Etikett: Robert Redford

Publicerat

DEN SISTE GENTLEMANNEN

The old man & the gun blev på svenska Den siste gentlemannen och alldeles oavsett titel är det här Robert Redfords allra sista film som skådespelare, enligt honom själv. Jag kan inte låta bli att fundera på det när jag tittar på filmen. Hans SISTA film. Han har ju liksom alltid varit med. Alltid funnits. Men det är klart, med 82 år på jorden har han självklart rätt att pensionera sig och jag respekterar honom för att han lyckas göra det med en film i vilken han är riktigt riktigt bra.

Här spelar Robert Redford Forrest Tucker,  urtypen av en egentligen-Clint Eastwood-på-gamla-dagar-roll. Tucker är en gammal ”skojare” – modell extra allt. En rånare, en kriminell man som vid 70-års ålder rymt från San Quentin-fängelset och som träffar en kvinna, Jewel (Sissy Spacek), som han blir väldigt förtjust i. Så pass förtjust att han vill lösa alla hennes lån – som en överraskning – men det går inte riktigt som han planerat.

Filmen om Forrest Tucker är baserad på en sann händelse och en verklig man och det känns när man ser filmen tycker jag. Han känns ”på riktigt”. Regissören David Lowery med filmer som A Texas Love Story och A Ghost Story i bagaget är kanske inte riktigt en regissör ”i min bok” men med The Old Man & The Gun (på svenska: Den siste gentlemannen) har han gjort en film jag tycker om i kroppen. Den är mysig. Den känns sådär som en ”gammal” film kan göra (fast den inte ÄR gammal) och det är en komplimang som jag ser det.

Det ÄR värt att se Roberts Redfords sista skådespelarprestation på bio! Gört!

Publicerat

PETER OCH DRAKEN ELLIOTT

Pete/Peter (Oakes Fegley) är en liten kille på roadtrip med sina föräldrar. En helt vanlig biltur genom vackra skogsvägar alltså. Han sitter i baksätet, föräldrarna fram, allt är precis som vanligt förutom en liten grej: det händer en olycka. Båda föräldrarna dör där i skogen och Peter går ur bilen alldeles ledsen och vimsig. Längre och längre in i skogen går han och mitt i en glänta ser han den, den där stora varelsen. Draken.

Peter och draken Elliott är nästan samma saga som Djungelboken om man ser till att Mowgli tas om hand av djur och Peter växer upp med en drake som vårdnadshavare. Andra människor syns inte till, inte förrän Peter hamnar hos en familj med en mamma (Bryce Dallas Howard), en pappa (Wes Bentley), en syster (Oona Laurence) och en morfar (Robert Redford) som berättat skrönor om den där gröna draken i skogen så länge familjen kan minnas.

Jag tycker det här är en trevlig film, välgjord, mysig och väldigt snäll. En familjefilm i så motto att även vuxna kan se den och ha utbyte av den. Såna filmer kryllar det inte av.

Ps. Karl Urban är också med i rollistan. Jag väljer att ignorera det. Ds.

Publicerat

ETT OANSTÄNDIGT FÖRSLAG

Vissa filmer bör förpackas i malpåse och förslutas med dubbelknut nåt halvår efter premiären. Ett oanständigt förslag är en sådan film. När den kom 1993 var den lite..vågad, nu är den i det närmaste skrattretande blajig.

Tankebanorna kring om alla går att köpa bara summan är rätt var lite spännande, det var dessutom en äldre man (Robert Redford) som hade linnebyxorna fulla med både ståfräs och stålars, det var dåtidens heting Demi Moore han ville köpa och det var en glasögonprydd och lite nördig Woody Harrelson som var den svartsjuke pojkvännen som sa ja till den där natten. Och pengarna. Satan vad dom lockade. En miljon dollars för en natt med flickvännen. En enda jävla natt. What´s the big deal? Hon var ju med på det också såklart. Det var en affärsuppgörelse, ingenting annat. Ingen kärlek, inga känslor, bara sex.

Hela filmen är en uppvisning i superdaterad lökighet. Dialogen, musiken, kläderna, skådespelarna, alltså jag kan inte hålla mig för skratt när Woody spelar över i sin frustration, när Demi ska leka sval/svår och oberörd över vad den där natten satt för spår och Herr Redford, satan vilken slemmig jävel.

Filmen står och väger mellan en etta och en tvåa men min respekt för Adrian Lyne som regissör gör att jag väljer att vara hygglig. Men det svider lite, det gör det.

Publicerat

ALL IS LOST

Till alla som säger att ordet varför är överskattat när det gäller att förstå sig på en film har jag bara fyra ord att säga: jag tycker inte det.

Jag finner ett intresse i att veta varför Robyn Davidson travar genom halva Australien med sina kameler i filmen Tracks, jag skulle vilja veta vad som hänt Wendy som gör att hon känns alldeles ensam i världen förutom hunden Lucy och jag skulle vilja veta vad som drivit ut denne man (Robert Redford) på havet mol allena i filmen All is lost. Jag tycker varför är ett rimligt ord i sammanhanget, jag vill förstå mig på människor och beteenden, jag vill åtminstone få en chans att försöka.

Tänk om filmen Cast away hade börjat en halvtimme in i filmen. Tänk om man aldrig fått se flygolyckan, aldrig fått se Tom Hanks bland Fedexkartonger på jobbet, aldrig sett honom tillsammans med sin fru, då hade man inte vetat vad det var han saknade så mycket när han hamnade på den öde ön och filmen hade i mina ögon blivit betydligt mindre känslosam.

Detta är precis det som händer i All is lost, vi hamnar mitt i alltihop på direkten. Robert Redford är på en båt, det tokar sig, han är ensam, vågorna kluckar mot skrovet, han har oranga galonbyxor, radion funkar inte, han pysslar med prylar i sin ensamhet och äter kall burkmat. Det är fullt möjligt att jag har nån OCD-gen som gör sig påmind i dessa situationer men för mig hade det gjort skillnad om jag fått veta om denne man ensamseglar på grund av:

1. Rymt från polisen då det framkommit att han är pappa till sina barnbarn.

2. Han måste ta sig från A till B på något sätt då tåg och flyg icke längre fungerar, det kan vara världskrig eller nåt, typ. Kanske är någon närstående i fara? Kanske kidnappad? Kanske behöver han donera en njure? Hitta någon annan som också är på en båt?

3. Lämnat hemmet i panik när hustrun sedan 40 år berättar att hon träffat en hårdrocksbasist med handtatueringar och att hon kommer flytta med honom till Albuquerque.

4. Fått reda på att han har långt gången prostatacancer, två veckor kvar att leva och vill uppleva ett sista äventyr.

För mig är därför skillnaden. Därför var Robert Redford på båten. Därför är det hemskt när han har det jobbigt. Därför vill jag att han ska överleva. Utan ett varför och ett därför finns inga stakes och femtio procent av mitt fokus går förlorat. Visst kan jag fortfarande uppskatta filmen för vad den är, att den är välgjord och att Robert Redford är en otroligt duktig skådespelare, men den kommer inte åt mina känslor. Hade den slutat en minut tidigare så kanske eftersmaken varit godare, nu blev det mer av en hollywoodsk kallsup.

Jojjenito, The Velvet Café, Movies-Noir, Flmr och Filmparadiset har också skrivit om filmen och Har du inte sett den-podden hade med filmen på listan över 2013-års bästa filmer.

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER

Captain America har aldrig varit någon riktig favoritseriehjälte för mig, han är inte Hulken om man så säger. Att det är Chris Evans som spelar honom på film, en av dom mest aurasvaga männen på planeten, gör inte saken bättre.

Första filmen tyckte jag ändå var helt okej när jag såg den även om den saknade en hel del humor och var (som så många filmer i denna genre) aningens för lång. Sen hände det en grej som gjorde att jag fick ett lite närmare band till Captain America än jag hade innan.

Jag fastnade nämligen i tullen på Heathrow i London iklädd en tröja med Captain Americas sköld över hela bröstet. Den gav utslag i metalldetektorn och jag blev eskorterad av vakter in i ett litet rum med metallbrits och helkroppsröntgenapparat och så var det bara att ta av sig alla kläderna. En halvtimme senare visade det sig att jag inte hade hemliga vapen insydda i BH:n eller nåt annat farligt insmugglat under huden, det var helt enkelt skölden som gjorde utslag. En kvinnlig flygplatsvakt skrattade och sa att skölden kanske fungerade även i verkligheten, att den var en ”hjälp” och jag har tänkt en del på det sen dess. Min strävan efter att bli min egen superhjälte kanske började på riktigt just där och då.

Nu har det gått 2,5 år sedan första filmen men Captain America har hunnit med ett inhopp i The Avengers där emellan. Superhjältefilmerna dimper ner som grodor från himlen och jag står med en hov och tar emot. Jag är av åsikten att även en dålig superhjältefilm är bättre än mycket annat och klagar inte det minsta på filmutgivningstempot även om just en uppföljare till Captain America: The First Avenger inte stod högst upp på min önskelista. Sen såg jag trailern på den här filmen och gjorde en handbromsvändning. Det såg bra ut. Riktigt bra.

Med facit i hand hade trailern rätt, Captain America: The Winter Soldier var riktigt bra! Det är ett helt annat tempo än i första filmen, musiken är pulshöjande och perfekt för ändamålet, det är en rappare dialog, det finns inbäddad humor, effekterna är jättebra och the bad guy, The Winter Soldier, är badass (nääästan) på det där no-mercy-sättet som Ivan Vanko var i Iron Man 2 eller Bane i The Dark Knight Rises. Det sistnämnda gör att filmen faktiskt blir riktigt spännande på sina ställen. Skådespelarmässigt är Scarlett Johansson och Samuel L Jackson stabila, Anthony Mackie är med lite för lite, Robert Redford gör det han ska och Chris Evans är en anabolaspännis med utstrålning i klass med en skiva Wasa Husman.

Jag fattar att det är så han ska vara, men den där babyhudsläta hyn ser photoshoppad ut, ja nästan plastig och sminkningen gör att hans ögon ser ännu mer ut som en död fisks. Sen har han den där grejen på huvudet som liknar skyddet Chelseas målvakt Petr Čech har för att undvika ännu en skallskada. Man kan väl säga att det är en vuxen variant av lekhjälm och många saker är den men cool är inte en av dom.

För att sammanfatta filmen med andra ord, jag blev serverad precis det jag förväntade mig och jag blev mätt och nöjd. 136 minuter är i längsta laget, slagsmålsscenerna medelst sköld hade kunnat kortas ner men jag kan inte säga att det blev långrandigt så det störde. Det var en underhållande och ytterst välgjord popcornaction som betygsmässigt får en stark trea men med en Captain America-tröja som lever sitt eget liv i min ägo avrundar jag uppåt. Jag friar hellre än fäller, precis som vakterna på Heathrow.

Sofia har också sett filmen. Friar eller fäller hon?

Publicerat

Måndagar med Matt: LEGENDEN OM BAGGER VANCE

Legenden om Bagger Vance känns som Hollywoods variant av den svenska klassikern Persona.

Charlize Theron är Bibi Anderssons syster Alma, Matt Damon är Gunnar Björnstrands herr Vogler och Will Smith är läkaren i Margareta Krooks tappning. Filmens regissör Robert Redford är givetvis Ingmar Bergman himself. Övriga jämförelser mellan ett svenskt svartvitt närgånget drama och en amerikansk golf-film tänker jag inte ge mig in på men nånstans tycker jag känslan av ”riktig film” slår mig. Legenden om Bagger Vance är en riktig film.

Vad är det som gör att det här är en riktig film…..då? Jo. Det finns absolut ingenting att klaga på vad gäller produktionen. Allt från scenografi till klippning till ljussättning, musik och smink är perfekt. Inte en miss så långt ögat – eller min mulle-lupp – når. Skådespelarna är perfekt castade, huvudroll som biroller och statister. Jag får känslan av att ingen har haft bråttom, att det finns en redig budget att greppa dollarsedlar ifrån, det är liksom ingen panik, allt hinns med. Sen hjälper det nog till att jag är barnsligt förtjust i både Damon, Theron, Smith, Redford – och golf!

Rannulph Junuh (Damon) är en golfspelare som tappat stinget, greppet, swingen, putten och livsgnistan efter en sejour som militär. Kriget satte spår och intresset ligger mer i att se botten av glaset än att reda ut förhållandet med Adele Invergordon (Theron) som rann ut i sanden när han gick ut i krig. Adele ärver en…..herrgård?….med tillhörande golfbana och i ett försök att få fason på ekonomin lyckas hon få två av  USA´s  mest kända golfspelare att spela mot varandra med en vinstsumma på 10000 dollar i potten. Men stadens egen golfson Junuh borde ju vara med på ett hörn tycker Adele men det tycker inte Junuh. Inte förrän en mystisk caddie letar upp honom och trycker på rätt knappar.

Caddien Bagger Vance (Smith) vet inte bara vilken klubba som är bäst att använda vid varje givet slag, han vet även vad han ska säga – i alla lägen. Han känns lite som jesusfigur på det sättet, en jesusfigur med golfbag.

Alltså, jag tycker om det här. Vilken jävla mysig film! En riktig söndagfrullefilm är det, gärna med en balja thé, nybakade scones, philadelphiaost och björnbärsmarmelad. För den är lång, 126 minuter, så det behövs nästan brunch under tiden. Men det gör inget. Golfmys the Redford Way är aldrig fel. Inte Matt Damon i fortsatt brunbeige mundering heller.

Publicerat

THE COMPANY YOU KEEP

Det är nåt lurt här.

Har den här filmen gått på bio? Enligt Imdb hade den svensk premiär 18 januari 2013 men jag har inte sett den på biorepertoaren. Var jag helt jävla blind under några veckor i januari eller drogs den tillbaka? Och OM den drogs tillbaka vill jag bara höja en knuten hand i luften och skrika HRMPF! sådär som bara en förfördelad filmälskande människa kan göra. OM The company you keep inte gick på bio så är det nåt nånstans som gått så fasikens fel.

The company you keep är nämligen en såndär ”riktig film”. En såndär film jag kan vänta på, längta efter i åratal. Filmer som denna växer inte på träd. Det är en genomarbetad spännande historia, det handlar om politik, om människovärden, om kamp och konspirationer. Robert Redford regisserar både sig själv i huvudrollen och inte bara en handfull härliga skådisar – utan två.

Den idoge journalisten Ben Shepard spelas av Shia LaBeouf, en roll om i en liknande film för trettio-fyrtio år sedan hade varit given Redford själv (Alla presidentens män). Stanley Tucci är hans halvnervöse chef. Susan Sarandon är Sharon Solarz, kvinnan som är själva stubinråden i hela historien och i kölvattnet av hennes agerande ser vi Julie Christie, Nick Nolte, Chris Cooper, Anna Kendrick, Brendan Gleeson, Sam Elliott och Richard Jenkins. Bland annat.

Jag blir fan lycklig av det här. Okej, det är ingen film som förändrar mitt liv men det är en film som tokförgyller två timmar av min fritid. Jag tror faktiskt att jag log under hela filmen, jag blir bara så glad att filmer som denna görs, att den smarta-thriller-genren inte självdör för att allt ska vara så himla lättsmält hela tiden. Det är inte ett CGI-monster så långt ögat nåt och det är väldigt skönt som omväxling. Manuset trillar inte ner i dom uppenbara råtthål som finns längs vägen, det är helt enkelt en helgjuten story och om jag ska jämföra den med nån film i modern tid så blir det Gone Baby Gone fast med bättre skådespelare.

Äsch. Bra filmer kanske inte måste jämföras. Det räcker med att tycka att den är bra och vilja att andra också ska se den. The company you keep är ett solklart filmtips från mig till dig.  Även om du inte blir lika meddragen som jag så har jag svårt att tro att någon skulle kunna såga filmen helt. Den är helt enkelt för bra gjord för det.

 

Publicerat

EN DAG I LIVET

Jag undrar om det inte finns en likhet mellan svenskproducerad modern musik och Lasse Hallström.

Många musikmänniskor säger sig kunna höra ”svenskhet” i musik, att det finns ”nåt” där som andas Sverige vilken internationellt stor artist som än sjunger låten. Lasse Hallström funkar på samma sätt i filmvärlden tycker jag. Han är väldigt duktig på att regissera filmer som är überamerikanska men den där Hallströmska auran vilar över varenda bild, det går inte att förtränga det faktum att det är mellanmjölk jag ser. Clint Eastwood skulle kunna göra samma film men då blir det mer gammaldags mjölk, Wes Anderson skulle också fixa det men då i mer pastelliga minimjölkstoner.

Lasse Hallström är stabil som en ardennerhäst i den här lättsmälta men robusta drama-med-en-romantisk-twist-genren. Jag vet vad jag får, det blir sällan mer men heller nästan aldrig mindre. I den här filmen ska Jennifer Lopez försöka spela en svårt misshandlad kvinna som lever tillsammans med sin gris till snubbe (Damian Lewis) och sin dotter Griff (Becca Garner) som hon har ihop med en annan man, en man som är död. Hon lyckas fly, för sitt liv förstår jag, men det är ingenting som direkt känns. Hade det varit en brittisk film hade denna del av historien skildrats med betydligt mindre softad lins, det hade varit gegga och brutna näsben och panik-ända-in-i-benmärgen. Det är det inte nu. Hallåååå, det är Jennifer Lopez som springer, det är Jennifer Lopez med blåmärket vid mungipan.

Nåja. Hon och dottern flyr i alla fall och dom flyr till en man i Wyoming vid namn Einar Gilkyson (Robert Redford). Han bor på en gård med sin häst och sin vän Mitch (Morgan Freeman) som han vårdar efter en björnattack. Einar visar sig vara Griffs farfar. Sen är det ju Jennifer Lopez vi snackar om så självklart blir hålans sheriff tokkär i henne vid första ögonkastet. En kvinna är ju som alla vet inte hel utan en karl vid sin sida, en kvinna har ju väldigt svårt att klara sig själv, att ha ett existensberättigande, att fungera utan den bekräftelse en sexuellt understimulerad man kan ge henne så det är klart att hon faller som en fura trots att hon har både invändiga och utvändiga sår som borde behöva hinna läkas. Nä fan, nu är jag överdrivet bitchig,men jag kan bli så trött på den där amerikanska moraliseringen över FAMILJEN som det enda funktionella sättet att leva på, det enda som är okej inför Gud och hela församlingen.

Nu är En dag i livet en helt okej film att slötitta på en ledig eftermiddag. Den funkar. Jag kollade upp på Imdb om Morgan Freeman fått nån form av pris för sin insats som Mitch men nej, så var inte fallet. Konstigt tycker jag då han är otroligt bra här. Robert Redford är också bra och Damian Lewis (från Homeland) är otäck som kvinnomisshandlare. Jag önskar att jag kunde sprida parfymerade rosenblad kring Jennifer Lopez person i filmen men det går inte. Hon är alldeles för tillrättalagd för den här rollen. Jag tror inte på henne alls.

Publicerat

Tre om en: Filmer som inte kan hålla mig vaken

Sekundjakten (Downhill Racer- 1969)

Jag vet inte riktigt vad det beror på men det har blivit mycket Robert Redford härhemma nu. Han är inte någon personlig favorit, filmerna jag ser med honom är sällan några toppenrullar, ja, jag vet inte riktigt hur det kommer sig men ibland blir det så, filmer med vissa specifika skådisar kommer i klasar.

Att jag av nån anledning hyrt en skidfilm från 1969 med nämnde Redford i huvudrollen förstår jag inte riktigt heller men jag skyller på Gene Hackman som har en stor roll i filmen även han.

Jag älskade att titta på all form av utförsåkning när jag var liten och känner mig rätt hemma i den där gammaldags känslan av skidkläder och färger som filmen visar men hujhujhuj, det är inte mycket till handling eller spänning här inte. Nu är filmen från 1969 och troligtvis var det superhäftigt då att filma nån som åker störtlopp med en kamera på huvudet men när minutrarna går och det enda man ser är mellantider, skidspetsar och skidbacke då har jag svårt att hålla mig vaken.

Visst är det en omisskännlig 60-talsaura över filmen och den känslan är det inget fel på, men resten. RESTEN. Gäsp.

 

Här finns filmen att hyra.

 

 

 

 

Echelon Conspiracy (2009)

Det här hade kunnat bli en riktigt smart storebror-ser-dig-konspirationsthriller men när första halvan är sedd brakar det nästan åt fanders.

Edward Burns, Ving Rhames, Jonathan Pryce och Martin Sheen ger lite stjärnglans åt den här sömniga utdragna soppan men det hjälper inte.

 

 

 

 

 

Milagro (1988)

Robert Redford-dax igen dårå.

Här är han både skådespelare och regissör och från och med nu vet jag precis vem jag ska be om hjälp om jag någon gång lider av sömnsvårigheter framöver. Satan vilken sömnig film!

Jag har inget mer att skriva om filmen än att det är den första film jag ser från 1988 som jag verkligen inte tyckt om alls.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: MITT AFRIKA

Det finns filmer som är hederligt tråkiga. Alltså jag menar sådär vanligt tråkiga att normalt filmintresserade personer skulle trycka på stoppknappen och välja en annan film.

Sen finns det filmer som är så tråkiga att klockorna stannar. Det är filmer ”vanligt folk” inte ger mer än en kvart av sin tid men såna som jag genomlider från A till Ö för att kunna skriva en rättvis recension efteråt.

Den tredje varianten av trista filmer är dom som är så tråkiga att klockorna inte bara stannar utan klockorna själva önskar att nån vänlig själ kunde proppa dom fulla med sprängdeg och sen tutta på och göra majbrasa av dom. I den kategorin hamnar dagens klassiker, den sjufaldiga oscarsvinnaren från 1986: Mitt Afrika.

Sydney Pollack fick pris för Bästa regi, filmen vann Best picture-kategorin och Meryl Streep var nominerad för Bästa kvinnliga huvudroll (men vann inte) som den danska baronessan Karen Blixen som blev kenyansk plantageägare. Robert Redford spelar den manliga huvudrollen. Hela filmen är som en färgkarta av jordiga kulörer. Mysigt? Ja, kanske. Harmoniskt? Mmmm, eventuellt. Tråkigt? Ja, nåt så inihelvete!

Jag tittade i min filmbok och hittade informationen att jag såg Mitt Afrika på bio 1986. Den fick  – då – en trea av mig. Jag kan inte för mitt liv fatta hur jag tänkte men jag var kanske färgad av hajpen. Det var en storfilm när den kom, Meryl Streep var STÖRST av dom alla, Robert Redford ansågs fortfarande vara ”snygg” och Sydney Pollack var en intressant regissör. När jag stoppar i filmen i DVD-spelaren märker jag ganska snart att jag inte minns ett jota av filmen utom just färgerna – det torra gulgröna – när filmen är slut känner jag att jag inte tagit till mig ett dyft. Jag är helt nollställd. Jag var så uttråkad under mittendelen av filmen att jag försökte framkalla ett nageltrång för att roa mig själv och hur jag lyckades hålla mig vaken vet jag inte. Åtta koppar kaffe hjälpte nog till.

Näe. Usch.

 

Publicerat

Veckans klassiker: TRE DAGAR FÖR CONDOR

Jag känner nånstans att det är kantboll på om det här är en klassiker eller inte men för mig är det det.

Tre dagar för Condor spelar för mig i samma liga som Örnnästet, Kellys hjältar och Kanonerna på Navarone, det är stora kända klassiska filmer som jag som filmätare borde ha sett och kanske även borde tycka om. Jag borde i alla fall kunna se filmiska kvalitéer i dessa. Borde.

Borde är ett ord som jag ganska ofta tänker i samma mening som klassiska filmer. Det finns nämligen många klassiker som inte lockar mig för fem öre och denna ”jag-borde-de-den-tanken” gör mig inte mer sugen direkt, snarare har den precis motsatt verkan. Jag blir Fröken Anti, jag bygger murar, jag sätter upp högerhanden i stoppläge och säger ”äpp, äpp, äpp, nänä, kom inte här och tro att du kan bestämma över mig, jag bestämmer själv om jag ska se en film eller inte – och när!”. Och visst är det så. Ingen kan tvinga på mig eller nån annan att se en film men ibland känner jag att en spark i röven faktiskt kan vara rätt sunt. Det är vettigt att inte fastna, det är befriande att ge filmer jag inte tror på en chans och framförallt är det väldigt skönt efteråt när jag sett en film jag haft fördomar om och sen märker att fördomarna inte stämmer.

Jag har alltid trott att Tre dagar för Condor skulle vara en fnösktorr film. Jag har trott att den skulle vara tråkig, trist och gubbig. Robert Redford är ingen jag sprungit mig svettig efter, Cliff Robertson har jag inte haft någon relation till alls förrän han spelade Peter Parkers farfar i Spider-man, Max von Sydow är visserligen Max von Sydow men jag har inte lyckats fokusera på hans roll i den här filmen och Sydney Pollack är allt annat än en stabil höghöjdsregissör. Den som fick mig att få ändan ur den här gången var Faye Dunaway. Hennes insats i Bonnie and Clyde gav mig mersmak och i den här filmen är hon den enda kvinnliga karaktären. Tyvärr är hon den enda kvinnan och tyvärr har hon inte speciellt mycket manus att jobba med. Kanske gnistrar det lite mellan henne och Redford men det är en gnista jag inte förstår.

Så visst är filmen gubbig, visst är den fnösktorr och visst är den beige (beigare än Tinker tailor soldier spy till och med) men den är inte tråkig. Jag gillar paranoiafilmer och konspirationer och jag ser gärna att jag blir bortkollrad totalt i twister och funderingar som inte släpper fast filmen är slut men Tre dagar för Condor lider av samma skorviga sjukdom som The Parallax View (eller Spy game för den delen) – jag känner liksom för liiiite nojja. Jag vill fundera mer.

Filmen var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara och jag är glad att jag såg den. Ännu en ”måstefilm” är avbockad. Halleluja.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen

Publicerat

SPY GAME

Efter att jag 1. nyligen sett Safe house, 2. fortfarande inte riktigt får kläm på varför jag gillar Moneyball så mycket som jag gör och 3. är på ständig jakt efter smarta filmer i stil med Alla presidentens män så blev jag glad som en speleman när jag hittade Spy game i en realåda på Ica Maxi. Spy game kändes som själva essensen av tankar och inspiration just idag.

Jag såg Spy game på bio när den kom 2001 men jag minns i stort sett ingenting av filmen. Det är inte helt vanligt när det gäller mig. När jag sätter mig i soffan och tittar på filmen förstår jag varför.

CIA-agenten Nathan Muir (Robert Redford) ska snart gå in pension när han blir uppkallad till högsta cheferna för att hjälpa till i en spionfråga. Tom Bishop (Brad Pitt) har fängslats i Kina anklagad för spionage och skall avrättas inom ett dygn. Tom är Nathans vän sedan många år och Muir är villig att göra allt han kan för att hjälpa honom ur knipan. Det gäller bara att ”hjälpa” på rätt sätt eftersom han inte vet vilka som är vänner och vilka som är fiender.

I sedvanlig Tony Scott-anda pangas det och smäller, exploderar och tjongar, det är snabba klipp och jäkligt snyggt. Storyn är smart på ett bra sätt och både Redford och Pitt sköter sina kort helt rätt. Det filmen saknar är det där som gör att den sätter sig i medvetandet. Jag glömmer den strax efter att den är slut men det gör inget, jag ser gärna om den om tio år igen.

Publicerat

Lejon och lamm

What do you stand for?

What do you fight for?

What do you live for?

What do you die for?

Denna films tagline är en av dom vettigare jag sett. Fyra tänkvärda meningar som det tar en stund att fundera ut svaret på. Lite lurigt faktiskt, spännande frågor och jag tror att det finns lika många svar som det finns människor på jorden.

Filmen kretsar kring tre personer: den konservative senatorn Jasper Irving (Tom Cruise) som desperat har kommit på ett nytt sätt att vinna kriget mot terrorismen, där på plats i Afghanistan, professorn Stephen Malley (Robert Redford) är humanisten (socialisten?) som desperat försöker få den begåvade men skoltrötte eleven (Andrew Garfield) på bättre tankar och den cyniska skjutjärnsjournalisten Janine Roth (Meryl Streep)  får ensamrätt på nyheten om Irvings krigspropaganda och förväntas sluka den med hull, hår och utan motfrågor så som massmedia alltid gjort och alltid gör.

När jag ser filmen är jag ganska trött, både för att jag egentligen behöver sömn och på amerikanska moralpredikningar. Jag orkar inte se Stars and stripes fladdra i vinden och höra hur hallelujah-fantastiskt USA är och hur ovärdiga muslimerna är även om dom befinner sig i sitt eget land. Jag är så trött på allt det här att jag tror mig se en annan film än den som faktiskt visas på TV:n framför mig. När eftertexterna rullar och jag somnar har filmen försvunnit helt och jag tror mig ha sett något allmängiltigt och hollywoodaktigt och gäsp, yada yada, standard-politiskt-navelpetande.

Jag vaknar på morgonen, börjar skriva den här recensionen och känner instinktivt att jag nog har missuppfattat en hel del. Vissa frågor snurrar i skallen och jag kan inte ge mig själv några vettiga svar. Det här är en film som jag tycker  förtjänar en plats i en filmcirkel där 4-5-6-7 personer diskuterar den efteråt och dryftar idéer. Men nu har jag har ingen filmklubb, han jag såg filmen med är på jobbet, så…what to do? Jo, jag ser om filmen!

Nittio minuter senare sitter jag vid datorn igen i ett (desperat) försök att samla mina tankar. Lejon och lamm är ingen enkel film. Den kryllar av frågor, den ger inga svar, inga andra än möjligtvis den att ”det är bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls” och framförallt är den inte alls lika moraliskt sliskig som jag tyckte vid första tittningen.

Tom Cruise briljerar som den tandblekte och utseendemässigt oklanderliga senatorn och Meryl Streep är ifrågasättande tant på det sätt som bara Meryl Streep kan. Den scen som etsar sig fast mest hos mig utspelar sig i en aula när två av Malleys elever ska hålla föredrag om USA´s engagemang i världen, samma två elever som lite senare i livet blir utskickade på en illa genomtänkt krigsmanöver bestämd av en viss senator Irving.

What do you stand for? What do you fight for? What do you live for? What do you die for? Vad filmens regissör Robert Redford tror det vete fåglarna men det känns som att han mest vill skrika ”TÄNK SJÄLV OCH FÖR HELVETE  – GÖR NÅT!” samt att skriket är väldigt riktat mot sina egna landsmän.

Det här är alltså en film som gick från en svag trea till en stark fyra på tolv timmar och fan vet vad som skulle hända om jag såg om den igen. Vilket jag kommer göra. Så småningom. Garanterat.