Etikett: Robert Forster

Publicerat

WHAT THEY HAD

En rollista bestående av Michael Shannon, Hilary Swank, Taissa Farmiga, Robert Forster, Josh Lucas och Blythe Danner fick mig att välja denna film när jag satt på flyget mellan Stockholm och Dubai. Det visade sig vara både ett bra och ett dåligt val.

Bra då filmen var lugn och behaglig i tempot, dålig för att jag blev dåsig och oengagerad. Dessutom, har man inte sett filmer om gamla/sjuka föräldrar och barn som förenas i barndomsstaden/barndomshemmet till leda?

Filmen styrka är skådespelarna även om jag inte för en sekund tror på att Shannon, Swank och Farmiga är syskon tillverkade av samma föräldrar. Manuset är sisådär. Robert Forster är som alltid underbar.

Vill du se ännu en film om Altzheimer och vad denna hemska sjukdom kan göra med en familj, se What they had. Inte sugen på en sån film? Då missar du inget speciellt.

Publicerat

THE CONFIRMATION

Ännu en film om en alkoholiserad pappa som missköter sig själv och relationen med sin son och det hjälps inte att rollistan är fullskiten med stora namn och duktiga skådespelare, det här är tråkigt så klockorna stannar.

Jaeden Lieberher, den lille killen från St Vincent och Midnight Special, fortsätter dock att imponera stort på mig. Det känns jättespännande att få följa honom framöver och se vad det blir av honom. Han finns i samma tycka-om-låda hos mig som den lille Room-killen Jacob Tremblay och därför är det extra kul att dom båda kommer dyka upp i samma film nästa år, Colin Trevorrows The Book of Henry. Men det hjälper ju inte nu. Det finns nämligen bara ett betyg värdig den här filmen.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLYMPUS HAS FALLEN VS WHITE HOUSE DOWN

Det här med att två filmer med i princip identisk story produceras samtidigt är långt ifrån något nytt fenomen. Dante’s Peak och Volcano, The Prestige och The Illusionist, Truman Show och EDTv, Antz och A bug´s Life, World Trade Center och United 93, Wyatt Earp och Tombstone, Friends with benefits och No strings attached, Red Planet och Mission to Mars, och dom två Snövit-filmerna som kom förra året är bara ett axplock av siamesiska tvillingfilmer som med ett kirurgiskt ingrepp delats i tu och getts olika premiärdatum.

Strax före sommaren kom Olympus has fallen, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Strax efter sommaren kom White House Down, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Spännande va? Ja, jag tyckte det. Jag tyckte det kunde vara spännande att jämföra filmerna, se om den finns nån stor skillnad, nån liten skillnad….nån….skillnad?

Så nu beger jag mig in i macholand i sammanlagt fyra timmar och tjugo minuter. Det återstår att se om jag är en klokare kvinna när jag kommer ut på andra sidan.

”Mustang, this is Full Top, I´m bringing out the full package.”

Det är nåt speciellt med livvakter som pratar i öronsnäckor, eller talar i gåtor och tror att vi inte förstår. Men det är klart jag förstår. Full Top, det är ju presidentens livvakt Mike Banning himself (Gerard Butler) och the full package inget annat än president Benjamin Asher (Aaron Eckhart). Mustang däremot, den filuren är kanske lite luddig.

Olympus has fallen börjar bra. En självsäker Banning är presidentens närmaste man, dom är så nära att dom till och med tränar boxning tillsammans. Men så händer en tragisk olycka och varken Banning eller presidenten blir riktigt sig själva igen.

Jag känner en behaglig medmänsklighet med president Asher och jag är medveten om att filmmakarna planterat händelser för att få mig att känna just såhär. När filmens verkliga handling drar igång och nordkoreaner bombar halva Washington sönder och samman och tar presidenten som gisslan så är det klart att allting känns aningens vidrigare om presidenten känns som en trevlig man, vilket han gör, det är ju Aaron Eckhart.

Nåja. Koreanerna hardcorejävlas, Gerard Butler kickar rumpa och filmen tuffar på i ett betydligt trevligare tempo än jag föreställt mig. Okej, dom visuella effekterna har en del övrigt att önska men dom är tillräckligt bra för att ses på vanlig TV. Hur dom hade funkat på bio törs jag inte tänka på.

Antoine Fuqua har regisserat filmen och jag kan utan överdrift säga att han är en av dom regissörer som har lägst snittbetyg på på min blogg (Training day och King Arthur). Jag tycker den här filmen är ett uppkast….*bröööööl*…..fel ord, jag menar uppsving jämfört med hans andra filmer som jag sett, vilket i och för sig inte säger så mycket. White House Down däremot, den är regisserad av katastroffilmernas okrönte konung Roland Emmerich och hans betygssnitt hos mig är betydligt högre (2012, The day after tomorrow, Godzilla, Independence day). I och med detta höjs förväntningarna åtminstone vad gäller effekterna ett par snäpp.

Men så börjar filmen med tre tecknade helikoptrar som formationsflyger in över Washington och jag får en sur smak i munnen. Att ”klippa in” helikoptrar-som-inte-finns i filmsekvenser har gjorts (som det känns) miljooooontals gånger förut och många gånger utan att jag tänkt på att det är fordon ditlagda i efterbearbetningen. Här är det jättetydligt fel och det ser billigt ur. Det är ju Roland Emmerich! tänker jag och blir ännu surare. Han gjorde ju finfina påkostade effektfilmer redan i mitten på 90-talet, borde det inte vara ÄNNU coolare filmer nu? Jag jämför med scenen i Seinfeld när George köpt Jon Voight´s car och han är ute och åker med Jerry. Bakgrunden. Kulissen. Det kekkiga. Det som knappt funkade i en TV-serie 1994 är banne mig inte verkligare i White House Down.

Men det är kanske skitisamma förresten. White House Down funkar nämligen helt okej som tidsfördriv och underhållning om man gillar Channing Tatum. Jamie Foxx är nämligen inget vidare som president Sawyer så hans närvaro hjälper föga. Channing Tatum däremot, han gör det han ska. Han är Cale, en frånskild man som kämpat i krigets Afghanistan och som nu söker sitt drömjobb: att jobba för Secret Service i Vita huset.

Han befinner sig alltså i Vita Huset för att gå på jobbintervju när det exploderar för första gången och med sig har han dottern Emily (Joey King), en liten tjej som är fullkomligt uppfylld och jätteintresserad av allt som har med presidenten och det stora vita huset att göra. Det är en hobby som känns aaaaanings påklistrad men det behövdes kanske för att få ihop den allt annat än logiska handlingen? För det är klart att Cale kommer till presidentens undsättning och att Emily har specialkunskaper om byggnaden dom befinner sig i. Alla kunskap är bra men viss kunskap kan rädda liv.

Joey King är för övrigt en tjej att lägga på minnet. Hon var med i The Conjuring, World Invasion: Battle Los Angeles, Crazy Stupid Love och  The Dark Knight Rises men framförallt var hon rösten till finaste lilla Katie i Horton. Maggie Gyllenhaal har också en tämligen stor roll i filmen men annars är the gubbigt värre. James Woods, Richard Jenkins, Foxx, Tatum och en drös av manliga vita terroristdrägg.

Jag hade en rätt trevlig stund med hela det här gänget, aningens trevligare än med Olympus has fallen men det är kantboll på betygen här. En stark tvåa mot en svag trea blir betyget. Skillnaderna är alltså varken många, stora eller speciellt viktiga. Det tog många timmars filmtittande och mycket skriven text för att komma fram till det som på förhand var alldeles givet.

Olympus has fallen

White House Down

Publicerat

Veckans klassiker: MULHOLLAND DRIVE

In a galaxy far far away bor en hjärna som tillhör en herre vid namn David Lynch.

Hur många rymdsonder, flygande tefat, legoraketer,  teleportörer, hjärnröntgen-på-distans-makapärer jag än försöker bygga så kommer jag aldrig att komma innanför den där hjärnbarken. Jag greppar inte hur han tänker och ibland är det en känsla som är alldeles ljuvlig. Jag behöver inte fatta, jag behöver inte ens känna mig dum för det finns ingen annan som fattar heller. Undrar om David Lynch ens förstår sig på sig själv?

Naomi Watts spelar Betty Elms, en tjej från landet med skådespelardrömmar som kommer till Los Angeles och ska bo i sin bortresta släktings lägenhet. När hon kommer fram ser hon en naken kvinna i duschen. ”Rita” (Laura Harring) har varit med om en bilolycka och har tappat minnet totalt. En plansch på Rita Hayworth blir hennes räddning när Betty ställer frågan ”vad heter du?” Tillsammans ska dom försöka klura ut vad som hänt och vem ”Rita” egentligen är.

Jag tror jag älskar Naomi Watts! Jag beundrar henne som skådespelare betydligt mer nu än jag gjorde innan jag såg den här filmen och då har jag ändå alltid tyckt att hon är bra. Men här… WOW! Vilka jävla scener Lynch ger henne! Vilka tårtbitar att bita i, vilka svåra uppdrag, vilket äventyr! Jag tänker främst på en scen, en scen som får medspelarna att liksom tappa hakan precis på samma sätt som jag gjorde när jag satt i soffan (provfilmningen) och jag undrar om den scenen är improviserad eller bara väldigt väldigt välregisserad. Hur som helst så är det här en krävande film för samtliga inblandade men främst för Naomi som är i bild i princip oavbrutet i 147 minuter.

Har du sett filmen och är så ”lost in Mulholland Drive” att du håller på att bli tokig så finns det en sajt för såna som oss: Lost in Mulholland Dr. En oas för hobbypsykologer, filmanalytiker, såna som sett filmen tusentals gånger med lupp. Jag begav mig in i den där världen en stund men hoppade snabbt ut igen, kanske med rädsla för att faktiskt förstå. Jag vill nog inte förstå. Jag vill fortsätta leva i villfarelsen att det här är en larger-than-life-film, att jag kommer att få leva med vetskapen om att det finns en film därute som gäckar mig, som är så satans jävla smart att den gör mig galen. Men det gör mig inget. Jag är soft med den känslan.

Jag såg Mulholland Drive en onsdagförmiddag, gav den en fyra och åt lunch. Under lunchen kunde jag inte tänka på nåt annat än filmen så efter lunch såg jag om den. Det här är filmkonst. Det här är en klassiker. Det här är en film att tokhata eller fullkomligt älska. Jag älskar den. Efter två tittningar är den en stenhård fullpoängare och jag undrar hur jag kommer reagera när jag ser den en tredje gång. För det kommer bli en tredje gång och en fjärde och en femte och jag vet, jag vet att jag aldrig kommer att förstå den fullt ut men så är det med stora filmkärlekar. Dom förblir frågetecken och dom lever sitt eget liv.

Publicerat

THICK AS THIEVES

Mästertjuven Ripley (Morgan Freeman) är en charmig äldre herre som tänker göra sitt livs största kupp: stjäla två världsberömda Fabergéägg ur ett inbrottssäkert bankvalv.  Han är skuldsatt upp över öronen och då det är maffian som vill ha tillbaka sina pengar har Ripley inget val. Han måste skaffa dom om han vill ha livet i behåll men han kan samtidigt inte genomföra kuppen själv så vad tusan ska han göra?

Jo! Han skaffar sig en co-pilot, en tjuvkollega som är snäppet yngre och snäppet bättre än han själv. Gabriel (Antonio Banderas) är en skrupelfri jävel som inte bara är en supertjuv, han har också ett förhållande med Ripleys dotter, en dotter som inte har så värst höga tankar om sin far då hon vet vad han har för yrke men det hon inte vet är hur Gabriel drar in sina stålars.

Det här är en historia som har filmats tusenmiljarder gånger, med skiftande resultat. Den här versionen är inte den sämsta men heller inte den bästa (om man räknar Ocean´s Eleven och Äventyraren Thomas Crown som toppskiktet). Nånstans däremellan placerar den sig och visst är det en rycka-på-axlarna-åt-film, visst är det en enkel gäspning men nog tusan behövs även såna ibland.

Morgan Freeman är aldrig fel och det fanns en tid då jag tyckte detsamma om Antonio Banderas men där har min åsikt förändrats en smula. I den här filmen klarar han sig rätt fint,  han kör sin grej oavsett om han är desperado, mästerkatt eller den 13:e krigaren och antingen köper man det eller så gör man det inte, antingen så funkar det i filmen i fråga eller så gör det inte. Här funkar det. Den som inte funkar i den här filmen är Radha Mitchell som Ripleys dotter/Gabriels kärleksintresse. Hon får mig att stånka och höja skämskudden mot ansiktet.

Regissören Mimi Leder har en ganska intressant CV. Hon regisserade Fredsmäklaren med George Clooney och Nicole Kidman (1997), för att fortsätta med katastroffilmen Deep impact (1998), den supersentimentala Skicka vidare (2000) och sen kom denna film 2009. Nu under 2012 väntas hon bli klar med All quiet on the western front som jag kan anta är en remake då denna film är gjord både 1979 och 1930.

Mimi Leder har nåt jag gillar men jag vet inte riktigt vad det är. Hon känns tuff men får/väljer ganska konstiga filmer och det känns som att hon fastnat i TV-serie-facket och inte kan/vill/orkar stampa sig ut. Nu måste jag se om Fredsmäklaren för den minns jag som helt okej. Det får bli ett av sommarens projekt. Sommaren är en tacksam tid för att se okejfilmer.

Publicerat

FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR

Colin Mead (Matthew McConaughey) är urtypen av ett snyggt manligt svin. Med ett yrke som otroligt framgångsrik modefotograf får han horder av unga tokvackra tjejer efter sig, kvinnor som gör precis vad som helst för att han både ska ta fram kameran och dra ner brallorna och han utnyttjar situationen till max och nu snackar vi MAX. Han gottar sig, njuter, känner inte efter, tänker inte varken före eller efter, behandlar folk som slit-å-släng-material och han klarar sig alltid med den där solbrända vaxade bringan och stomatolleendet. Charmig kille det där, Colin är snubben hela dagen. Wow alltså. Mumsfillibaba.

Flickvänner från förr är en ganska beskrivande men ändå rätt dålig översättning av originaltiteln The Ghosts of Girlfriends Past. Det är ganska lätt att tänka att Flickvänner från förr är en vanlig romcom med vanliga twistar men så är det inte riktigt, The Ghosts of Girlfriends Past säger så mycket mer. Colin behöver nämligen få en tankeställare eftersom hans barndoms förälskelse (Jennifer Garner) så uppenbart är den enda rätta för honom men han fattar det inte utan fortsätter ligga med allt som har bröst och puls.

Eftersom detta är en amerikansk film måste moralen, flosklerna, den påklistrade klokheten få plats och hade detta varit ett vanligt drama kanske han skulle få en lindrig variant av cancer och då få en annan syn på livet, hade detta varit en vanlig romcom hade kanske hans bästa vän fått ihop med med Jennifer Garner och DÅ hade han fattat vad han missat men nejdå, Flickvänner från förr är så mycket mindre än både ett drama och en romcom för här blandas det in spöken.

Mmmmm. Precis. Spöken.

Det här är rätt larvigt faktiskt. Det som gör att filmen inte sjunker som en gråsten är Matthew McConaughey som ÄR precis det ögongodis som rollen kräver och Emma Stone som överdrivet flumdruttspöke i tokpermanentat hår och tandställning. Annars är det mediokert värre på alla plan. Jennifer Garner orkar jag inte ens racka ner på. Hon sköter sitt hår (inga kluvna toppar här inte) och hon har ett vackert leende men där sätter begåvningsreserven in. Jag kan inte hitta fler skatter på hennes karta hur mycket jag än letar.

Utspädd minimjölk. Så känns det. Isssch liksom.

Här finns filmen.

Publicerat

THE DESCENDANTS

Precis som Matt King (George Clooney) själv säger i filmen: det finns nån konstig fördom om att dom bofasta på Hawaii lever ett problemfritt liv. Att dom går runt där i sina brokiga blommiga skjortor, tittar ut över dom vackra vyerna som alla har tillgång till för på Hawaii vetter även en bakgata mot havet. Skulle nånting gå aningens snett kan dom alltid dansa lite hula-hula en stund så känns allting så mycket bättre.

Men det där är ju inte sant.

Människor får cancer även på paradisöar. Människor dör, lider, är ledsna, gör varandra illa och längtar bort. Matt Kings sinnesstämning stämmer in på många av dom orden. Han är ledsen. Hans fru Elizabeth ligger i koma efter en båtolycka och kommer sannorlikt aldrig att vakna mer. Matt försöker sköta livet och deras två döttrar på bästa sätt men vetskapen om att han varit en frånvarande pappa tills nu gnager. Han är arg. Han är väldans arg på sin fru. Dom hade inget bra äktenskap, det finns många frågor som behöver svar men hur mycket han än frågar så är en kvinna i koma ingen hjälp.

George Clooney är en intressant skådespelare. Han kan spela ALLT och han kan spela alla roller på ett sjukt trovärdigt sätt och ändå är han alltid ”bara” George Clooney. Nu är han Oscarsnominerad (igen) för Bästa manliga huvudroll och det kommer inte att vara för sista gången. Att spela känslosam familjefar borde vara bland det svåraste som finns för Clooney eftersom han privat varit det ungefär lika mycket som han varit astronaut men han fixar det alldeles galant.

Flickorna som spelar hans döttrar, Shailene Woodley som spelar 17-åriga Alex och Amara Miller som den lillgamla tioåringen Scottie är otroligt bra. Dom känns så himla vanliga och dom både agerar och reagerar precis som tjejer i deras situation antagligen gör. Robert Forster spelar Elizabeths pappa som med en fru med Altzheimer och en snart avliden dotter ger den godkända livsbitterheten ett ansikte. Det som slår mig är hur lika han och Clooney är rent utseendemässigt.

Filmen är väldigt bra i all sin enkelhet även om jag tycker den känns lite ojämn såhär i backspegeln. Första halvan är en fullpoängare med Clooneys berättarröst som en snäll gammal vän i öronen men andra halvan är lite långsammare, lite mer omständig, lite tråkigare om man får säga så om ett hemskt drama som detta. Dom sista tjugo minutrarna av filmen är fysisk smärta, inget mindre än det.

Jag försöker att inte grotta ihop rädslor och tankar om mitt eget liv med filmens handling men det är fantamej en omöjlighet. Tårarna rinner men det är nåt som Thomas DiLeva kanske skulle förklarat som kärlekstårar. The Descandants är nämligen så mycket som en feel-good-film i all sitt helvete. Det är en svår balansgång och jag har sett mängder av filmer på detta tema som misslyckats men The Descendants hör inte dit. Även när filmen är som ”sämst” är den hästlängder bättre än väldigt mycket annat.

Publicerat

JACKIE BROWN

Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) kommer gående på en flyplats till tonerna av Bobby Womacks Across 110th Street. Så börjar den här filmen. Quentin Tarantino lyckas än en gång att med en enkel melodi sätta tonen och känslan i en hel film och vad gäller musikplacering i film så är han okrönt världsmästare för det gottiga bara fortsätter.

Borgensmannen Max Cherry (Robert Forster) tittar upp och ser Jackie för första gången. Hon har åkt dit med en stor mängd droger i väskan och Max ska betala pengar till henne, pengar som skumraskmannen med den långa skäggtofsen Ordell (Samuel L Jackson) gav Max kontant. Jackie klapprar fram med ingångna blå jobb-pumps på asfalten som en slags utarbetad mamma med kluvna toppar och Max tittar på henne som en förälskad man gör på sin sedan många år tillbaka älskade fru och hans blick säger så mycket, närbilden på hans ögon och musiken, Natural high med Bloodstone är en så jättefin kuliss att jag bara ryser.

Även nästa scen med Max och Jackie får mig att reagera på liknande sätt. Han besöker henne i hennes hem och dom sitter och pratar vid frukostbordet, Jackie i beige morgonrock och Max med nykära hundögon och Jackie sätter på Didn´t I blow your mind this time med The Delfonics på grammofonen och allt blir liksom….perfekt.

Men vad handlar filmen om då – egentligen? Jo, Jackie är alltså flygvärdinna och tjänar lite extra genom att smuggla svarta pengar från Mexiko till USA. Pengarna är Ordells, han är vapensmugglare och saknar alla lagliga gränser och polisen har haft ögonen på honom länge men hittar ingen infallsvinkel god nog att sätta dit honom för. Tills nu.

Jackie har alltså två val: avslöja Ordell och gå mot en garanterad död eller vägra samarbeta med polisen och hamna i fängelse. Eller så är hon Jackie-Fucking-Tough-Bitch-Brown och kommer på en tredje variant, en som är på HENNES villkor.

Pam Grier var en av dom största skådespelarna under blaxploitationeran på 70-talet och hon blev känd genom filmer som  Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) så självklart var hon given i rollen som Jackie. Grier provfilmade även för en roll i Pulp Fiction men med facit i hand blev den här lösningen nog den bästa för alla. Jackie Brown skulle dessutom ha hetat Rum Punch men Tarantino bytte titel som en homage till Grier och filmen Foxy Brown.

Trots att rollistan kantas med superkända namn som Robert De Niro, Michael Keaton, Bridget Fonda och Samuel L Jackson så är det Robert Forster som äger mitt hjärta filmen igenom. Vilken rollprestation! Jag tror jag älskar honom litegrann. Han blev oscarsnominerad för Bästa Manliga Biroll 1998 men fick se sig blåst på konfekten av Robin Williams som vann för sin roll i Will Hunting, ett beslut som oscarskommittén borde skämmas för. Dom borde få tusen nålar och bakläxa – gör om, gör rätt – för det där var Forsters gubbe, det stod hans namn på den banne mig och det retar mig som SATAN att han liksom bara glömts bort.

Jackie Brown hör inte till Tarantinos bästa filmer men den är låååångt ifrån lågvattenmärket Death Proof. För mig pendlar den mellan en jättestark trea och en svag fyra men Robert Forster fäller avgörandet. Jag friar hellre än fäller.