Etikett: Robert Downey Jr

Publicerat

AVENGERS – ENDGAME

Att se en tre timmar lång superhjältefilm, att vara framme vid slutet i en 23-filmer-lång filmsaga och att samtidigt befinna mig i ett land som har en biograf som anses vara ”världens lyxigaste bioupplevelse”, det är klart att jag köper biljetter till mig och min dotter och det är klart att det här är en filmvisning jag sent ska glömma. Helt ärligt, JAG KOMMER ALDRIG GLÖMMA DESSA TIMMAR. Inte så länge jag lever.

Jag får hurven och blir blank i ögonen bara jag skriver dessa rader. Det är SÅHÄR film på bio ska kännas och det är SÅHÄR jag brukar känna även hemma i Sverige och även i vanliga biosalonger. Men det var då, det var innan Det Ouppfostrade Beteendet blev kutym. Nu sitter jag mest och längtar efter Thanos och hans ”snap” när jag är på bio, men inte där i Dubai, dock.

Avengers: Endgame är en mästerlig film i mina ögon. Det är som att den vill ta oss alla som sedan Iron Man (2008) investerat så himla många timmar och ännu mer skattepengar i hand, som att den vill tacka ordentligt och även med emfas säga hejdå. Den ger oss återblickar, den binder ihop händelser på ett sätt som berättartekniskt är häftigt att beskåda, den får åtminstone mig att åka känslomässig berg-och-dal-bana genom humoristiska oneliners, spänning, kärlek, misär och det fullkomligt episka i att få se ”alla” igen, om så bara för ett kort ögonblick.

Att filmen betygsmässigt inte når upp till en fullfjädrad femma för mig tror jag beror på omständigheterna, på att jag är ovan att äta lyxig mat serverad av en butler under filmens gång. Jag hävdar (även med denna upplevelse i erfarenhetsbanken) att bra film förtjänar hundraprocentig koncentration och det går inte att uppbringa om man samtidigt ska äta middag. Jag är inte kvinna nog att fixa det i alla fall. En latte som sällskap räcker bra för mig MEN detta säger jag utan att ångra denna visning det minsta. Dessa tre timmar finns på min topp-tre-bioupplevelser någonsin även om filmen i sig får klä skott för detta med att inte få den sista lilla fjonken upp till maxbetyg.

TACK Marvel Cinematic Universe, tack för alla upplevelser, alla effekter, alla mänskliga omänskliga hjältar, tack för all underhållning! Jag bär min Marvel-tatuering med stolthet och funderar starkt på en ny. En Hulken med glasögon. HULKEN MED GLASÖGON! Bara en sån sak!  ♥ ♥ ♥

 

Publicerat

AVENGERS: INFINITY WAR

Tomheten. Fi fan. Jag känner mig alldeles tom och…sorgsen…nu. Vem kunde ana det efter att precis ha sett en superhjältefilm?

Många – och ibland även jag – klagar gärna över denna typ av film då dom i princip alltid saknar riktiga stakes och därmed missar det här med att få biopubliken att känna riktiga känslor inför rollfigurerna. Men nu då? Vad säger ni nu då? Räcker det här? VA VA VA??!!??

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig.

Han är ofantlig, han är till synes odödlig, han hotar med att döda halva jordens befolkning men han kan samtidigt gråta. Är det bara jag som känner att Thanos (trots skapad av CGI) känns precis lika verklig som vilken Kim Jong-Un eller Donald Trump som helst. Han har bestämt sig och ingenting får stoppa honom. Ingenting KAN stoppa honom. Det här med kompromisser, samarbeten, samtal och sunt förnuft når inte fram. På det sättet är han otäck på det mest igenkänningsbara sättet. Avsaknad av empati. Den bristen gör en hårfin gräns mellan människa och maskin.

Jag har inte varit superförtjust i dom andra två Avengersfilmerna (The Avengers fick 3/5 och Avengers – Age of Ultron 2/5), jag gillar helt enkelt stand-alone-filmer bättre (även om stand-alone är en sanning med modifikation både i Marvel och Star Wars-världen). Jag har fram tills nu tyckt att det blir lite väl spretigt att försöka få in så många hjältar som möjligt under en begränsad speltid och därför är ingen mer förvånad än jag när jag känner att denna film blir som JULAFTON när dom mörsar in ÄNNU fler karaktärer under filmens 150 minuter. Här får man träffa ALLA! Det blir som en klassåterträff men bara med dom man verkligen gillade i klassen och jag satt och NJÖT filmen igenom.

Trots otaliga slagsmålsscener ledsnade jag inte och trots att 98% av filmen är en CGI fest av Guds nåde kändes den inte plastig. Dessutom satt humorn som en smäck! När eftertexterna rullade var det så många namn inblandade i produktionen att det kändes som att denna film allena betalat ut lön till hela Sveriges befolkning (i antal människor räknat alltså).

Men det är slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer.

Jag bär min underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

 

I avsnitt 137 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del om den här filmen, både med och utan spoilers. Andra som sett och tyckt till (och om) Avengers: Infinity War skrivledes är:
Sofia
Jojje
Henke
Surskägget

 

Publicerat

SPIDER-MAN: HOMECOMING (IMAX)

”Allt som inte är Maguire är dåligt i mitt huvud”.

Det sa sonen när vi var på väg till IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia för att se pressvisningen av Spider-Man: Homecoming. Han – liksom jag – ÄLSKAR Sam Raimis tre filmer om Spider-Man med Tobey Maguire i huvudrollen, han är liksom uppvuxen med dessa, det är som bröstmjölk och majskrokar för honom. Sort of.

Jag tycker att dom tre filmerna blandar svärta, spänning och serietidningsaction på det mest perfekta sätt MEN å andra sidan gillar jag även filmerna med Andrew Garfield i huvudrollen, jag gillar dom SKARPT till och med. Kanske är det så att det egentligen är Spider-Man som figur jag vurmar för, historien om hans förflutna, att han är lite ensam, ”bakom”, nördig, ständigt olyckligt kär och missförstådd av sina närmaste.

Att se trailern för dagens film första gången gjorde ont. Att se postern var ännu värre. Det där collaget av utklippta filmfigurer som ser ut som ett kreativt sammelsurium skapat av en serietidning, barnsax, björnklister och glitterspray imponerar föga på mig. Tvärtom. Allt förhandsjox gällande filmen fick ner mina förväntningar på en nivå som var under nollpunkten, något som med facit i hand väldigt sällan är av ondo.

När filmen började trodde jag att jag blivit tokig. Allt var suddigt. Det gick inte ens att läsa COLUMBIA när första loggan visade sig över hela duken. Jävla jävla IMAX-3D-skit satt jag och svor och pickade på glasen i glasögonen för att se om det saknades några, bilden var ju så jävulens oskarp. Jag tittade mig omkring och märkte till min glädje att alla andra hade precis samma problem. Några minuter senare stannades filmen och en representant från filmbolaget kom in och sa att 3D-filen var paj och att filmen istället skulle visas i 2D. Jubel! Hela salongen applåderade och filmbolagsmannen bad om ursäkt återigen för att det inte blev 3D. Han kanske skulle ha lyssnat istället, kanske tagit till sig applåderna som ett bevis på att 3D ÄR SKIT?!

Nåja. Vi numera på förhand mer nöjda filmälskande människor i publiken fick istället njuta av en 2D-visning som var helt felfri. På alla punkter. ALLA. Filmen visade sig nämligen vara tusenmiljoners gånger bättre än jag någonsin kunde tro.

Tom Holland är 21 år gammal och spelar Peter Parker, 15 (Tobey Maguire var 27 när han spelade in första Spider-Man, Andrew Garfield var 29!). Ändå känns som Holland nästan yngre än den Parker han spelar. Tills han tar av sig tröjan och man inser att det inte finns en 12-åring i världen som ser ut sådär. Det jag vill komma fram till är dock att han är en trovärdig Peter Parker, precis lika trovärdig som han lyckats spela i ALLA filmer jag sett honom i. Som en av sönerna i tsunamidramat The Impossible, som en av sönerna i pappadramat Edge of winter och i den för övrigt halvdana valdramat In the heart of the sea. Jag gillar honom SKARPT och det känns som han har en väldigt fin framtid i skådespelaryrket om han bara lyckas välja rätt filmer.

Ett stort plus med denna film är att den inte börjar om från början IGEN med själva origins-storyn, den har vi sett (*host* till leda) och den behövs inte berättas ännu en gång. Spider-Man: Homecoming är istället en fräsch, charmig och ungdomlig film som känns väldigt modern (i brist på bättre ord). Den har löst Avengers-tråden på ett mycket smart sätt och det var länge sedan jag var SÅ underhållen från början till slut som under denna visning. Filmen har inte några direkta dippar alls, det är full fräs, sitt i båten.

Jag tycker att den här filmen klår både The Mummy och Transformers: The last knight i sommarblockbustervärde och ingen kunde vara mer förvånad än jag över min åsikt. Sonen tyckte den var ”lite för rolig och lite för ljus” men även han var betydligt mer nöjd med helheten än han trodde han skulle vara. Så HEJA TOM HOLLAND säger vi och övar på spindelnätstricket med handlederna.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR

Det här är den tredje filmen där Captain America är huvudperson och den trettonde filmen i Marvel Cinematic Universe. Första filmen var riktigt bra, andra var i mina ögon kanske den bästa Marvel-filmen hittills så självklart är det med vissa förväntningar jag sätter mig på en av dom hårda stolarna på Park för att avnjuta pressvisningen av denna film.

Mentalt var jag superpepp och jag hade laddat med kaffe, rejält med kaffe faktiskt. Det jag inte förberett var att kropp och knopp skulle vara såpass avdomnad efter en långhelg i Malmö med minimalt med sömn, maximalt med skratt och en hel massa skrikande och hejande på den handbollsspelande sonen och hans lag, jag var under vissa perioder så pass väck i hjärnan att jag faktiskt kände att jag inte riktigt hängde med i svängarna trots att jag var vaken.

För det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3.

Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.

Filmen är dock underhållande och mysig, ett måste för alla som tycker om Marvel-världen. Sen kan jag ju erkänna att en omtitt kommer vara nödvändig för att jag ska känna att jag tagit till mig filmen på rätt sätt men jag känner mig tämligen säker på betyget. En stabil trea får det bli, den kan inte mäta sig med Captain America: Winter Soldier men är hästlängder bättre än Batman v Superman.

I avsnitt 34 av podcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra tankar kring denna film.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: A SCANNER DARKLY

Philip K. Dick var en kul prick. Jag tror det är fler än jag skulle vilja ha en liiiiiiten bråkdel av den snubbens fantasi intjoffad i hjärnbarken.

Vadå? Vet du inte vem det är? Har du sett filmer som Blade Runner, Total Recall, Paycheck eller Minority Report? Alla dom filmerna är baserade på böcker av denne Dick, liksom dagens film A Scanner Darkly.

Boyhoodgeniet Richard Linklater har skrivit manus och regisserat denna film som är….som är….tamejfan helt UNIK i sitt slag. Jag har i alla fall aldrig sett något liknande (fast jag VET att Richard Linklater gjort en liknande film före denna men jag har inte sett den. Waking Life heter den). Filmen har riktiga skådisar i alla rollerna och sedan är filmen efterhandsanimerad vilket gör att animeringen är brutalt lik verkligheten. Efter ett tag tänker jag inte på att det är animationer jag ser, jag ser bara Keanu Reeves, Robert Downey Jr, Woody Harrelson och Winona Ryder skådespela.

Att filmen är så otroligt SNYGG kanske kan ses som enbart positivt men nix, det är det inte. Filmen är så SNYGG att jag ibland blir helt bortkollrad i handlingen, jag ser liksom bara ytan, ögonen fastnar. Som tur är är handlingen inte jättekrånglig och inte heller superengagerande så det gör kanske ingenting att jag får spola tillbaka lite då och då.

Om jag säger såhär, jag tror storyn gör sig bättre i bokform och filmen gör sig bättre på vykort.

Nästa måndag kan jag lova att det kommer en icke-animerad Keanufilm här på bloggen.

Publicerat

AVENGERS – AGE OF ULTRON

Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) går och trånar efter Bruce Banner/Hulken (Mark Ruffalo) och jag förstår henne verkligen. Han är en sån jävla perfekt snubbe. Han är ett manligt kinderägg tamejfan. Mjuk på insidan, totalt jävla stenhård på utsidan – och grön! Kan det bli bättre?

Ja….hmmm…vore han verklig skulle jag nog önska mig några fler egenskaper på pluskontot men som superhjälte är han perfekt och det märks så väldigt tydligt när han är tillsammans med sina polare. Det finns liksom superhjältar som inte är fullt lika…karismatiska….som Hulken. Hawkeye till exempel. Vad är det för superhjältekraft att kunna skjuta pilbåge? Är det en superhjältekraft att kunna skala potatis jättefort också?

I Avengers – Age of Ultron är hela gänget från Avengers tillbaka och två nya ansikten presenteras: tvillingarna Wanda och Pietro Maximoff (Elizabeth Olsen och Aaron Taylor-Johnson) eller Scarlet Witch och Quicksilver som dom också heter. Quicksilver kan vara en av dom träligaste ”hjältar” världen skådat (och Taylor-Johnsons tveksamma skådespeleri gör inte saken bättre) men hans beiga nuna gör å andra sidan att syrran lyser ännu mer. Elizabeth Olsen gör Scarlet Witch jättebra!

För övrigt är det inte mycket i filmen som ÄR jättebra. Den är 141 minuter och det är många och långa transportsträckor och i ärlighetens namn, actionscenerna, alltså nej Joss Whedon, det här är inte okej.

Joss Whedon är alltså filmens manusförfattare och regissör (han låg bakom även första filmen) och jag har precis samma problem med den här filmen som med den förra: det är inte tillräckligt snyggt, inte tillräckligt påkostat, inte tillräckligt unikt på något sätt. Jag känner mig bortskämd med blockbusters som är så in i minsta detalj perfekta rent utseendemässigt, som har så extraordinära actionscener och spektakulära effekter att när det kommer en film som denna som är ”sådär” så känns det inte okej. Jag kräver mer än såhär och jag tror inte jag är ensam om det.

Jag kan ta några exempel. Våra hjältar skiftar i storlek mellan klippen i samma scen och då får jag känslan av att filmen gjorts med vänsterhanden, att någon inte gjort sitt jobb hela vägen ut. Sen är bilden suddigt ibland, 3D:n används inte som en tillgång en enda gång, den känns bara totalt bortkastad och i en hel del scener blir det blir alldeles uppenbart att skådespelarna spelar mot en bluescreen/greenscreen. Det känns…fattigt. Fjuttigt. Banne mig onödigt. När en sånhär film inte är over-the-top på något enda sätt så blir den bara…meningslös. Så meningslös som en MARVEL-film nu kan vara i min värld, vilket inte är SÅ meningslös ändå, jag gillar det ju – egentligen. Jag vill bara att filmen ska vara lika perfekt som min Hulk.

Dom allra bästa scenerna är i mitten av filmen när gänget samlas i ett hus (berättar inte var och hur pga vill inte spoila) och alla är ”sig själva”, alltså så vanliga som superhjältar nu kan vara. Där hade jag gärna stannat kvar. Jag skulle GÄRNA se en indie-spin-off med Tony Stark, Bruce Banner, Steve Rogers,  Clint Barton, Thor och Natasha Romanoff som huvudkaraktärer, jag behöver inte alla dom där grumliga hoppa-slå-explodera-göra kullerbyttor-tappa sköldar-scenerna för att bli glad, det där är mina kompisar ju, mina homies.

Betygsmässigt kan det inte bli godkänt, det finns inte en chans. Däremot tipsar jag om den lilla scenen som smugit sig in i eftertexterna, den ger vissa rätt sköna förväntningar på nästa film. För visst kommer det en till. Klart det gör. Nothing can stop MARVEL och ingen är gladare än jag för det – trots allt!

Publicerat

THE JUDGE

Jag tänker mig att jag sitter i ett litet tält eller möjligtvis i en igloo, en uppvärmd sådan.

Jag sitter i en fåtölj, en såndär gammal insutten härlig pjäs med hög rygg, en sån man kan gömma sig i, lägga upp armarna på varsitt rejält armstöd och sen luta huvudet bakåt och bara blunda. Det är som att befinna sig i en kokong, ett skydd mot världen, den som är där ute och inte alltid är så enkel att handskas med.

Ibland när jag läser en riktigt bra bok kan det kännas som att jag sitter i den där fåtöljen i det där tältet även om sanningen är att jag sitter dubbelvikt över en tallrik fil vid köksbordet för att jag inte kan sluta läsa. När jag ser en film som fullständigt får mig att mentalt tappa hakan hamnar jag också där. I bubblan liksom. Som om jag tittar på filmen genom ett stort svart plaströr och ingenting utifrån kan ta sig in, vare sig ljud, ljus eller mina egna fladdriga funderingar.

Det är sällan jag upplever att en film har ett sådant välskrivet manus som jag känner nu. Det är imponerande hur många historier, relationer och trådar som går att trycka in på 140 minuter film när det görs med sån finess som här. Persongalleriet är magnifikt och skådespelarprestationerna gör mig alldeles….trött på att det fattas så många superlativ i det svenska språket. Det går inte att förklara, det blir bara floskler och floskler blir i detta fall så väldigt…fjuttigt.

Tack Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Vincent D´Onofrio, Billy Bob Thornton och Jeremy Strong för upplevelsen, för att jag ännu en gång i mitt liv får uppleva den euforiska känslan av att sitta i den nedsuttna gamla fåtöljen i den alldeles lagom varma igloon, se människor framför mig som jag inte känner, helt andra städer, andra liv men ändå känner jag på nåt sätt igen mig. Blir lite klokare. Förstår.

Jag är lite gråtig nu. Både skakad och rörd. Glad också. Och häpen. Film alltså, jag blir så jävla lycklig.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: HÅR

Det här med hår på film, vilket roligt tema!

Man kan göra det lätt för sig och skriva om musikalen Hair. Man kan skriva om nåt stort och hårigt som Bigfoot i Harry and the Hendersons eller Sully i Monster´s Inc. Man kan skriva om hockeyfrillor, peruker eller dom mest populära filmerna från 1977 som innehöll kvinnligt könshår. Ett tag tänkte jag göra en variant på det sistnämda och skriva om manligt könshår jag minns men enbart Sven Wollter och Donald Sutherland på en lista känns rätt torftigt.

Så jag tänkte om. Jag tänkte att jag gör en lista på trevligare grejer. Sånt jag verkligen gillar. Jag tänker skriva om ansiktsbehåring i form av…

MINA TIO FILMISKA FAVORITMUSTASCHER!

.

.

10. BEN STILLERS HALVDANA LÅNGTRADARMUSCHE

I Dodgeball är Ben Stiller liten, kaxig, deffad, klädd i lila spandex och har en imponerande långtradarmustasch. Men om jag fick bestämma tycker jag den skulle vara tre-fyra centimeter längre, då hade den fått prefixen delikat.

.

.

.

9. CONNERYS ZED

Det finns ett gäng trevliga skådespelare som gett mustaschen ett ansikte. Charles Bronson och Burt Reynolds är två av dessa, Sean Connery en tredje. I Highlander (1986) fick Sean Connery till det nästan hundraprocentigt men hur fin den muschen än är så kan den inte mätas med ansiktsbehåringen i John Boormans film Zardoz från 1974. Sean Connerys rollfigur Zed är en riktig trendsetter.

.

.

.

8. JOHN TRAVOLTAS VÄLANSADE

Hur gör man enklast om en utseendemässigt snäll man som John Travolta till den elaka jäveln Ryder i The taking of Pelham 1-2-3? Jo! Man ser till att stramt ansa håret i fejset samtidigt som man får honom att bita ihop käkarna och jobba fram en kronisk axelspänningshuvudvärk. Och vet du vad? Det funkar!

.

.

.

7. TOM BERENGERS SKÖNA 80-TALARE

Lawrence Kasdans film The Big Chill (Människor emellan) är en riktigt mysig film och Tom Berenger har en av filmens huvudroller iklädd en mycket klädsam mustasch.

.

.

.

6. MARVELMUSCHEN

Min grundtes är att 99% av världens män ser bättre ut i mustasch än utan och superhjältar är inga undantag. Robert Downey Jr´s ansiktsbehåring gör att Iron Man inte bara ser ännu coolare ut, han skulle även kunna ta jobb som stand-in i Backstreet Boys om han nångång behöver stålar.

.

.

.

5. KONSTEN ATT GÖMMA EN BÄVERFARM PÅ ÖVERLÄPPEN

Varje år anordnas World Beard & Moustache Championships, en tävling som Sam Elliott borde kunna vinna vartenda år om han bara ställde upp. Mustaschen han visade upp i bröderna Coens The Big Lebowski (1998) skulle fungera som skyttevärn i vilket inbördeskrig som helst och kryper han runt på alla fyra i huset där han bor behöves inget annat städ-don, dammråttorna fastnar som vore dom gjorda av kardborre. Den här mustaschen är motsatsen till John Travoltas på plats 8. En snällare mustaschman än Sam Elliott går inte att se på film.

.

.

.

4. SLY I EXPENDABLES 2

Gulp alltså, vad fin han är!

.

.

.

3. THEODORE TWOMBLY

Joaquin Phoenix och hans mustasch är en match made in heaven när han gestaltar Theodore Twombly som i filmen Her tar det här med datorer och kärlek till en helt annan nivå. Han ser så himla gullig ut. Så snäll. Så harmonisk. Det är banne mig mustaschperfektion.

.

.

.

2. LESTER BANGS-MUSCHEN

Jag tycker om den här bilden. Jag tycker om Philip Seymour Hoffman. Jag tycker om filmen Almost famous och jag tycker om Lester Bangs och hans mustasch. Fan vad jag saknar Philip Seymour Hoffman.

.

.

.

1. TOM SELLECK. ALLTID. JÄMT. HELA TIDEN.

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ha Tom Selleck på plats nummer ett. Han är den förste mannen med hår på överläppen som jag kärade ner mig i och han ÄR den mustaschprydde mannen personifierad oavsett om han är privatdetektiven Thomas Magnum, Patrick O´Malley i High road to China, Peter Mitchell i Tre män och en baby, Phil Blackwood i Hennes alibi, Monicas pojkvän i Vänner, Frank Reagan i Blue Bloods eller Jesse Stone.

Tom Selleck, you are The Master of the Musche Universe!

.

.

Hur har mina filmspanarvänner tagit sig an detta tema? Hur pass hårigt är det runtom i bloggosfären idag? Klicka på länkarna så märker du: Sofia, Henke, Jojje, Johan,  Steffo, Jimmy,  Cecilia och Voldo.

 

Publicerat

Veckans Cruz: GOTHIKA

En bra spelad biroll kan ibland göra ett mer minnesvärt intryck en en medioker spelad huvudroll. Penelope Cruz insats som Chloe i Gothika är ett sådant exempel.

Jag minns Gothika som om det vore igår jag såg den första gången. Den var hyrd på videoaffären och jag skulle se den med en kompis. Vi tyckte båda den var bra, spännande, kanske till och med väldigt spännande men med tjugo minuter kvar av filmen ville den inte mer. Den la helt enkelt av.

Det här var 2004, långt före nedladdningspiraternas tid men på nåt sätt lyckades kompisen hitta slutet, hackigt och med svagt ljud och vi kunde se klart filmen. Jag har inte sett filmen sen dess men under dessa tio år har Penelope Cruz till och från hemsökt mig. Filmens början, den första scenen, när hon med lugg, ganska otvättat hår, sjaviga läppar och en till synes inkurant blick tittar in i kameran och berättar att hon har djävulen i sig, att den fyller upp henne inifrån. Hua. Jag får kalla kårar på insidan av underarmarna! Hon är otroligt intensiv.

När jag ser om filmen undrar jag vad det var jag tyckte var SÅ spännande sist. Jag mindes inte upplösningen alls men jag mindes många scener för övrigt och av den där suggestiva stämningen jag gillade så mycket känner jag inte mycket nu.

Jag tycker helt enkelt att filmens manusförfattare Sebastian Gutierrez (som även ligger bakom storfilmer som Women in trouble, Girl walks into the bar, Hotel Noir och min favvis Snakes on a plane) har sjabblat bort andra halvan av filmen. Det var ju öppet mål, det hade kunnat bli ett slut med en härlig twist a la Basic Instinct eller nåt riktigt skitläskigt men istället känns det som att filmen är just två delar där första halvan är toppen och andra halvan inte är det.

Penelope Cruz är däremot fortfarande förstklassig.

Publicerat

Juldagsfilm: HOME FOR THE HOLIDAYS

Julafton är över för den här gången. Nu är det juldagen, mellandagen, dagen då folk vallfärdar till biograferna för att se Sune och hans pappa göra knasigheter och en hundraåring som klättrar ut genom ett fönster ut på äventyr. Kanske vill du inte göra nånting alls idag, inget mer än att titta på film, äta rester och det undre lagret i Aladdin-asken?

Här är ett filmtips från mig till dig, regisserat av Jodie Foster med Robert Downey Jr, Anne Bancroft, Holly Hunter, Dylan McDermott, Claire Danes, David Strathairn och Steve Guttenberg. God fortsättning på julhelgen!

.

Publicerat

Fredagsfemman # 64

5. Filmmusikaler som blir on-stage-musikaler (eller tvärtom)

Först var det Rock of ages som gick från filmduken till musikalscenen i Stockholm och i höst har Priscilla Öknens drottning premiär. Jag antar att det här är nåt publiken vill ha eftersom ingen showbizmänniska satsar såhär mycket pengar i uppenbara förlustaffärer. Jag har bara funderat på varför JAG inte är sugen på att se dessa musikaler. Jag gillar ju den genren både på scen och på film, jag har sett en hel dröööööös och jag brukar inte vara sen på att nappa på ”roliga grejer”. Men är det här roligt? Björn Kjellman som Terence Stamps Bernadette i Priscilla? Rock of ages med Johan Rheborg, Kee Marcello (till höger på bilden. Ja, gitarristen i Europe), Gladys del Pilar och Joacim Cans? Jag kanske tänker fel här. Det kanske ÄR bra? Jag kanske borde köpa mig en biljett och jämföra med filmen helt enkelt. Eller inte.

 

4. Vanliga-vettiga-män-på-film-trenden

Efter att ha sett The place beyond the pines och Jakten och diskuterat detta med Jessica på förra helgens filmspanarträff så undrar jag om det inte är just det vi ser, en begynnande trend det här med att visa vanliga män som beter sig på normala sätt på film. Män som visar känslor, som bryr sig, som blir ledsna och arga för att livet är skit, som inte behöver ha anabolastinna underarmar för att lösa problem eller förnedra kvinnor för att känna sig stora själva. Är det en trend så gör den mig lycklig. Är det bara två filmer som råkat ha samma manliga underton, javisst, så kan det slumpa sig och då är det kanske gott nog – så länge.

 

3. Mira Nair is back!

1991 kom en film som heter Mississippi Masala. En het Denzel Washington i uppknäppt skjorta blir kär i en indisk tjej och nåt som skulle kunna vara en helt ordinär kärlekshistoria blev något mer, något spännande och detta tack vare den indiska regissören Mira Nair. Tre år tidigare gjorde hon Salaam Bombay!, en film jag velat se om sen dess. Men nu är hon alltså tillbaka med Den ovillige fundamentalisten, en film som visserligen inte har premiär förrän nästa vecka men jag tror på den. Trailern är bra, Liev Schreiber är bra, Riz Ahmed är bra (till och med i den för övrigt påvra Four Lions) och framförallt – Mira Nair är bra!

 

2. Alex Schulman vill bli älskad

Älska mig heter Alex Schulmans enmansshow, den som handlar om bekräftelsebehov och det ämne som står honom allra närmast: han själv. Jag har tänkt att jag vill gå och se showen ända sen jag hörde talas om den på Alex&Sigges pod men annat kom emellan och jag bokade aldrig biljett och sen tog biljetterna slut och där stod jag, lite paff och lite besviken. Men ibland när man står där och suckar lite surt för att man gått miste om nåt som verkar bra så kommer en räddande ängel och fixar biffen och ger mig en biljett. Bara sådär. En present liksom. TACK så jättemycket! Jag är jätteglad. Kom inte och säg att livet inte kan vara helt fantastiskt ibland!

 

1. Iron Man-Robert

Det finns ingen annan etta den här veckan. Robert Downey Jr är den största av dom alla när han i ännu en film ger Tony Stark ett trovärdigt ansikte. Fan, jag älskar Iron Man och jag vill bli en när jag blir stor. Eller ja, Iron Woman då. Det känns som jag är på god väg. Ska bara få till den där lysande pacemakern först.

Publicerat

THE AVENGERS

Att se The Avengers på bio ger mig samma känsla i magen som när jag träffar mina filmbloggarkollegor i Filmspanarna: det är härligt att se dessa bekanta ansikten igen och det är fantastiskt att trots att dom är så himla olika och har så olika styrkor så är dom alla mina homies.

Så vad kunde då passa bättre än att Filmspanarna vid denna månadsträff valde att se just The Avengers tillsammans?

För mig är detta koncept mer klockrent än julafton. En massa seriehjältar som totas ihop och måste jobba tillsammans för att rädda världen. Färgglatt, tjommigt, effektfullt, egon som måste slipas av i kanterna för att kunna samarbeta och den givna förutsättningen att dom såklart inte kan misslyckas. Hey! Kom igen! Vi snackar Hulken här, å Iron Man, Captain America å Thor och sen var det Black Widow och Hawkeye som smög in lite från sidan men som ändå fick – och tog – bra mycket plats. Hur kan man inte gilla detta? Hur kan man inte smälta?

Samuel L Jackson är tillbaka som Nick Fury, samma snubbe som var men både i Thor och Iron Man 1 och 2. Han är storbossen för S.H.I.E.L.D och nån slags samordnare. När världens ballaste hjältar behövs då är det Nick som håller i megafonen. Nick Fury är sjukt cool i sin synthiga långrock och höga svarta kängor och trots att han har mycket screentime så håller han sig i bakgrunden. Hawkeye i Jeremy Renners tappning blir en riktig tuffis och här visar han återigen vilken kalasskådis han är. Scarlett Johansson är bra som Black Widow. Hon är tuttmässigt nedtonad och det ser ut som att hon har en sport-BH modell ett par storlekar för liten jämfört med push-up-hold-in-stay-still-grejerna som hon vanligtvis har när hon spelar sina mer bystiga roller. Jag tycker det är skönt att se att hon inte är medvetet tillvåpad utan bara blir en tuff tjej i någon form av lyxförpackning.

Robert Downey Jr är givetvis perfekt som Tony Stark/Iron Man även i den här filmen och han går runt i sin Black Sabbath-T-shirt men utan att jag får höra låten jag väntar på. Chris Hemsworth är som klippt och skuren som Thor och hans figur passade bra mycket bättre i detta sammanhang än i en egen hel film. Jag tycker helt enkelt inte han är intressant nog som superhjälte för att klara sig på egen hand, med eller utan onda brorsan Loke (Tom Hiddleston, jättebra även han för övrigt).

Chris Evans, Captain America, är precis så überamerikansk som han måste vara för att funka. Den perfekta scholarshipfrillan, dom döda blå ögonen som verkar ha så svårt att fokusera och se intresserade ut, musklerna som ser ut som att dom är uppumpade med en cykelpump i en ventil i armhålan och den feldimensionerade, nästan lite larviga,  skölden.

Medvetet har jag sparat det bästa till sist: My darlig Hulk. Fan vad jag tycker om den där gröna filuren! I TV-serien blev han bara arg och grön åt framprovocerade orättvisor, i spelfilmerna med Eric Bana och Edward Norton kunde han bli arg av andra saker men här, nu när Mark Ruffalo har axlat rollen, är han så rädd för att bli arg, stor och grön att han nästan blivit en mes. Han vill verkligen inte bli arg. Ju längre filmen går ju mer okonsekvent är blir han i sitt humör men va fan, bryr jag mig? Nä. Inte nämnvärt. Varje sekund med Hulken på vita duken är en finfin sekund. Jag ler mest sådär lite töntigt, sådär som jag gjorde när barnen gick i luciatåget på dagis och sjöng fel låt (och kanske aaaaningens för högt också). Jag blir liksom stolt och varm i hjärtat och nostalgisk och lycklig och alla såna bra saker på en och samma gång.

The Avengers har två saker på minuskontot som jag ser det: 3D och längden. Trots att det här är den bästa 3D-version av vanlig spelfilm jag sett någonsin så är det ändå inte bra. Två timmar och tjugotvå minuter med 3D-glajjor är för mycket för mina ögon, jag blir trött, får ont i skallen och blir irriterad på textningen som är skitsuddig till och från. Den långa speltiden känns onödigt lång, i alla fall för mig som är väl insatt i dom olika karaktärernas bakgrundshistorier, men under eftersnacket förstår jag att om man inte känner till serierna/filmerna sedan innan så behövs det en viss uppbyggnad för att filmen ska bli förståelig över huvud taget. Jag tyckte bara att det blev lite segt ibland, å andra sidan passade jag på att blunda lite just då och vila den 3D-överhettade delen av hjärnan.

The Avengers är hur jag än vänder och vrider på det en helt okej och underhållande film. Den saknar ”nåt,  den saknar ”det” för att få mig att gå ner i split men jag lämnade biografen både mätt och nöjd och hade något tjoffat till mig i ryggen hade jag nog kunnat klämma fram en liten rap eller två.

Hulken vann mitt hjärta – igen – och så låter jag det vara.

 

Resten av Filmspanarna skriver också om The Avengers idag: Rörliga bilder och trycka ord, The Velvet Café, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?

Publicerat

Fredagsfemman # 12

5. Thomas Lundin

”Jag tycker att det här är roligt alldeles på riktigt, till skillnad från många humorbidrag som vi har sett på sistone. På något sätt känns det som om det finns ett budskap mitt i den här dårskapen. Exakt vad budskapet är vet jag int’, men jag gillar det här med budskap. Tre poäng.”

Min finske schlagerfavvo Thomas Lundin om Montenegros rappare Rambo Amadeus i mitt favorit-TV-program just nu: Inför Eurovision Song Contest. Måndagar 21.00 SVT1.

 

4. Anna Blomberg.

Sketchserie som driver med klichébilden av hur kvinnor borde vara och använder humor för att driva med stereotyper står det som programinformation för Högklackat på SVT´s hemsida. Dom glömde skriva att det faktiskt är ASROLIGT. Anna Blomberg är fenomenal i ALLT hon gör och jag gillar henne som tusan.

 

 

3. Robert Downey Jr

Jag var typ sist av alla i hela väääärlden att se Iron Man. Jag var så sjukt trött på Robert Downey Jr som skådis att han stod mig upp i halsen och spelade gurka mot gomseglet . Kändisar som blir kändare än dom borde vara bara för att dom är knarkisar gör mig så trött. Men det är klart att jag inte kunde motstå filmen, herreguuuud nej det gick ju inte, men jag var bra skeptisk och detta (skulle det visa sig) totalt i onödan. Tony Stark är Robert Downey Jr´s absoluta paradroll. Han är bättre som Iron Man än som Chaplin och då var han ändå kalas som stumfilmskomikern. Iron Man fick mig att omvärdera honom helt och inte bara det, jag tror jag är lite kär i karln!


2. Lou Ferrigno

För mig kommer den riktiga Hulken aldrig heta Eric Bana eller Edward Norton och han kommer aldrig vara ett CGI-gummimonster. För mig är den riktiga Hulken Lou Ferrigno och han är både stor, stark och grön på naturlig väg. Sen har han vanliga hederliga trasiga denimbyxa herr, färg blå, såna som fanns i Elloskatalogen på 80-talet och som var sjukt fräna. Allt som andades jeanstyg var fränt i den hålan jag växte upp för det fanns bara att köpa i en enda butik. Det var udda OCH MODÄRNT – en ganska ovanlig kombination i små samhällen. Kanske hade modet Hulken att tacka för detta?


1. Filmspanarna

I tuff konkurrens med min favoritgröning hamnar Filmspanarna återigen på första plats. Månadens filmbloggarträff är imorgon, filmen vi ska se och gemensamt recensera är The Avengers och det ska bli sjukt kul att se mina favoritnördar igen – både dom gamla och dom nya som hänger på.

 

Publicerat

IRON MAN

I min värld har Robert Downey JR, Matthew Broderick och Colin Farrell alltid varit stöpta i samma skådespelarform. Egentligen skulle dom kunna vara tre delar av samma snubbe.

Dom är lagom bra, har utseenden som inte retar upp nån och verkar vara en uddlös blandning av normalsvennar och normaldrogare (ja, kanske inte Broderick då, men har man varit ihop med Sarah Jessica Parker i hundra år kanske han skulle behöva äta lite knark för att bli som folk). För mig är dom alla tre totalt likgiltiga egentligen, mest bara tråkiga med jättestort t.

I min värld är MARVEL-filmer bland det mest pulshöjande som finns. Jag älskar serietidningshjältar och fantastifulla färgglada filmer och självklart blev jag lite pirrig i magen när jag såg att Iron man skulle bli film. Sen såg jag trailern och då slocknade all form av förväntning.

Tråkige Robert Downey JR som Iron man? What? Kan det verkligen bli bra? Det kändes som riktig kalkonvarning i mina öron och jag struntade i att se filmen på bio. Men idag, när sonen legat i vinterkräksjukan i två dygn, behövdes en film som både han och jag kunde tänka oss att se och som inte var animerad och/eller svenskdubbad.

Iron man handlar om affärsmannen och vapendesignern Tony Stark som åker till Afghanistan för att visa upp sitt nyaste vapen, nån form av superhäftig och extremt kraftfull missil men blir attackerad, beskjuten och fängslad och han får in en massa granatsplitter i bröstkorgen som inte går att ta bort och han får hjälp av en annan fånge att bygga nån sorts elektromagnet runt hjärtat som drivs av ett bilbatteri och….jadajadajada.

Storyn kan beskrivas på det svåra sättet, eller på det lätta. Det lätta är att den stenhårde mogulen som sålde vapen till alla som hade råd plötsligt fick ett samvete när han såg på plats vilken skada dessa gjorde i verkligheten. SÅ, han bestämmer sig för att bygga en ”maskin” som kan se till att bara dummisar dödas, inte dom oskyldiga.

Jeff Bridges spelar hans affärspartner och Gwyneth Paltrow hans assistent. Dom båda är jättebra i sina roller. Men Robert Downey JR, ja… Robert Downey JR….alltså, jag är typ kär!!!
Han är snygg och bra och snygg och som klippt och skuren för den här rollen. Och bra. Sa jag att han är snygg?