Efter klassikern Snövit kommer här ännu en Disneyfilm som solklart platsar i detta tema.
Mary Poppins, sagan om barnflickan-som-ser-ut-som-en-tant, hon med paraplyet, rosiga kinder och dom käcka små sångerna och klänningarna, är en film som många generationer funnit glädje i sedan den kom 1964. Att mina bloggkollegor Sofia och Filmitch har höjt den till skyarna gör inte förväntningarna lägre direkt.
Det var många månader sedan jag köpte filmen, den har liksom stått på hyllan och pyrt ut nån form av trollerigrus, sånt som sätter sig i mina ögonvrår och som skaver som dåligt samvete. Jag borde ha sett den tidigare. Jag borde vara sugen på tjolahopp-tjolahej-musikaliska nummer, världens charmigaste Julie Andrews och a spoonful of sugar men jag har inte varit det. Den har åkt in och ut i DVD-spelaren fler gånger än Citizen Kane, jag har aldrig varit i rätt sinnesstämning för att ta den till mig – inte förrän nu.
Mary Poppins kan vara den snällaste av alla snälla filmer som finns. Den vill ingen något illa. Den är som att äta en lagom stor påse av färgglatt godis med ofarliga E-nummer – om det fanns nåt sånt. Filmen är helt enkelt väldigt trevlig. Den version jag har en en specialutgåva med restaurerade färger och trots att kulörerna ”sticker ut” och gör att filmen ibland känns lite tecknad (vissa delar ÄR tecknade) så gör det inget, det gör bara filmen ännu lite…piggare.
Jag märker att jag tänker mycket i 50-talstermer när jag ska försöka beskriva filmen. Den känns gammalmodig på ett sätt som nästan blir modernt idag och det vräker jag ut mig utan att kunna peka på något speciellt. Dom musikaliska numren är trallvänliga och håller sig på rätt sida av skämskuddegränsen och Julie Andrews är – självklart – helt perfekt i den här rollen. Filmen funkar på mig som ett Hello Kitty-plåster på en skrapsårsskadad fyraåring, jag känner mig lite glad, lite uppspelt och samtidigt lite töntig som gillar det här utan att blinka. Jag kan inte säg att jag bryr mig så mycket om själva historien, filmen är mer en konstig upplevelse av färg, form, nostalgi och saga.
Betygsmässigt blir det ändå bara en stark trea för hur jag än vrider och vänder på det så är det här en film jag sannolikt inte kommer se om, inte ens när jag känner för att se vuxna människor ståsurfa på tecknade sköldpaddor.
