Etikett: Robert De Niro

Publicerat

7 skådespelare jag gärna skippar

Den här helgen kommer bli lite annorlunda här på bloggen. Det ska nämligen listas.

Idag kommer den manliga och den kvinnliga varianten av filmvärldens svar på low-life-suckers, skådisar jag  av olika anledningar  inte gärna ser på film.  I samtliga fall är det inte så pass illa att jag helt undviker filmer med dom i rollistan (eller jo, nääästan) men ibland önskar jag att jag kunde ha aktiv ögonbindel som slog på när dessa personer var i bild och som slog av när det klipptes till nåt annat.

Skådespelare liksom oss vanliga dödliga är ju inte helt igenom ruttna, det finns nåt gott i oss alla, så jag har försökt se lite positivt på det hela och plockat fram undantaget som bekräftar regeln, den där BRA rollprestationen som dom flesta ändå gjort nån gång i sitt yrkesverksamma liv.

Här kommer sju manliga skådespelare som jag gärna skippar. I eftermiddag kommer listan på dom kvinnliga lågvattenmärkena och imorgon vänder jag på steken, då plussas det hej vilt när mina fjorton skådisfavoriter presenteras uppdelade på två listor. Nu kör vi!

7. Ben Affleck

Jag vet, jag sparkar upp dörrar som inte finns med mitt val på plats 7 men Ben Affleck har en given plats på denna lista. Han är en man som inte borde ha blivit skådis men som behövde vara det för att hitta sin rätta plats här i livet: som regissör.

Mången film har jag fått harva mig igenom när jag ömsom har skrattat, ömsom skämts och ömsom varit uppriktigt irriterad över hans undermåliga agerande men det finns undantag. The Town är den första, Argo den andra och jag har medvetet lagt honom på listans sista plats för jag har en liten föraning om att han kommer åka ut så småningom. Kanske kommer han aldrig hamna på min favvolista men jag tror att han är en snubbe som kommer bli en bättre skådis med stigande ålder. Kanske slutar han sina år som en George Clooney-Sean Connery-look-alike?

 

6. Jack Black

Skådespelare, likt vanligt folk, behöver inte vara bildsköna för att jag ska tycka att dom är fina men dom behöver alla ha en sak: snälla ögon.

Titta på mannen här till höger. Har han snälla ögon? Nä, det har han INTE! Att han dessutom är skränig, överdriven och beter sig på film som att han läser från en telepromter gör inte saken bättre.

Vad gäller Jack Black så är det faktiskt så att jag alldeles medvetet struntat i att se flera filmer enbart på grund av hans medverkan. School of rock, Be kind rewind, Gullivers resor och Kung Fu Panda 2, jag tror inte att jag kan gno fram en endaste anledning att se dessa filmer. Jag orkar inte! Jag fixar det inte!

Men även den här icke-solen har sina goda fläckar, eller ja, EN i alla fall. I The Holiday gör han en icke-Jack-Black-roll och kanske är det därför han funkar där för mig.

 

 

5. Robert DeNiro

Att säga sig gilla film och att tjonga upp denne ”gigant” på en lista över dom sämre skådespelarna världen har att erbjuda kan upplevas som ett provocerande försök till harakiri. Det är det inte. Robert DeNiro är inte en dålig skådespelare, han är bara en skådespelare jag utan tvekan kan välja bort.

Jag tycker han är träig, jag tycker att han är väldigt bra på att spela just Robert DeNiro, no more no less. Han går in och gör sin grej, kisar lite, väser lite, smackar lite och bjussar på ett stort namn på filmaffischen men det är mycket sällan han gör något minnesvärt. Ändå har jag sett merparten av filmerna han agerat i. Konstigt.

När jag försöker tänka ut filmer där jag gillat HONOM, inte bara filmen i sig, så blir det ganska lätt för det är inte så många. Gudfadern II, Cape Fear, Maffiabröder, De omutbara och Tjuren från Bronx. Fem av nittiofem filmer.

 

4. Robert Pattison

Det här är en kille som får mig att tänka på svårmod och zinkpasta.

Jag har svårt att tänka mig nåt mer uttryckslöst. Ska va ett glas vatten då. Ljummet vatten. Eller en bit paltbröd uppluckrad i mjölk.

Nu tror jag inte på mobbing som konstform, inte ens i skrift, så jag tänker inte skriva så mycket mer om denne våldsamt överskattade unge man. Däremot måste jag i ärlighetens namn ta fram wow-flaggan och vifta så jag får mjölksyra i överarmarna för 2010 var han med i den film som hamnade på femte plats på min årsbästalista: Remember me. Filmen är fantastisk i sig men Robert Pattison är också bra. Jag tror i och för sig att det finns en handfull skådisar som hade kunnat ta över hans roll och göra den minst lika bra men det förtar inte hans insats. Han var bra i Remember me. Jag stannar där.

 

3. Seth Rogen

Nuså, nu har vi klivit upp på pallplats och med det kommer vi till dom riktigt hårda killarna. Eller hårda, vadå hårda förresten? Nu högre upp desto mer neutrum.

Seth Rogen har en inverkan på mig som få skådespelare har, jag blir förbannad. Han gör mig helt enkelt asirriterad. Ibland dyker han upp i filmer som är bra och då blir jag förgrymmad för att det är så jävla onödigt att ha honom med för filmen hade antagligen varit ÄNNU bättre med nån som faktiskt behärskar skådespelaryrket i hans ställe. När han är med i riktiga PISSdåliga filmer (Pineapple express) händer det att jag svär. Högt. Alltså jag fattar verkligen inte grejen, jag fattar inte honom, jag fattar inte vad han ska på film att göra överhuvudtaget.

I cancerfilmen  50/50 funkar han men det kan bero på två saker:

1. Det är en FANTASTISKT bra film!

2. Han spelar sig själv och är således trovärdig.

 

2. John Turturro

Bröderna Coen har tagit honom till sitt hjärta, han är typ med i alla filmer dom någonsin gjort. Han får huvudroller (Barton Fink), han får välskrivna småroller (The Big Lebowski), han får mittemellanroller (O Brother, Where Art Thou?) och jag sitter bara och skakar på huvudet, det rister i kroppen, jag får konvulsioner. Varför, frågar jag mig, varför? Vad har den här mannen som jag inte ser? Vad är det som gör att jag får rysningar längs ryggraden och spontant vill trycka på stopp var gång han är i bild? Jag vet inte. Kanske för att han ser lite dum ut. Kanske för att det helt enkelt är så att alla inte kan gilla alla. Kanske påminner han mig om nån otrevlig jävel i min barndom, jag veeet inte.

Jag vet bara att nu är vi på topp två och han har hamnat här av en anledning. Jag kan nämligen inte hitta ett undantag. Jag letar i mitt minne, jag googlar, ögnar igenom hans skådespelarkarriär på Imdb men med handen på hjärtat, tro mig, jag vill hitta något bra att säga om den här mannen och hans yrkesliv men jag kammar noll. Jag hoppas han är trevlig privat och att han har ett gott liv. Jag vill honom liksom inget ont, jag vill bara inte se honom på film, det är allt.

 

1. John Cusack

Hade John Cusack varit med i Djungelboken hade han lätt kunnat sjunga med i den här sången: ”Jag kungen e över alla här under trädens gröna höjd. Jag har nått opp till högsta topp, men ännu är jag ej nöjd. Jag vill ju va’ en man en männska och kunna allt du kan. Jag vill ej längre apa mig. Jag vill bara va’ en man.”

Nej, jag tycker inte John Cusack är en apa, det är inte det jag säger men det här är en skådespelare som inte behöver kämpa för att bibehålla denna listas förstaplats år efter år efter år. Han är rent utsagt bedrövlig.

Redan i september 2010 var mina aversioner uppe på tapeten då jag, Filmitch och Addepladde skrev en Tre om en om just John Cusack . Glory Box-Sara läste det och skrev ett eget Cusack-inspirerat inlägg.

Han är helt klart en man som berör, upprör, tycks om och omtycks. Om honom tycker jag inte, inte alls. Han är min solklara etta och jag tror mig kunna lägga till ”tills döden skiljer oss åt”. Vem skulle kunna putta ner honom från tronen? Jag kan inte se någon, inte inom min livstid i alla fall.

Hoppa gärna hit och läs Filmitch lista över skådisar han gärna skippar.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 22

5. Marion Cotillard

Denna fantastiska skådespelare får/väljer roller på ett sätt som jag önskade att fler vågade göra. Hon tar ut svängarna, hon utmanar sig själv, hon tillåter sig inte att fastna i ett fack. La vie en rose, Inception, Midnatt i Paris, Nine, En långvarig förlovning, Big Fish, Public enemies,  Contagion, The Dark Knight Rises och nu spelar hon i Nader&Simin-regissören Asghar Farhadis kommande nya film. Hon fortsätter imponera på mig och hon gör det stort.

 

4. Åtgärdspaket.

Behövs det åtgärdspaket för att fler kvinnliga regissörer ska få göra film? Behövs det pedagogiska insatser för att förstärka jämställdheten för filmintresserade tjejer och killar? Ja, tyvärr är det så. Vid ett seminarium i Almedalen presenterade Svenska Filminstitutets VD Anna Serner fem punkter som ska till för att jämställdhetsmålet ska nås innan nästa filmavtalsperiod löper ut 2015. Jag fick pressmeddelandet i min inkorg härom dagen och har läst igenom det många gånger. ”I nuvarande filmavtal finns en skrivelse om att fördelningen kvinnor och män på nyckelpositioner, det vill säga yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara 40/60. I det nya filmavtalet, som börjar gälla vid årsskiftet 2012/13, är formuleringen skarpare: ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”.” Jag vet att mina åsikter om detta kan anses vara naiva, ja, kanske rentav dumma men jag fattar inte grejen alls. Borde inte det primära målet vara att varje år göra så jävla bra filmer som vi bara kan i detta land oavsett om den som regisserar står eller sitter när den kissar? Jag förstår inte varför det ska räknas procent alls. Något år kanske det är 80% av alla bra filmidéer som kommer från kvinnor och 20 från män, ska då 30% av dom presumtivt bra filmerna gjorda av kvinnor gå förlorade för att dom andra 20 procenten måste bli 50? Detsamma gäller givetvis åt andra hållet. Jag vet att det skrivs spaltmeter i bloggar om kvinnliga regissörers varande (och icke varande)  och att den här debatten är en het potatis, därför slutar jag här och tar kanske eventuellt antagligen vid någon annan gång.

 

3. Ingen sommar utan Ernst

För mig är det så. Det är ingen riktig sommar om jag inte får se Ernst bygga planteringslådor av markisväv och måla om nåt gammalt linneskåp med hemstompad äggoljetempera. Jag fullkomligt älskar känslan av pysslig lugn och ro som han lyckas förmedla genom TV-kameran och de där att kunna se det vackra i det enkla, det är nåt som många många borde ta till sig. Goda råd och fiffiga idéer är inte dyra, det gäller bara att få dom.

 

2. VHS-semester

Min semester startade för ett dygn sedan och snart ska jag bege mig till den plats på jorden där min VHS-samling finns. Jag håller tummen för en regnig dag – eller två – under ledigheten för jag har cravings efter smatter mot rutan, knastrig gammal film på tjock-TV:n, limpmackor med varm choklad och vetskapen om att jag kan se en film, jag kan se två, tre, fyra eller FJORTON om jag vill för jag har ingenting att passa, ingenting mer än min mat-och-sovklocka. DET är semesterkvalitet för mig!

 

1. Sylvester Stallone – 66 år idag!

Tänka sig, nu är det precis ett år sedan Sylvester Stallone fyllde pensionär. Jag tror inte att han vare sig matat duvor, lärt sig knyppla eller lyssnat på kramgoa låtar under detta år, jag tror han har pangat, tjoffat, tränat, filmat och tagit hand om fru och barn – precis som vanligt. Nu spelar han in The Tomb med Arnold Schwarzenegger och Mikael Håfström regisserar (jääääj!) och ännu längre fram är det dags för Grudge Match där världshistoriens största boxningsskådisar (Robert De Niro i Tjuren från Bronx och Stallone själv i Rockyfilmerna) ska spela….åldrande boxare. Kan bli bra, kan bli dåligt, men hur det än blir så jublar jag åt fler Stallonefilmer. Grattis snygglo, hoppas du får en fantastisk dag!

Publicerat

NEW YEAR´S EVE

Om Robert Altmans Short cuts är en åttarätters provsmakningsmeny på Fredsgatan 12 så är New Year´s Eve en tugga av varje ljummen hamburgersort på Donken.

Om Magnolia är en vedungnsbakad pizza med perfekt krispiga kanter, ruccola, parmaskinka och riktig mozzarella så är New Year´s Eve en såndär fryst variant dom gör reklam för på TV med ”extra allt” men som bara smakar bakpulver.

Njää förresten, nu överdrev jag lite för helt smaklös är inte den här filmen. Den är inte usel men den är heller inte bra. Det är en samling kända fejs som sammanfogas i korta filmiska sekvenser men till skillnad mot fungerande filmer i samma många-historier-som-vävs-ihop-till-en-genren så saknar den här filmen en smart baktanke. Det är liksom bara ihopklippt sådär hejhopp. En plastikkirurg sätter inte fast ett öra mitt på kinden eller ett lillfinger mitt på ryggen, en plastikkirurg har liksom en tanke, en mall för vad som ska göras – och varför. En regissör och en klippare borde ha detsamma, eller åtminstone en fungerande kommunikation för att undvika slutresultat som dessa.

Regissören Garry Marshall är ett stort namn i romcomsammanhang efter att ha gjort filmer som Pretty woman, Frankie & Johnny och Runaway bride men efter Valentine´s day (2010) och nu denna känner jag mig mycket tveksam till om denne man borde få fortsätta filma. Han kanske kunde  tvångspensioneras, han är ändå född 1934.

I den här filmen blandas skådespelare som Robert DeNiro och Michelle Pfeiffer med Katherine Heigl och Zac Efron, Sarah Jessica Parker med Jon Bon Jovi, Ashton Kutcher med Jessica Biel, Halle Berry och Hilary Swank. Lite smått och gott kan man alltså säga, lite högt och ganska mycket lågt. Historien känns som en novelltävling från en högstadieskola och visst går filmen att se i brist på annat men jag begriper inte varför jag tittar. Urskiljningsförmågan är på semester. En lång en. Igen.

 

Publicerat

Tre om en: Actionfilmer som inte är urdåliga men som ändå får mig att somna – igen å igen å igen

The A-Team

Den här remaken av den gamla TV-serien hade kunnat bli en riktig hit för mig om den inte hade varit så jävla kackig. Filmen vill så hemskt gärna vara rolig, charmig och tuff samtidigt och det funkar inte, sånt funkar typ aldrig.

Bradley Cooper är söt, visst är han, men det hjälper inte. Det här gänget veteransoldater behöver en helpall C-vitaminbrus, fyra hundra halvkilon Löfbergs Lila och nån miljard förpackningar Dextrosol för att få mina ögonlock att hålla sig i upprätt tillstånd.

Det sprängs och skjuts och häppas och happas men mina smilband töjs inte det minsta, det är ungefär noll procent spännande och trots att jag avskyr att bli kittlad under fötterna så tror jag det är det enda som skulle ha hjälpt för att hålla mig vaken.

Jag är aningens besviken, jag hade förväntat mig lite mer än något halvdant mediokert men sånt är livet ibland.

 

 

Until Death

Jean-Claude van Damme.

Jean-Claude van Damme!

Jean-Claude van Damme?

Timecop, kom tillbaka.

 

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

 

 

 

 

 

Killer Elite

När en film börjar med texten ”Based on a true story” så kanske man kan tycka att det borde ge en pigghetsinjektion i en trött filmtittarkropp, lite på samma sätt som att trycka i sig en påse polkagrisar. Det gör det inte, inte när det gäller filmen Killer Elite.

Jason Statham skrattar så han visar tänderna i den första scenen, det hjälper inte heller. Clive Owen i porrig musche då? Nej, inte ens det. Att Robert De Niro är med är inte det minsta pulshöjande för mig då jag tycker han är en duktig men ganska tråkig skådespelare och det börjar klia och svida i ögonen trots att bilar sprängs och vapen avfyras.

Jag slocknar första kvällen. Jag slocknar andra. Filmen får en tredje chans men nej, den funkar inte på mig. Visst har den sina förtjänster men det är inte tillräckligt.

Publicerat

JACKIE BROWN

Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) kommer gående på en flyplats till tonerna av Bobby Womacks Across 110th Street. Så börjar den här filmen. Quentin Tarantino lyckas än en gång att med en enkel melodi sätta tonen och känslan i en hel film och vad gäller musikplacering i film så är han okrönt världsmästare för det gottiga bara fortsätter.

Borgensmannen Max Cherry (Robert Forster) tittar upp och ser Jackie för första gången. Hon har åkt dit med en stor mängd droger i väskan och Max ska betala pengar till henne, pengar som skumraskmannen med den långa skäggtofsen Ordell (Samuel L Jackson) gav Max kontant. Jackie klapprar fram med ingångna blå jobb-pumps på asfalten som en slags utarbetad mamma med kluvna toppar och Max tittar på henne som en förälskad man gör på sin sedan många år tillbaka älskade fru och hans blick säger så mycket, närbilden på hans ögon och musiken, Natural high med Bloodstone är en så jättefin kuliss att jag bara ryser.

Även nästa scen med Max och Jackie får mig att reagera på liknande sätt. Han besöker henne i hennes hem och dom sitter och pratar vid frukostbordet, Jackie i beige morgonrock och Max med nykära hundögon och Jackie sätter på Didn´t I blow your mind this time med The Delfonics på grammofonen och allt blir liksom….perfekt.

Men vad handlar filmen om då – egentligen? Jo, Jackie är alltså flygvärdinna och tjänar lite extra genom att smuggla svarta pengar från Mexiko till USA. Pengarna är Ordells, han är vapensmugglare och saknar alla lagliga gränser och polisen har haft ögonen på honom länge men hittar ingen infallsvinkel god nog att sätta dit honom för. Tills nu.

Jackie har alltså två val: avslöja Ordell och gå mot en garanterad död eller vägra samarbeta med polisen och hamna i fängelse. Eller så är hon Jackie-Fucking-Tough-Bitch-Brown och kommer på en tredje variant, en som är på HENNES villkor.

Pam Grier var en av dom största skådespelarna under blaxploitationeran på 70-talet och hon blev känd genom filmer som  Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) så självklart var hon given i rollen som Jackie. Grier provfilmade även för en roll i Pulp Fiction men med facit i hand blev den här lösningen nog den bästa för alla. Jackie Brown skulle dessutom ha hetat Rum Punch men Tarantino bytte titel som en homage till Grier och filmen Foxy Brown.

Trots att rollistan kantas med superkända namn som Robert De Niro, Michael Keaton, Bridget Fonda och Samuel L Jackson så är det Robert Forster som äger mitt hjärta filmen igenom. Vilken rollprestation! Jag tror jag älskar honom litegrann. Han blev oscarsnominerad för Bästa Manliga Biroll 1998 men fick se sig blåst på konfekten av Robin Williams som vann för sin roll i Will Hunting, ett beslut som oscarskommittén borde skämmas för. Dom borde få tusen nålar och bakläxa – gör om, gör rätt – för det där var Forsters gubbe, det stod hans namn på den banne mig och det retar mig som SATAN att han liksom bara glömts bort.

Jackie Brown hör inte till Tarantinos bästa filmer men den är låååångt ifrån lågvattenmärket Death Proof. För mig pendlar den mellan en jättestark trea och en svag fyra men Robert Forster fäller avgörandet. Jag friar hellre än fäller.

Publicerat

Två om en: HEAT

Heat är en av dom filmer jag tror det skrivits flest spaltmeter om på filmbloggarna runt omkring mig. Det är både regelrätta recensioner, mängder av kommentarer och efterföljande diskussioner och det har till och med dimpit ner ett och annat svordomsfyllt mejl i min mejl eftersom min åsikt om filmen knappast har varit svårtydd.

Heat är en film som både beror och omrör och därför har jag nu tagit hjälp av bloggkollegan Movies-Noir för att bena upp och ut den här filmen en gång för alla.

Längst ner i detta inlägg har jag samlat länkar till alla övriga filmbloggare vars recension av denna film jag hittat. Vet du med dig att du har skrivit om filmen och vill vara med på listan, skriv en kommentar så fixar jag en länk.

Nu kör vi!

 

 

Heat och Mästerliga Mann – av Movies-Noir

 

 

Heat var ett projekt Michael Mann jobbade på under en längre tid. Han skrev manuset redan någon gång i början av 80-talet och förfinade det efter att TV-filmen ”L.A. Takedown” gjordes 1989.

Historien om den yrkeskriminelle Neil McCauley (Robert De Niro) och polisen Vincent Hanna (Al Pacino) på varsin sida om lagen är delvis baserat på verkliga händelser där Michael Mann tagit hjälp av polisen som i verkligheten jagade Neil. De två är väldigt lika varandra och har pga det en gemensam respekt för varandra. De är båda hängivna sitt yrke, har svårt att leva i ett normalt förhållande, de är intelligenta och gör allt för sin heder och sina kollegor.

Filmen inleds med att visa ett värdetransportrån som Neil (De Niro), Chris (Val Kilmer), Michael (Tom Sizemore), Trejo (Danny Trejo) samt Waingro (Kevin Gage) utför med iskallt utförande, men där något går snett. Waingro är ny i gänget och visar sig vara allt annat än pålitlig när han kallblodigt skjuter en av väktarna. Redan här visar man tidigt vad de går för och att de inte tänker låta något lämnas åt slumpen. Neil är ledaren i gänget, och även ensamvargen då de övriga har sina kvinnor och i vissa fall barn. Men även Neil träffar en kvinna, Eady (Amy Brenneman), som inte har en aning om vad han egentligen är. Precis som karaktären så var skådespelerskan emot det kalla och våldsamma hon läste i manuset. Det gjorde henne än mer rätt för rollen tyckte Michael Mann och hon accepterade rollen.

Vincent (Al Pacino) är inne på sitt tredje äktenskap, men även denna gång är det ingen dans på rosor, även om gnistan i äktenskapet fortfarande finns där. Styvdottern Lauren (Natalie Portman) har personliga problem och hennes biologiska far verkar inte bry sig nämnvärt om sin lilla flicka. Men även om Vincent lägger märke till Lauren så är han inte där för henne som han kanske borde vara. Han är helt enkelt för upptagen med sitt jobb och den nya ligan som han är fast besluten att få fast – med alla medel. Något som tyvärr inte visas, men som både var med i ursprungsmanuset och det finns tydliga tendenser till, är att Vincent har ett kokainberoende. Innan hans nuvarande tjänst, där han jobbar med grova brott som mord och väpnade rån, var han narkotikapolis, vilket förklarar var han (förmodligen) fick sitt beroende. Detta gör även att Pacinos lite skrikiga och oberäkneliga utbrott passar väldigt bra, men som man lätt tar för överspel.

Den inledande timmen låter filmen bygga upp de olika karaktärerna, främst i Neils gäng, men även Vincent, hans familj och kollegor. Sen är det dags att sätta i en högre växel när Vincent bestämmer sig för att ta ett möte med Neil. Han ser till att Neil förföljs med helikopter och han tar själv en helikopter till en bil i närheten för att hinna ikapp Neil och ta ett snack dem emellan. Det är också här filmens spänning börjar bli kännbar, nästan elektrisk. Vincent och Neil tar en kopp kaffe och i det ögonblicket förstår man att det inte kommer sluta lyckligt för en av dem. Neils disciplin är något utöver det vanliga och han tänker inte låta någon eller något komma mellan honom och hans mål, varken polisen eller en kvinna.

Det är en film som må vara lång med sina 170 minuter, men det är inte alls svårt att komma in i filmen och bara vilja fortsätta följa utvecklingen och se ödet för de inblandade. När man kommer till den häpnadsväckande, högst trovärdiga och imponerande bankrånsscenen så finns det inte något annat ord än mästerligt att beskriva det på. Filmen är här kanske på topp och bibehåller detta grepp om mig ända till eftertexterna. Visst kan man tycka att det skulle ha slutat på ett annat sätt, att fel beslut togs och annat, men det är svårt att klaga på något när filmen är så pass bra som den är så som den är. Musiken av Elliot Goldenthal (med hjälp av flera låtar av Moby) är så där lagom mörk och riktigt passande som Michael Mann är känd för att välja till sina filmer. Och fotot av Dante Spinotti, som jobbat med Michael Mann på ett flertal filmer, är fläckfritt och gör L.A. väldigt vackert, speciellt nattetid.

Samtidigt som filmen i mångt och mycket handlar om Neil och Vincent så finns många sidohistorier som är intressanta att följa och gör detta till den episka kriminalfilm det är. Waingro får en betydande roll i spelet och visar sig vara mer än bara en simpel kriminell. Likaså får historien med Roger Van Zant (William Fichtner), som försöker lura Neil och hans gäng när de ska göra affärer tillsammans, ganska stort utrymme. Chris (Val Kilmer) med sin fru Charlene (Ashley Judd) går igenom problem då Chris lider av spelberoende samtidigt som hon är otrogen, och så vidare.

Men det absolut viktigaste, förutom ett välskrivet och kompakt manus, är filmens stämning. En sådan här film hade lätt kunnat bli till en actionfilm i mängden där karaktärerna ska vara coola, ha häftiga repliker och där det bara är ytligt. Och det är varför filmen är så bra som den är – professionell och seriös till hundra procent.

 

 

 

Som sur testosterongrädde på moset av Fiffi

 


 

Det snöade som det gör på film över skyskraporna och dom gula taxibilarna. Det var julafton 1995 och jag hade tre dagar kvar på min fyramånaderstripp runt jorden. Tre dagar kvar, tre dagar i New York och min första jul både som både brunbränd pepparkaka och långt bort från familjen.

Jag knatade runt på Times Square bland alla andra som struntade totalt i vilken dag på året det var. Jag åt tomatsåsindränkta köttbullar av samma size som dom som Adam Sandler får i handen av den där gamla tanten i The wedding singer. Köttbullar som ser ut som handbollar. Fan så groteskt egentligen men jösses så gott det var där och då. Det var dessutom det närmaste jag kom ett julbord.

För att få dagen att gå bestämde jag mig för att se en lunchfilm och en kvällsfilm på bio. Lunchfilmen blev den ”myspysiga” (host) tjejfilmen Waiting to exhale (Hålla andan på svenska) och kvällsfilmen blev ”killfilmen” Heat. Precis som när jag äter Nogger sparar jag det bästa till sist men Heat visade sig inte vara i närheten av en nougatklump, snarare något man kan hitta i en bortglömd mjölktetra efter ett par dagar i solen.

Det var så mycket snack om Al Pacino versus Robert De Niro, så mycket massmedialt tugg om ”the battle of the giants” och jag gick på´t, min puls stegrades alldeles ofrivilligt för visst var det nåt extra jag skulle få se. Nutidens (fast numera dåtidens) två största manliga skådespelare skulle spela mot varandra i samma film åsså lite julafton i världens ballaste stad som grädde på moset. Det borde ju ha blivit nåt alldeles fantastiskt av den här kvällen, men inte då.

Salongen var fullsatt in till sista fåtölj. Det luktade smör med popcorn (inte tvärtom) och ljummen korv med bröd. Filmen börjar och publiken jublar när namnen AL PACINO och ROBERT DE NIRO visas i vita versaler bredvid varandra. Sakta sakta tuggar sig filmen igång som en bortglömd skördetröska i en gammal lada, en skördetröska i desperat behov av både oljebyte, full tank och ny stoppning i förarstolen. Men regissören Michael Mann vill varken pröjsa för rekond eller service, han förlitar sig på dom stora namnen, på högdjuren och det visar sig vara bland det dummaste han gjort.

Heat är en två timmar och femtio minuter lång ”actionfilm”. Trailern berättar för mig att det här är en film som andas spänning, fullt ös och det med högklassiga skådespelarprestationer och att Pacino och De Niro för första gången i världshistorien ska spela mot varandra, inte i samma film utan mot varandra. Det är inget annat än falsk marknadsföring. Dessa två män befinner sig i samma scen samtidigt i typ vadå, EN minut? Två?

Om jag ska försöka att pedagogiskt förklara exakt VAD det är som gör att jag tycker Heat är en skitfilm så skulle jag säga såhär:

1. Den är långtråkig.

2. Den ska låtsas vara något den inte är och det är få saker i filmvärlden som gör mig mer irriterad än det.

Dum och dummare gör inte sken att vara ett djupt och intellektuellt Bergman-drama, Ocean´s eleven försöker inte vara Dansar med vargar, det funkar liksom inte så. Men Michael Mann vill med Heat befinna sig i det typ av finrum som min granne hade när jag var barn, ett rum med glasdörrar, vit heltäckningsmatta och glasfåglar i vitrinskåp, ett rum som ingen fick befinna sig i annat än på juldagens morgon. Han vill så gärna vara i den där rummet men egentligen står han i hallen med leriga Tretorn-stövlar och skrapar med foten. Mer pedagogisk än så kan jag inte vara.

Men mitt i all urjävlatråkig Heat-filmmisär så finns det faktiskt några glädjeämnen: Diane Venora som Al Pacinos kärlek Justine, Natalie Portman som Al Pacinos styvdotter och Val Kilmer som Val Kilmer i tofs. Jag tar till mig dessa tre, lägger dom i min Heat-minnesbank och försöker förtränga resten för Heat är ingenting annat är något så osexigt som ett pretentiöst gubbdrama.

Heat är för mig lika skunkigt som en femtioårig man med hästsvans och röd sportbil som tror att han är ung bara för att han raggar på gymnasieungdom, har en plånbok i krokodilskinn och använder balsam. Nuff said om detta.

Vill du läsa mer om Heat? Klicka här nedan och avnjut sköna recensioner:

Rörliga bilder och tryckta ord

Addepladdes j-vla filmblogg

Plox

Captain Charismas Filmblogg

Publicerat

Limitless

Vissa skådespelare är lite som Marabous Schweizernöt, det går liksom inte att bara äta en ruta, jag vill ha mer, MEEEER vill jag ha.

Bradley Cooper är som att ha en alldeles egen tvåhundragrammare i handväskan OCH en liter kylskåpskall mjölk i kylskåpet och det var inte utan en viss separationsångest som jag gick från bion i söndags.

Men så gick det upp ett ljus! Det är ju inget att hänga läpp för, han är ju kvar på bion! Så det fick bli Limitless. En film jag egentligen hade noll sug efter att se och förmodligen aldrig hade sett om det inte var för Bradley-Blue-Eyes.

Men visst är det en kul tanke att leka med, tanken på vad jag och du skulle kunna åstadkomma om vi istället för att utnyttja några enstaka procents hjärnkapacitet istället använde oss av alla hundra och istället för att zappa bort timmar framför TV:n göra något meningsfullt alla dygnets vakna timmar?

I Limitless får vi följa den misslyckade författaren Eddie Morra (Bradley Cooper) som inte enbart lider av skrivkramp och brustet hjärta, han bor i nåt som liknar en knarkarkvart och han har en bad-hair-day som vägrar gå över. Han springer på nån gammal polare och får ett piller i en liten påse. Han har ingen aning om vad det är för skit polaren bjudit honom på men vad har han att förlora? Det värsta som kan hända är en kväll med hallucinationer men inte ens det känns som ett nerköp.

Eddie sväljer pillret och inom ett par minuter klickar det till i skallen och en helt ny värld öppnar sig. Han minns allt han någonsin läst, han ser allt helt klart, han får energi som en duracellkanin. Lägenheten blir städad, den nya boken han redan fått förskott på har hux flux en hel hög med nyskrivna sidor, han kan föra konversationer i ämnen han inte visste att han kunde nåt om på språk han inte borde kunna tala. Självklart blir han beroende, han behöver fler, mer piller för det här är ett state of mind han inte vill avstå ifrån.

Bradley Cooper går från klarhet till klarhet (och hans knallblå ögon går verkligen igenom bioduken) och Robert De Niro spelar Robert De Niro i det här underhållande lilla tidsfördrivet som är alldeles precis lagom på alla sätt och vis. Filmens första halvtimme är en uppvisning i underhållande filmkonst och trots att filmen inte orkar hålla uppe den känslan hela vägen så är jag uppfriskat förvånad och faktiskt lite sugen på ett vitt Limitlesspiller i påse – och ÄNNU mer av Mr Cooper.