Etikett: Robert Foxworth

Publicerat

Sommar-Stewart: HAVERIPLATS: BERMUDATRIANGELN

En katastroffilm med kombinationen flygplan, flygkrasch, det djupa havet, läskiga undervattensbilder och James Stewart, alltså den här filmen är som en one-piece i fleece för själen.

Katastroffilmer från 70-talet har en speciell plats i mitt hjärta. Till skillnad från många nutida katastroffilmer som mest är som smörgåsbord med extremt överdrivna CGI-effekter så har dessa sjuttiotalsfilmer ett djup som jag tycker mycket om (som denna, den har både djup och höjd). Filmerna tar sig själva på ett behagligt allvar, det är riktiga känslor, effekterna är enkla men väldigt välgjorda och filmerna känns påkostade. Skådespelarmässigt är det sällan man ser bottenskrap för att få budgeten att gå ihop, nej här är det stora kända namn i parti och minut.

I Haveriplats: Bermudatriangeln är det inte enbart den gänglige och nu lite äldre mannen James Stewart som gör oss sällskap, Jack Lemmon är också med och Christopher Lee, Olivia de Havilland, George Kennedy och Robert Foxworth (ja precis, Chase i Falcon Crest).

Att se den här filmen var som att sitta på häftstift i nästan två timmar. Jag tyckte det var så jääävla spännande, jag hade inga problem alls att känna mig som en av passagerarna på flygplanet, jag hade banne mig svårt att andas ibland.

James Stewart gjorde bara tre långfilmer till efter denna, plus en roll i TV-serien Nord och Syd och rösten till Wylie i Resan till Amerika – Fievel i vilda västern förstås (en film jag sett väldigt många gånger men inte förstår varför). Han dog 1997, 89 år gammal. Minst hundra år för tidigt om du frågar mig.

Publicerat

Måndagar med Matt: SYRIANA

Ibland tror jag att jag är beskaffad med en strömbrytare i bakhuvudet som gör att kroppen stängs av när det vankas vissa politiska och/eller historiska gubbafilmer. Syriana är en av filmerna som har den inverkan på mig. Jag vet inte huuur många gånger jag börjat se den filmen bara för att vakna utsövd med nackspärr två timmar senare.

Grejen är den att jag VILL se filmen, jag vill även hemskt gärna hänga med och förstå den (har jag förstått) välskrivna och verklighetstrogna historien men det är ju tråkigt så man dööör. Män i kostym i olika färg som har diverse spännande yrken som jag inte förstår vidden av, George Clooney med sedvanligt snälla ögon men lite mer hud och skägg i ansiktet än vanligt. Chris Cooper är Chris Cooper, Jeffrey Wright är Jeffrey Wright och Matt Damon är Matt Damon. Det är gubbar, sand och snack om olja hela tiden.

Jag vet att jag fastnat i vinkelvolten gällande Syriana, jag inser såhär flera år för sent att jag borde ha sett den på bio när den kom för att kunna maximera koncentrationsförmågan men å andra sidan, vem vet, det kanske hade sagt *klick* nånstans vid nedersta nackkotan även där och jag hade slumrat in lugnt och skönt till spännande musik och enastående orerande och vaknat med salivstäng som letat sig ner längs kind och hals och ett stort frågetecken på huvudet.

Filmer som denna, filmer som framkallar narkolepsi, dom kan väl inte vara bra – väl? Det logiska svaret är nej, självklart inte. En film som inte får mig intresserad nog trots tio, elva, kanske tolv försök kan väl knappast vara sevärd? Vilken normal person som helst skulle ju ge upp, kasta filmen i sopen och återgå till ett viktigare liv. Men inte jag. Jag ger inte upp, inte när det är en film jag VILL se. Och nånstans långt inne i hjärnan känner jag mig rätt nöjd nu när filmen faktiskt ÄR sedd i sin helhet. Däremot förstår jag fortfarande inte riktigt dess storhet.

George Clooney vann en Oscar för Bästa biroll för sin gestaltning av Bob Barnes, något jag fann våldsamt orättvist när det begav såg. Varenda cell i min kropp höll på Jake Gyllenhaal (Brokeback Mountain) och med facit i hand är det få år i Oscarhistorien som genererat fler FEL vinnare än 2006. Men nu när Syriana är sedd så känns inte Clooney fullt lika pjåkig som vinnare. Jake borde fortfarande ha vunnit men Clooney är bra han också och han bjussade på en trevlig intervju som extramaterial på DVD:n.

I filmen är Matt Damon gift med Amanda Peet och i en scen sitter dom på en parkbänk och båda filmas i profil. Gode Gud vad lika dom är! Exakt samma näsa, samma drag! Vem kunde ana?

Det är konstigt, det känns som att jag sprungit Lidingöloppet när filmen är slut, eller varit med i Tiotusenkronorsfrågan i ett ämne jag inte behärskar. Både kropp och själv är utpumpad. Det här är ingen film man ser med mobilen påslagen eller familjemedlemmar i närheten som springer omkring och kräver uppmärksamhet. Det här är en film man helst ska se inlåst nånstans med kala väggar och ett paket Dextrosol som enda filmsnacks.