nästa år kommer en film vars story jag tycker mig ha hört förut. Tre män åker till Las Vegas för att ordna en svensexa för sin polare, den sista singeln i gänget att stadga sig. Det går att ana komplikationer. Det går att ana dumheter. Det går att ana en väldigt massa saker förutom att Baksmällan-gänget nu är utbytt mot modell äldre: Morgan Freeman, Robert De Niro och Michael Douglas. Filmen heter Last Vegas och jag är försiktigt skeptisk-optimistisk.

 

3. När man hittar dom alldeles perfekta hörlurarna och dom inte finns att köpa längre.

Ledsenheten. Tomheten. Bitterheten. I-landsproblemet.

 

 

 

2. Mireille Enos

Idag har World War Z premiär. Nu kommer världen – äntligen – att få syn på Mireille Enos lite mer på riktigt. Hon är grym, riktigt jävla grym och nu tycker jag hon förtjänar en långfilmsHUVUDroll som är nåt redigt att bita i. Du kan se henne i The Killing också. Väldans sevärd serie och inte enbart för Joel Kinnamans skull.

 

 

1. Mitt sjätte sinne

Jag ska tycka om det, jag ska lita på det, jag ska omfamna det, använda mig av det, jag ska se det som en del av mig och jag ska inte vara rädd. Jag ska se mitt sjätte sinne och min magkänsla som nära vänner som alltid finns vid min sida, jag ska inte ifrågasätta, jag ska nicka, lyssna och säga hej. Men idag säger jag hejdå. Igen. För allra sista gången. Det kommer bli en jobbig dag, en ledsam dag men det kommer bli ett fint avslut och en början på något nytt. Jag vet att du kommer att se till att Million Voices spelas för mig många gånger till när jag behöver höra den och jag vet också att det egentligen inte borde gå. Du är ju död. Vi andra lever vidare här på jorden men det gör du också – i dina barn och för mig i mitt sjätte sinne.

Publicerat

ANGEL HEART

Ibland räcker det att höra tonerna från en 80-tals sax sen är filmen hemma.

Angel Heart har förtexterna från himmelriket om man gillar 80-talsfilm. En svart bakgrund med texten MARIO KASSAR and ANDREW VAJNA får handsvetten att krypa fram en smula hos mig då det är namn som är förknippade med mängder av Stallonefilmer. Sen ser jag regissören Alan Parkers namn och blir glad. Sen minns jag Mickey Rourke innan han betalade för att vanställa ansiktet och Cosby-Lisa Bonet är ju med och en tokslemmig Robert DeNiro med långa välmanikyrerade naglar.

Lägger man till en rätt suggestiv känsla, en svårgreppbar historia, det är sotsvart och blodigt med privatdetektiv Harry Angel (Rourke) i fokus som knallar runt på gatorna i 50-talets New York i bruna loafers och grå långkappa på jakt efter Johnny Favourite, en man som figurerar både här och där men som ingen vet hur han ser ut.

Filmen bjussar på en mixtallrik av gangsterfilm, konspirationsfunderingar, kroppar, sex och död. Jag har svårt att motstå filmen och jag minns än idag när jag såg den första gången, var och med vem. Ändå minns jag inte hur den slutar, jag minns inte specifika scener, jag minns bara känslan, den mörka, jobbiga.

Alan Parker har seglat upp som en liten otippad tycka-väldigt-mycket-om-regissör sen jag såg om Mississippi Brinner och det retar mig att han inte gjort en endaste film på tio år nu. Den senaste var The life of David Gale och den kom 2003. Att Mickey Rourke sedan några år är tillbaka i gammal god form (dock lite fulare) gör mig däremot glad. Han är toppen, precis som filmen.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga biroll

Nu börjar den där knasiga veckan på bloggen, den som är julafton för alla som älskar att goffa ner sig i oscarsnominerade filmer och skådespelare i spänd förväntan inför söndagens spektakel. Temat Veckans klassiker får alltså stå över en vecka.

Varje dag den här veckan kommer en ny kategori att presenteras på bloggen och idag börjar jag med Bästa manliga biroll. Sist i varje inlägg kommer jag att skriva vem som jag hoppas se som vinnare om det mot förmodan inte har framgått i texten innan.

 

Alan Arkin (Argo)

Här är mannen som har gett uttrycket Ar-go fuck yourself ett ansikte.

79 år gammal kan man tycka att han förtjänar en Oscar för lång och trogen tjänst men jag hoppas att det inte blir i år. Arkin har skådespelat sen i början på 60-talet, han har gjort massvis av bra rollprestationer i mängder av bra filmer men för mig förblir han farfar i Little Miss Sunshine, en roll han vann en Oscar för 2007.

 

Robert De Niro (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här mannen är nominerad för sin roll som pappa till Bradley Cooper med psykiska problem. Robert De Niro visar än en gång upp sitt bristfälliga register och fortsätter grumpa sig igenom ännu en roll. Vad han har i den här kategorin att göra förstår jag inte.

De Niro har inte vunnit en Oscar sedan 1980 och då för Tjuren från Bronx. 1974 vann han för sin roll som Vito Corleone i Gudfadern II. Det räcker.

 

 

Philip Seymour Hoffman (The Master)

I mina ögon är Philip Seymour Hoffman alltid en vinnare. I The Master spelar han Lancaster Dodd, jordens slemhög och vem kan göra det bättre än han?

2005 vann han en Oscar för sin rolltolkning av Truman Capote i filmen Capote och vilket annat år som helst skulle han kunna vinna för The Master. Men inte i år.

Annars är det bästa med den här mannen att han är född 1967. Han har många år kvar inom det här yrket, många roller kvar att spela. Mums tycker jag.

 

 

 

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Hahahaha. Det går alltså att få en oscarnominering bara man sätter på sig en missklädsam cancerperuk.

Tommy Lee Jones vann en Oscar 1994 för sin roll som polis i Jagad, han har varit tusen gånger bättre än han är i Lincoln många gånger i sitt liv. Om det går att köpa sig nomineringar så misstänker jag att människorna bakom Lincoln öppnat plånboken bigtajm i år.

 

Christoph Waltz (Django unchained)

Nu så. Nu snackar vi välförtjänt Oscarsnominering och en SOLKLAR vinst i min bok.

Christoph Waltz äger varenda scen han är med i i Django Unchained, han utskåpar samtliga, det är en njutning att beskåda hans skådespeleri.

2009 vann han en Oscar för sin roll i Inglorious Basterds och det vore väl själva faaaan om han inte knep en i år också för sitt porträtt av Dr King Schultz.

Min vinnare: Christoph Waltz. Hundra procent!

Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.


Publicerat

DU GÖR MIG GALEN!

Ja det gör du, du gör mig GALEN, du din jäkla skittitel!

Den är hemsk, det är en dyngdålig ”översättning” av Silver Linings Playbook, en titel som faktiskt syftar till att se det positiva i allt som händer, ”Every cloud has a silver lining”. Du gör mig galen! syftar snarare på den psykiska ohälsa som filmens huvudperson Pat (Bradley Cooper) uppvisar, något som gör hans närmsta omgivning….galen.

Att titeln dessutom gör filmen genremissvisande är också olyckligt då det knappast går att se filmen som nåt annat än en ordinär romcom, vilket det INTE är. Ett ganska svart drama, visserligen med komiska inslag och även en smula romantik, men nån romcom är det banne mig inte (och ja, jag vet att jag skrev om detta även i gårdagens fredagsfemma men det RETAR MIG!!)

Bradley Cooper har ÄNTLIGEN fått en roll värd namnet att bita i, något som kan visa världen att han faktiskt kan agera på andra sätt än bara genom sina knallblå ögon, sitt kritvita garnityr och tillsammans med en handfull bakfulla polare nånstans i världen. Här är han alltså Pat, en lärare som kom hem en dag och såg sin fru Nikki naken i duschen ihop med skolans skallige historielärare. Han fick spel kan man säga. Tokspel. Han gav sig på fruns älskare, slog nästan ihjäl honom och istället för fängelse fick han psykiatrisk vård. Åtta månader senare blir han hämtad av sin mamma (Jacki Weaver) som beslutat sig för att ta hem honom, dock utan att berätta det för sin man, Pats pappa (Robert DeNiro).

Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen än det självklara, att det kommer in en tjej i Pats liv: Tiffany (Jennifer Lawrence). När, var, hur och varför får du se när du ser filmen, det blir bäst så.

Det finaste med filmen är att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence funkar så jättebra ihop. Jag gillar dom båda som tusan även om jag kanske inte tycker att rollen som Tiffany är värd en oscarsnominering. Sen tycker jag att filmen är onödigt lång, den hade mått bra av att klippas ner en kvart. Jag tror nämligen att den långa speltiden gör att filmen känns så ojämn. Den står och stampar nånstans i mitten, det händer liksom ingenting.

Om filmens andemening är att vi som tittar ska ifrågasätta vad ordet ”normal” betyder eller om vi bara ska börja jogga iklädda svarta sopsäckar det vet jag inte. Kanske både och. Kanske ska vi bara bli underhållna för stunden? Det blev jag i alla fall.