Etikett: Robert Downey Jr.

Publicerat

CHEF

Om jag fick göra en film skulle jag sannolikt välja att göra en som handlar om sånt jag brinner för. Sånt jag är bra på, sånt jag kan och sånt jag skulle vilja att andra fick upp ögonen för. Det är inget konstigt. Det är både självklart och det är att ta den enklaste vägen till ett bra slutresultat. Ingenting blir bra om man inte inkluderar sitt hjärta.

Med Chef känns det som om Jon Favreau fått göra sitt filmiska hjärtebarn. Han har regisserat, han spelar huvudrollen och han har skrivit ett manus som handlar om hans stora passion: mat.

Mellan 2001-2005 hade Jon Favreau en TV-serie som hette Dinner for five. Han bjöd in fyra vänner från filmbranschen för samtal över en middag, lite som Pluras kök och Sommarpratarna goes Hollywood kan man säga (många av avsnitten finns att se på youtube förresten, svinmysiga!) så att han kan laga mat och är intresserad av mat är ingen nyhet. Han har alltså ingen kock-stunt-double i filmen, det är han själv som lagar all mat som filmkaraktären Carl Casper.

Carl Casper är alltså en kock, en väldigt duktig kock, en såndär kock som inte mår bra av att laga ordinär restaurangmat. Han vill utvecklas och han vill utveckla matlagningskonsten. Det vill dock inte restaurangens ägare (Dustin Hoffman). Inte ens när Casper – och restaurangen – blir toksågad av en känd matbloggare (Oliver Platt) får Casper fria tyglar att förbättra menyn, nej snarare tvärtom. Han blir kreativt bakbunden och tvingas ta ett beslut gällande sitt yrkesliv. Ska han sejfa eller chansa, ska han  jobba kvar och vantrivas eller följa sin dröm?

Filmen har en hel del på pluskontot men också ett par grejer på minuskontot. Till exempel, ”sexscenen” mellan Molly (Scarlett Johansson) och Carl. Alla som sett filmen vet precis vad jag menar. Så JÄVLA lökigt! Och det här med Carls ex-fru Inez (Sofia Vergara) som är både cool, schysst och vacker som en dag men kom igen, spelar hon inte i en helt annan liga än honom? Skulle en tjej som Inez bli ihop med en vanlig halvsunkig kock utan miljoner på kontot? Nää. Tror inte det. Sen är det det sista minustecknet som måste sättas framför bristen på stakes.

Bristen på stakes var det ja. Det händer inte så mycket men det stör inte mig. Filmen puttrar på, alla är snälla, Robert Downey Jr tittar in med blå skoskydd, Carls son är en skön kille, Twitter vävs in på ett smart sätt i handlingen och Jon Favreau visar sina matlagningsskills på ett sätt som kan få vilken kvinna som helst på fall, eller i alla fall att vilja karva små bitar av lågtempad köttbit med liten kniv…och äta toast….med ost….mycket ost….smält ost.

Chef var precis-före-lunch-filmen en av dagarna i Malmö. Herrejösses vad hungrig jag blev! Det kurrades i magarna på grabbarna bredvid mig. Läs deras recensioner av filmen här (länkar kommer när texterna är publicerade):

Jojjenito

Fripps filmrevyer

The Velvet Café

Chef har biopremiär 31 oktober.

Publicerat

IRON MAN 3

Jag säger som jag alltid sagt, lite blue dabadi dabidaj dabadi dabidaj har ingen dött av.

Egentligen hade min recension av Iron Man 3 kunnat sluta där. Eiffel 65´s hit från 1999 är nämligen mitt bäst bestående minne av 140 minuter Marvel-action och det är inget bra betyg till en film som jag egentligen borde älska förbehållslöst. Eller ja, jag minns kanske inte bara låten. Lite Robert Downey Jr i blå solglasögon också.

Iron Man-franschisen har SÅ mycket att tacka Robert Downey Jr för. Killen är ett superhjältegeni, nåt annat kan man inte säga. Han är som klippt och skuren för att gestalta den excentriske Tony Stark och jag känner mig positiv till tvångsgifte efter ett par timmar med honom framför 3D-glasögonen. Att Iron Man 3 funkar så pass bra som den ändå gör beror nämligen på denne mans närvaro och att han är med i princip varenda scen. Det går liksom inte att dissa en komisk, skitsnygg, asball Robert Downey Jr, det går bara inte hur urbota jättekonstig filmen än är.

Efter nån timme kliar jag mig i ögonen och tänker ”har jag sovit?”. Jag får liksom inte ihop historien, det glappar betänkligt och trots att jag har vanan inne att titta på denna typ av film så känns den här luddig bortom begriplighetens gräns. Det är nämligen en hel del historier som ska samsas under Iron Man 3:s flagg och nån högt uppsatt inblandad har uppenbara svårigheter med att killa sina darlings.

Det är en prolog där Tony Stark dejtar en smart brunett (Rebecca Hall) och dissar en knepig vetenskapsman med stora tänder och otvättat hår (Guy Pearce). Sen kommer nippertippan Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) in i bilden och en ilsken Mandarin (Ben Kingsley) och James Rhodes/War Machine (Don Cheadle) blir en War Patriot och hamnar i typ Pakistan. Och sen är det en liten kille med en egen fixarverkstad, massiva sprängningar och en träindian som blir av med sin poncho.

Som sagt, det är många hårstrån som ska flätas in och i mina ögon blir flätan rätt sned. Jag får inte ihop det. Jag hittar inte den röda tråden och det stör mig. Visst finns det scener här och där som är rent briljanta: en med Ben Kingsley i en fåtölj, en med fallskärmshoppare och alla med Robert Downey Jr i närbild – sa jag det sista? Jag gjorde det va?  – men jag är ändå inte nöjd med slutprodukten.

Det som fascinerar mig mest med filmen (förutom Blu dabidej) är ändå eftertexterna. Jag fick en klump i halsen, jag fick ståpäls på armarna, jag fick hjärtklappning och jag ville aldrig att dom skulle ta slut. När bokstäver, musik, snygga grafiska bilder och perfekt klippning harmonierar som i dessa eftertexter då kan jag inte göra annat än att kära ner mig – och lägga till ännu en Fiffilura till betyget som jag bestämt mig för.

Mina tankar om Iron Man och Iron Man 2. Väääldigt mycket Robert Downey Jr-fokus märker jag…